Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
10 november 2010 under Noterat | kommentera

Varför snackas det så mycket om entreprenörskap i Sverige, och så lite i USA?

Emma Emma

Efter några intensiva – och fantastiska – dagar i Chicago är jag både förvirrad och inspirerad.

Jag försöker förtvivlat förstå hur det kan vara precis tvärtemot vad man skulle tro; hur vi i Sverige framstår som helt fixerade vid kulturentreprenörer och kulturföretagande jämfört med amerikanare, och hur kritiken mot allt som är kommersiellt är så enormt mycket starkare här än i Sverige.

Efter att ha tillbringat två av årets tolv månader här, och träffat hundratals akademiker, kan jag bara konstatera att intrycket består. Det är vi svenskar som tjatar om kulturföretagande och kulturentreprenörer; inte amerikanerna.

Det är otroligt intressant, eller hur? Hur kan det komma sig?

I går körde jag tolv timmar i sträck på School of Art Institute i Chicago – och överallt mötte jag samma skeptiska inställning. Det var som att flyttas tio, tjugo år tillbaka i tiden – och oerhört stimulerande.

Studenterna rasade eller älskade. Några (få) gick igång och menade att det var första gången de hade fått höra sådana här tankar under sin utbildning. Andra blev förbannade, och menade att det var livsfarligt att över huvud taget prata om konst och ekonomi. Som konstnärer skulle de aldrig i livet arbeta eller göra något för ett företag.

De amerikanska studenterna var helt enkelt tusen gånger radikalare och argare än på Konstfack, och detsamma gällde på sätt och vis fakulteten.

I går var det faktiskt rätt jobbigt. Första seminariet gick bra, eftersom det var långt och hade få studenter, vilket gav tid till förklaring och fördjupning. Men föreläsningen för hela programmet gick inget vidare, eftersom några blev så arga, och i går kväll kände jag mig rätt deppig.

Fast i dag vände det. Då hade de studenter som var intresserade fått möjlighet att boka upp varsin timmes individuell handledning med mig – och det var helt fantastiskt! Vilka studenter! Och vilka projekt!

Plötsligt kändes allt meningsfullt igen, och just dessa studenter var tacksamma över att jag var där. De hade saknat precis den här dimensionen i programmet, och ville att jag skulle fortsätta som deras handledare på distans.

Och på eftermiddagen svängde det också i fakulteten. Frågan om det farliga entreprenörskapet dök upp igen, och sedan uppstod en intressant diskussion om hur det kunde komma sig att Sverige och Canada ägnar så mycket uppmärksamhet åt kulturentreprenörskap och kulturella näringar, men inte USA.

Beror det på att Sverige och Canada är välfärdstater, och att det därför finns en annan logik bakom satsningarna?

Eller på att entreprenörskap är så givet i USA, att man inte behöver tala om det här?

Det har alltid varit min tes att det vi ältar allra mest är det vi själva är sämst på. Och jag kunde inte låta bli att dra det exempel jag ofta tänker på, nämligen att det talas mycket mer om hållbarhet i USA än i Sverige, samtidigt som det är uppenbart att vi på många sätt lever mycket hållbarare i Sverige. Ta bara det här med sopsortering.

Kanske är det samma sak med entreprenörskap? Kanske är det just för att vi inte är så entreprenöriellt lagda i Sverige, som vi tjatar så mycket om det? Alltmedan amerikanerna bara gör.

Eller har det med kulturpolitiken, eller snarare avsaknaden av en sådan, att göra? Som alla påpekat, om och om igen, finns det ju ingen kulturpolitik i USA, och därmed är det svårt att göra satsningar på sådant som kulturella näringar, som ofta bygger på just ett samarbete mellan kultur- och näringspolitik.

Jag åker i alla fall hem rätt trött, men inspirerad. Det har varit några intensiva dagar här i Chicago, men det känns som vi har inlett ett samarbete som kommer att fortsätta.

Fast först ska jag hem och ta hand om ett gäng andra amerikaner från Stanford, CCA och Parsons, som kommer till Stockholm nästa vecka för att delta i ett seminarium om design som vi ordnar på Konstfack.

