Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
24 september 2010 under Noterat | kommentera

Kulturpolitiken efter valet?

red red

I måndags vaknade många svenskar upp till en mörk dimma, såväl bokstavligt som bildligt, med Sverigedemokraterna som vågmästare. Och nu när så gott som alla röster kontrollräknats ser det ut som att det inte blir någon majoritetsregering för Alliansen.

Läget är också osäkert för politiken som rör kultursektorn och det återstår att se hur Alliansen kommer att agera. När det gäller vallöften från Alliansens sida är några att Skapande skola även ska omfatta grundskolan. Kungliga Operan ska renoveras och Nationalmuseum ska byggas om. 60 miljoner kronor ska gå till digitaliseringen av biografer.

Sveriges radio har samlat några kulturröster efter valet:

  • Johan Lundberg (chefredaktör för Axess): ”Det är bra att skaka om i kulturlivet överhuvudtaget och det krävs två mandatperioder för att göra ett väsentligt avtryck.”
  • Göteborgspostens kulturchef Gabriel Byström anser att: ”De stora utredningar som gjordes när det gäller public service och kulturutredningen kommer att genomföras i hög utsträckning.”
  • Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman påstår att: ”Kulturarbetarnas villkor påverkas inte i någon större utsträckning av vad som händer i ett val, det har de aldrig gjort.”
  • Författarförbundets ordförande Mats Söderlund anser att: ”Alliansen verkar inte vilja lyssna på kulturskaparnas villkor, de har gjort en rad negativa reformer för oss.”

Flera av valanalyserna fokuserar dock givetvis på Sverigedemokraterna och deras politik. Till skillnad från de etablerade partierna är kulturen något som SD lyfter fram och betraktar själva som en vinnarfråga. Vad deras politik dock handlar om är relativt diffust. I huvudsak verkar den handla om minskade anslag och ökad politisk styrning och vissa förvirrade utspel om fornminnen, midsommar och julafton.

SD har föreslagit att Region Skånes årliga kulturbudget på cirka 250 miljoner kronor ska skäras ner med drygt 78 miljoner kronor, pengar som istället ska satsas i sjukvården. Björn Söder (SD) föreslår bland annat att dra in bidragen till Malmö opera och Skånes dansteater. Kultur värd att satsa på menar han istället är exempelvis keramiskt center i Höganäs och Charlotte Weibulls arkiv med folkdräkter. Ett mönster som följer andra europeiska högerpopulistiska partiers kulturpolitik.

Journalisten Niklas Orrenius menar att hittills har inte SD:s politik fått något inflytande alls i Skåne.

– De andra partierna i Skåne har verkligen stått upp och markerat mot den här kultursynen, säger Orrenius till SvD. Som exempel ger han att samtliga etablerade partier försvarade ”A history of sex” som en viktig utställning, när SD försökte döma ut fotografierna som ”perversa”.

Orrenius menar att riksdagspolitikerna behöver slipa sina argument och formulera pedagogiska förklaringar till varför offentligt finansierad kultur är viktig. Han menar att för väljare som inte är insatta i kulturpolitiken kan SD:s retorik verka lockande där de exempelvis menar att det är ett val mellan ”Territorial Pissing” eller vården.

Kommentera
20 september 2010 under Analys | kommentera

Mörk morgon med dimma

Tobias Tobias

Mörk morgon med dimma i huvudstan. Som en symbol för landets tillstånd. Aftonbladet formulerade det väl på sin etta: ”Sverige håller andan.” Det var en morgon då vi sneglade lite extra på våra medmänniskor. Kan han där ha gjort det? Eller hon? Men jag behövde göra det mindre under min tunnelbanefärd från det sydvästra förortsområdet. På de tågen brukar det vara hälften invandrare tidigt på morgnarna.

Valets innebörd för kulturpolitiken? Vad som helst kan hända. Kulturministerposten känns som en pusselbit som kan användas för att göra de mindre allianspartierna nöjda, alltså betraktad som mindre viktig vid det centrala förhandlingsbordet.

MP:s kulturpolitik – såvida deras stöd behövs för Alliansen i avgörande frågor – kan jag knappt alls, vilket förvånar mig när jag rannsakar mig själv. Men MP har inte heller valt kulturen som en profilfråga. SD:s kulturpolitik förknippar jag med nationalism och kulturarv, men vet inte om de är för eller mot institutionskulturen. (Uppdatering: Kulturnyheterna ger en översikt av Sverigedemokraternas syn på kulturpolitik.)

Varför bryr jag mig om kulturpolitik en dag som denna? Därför att jag tror på kulturens kraft för öppenhet och mångfald och i slutändan demokrati. För kulturen gäller det att mer än någonsin visa upp mångfald både vad gäller idéer och personer som medverkar. Som Sverker Sörlin skriver när han avslutar sitt kapitel i den bok som jag slutredigerar nu, ”Framtiden är nu”. År 2040 används eftersom det är det årtalet som är den imaginära tidshorisonten generellt i boken.

”År 2040 kan vi, om vi inte ser upp, leva i ett samhälle som är vida mer kulturellt segregerat än nu. I ett sådant samhälle, med stora kunskapsklyftor, försvagas integration och demokratiskt deltagande.”

Kommentera
26 januari 2010 under Noterat | kommentera

Vad som egentligen styr

Tobias Tobias

Det är de stora förändringarna som styr, inte enstaka förslag från en sittande nämnd eller regering. Därför är det såklart oerhört intressant — även från ett kulturpolitiskt och kulturekonomiskt perspektiv — hur valresultatet blir i höst.

