Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
24 september 2013 under Noterat | kommentera

Att sälja Stockholm i Paris

Tobias Tobias

Sverigefrämjande i praktiken — hur ser det ut?

Nedan ser ni två bilder. I centrala Paris i fantastiska kvarter finns, som Svenska Institutet själva skriver, Sveriges enda kulturhus i utlandet. Jag var där i torsdags kväll på ett samarrangemang mellan Stockholm stad och Svenska Institutet: Meet Stockholm in Parismeet, eat and mingle to the sounds of Stockholm.

Först ägde fyra olika seminarier rum med olika teman och mot olika målgrupper, bland annat om Stockholm som mötes-/evenemangsstad respektive för filmproduktion.

Jag var på plats med Filmregion Stockholm-Mälardalen och nedan på bilden syns producenten Lena Rehnberg som nu är aktuell med sin film om Monica Zetterlund. Här presenterar hon sin huvudrollsinnehavare i filmen, Edda Magnason, som sedan sjöng tre Monica Z-låtar med en flygel.

På nästa bild är det kulturrådet Mats Widbom som introducerar kocken Fredrik Eriksson som stod för buffématen.

Maten var bra och Edda sjöng fantastiskt. Men frågan är vilka effekterna blir?

De är svårmätta och inte omedelbara, men man kan fundera utifrån faktorer som hur många fransmän som var på plats eller om det mest bara var svenskar.

Vad som ändå står klart är hur kultur och mat anses ha ett värde för att ladda bilden av Stockholm och Sverige, och det är inte svårt att se hur de hänger ihop. Jag behöver bara blicka ut över Paris. Vad jag ser då är inte utsikten i sig, utan hur den påminner om vad jag sett i ett tiotal filmer. Jag ser även det myller som jag läst om i otaliga romaner, och inte bara det nutida Paris utan snarare 20-talets eller 60-talets.

Jag ser mina kulturminnen över och under hustaken.

Och jag är inte ensam. Tillbaka i Sverige öppnar jag resebilagan i söndagens Dagens Nyheter och läser om hur Paris är perfekt för en weekendresa och att vandra i filmens fotspår.

Paris — ihop med New York — står förstås ut i världen. Men jag tror att även Stockholm behöver bli bättre på att förstå hur bilden av staden skapas, förvaltas och laddas.

20130923-120622.jpg
20130923-120638.jpg
20130923-120721.jpg
Kommentera
6 september 2011 under Noterat | kommentera

Urpremiär för Kreatörskaravanen

Tobias Tobias

Tack till er som var med under premiäromgången av Kreatörskaravanen i Stockholm. Jag var ”färdledare”, stod och balanserade på bänkar vid Nytorget i Stockholm och försökte funka som en kombination av turistguide och diskussionsledare. Inte helt olikt de utbildningar som jag och Emma har haft för Volante Academy (jag har till exempel samma kostym här som senast).

Studiebesöken blev kanon. Vi försökte visa på spännvidden av företag inom kulturella och kreativa näringar. Hur svårt det är att dra alla över en kam, och det gäller framför allt inte att branscherna skiljer sig åt, utan att drivkrafterna och strukturerna varierar så.

Kreatörskaravanen är en utbildningsdag om kulturella och kreativa näringar där studiebesök hos olika företag varvas med teoretiska pass. Tillväxtverket finansierar pilotomgången. Generator är arrangör och har utvecklat utbildningen ihop med Volante och Adventum Kompetens. Karavanen kommer genomföras fler gånger och ni kan skicka e-post till info[at]generatorsverige.se för mer information. Nästa gång blir i Östersund i slutet av oktober.






Kommentera
1 mars 2011 under Noterat | kommentera

Mentorprogram för entreprenörer inom KKN

red red

Creative Stockholm är ett EU‑projekt som arbetar med att utveckla de kulturella och kreativa näringarna i Stockholmsregionen. I mars startar Creative Stockholm ett kostnadsfritt mentorprogram för företagare inom KKN. Idén går ut på att företag som vill växa erbjuds stöd av en individuellt matchad mentor som ska ge konkret hjälp till hur verksamheten kan utvecklas. Utöver stöd från en mentor består programmet också av en utbildningsdel i form av seminarier, föreläsningar och nätverksträffar. Läs mer i informationsbladet.