Samma gäng träffade jag i San Francisco i mars, och känslan var då densamma som nu i Chicago. Inte heller där ägnades det ett ögonblick på entreprenörskap eller egenföretagande. Fast de som deltog i designdiskussionen var förstås inte det minsta negativa till det kommersiella, utan snarare tvärtom. De älskade allt som var kommersiellt – men hade enbart storföretag i huvudet.

Det kan kanske vara ytterligare en anledning till det bortglömda entreprenörskapet här; många verkar fortfarande sitta fast i föreställningen om storföretaget. Det är liksom Microsoft, eller inget.

Och då är det inte så konstigt om man är negativ och inte ser några kopplingar till sitt konstnärskap.

Kommentera
7 november 2010 under Noterat | kommentera

Lycklig i Chicago

Emma Emma

Detta är LYCKA! Det är tidig söndagsmorgon i Chicago. Jag lyckats pressa mig själv att sova ända till klockan 7:00 (14:00 svensk tid) och utanför mitt fönster skiner solen på Wrigley Building, Hancock Tower och Chicago Tribune.

Efter sonens och mina alla somrar här – då vi tågluffat med Amtrak och sammanlagt besökt 44 stater – blir jag lycklig bara över att vara i USA. Jag njuter av att tre timmar efter landning ha hunnit småprata med lika många främlingar som jag gör under tre år i Sverige. Och vid frukosten fylls hela kroppen av minnen av smaken och lukten av rostade bagels, muffins, röda äpplen med jordnötssmör och massvis med kaffe i cellofanmugg (och ja, jag älskar, och har alltid älskat, amerikanskt kaffe!).

Fast jag är förstås inte bara här för att njuta. Eller i alla fall inte njuta på det här sättet. Jag har några intensiva dagar av undervisning framför mig, på School of Art Institute in Chicago (SAIC) och deras masterprogram i Arts Administration & Policy, samt lite möten med bland annat Loyola Business School som på ett intressant vis integrerar humaniora i sitt ekonomprogram.

Jag hoppas att jag har satt samman ett intressant seminarieprogram, men känner mig lite ringrostig, eftersom det var evigheter sedan jag undervisade akademiskt i kulturekonomi. På Handels lades ju min kurs ned för flera år sedan, och Konstfack har tyvärr också valt att skippa mitt ämne i år och istället låta mig undervisa i design (ja, det är så galet att jag inte ens orkar prata om det…). Och när man gästföreläser i icke-akademiska sammanhang, som under vår lilla nyligen genomförda turné, blir det ju inte heller på ett akademiskt vis. Därför ska det också bli vansinnigt kul att äntligen få undervisa akademiskt i kulturekonomi (även om det är lite ironiskt att jag måste flyga över halva världen för att få göra det).

Studenterna ska i förväg, till första seminariet, ha läst den australiska ekonomen David Throsbys senaste bok ”The Economics of Cultural Policy”, som jag tycker sätter fingret på relationen mellan kultur och ekonomi på ett policyplan. Den är bra, även om Throsby – på klassiskt ekonomvis – förenklar in absurdum. Därför ska de också läsa Arjun Appardurais klassiska text ”Disjuncture & Difference in the Global Cultural Economy” – för att fånga komplexiteten i global kulturpolitik. Därutöver kommer jag dra några fallstudier och be som studenterna får analysera utifrån Throsby & Appadurai, och slutligen ska de ha förberett en Q&A.

Till nästa seminarium, med en annan grupp, yngre studenter, har jag förberett en föreläsning om kulturföretagande och den kreativa ekonomin samt bett dem läsa den tyska kultursociologen Andreas Reckwitz om den stora svängningen mot att hylla ”det kreativa subjektet” i dag.

Slutligen ska jag, den tredje dagen, ha enskild handledning med alla masterstudenter. Och däremellan är det förstås möten, en mottagning, middagar och en födelsedagsfest. Så det blir säkert en intensiv vecka.

I dag är jag dock ledig och har bokat in en arkitekturvandring med Chicago Architecture Foundation, med det passande namnet ”Treasues of Culture and Commerce”.