Som en fortsättning på antologin ”Noll Noll” (recension senast i DN igår) så samlar min medredaktör Anders Rydell på pressklubben Desken några personer för att diskutera de stora förändringarna framåt. På onsdag (27 jan) är ämnet: hur blir tiotalets politik? Diskuterar gör Torbjörn Nilsson, politisk redaktör på Fokus, och Karin Eriksson, politisk reporter på Expressen och medförfattare i ”Noll Noll”.

Kvällen arrangeras i samarbete med mitt förlag Volante och tidningen Fokus och är öppen för allmänheten. Samtalet börjar kl 18.30 (läs mer här).

Kommentera
1 juli 2009 under Analys | kommentera

Slutsats från Almedalen: Kulturen blir ingen valfråga

Tobias Tobias

Allting är större i år under Almedalsveckan i Visby. Även kulturen har tagit en större plats med ett flertal seminarier, med Svensk Scenkonsts program som ett nav i början av veckan. SKL hade ett välbesökt mingel på måndagskvällen apropå kulturutredningen. Under tisdagseftermiddagen krockade Kultur&Näringslivs seminarium olyckligtvis mot Företagarnas och Upplevelseindustrins diskussion om företagande, musik och politik. Även Västra Götalandsregionen och Östsam arrangerar seminarier.

Dessutom har ett antal organisationer samlats kring upphovsrätten som tema, men även andra organisationer arrangerar debatter kring detta tema: forskningsrådet Formas, centerpartiets tankesmedja Fores, S-ungdomarna och Mediearbetsgivarna (då ”Gratis?” smygsläpps).

Svensk Scenkonst tog tillfället i akt att ett år före valet undersöka förutsättningarna huruvida kulturen kommer bli en valfråga. Det fanns tyvärr inget som talade för att så kommer bli fallet, även om kulturpolitikerna säger att de hoppas på det.

I måndags samlades företrädare för alla riksdagspartier och om den debatten blir en fingervisning för valåret, hinner alla somna på vägen. Diskussionen visade inga tecken på att bryta med kulturpolitikens största problem, nämligen att intressera någon utanför sin egen sektor; egentligen intressera någon som inte har sin försörjning via kulturpolitiken. Det är som om utbildningspolitiken bara skulle beröra lärare och rektorer, och försvarspolitiken bara militärer.

Tyvärr utstrålade debatten allt annat än nytänkande eller spänst, och den enda som verkade fundera på hur kulturpolitiken ska lyfta sig i nackskinnet var Madeleine Sjöstedt (FP) som ställde frågan (”hur tar vi oss ur vår lilla box?”) och försökte ge ett svar (”Internet – en revolution som kulturlivet inte ser”).

Intressantare var gårdagens diskussion mellan kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och – får man anta – oppositionens tilltänkta dito, Leif Pagrotsky (S). Ramen då var relationen mellan politiker och ideella sektorn, men samtalet kom in på vilka grundläggande skillnader som finns mellan partierna (eller blocken) – och här fick vi i alla fall svar som gick att förstå:

Lena Adelsohn Liljeroth: Tydligare med armlängds avstånd. Vill förändra – därför ser också över med olika utredningar. Trycker på entreprenörskap. Tror på möjligheten att kulturen spelar en roll även för andra områden.

Leif Pagrotsky: Prioriterar kulturen högre i budgeten (exempel Access-pengarna), utöver ideologiska skillnader. Största skillnaden ligger i tillgängligheten (exempel museifrågan). Tidigare synen på public service, men verkar mindre skillnad nu.

Jag växlade några ord med Pagrotsky efter SKL:s mingel i måndags och upprepade frågan som jag ställt från publiken under partidebatten tidigare, nämligen hur politikerna internt i partierna ska lyfta kulturpolitiken. Pagrotsky – i keps, vilket var ett bra val med tanke på den gassande solen – sa att han minsann hade haft stöd från Göran Persson i budgetförhandlingarna mot finansministern och nu hade Mona Sahlins stöd att göra kulturen till en valfråga.

Men jag tror inte att det räcker.

När kameran går igång och en partiledare har 30 sekunder på sig för att locka eller behålla väljare – då är konkurrensen stenhård mellan vad som är viktigast ta upp och då är det lätt att A-kassa och fastighetsskatt får företräde.

Vilka brännande frågor har kulturpolitiken? Av alla sakfrågor som kan illustrera skiljelinjer (”tillgänglighet”) tror jag att frågan om gratis inträde till museer kommer höras mest, i alla fall som S kommer driva. Fler kan dyka upp efter den proposition som läggs i höst utifrån Kulturutredningen – men min gissning är att förslagen kommer vara så försiktiga att de inte blir särskilt kontroversiella. För oppositionen kommer det inte bli så många köttben att hugga på.

Och hur rimligt tror ni det är att man på bästa sändningstid eller debattplats diskuterar kring museernas inträden eller betydelsen av entreprenörskap i kulturen?

Men det finns en fråga som skulle kunna lyfta kulturpolitiken ur mörkret. Det finns i själva verket en öppen inbjudan från många aktörer – forskare, näringsliv, kulturliv, organisationer – för att ta plats i det strålkastarljuset. Jag kan gå så långt som att säga att många starka röster skriker efter kulturpolitik i den frågan, eftersom mycket lite har hänt.

Jag pratar såklart om upphovsrätt och skapandets villkor med hänsyn till teknikutvecklingen. Imorgon resonerar jag mer om det märkliga i att kulturpolitiken inte tar täten i denna fråga.

Kommentera