Livet kunde inte vara bättre!


Kommentera
20 juli 2010 under Noterat | kommentera

Yelp-hjälp

Emma Emma

Jag har ju tillbringat de senaste somrarna (och några år tidigare) i Nordamerika, och det är alltid lika kul att komma tillbaka och se hur saker och ting förändras.

Mest slående har förstås lågkonjunkturen varit i USA de senaste åren, men nu känns det som om det – för första gången på länge – spirar lite optimism igen. Dessutom har lågkonjunkturen faktiskt fört med sig en del gott, som ett ifrågasättande av vad man egentligen lär sig på ekonomutbildningar, till exempel. Just nu läser jag The MBA Oath, som är ett av många intressanta initiativ.

På det lite ytligare planet är det otroligt att se vilket genomslag Yelp börjar få. Det är förstås ingen ny tjänst, men plötsligt känns det som om man inte kan klara sig utan den. Morgon som kväll surfar man in och kollar vart man ska gå och vad man bör äta och göra. Och det fungerar fantastiskt bra.

Frågan är dock om Yelp skulle fungera lika bra i Sverige. Är svenskar lika villiga att dela med sig? Vi är det ju definitivt inte i det verkliga livet, men kanske är vi det virtuellt. Eller?

Just nu grubblar både tonåringen och jag mycket över vilka kulturskillnader som finns på nätet. I verkligheten och till vardags är de ju nämligen slående.

Kommentera
16 juli 2010 under Noterat | kommentera

Bästa kulturdestination: Washington DC

Emma Emma

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen: Washington DC är utan tvekan en av de bästa platserna i världen att tillbringa semestern på! Tvåa efter Florens på TripAdvisors lista över de bästa destinationerna för kultur och sightseeing, men, i mitt tycke, faktiskt snäppet bättre.

Varför? Ja, först och främst för det enorma utbudet av museer, förstås. Och för att de flesta har fri entré, vilket gör att man kan strosa fram och tillbaka mellan dem, se en utställning på ett museum och en annan på ett annat, komma tillbaka dagen efter om något var bra, eller gå – utan dåligt samvete – om något inte föll en i smaken.

Tonåringen och jag har under några dagar hunnit med en massa monument och museer. Ibland tillsammans, ibland var för sig. När han tar timmar och åter timmar på sig på alla museer av historisk karaktär, som till exempel Holocaust Memorial Museum, kan jag, när jag tröttnar, smita vidare till närmsta konstmuseum. Det är toppen – och bäddar för en konfliktfri semester.

För att inte tala om hur skönt det är att hela området runt The Mall är fritt från kommersialism. Förutom museibutiker och auktoriserade försäljare av mat och dryck, kan man gå kilometer efter kilometer utan att stöta på ett enda kommersiellt inslag. Det njuter jag verkligen av.

Tänk Love Stockholm 2010 – fast tvärtom! Eller ett inverterat Ullared. När det gäller att veta var man ska dra gränsen mot det kommersiella har vi svenskar mycket att lära av amerikanerna!

Kommentera
28 mars 2010 under Utblick | kommentera

Post-it notes & Powerpoints

Emma Emma

Söndag i San Francisco – och äntligen tid att summera resan. Utanför skiner solen och kineserna i parken mittemot praktiserar Qi Gong, Tai Chi, eller vad det nu är. På tv:n predikar Joel Osteen, en av alla dessa tusentals kristna ”motivational speakers” (för övrigt porträtterad i Barbara Ehrenreichs senaste ”Bright-Sided. How Positive Thinking Undermined America”, som jag varmt kan rekommendera).

San Francisco är inte min favoritstad. Jag har alltid tyckt att det är hyckleriets huvudstad, med en sådan fruktansvärd fattigdom och sådana mängder hemlösa – sida vid sida med allt det liberala, toleranta, bildade, organiska och alternativa. Det går inte ihop i mitt svenska huvud, men amerikanarna själva förklarar det med att San Francisco är en av de städer som låter de fattiga finnas. Andra städer skickar helt enkelt i väg dem med en enkel Greyhoundbiljett – och det är förstås inte bättre.

Fortfarande är annars det mest bestående intrycket att USA tappat såväl greppet som självförtroendet. Aldrig har jag så många gånger på en vecka fått höra – av amerikanarna själva – att vi ligger så långt före vad gäller forskning, utbildning, politik eller vad det än månde vara.

(Nu ska man förstås minnas att jag mest träffar amerikanska akademiker, och de är förstås inte representativa för hela befolkningen!)

Mest slående är skillnaden förstås mot Indien, som vi besökte för några veckor sedan. Där handlade allt om framtiden och självförtroendet var enormt. Raka motsatsen mot USA, faktiskt.

I Indien upprepades hela tiden hur den indiska modellen, med sin mångsidighet och sitt stora sociala patos, är framtiden. Här i USA talas det hela tiden om hur den amerikanska modellen med sitt fokus enbart på det mätbara och girigheten, måste ersättas med något annat.

Är det inte intressant?

Dock inte helt bra för vår studieresa. Det känns ju som om Indien var en bättre sådan, och jag ångrar att vi inte tittade närmare på hur man undervisar vid olika universitet där. Här blir jag inte så imponerad.

”Arts administration & policy”-programmet vid SAIC tycker jag fortfarande verkar bra (och som en liten parentes kan man konstatera att de har en 100%-ig europeisk fakultet – och inte en enda amerikan anställd). Jag gillade framför allt att det låg vid en konstnärlig högskola och hade en stark konstnärlig grund. Ett liknande, med annat namn, skulle jag gärna se att Konstfack hade.

SAIC:s design och arktitektur-program var ur min synvinkel mindre intressant. På mina områden var de långt, långt efter oss.

IIT:s rätt hajpade dubbla MFA/MBA blev jag heller inte så imponerad av. De låter helt enkelt sina designstudenter ta ett antal traditionella MBA-kurser vid sidan av sina designstudier. Jag intervjuade en student och han tyckte att det var ungefär som att studera ett främmande språk – och lika tråkigt.

Stanford’s d.school var nästa stopp – och de gör onekligen rätt mycket intressant. Inte minst gillar jag att de har ett sådant stort socialt fokus, och en del av deras kurser och case skulle jag gärna ta med mig hem. Samtidigt som jag också tycker att de är lite fast i sin egen (IDEO-)modell, och jag kan inte låta bli att skratta åt deras sjukliga fixering vid Post-it notes.

Den så kallade ”kreativa” sektorn är faktiskt lika fixerad vid Post-it notes som näringslivet är vid Powerpoints.

Efter Stanford bar det av in till San Francisco, CCA och deras MBA i Design Strategy, som jag gillade. Den står på tre ben: design, ledarskap och hållbarhet – och har rätt nytänkande kurser. Inte minst var det positivt att se hur de integrerade det kreativa med samhälls- och systemtänkande samt hur de förmådde att se att ekonomi både handlar om siffror och människor.

Det är annars slående att rätt många i designvärlden ser ekonomi som ett ämne som enbart sysslar med siffror.

Avslutningsvis har det varit konferens i ett par dagar på temat ”Education in Design & Business”, vilket förstås har varit toppen för mig. Nu känner jag mig inte längre ensam, och inte längre sådär mittemellan som jag ibland kan göra hemma. Dessutom måste jag säga att det var otroligt skönt att få vistas i en könsblandad grupp med lika många kvinnor som män – jag som annars alltid är den enda kvinnan i alla mina sammanhang (utom cirkusen).

Även om jag också blir rätt deppig när jag konstaterar hur extremt olika villkor vi har i Sverige och USA – och hur många fler timmar jag undervisar jämfört med mina amerikanska kollegor. De trodde inte sina öron när jag berättade att jag detta läsår har kursansvar för sju kurser, programansvar för ett nytt masterprogram, undervisar i ytterligare tre kurser samt forskar.

I USA undervisar man sällan mer än två-tre kurser per läsår och om man har programansvar sällan mer än en.

För mig var det en ögonöppnare – och jag känner starkt att jag måste göra något åt min situation när jag kommer hem.

Men tillräckligt om mig och tillbaka till konferensen. Vi var två européer, jag och Vincent från Amsterdam som ska starta en ny multidisciplinär masterutbildning i ”Creative Entrepreneurship and Leadership”, Mick från Nya Zeeland, tre kanadensare och resten var amerikaner. Många från Stanford, förstås, och flera från CCA. Sedan bland annat från Berkeley, som har en del spännande designkurser i sin MBA, och från University of Philadelphia, som likt Helsingfors slår ihop sina handels-, tekniska och designhögskolor nästa år.

Generellt kan man säga att trenden starkt går emot det multidisciplinära, att det råder en hel del ifrågasättande av traditionella silo-utbildningar, där studenterna inte lär sig att samarbeta med andra discipliner, samt att det råder ett stort fokus på att försöka integrera ekonomiska, ekologiska, tekniska, humanistiska, sociala och kulturella aspekter i såväl forskning som undervisning.

Däremot är det inte alls ett lika stort fokus på entreprenörskap här som hemma. När jag berättade att alla svenska universitetsutbildningar måste ha entreprenörskap på schemat gapade alla amerikaner. De hade aldrig hört på maken. Här tänker de fortfarande främst i stora, hierarkiska företagsmodeller, vilket märks på alla sätt och vis.

Spontant skulle jag alltså säga att Stockholm School of Entrepreneurship (SSES) ligger mer än i framkant. Vi skulle kunna göra mycket mer, och det finns aspekter jag tycker att vi saknar, framför allt vad gäller det hållbara, humanistiska och kulturella, men i det stora hela känns det, som sagt var, som om vi är minst tio år före.

Och så saknar vi förstås en PR-apparat. Jag är rätt chockad över den PR-apparat som en del av universiteten här har. Inga namn nämnda, men ett superhajpat MBA-program ”med designfokus” har i praktiken två korta obligatoriska kurser samt några valbara. Inte mer. Däremot en hel korridor av PR-människor som pumpar ut hur fantastiskt och nytänkande programmet är. Rätt sjukt, eller hur? Och rätt förlegat. I längden tror jag ändå att substans utgör den vinnande strategin, inte struntprat.

PS Av okänd anledning kan jag inte länka, ladda upp foton eller fixa med texten i bloggen. Sorry!

Kommentera
8 mars 2009 under Samtal, Utblick | kommentera

Martin Gelin om kulturpengar i Obamas stimulanspaket

red red

Martin GelinI USA var det in i det sista osäkert om kultursektorn skulle få del av det ekonomiska stimulanspaket. Det till slut dock 50 miljoner dollar till kultursektorn i Barack Obamas ”American Recovery and Reinvestment Act”.  I ett av de sista förslagen som lämnade kongressen var just kulturdelan struken efter kritik från det republikanska partiet.  Något som ändrades till den slutliga versionen efter ett ambitiöst påtryckningsarbete från stora delar av den amerikanska kultursektorn.

Pengarna går till NEA, National endowment of the arts, som ungefär motsvarar Statens kulturråd i Sverige. De 50 miljoner dollar som de nu får är en markant ökning av deras anslag, som annars ligger på 145 miljoner dollar årligen.

Vi pratade med Martin Gelin, kulturjournalist som bor i New York där han bland annat skriver SvD:s USA-blogg och en bok om Barack Obama, för att reda ut trådarna.
– Det var ju mindre än en promille av den totala summan, men det var just sådana här små saker som republikanerna valde att fokusera på i sin kritik av paketet, i försöket att skapa en populistisk revolt mot demokraternas ”slösaktighet”. Flera republikaner kritiserade representanthusets talesman Nancy Pelosi för att prioritera sina ”tjusiga vänner på gallerier i San Francisco”. Det var förstås substanslöst, men fick en del spelutrymme i medierna. Med svenska mått är det ju en väldigt liten summa, men som jag skrev i min artikel i SvD så fungerar statliga bidrag till NEA som ett slags katalysator. När NEA ger pengar till en teater eller dansgrupp får de en kvalitetsstämpel som gör att de privata donationerna mångdubblas.

USA har ingen kulturminister, inget kulturdepartement, inget kulturutskott etc. Kommer det efterfrågas mer kulturpolitik nu i kristider, när donatorer och sponsorer skjuter till mindre pengar?
– Både och tror jag. Dels innebär den allmänna krisstämningen i landet att folk är beredda att överge sin vanliga livsstil. Folk drar ner på lyx, nöjen och kulturkonsumtion, och även på de privata donationer som så många kulturinstitutioner är beroende av. Så kultursektorn kommer förstås drabbas väldigt hårt av krisen. Samtidigt är förhoppningarna stora på Obama, som är mer kulturellt engagerad än tidigare presidenter.

Pratas det överhuvudtaget om en statlig kulturpolitik i USA, det här uppropet för en kulturminister har ju ändå över 200 000 skrivit på…?
Diskussionen om kulturminister är kul, och jag kan tänka mig att Barack Obama kommer prioritera den om några år när ekonomin börjat återhämta sig.

Många inom kultursektorn hade stora förväntningar på Obama. Hur ser du på Obamas möjligheter att föra någon kulturpolitik överhuvudtaget sett till det ekonomiska och politiska läget?
– John F Kennedy sade att konsten förhindrar makten från att korrumperas, och det verkar som att Barack Obama tänker likadant, även om han inte kommer hålla några stora tal om kulturpolitik verkar han mån om att symboliskt lyfta fram den:  han var  på Alvin Ailey-dansteatern i Washington DC förra veckan, han har bjudit in Stevie Wonder till vita huset, han har skrivit och publicerat poesi (och åtminstone en av hans två böcker har litterära kvalitéer). Michelle Obama hade på sig designers som Isabel Toledo och Jason Wu på inaugurationsdagen, namn som bara folk i modebranschen hört talas om tidigare. Det märks på Obama att han är estetiskt intresserad, han har jämfört processen när man skriver god lagstiftning med att skapa en musiksymfoni. Sen ska man nog inte heller underskatta representanthusets talman Nancy Pelosi som kämpe för kulturen i praktiken.

Kommentera
5 mars 2009 under Noterat | kommentera

Mörkt för konsten & kulturen i USA

Emma Emma

Om det ser ljust ut för de kreativa näringarna i Storbritannien, ser det sämre ut för konsten och konstnärerna i USA.

National Endowment for the Arts (NEA) har just kommit ut med rapporten ”Artists in a Year of Recession: Impact on Jobs in 2008”, som visar att de konstnärliga yrkesgrupperna är hårdare drabbade än andra av lågkonjunkturen och att många lämnar yrket. Sammanfattningsvis:

– Artists are unemployed at twice the rate of professional workers.
– Unemployment rates for artists have risen more rapidly than for U.S. workers as a whole.
– Artist unemployment rates would be even higher if not for the large number of artists leaving the workforce.
– Unemployment rose for most types of artist occupations.
– The job market for artists is unlikely to improve until long after the U.S. economy starts to recover.

Och för att fortsätta längs den dystra linjen:

En annan amerikansk studie visar, inte helt förvånande, att gåvor och donationer till ideell verksamhet generellt minskar – och att kultursektorn är den som är hårdast drabbad:

Arts and culture will see the biggest drop, with 41 percent reporting a decrease in resources.

Och ännu värre ser det ut i ytterligare en studie om vart gåvorna går från rika individer; den visar på en nedgång på över 70 % till konst- och kultursektorn mellan åren 2005 och 2007, d v s innan lågkonjunkturen.

Kommentera
12 januari 2009 under Noterat | kommentera

Motown – både kultur och ekonomi

Tobias Tobias

Historien om Motown, som idag fyller 50 år, är främst historien om Berry Gordy. Han hade ständigt ett öga på sista raden: ”Du vet, om du tjänar pengar eller inte?”, som han säger i Craig Werners A Change Is Gonna Come – Music, Race & the Soul of America (1999).

Samtidigt lyckades han skapa ”en magisk plats”, för att citera Martha Reeves i Martha & the Vandellas, bland annat genom att satsa både studiotid och en utbildning på en tolvårig blind kille (Stevie Wonder).

Det började genom att han sa upp sig upp från det löpande bandet på en av motorstaden Detroits fabriker och den 12 januari 1959 lånade 800 dollar från sin familj för att förverkliga sin dröm och startade Motown.

Som Stefan Thungren skriver i SvD idag, historien om Motown ”kom inte bara att förändra den globala musikscenen, han kom även att skriva soundtracket till delar av den historiska rörelse som idag har lett ända fram till en svart amerikansk president”.

Thungren återger även vad Gordy, i senaste numret av magasinet Mojo, säger om vad Motowns arv betyder nu efter 50 år – och det är fina ord: ”kärlek, och en tro på sig själv”.

En film som rekommenderas i sammanhanget är den om husbandet The Funk Brothers, Standing in the Shadows of Motown. Jag är ju en känslig man när jag ser på film – jag minns att jag fällde en tår när jag såg den.

Kommentera
18 december 2008 under Analys, Utblick | kommentera

Punktskatter mot digital distribution

Tobias Tobias

Det som verkade så bra från början: en gränslös värld, där innehåll tack vare digital distribution lätt kan spridas.

Vi upptäckte snabbt hur tidigare (och uppdaterade) avtal satt många krokben genom att begränsa rättigheter till enstaka landområden. Vi har också sett hur lokala regelverk gjort distributionen svårare, t.ex. när iTunes skulle komma till Sverige.

Titeln på Vinnova-rapporten som vi jobbade med i somras, och som jag hoppas släpps snart, har också arbetstiteln ”Digitala murar och möjligheter: global distribution och lokala regelverk för film, musik och spel”.

Tyvärr går inte heller utvecklingen mot enklare regelverk, snarare tvärtom. Igår annonserade staten New Yorks guvernör David Paterson att han vill ha en ”iPod-skatt” som innebär beskattning av nedladdad musik och annan digitalt distribuerad underhållning. Bakgrunden är att New York, beroende på Wall Streets kollaps, kommer tappa enorma skatteintäkter.

New York är inte den första amerikanska staten som ger sig på området. CNET rapporterade i augusti i år och gav en bra bakgrund med alla svårigheter.

Kommentera
4 november 2008 under Noterat | kommentera

Obama & kulturen

Emma Emma

En dag som denna, då Obama förhoppningsvis blir vald till president, är bloggämnet givet.

En sak är också säker: det blir inte bra om McCain vinner. Inte heller ur ett kulturekonomiskt perspektiv. Vad jag förstår, har han fortfarande inte kommit upp med någon form av kulturellt program.

Obama, däremot, satte redan våren 2007 samman ett ”kulturellt plank”, bestående av ett antal professionella, som han bollade idéer med och som sedermera tog fram ett program.

Med svenska ögon sett, känns programmet inte särskilt imponerande. Obama vill bland annat höja anslagen till National Endowment for the Arts från 125 till 175 miljoner dollar per år, det vill säga en höjning som motsvarar lite mer än vad hans egen reklamfilm kostade häromdagen. Han vill satsa på konst och kultur i skolan liksom på kulturell diplomati. Även om det låter lite främmande i svenska öron med formuleringar som: ”Artists can be utilized to help us win the war of ideas against Islamic extremism.”

Mer? Jo, han vill förbättra sjukförsäkringarna för konstnärer, locka utländska konstnärer till USA samt göra vissa förbättringar i skattelagstiftningen. Vill du läsa själv, finns programmet här: obama_factsheet_arts.pdf.

Och även om det inte är märkvärdigt, är det ju bättre än ingenting.

För övrigt, och apropå ”Reinfeldt – Ensamvargen”på Orionteatern, såg Barack Obama inte heller uppsättningen ”Between Barack and a Hard Place” på Second Theatre i Chicago, som drev friskt med honom. Det gjorde däremot hans fru Michelle – och tydligen skrattade hon gott.

Dessutom är det ju bara att konstatera att Orionteatern är långt ifrån ensamma. På söndag har till exempel den här musikalen premiär:

_45163266_flier_226.jpg
Kommentera