Kommentera
16 februari 2011 under Samtal | 1 kommentar

Katti Hoflin: "Ett bibliotek är världens finaste plats"

Tobias Tobias

Katti Hoflin har en bakgrund som bland annat författare, dramatiker, programledare och sedan 2007 är hon ansvarig för barnkultur på Kulturhuset i Stockholm. Den 26 februari slår Kulturhuset upp dörrarna till den nya satsningen ”TioTretton”. Ett specialbibliotek inriktat på åldersgruppen mitt emellan småbarn och tonåringar, så kallade ”Tweens”.

Varför behövs ett specialbibliotek för unga mellan 10 och 13 år?
Det första som slog mig när jag tillträdde som chef i Rum för Barn var att de äldre barnen inte var där. Jag formulerade en skarp fråga till Kulturrådet och de gav 250.000 kronor till en förstudie. Ihop med en forskare på Centrum för barnkulturforskning fick vi mycket kunskap om hur olika det är att vara barn beroende på i vilken familj man är född. Storleken på drömmarna var också avgrundsolika. Det visade sig också tydligt att dessa barn INTE vill vara med småbarn. Och INTE vill vara med läskiga stora. Just denna målgrupp verkar alltså verkligen behöva en EGEN plats. Man befinner sig där, i ett slags limbo, mellan liten och stor. De faller konstant emellan stolar: det finns mycket för bebisar och en hel del för tonåringar. Det viktigaste för barnen var att det skulle finnas vuxna med gott om tid i biblioteket. Som kunde lyssna framförallt.

Det har rasat en biblioteksdebatt under vintern. Vilken funktion fyller ett
bibliotek idag tycker du?

Ett bibliotek är världens finaste plats. Det märks ju inte minst på de heta känslor bibliotekens roll och utveckling väcker. För det första är det gratis. För det andra råder Verklig sekretess. Det är inte alla som vet, men storebror vet precis var du befinner dig just nu och hur ditt konsumtionsmönster ser ut. Men ingen kan ta reda på vilka böcker du lånar. Ett bibliotek är en plats där man kan vara helt förvirrad och bara sitta och tanka gemenskap utan att behöva prestera något. Ett bibliotek är en plats där man kan få makt över språket. Det är en demokratifråga att särskilt inte ge upp på den, ganska stora, grupp killar som ställer sig utanför språket. Därför känns det oerhört kul att bygga ett bibliotek också för den som hatar böcker! I vår underbara uppkopplade tid är biblioteken en fusion av det digitaliserade analoga. Förutom då att man kan få hopp, identifikation och tag i sin egen kreativitet när det funkar som bäst.

Är du orolig över bibliotekens framtid?
Inte ett dugg. Bibliotek kan verka som en trögrörlig och dammig konstruktion, men tittar man närmare är biblioteken ofta långt före många andra institutioner när det gäller att ha örat mot samtiden. Vi människor vill mötas. Vi behöver platser där jag kan ha ena handen i min globala gemenskap samtidigt som jag prata om lokala fenomen med andra medborgare.

Du arbetar i Sveriges mest besökta hus, Kulturhuset i Stockholm, vilket kan dra nytta av ett enormt stort flöde av människor i centrala huvudstaden. Tidigare har du även arbetat med Rum för barn, ett specialbibliotek och annat för de yngsta barnen. Hur tror du att ett specialbibliotek för barn och unga kan fungera även i mindre städer?
Jag tror det skulle fungera hur bra som helst. Det är ganska svårt att se sig omkring idag: de barn vars föräldrar har råd gör massor av intressanta saker på fritiden. Men de som råkar vara födda i en annan familj har inte en möjlighet att delat i kulturliv eller andra aktiviteter. Det är hemskt nedskuret på verksamheter av gammal hederlig ungdomsgårdstyp. Och på mindre orter kan det vara bra mycket svårare att sticka ut. Där ska ju konsten, litteraturen och kulturen vara och visa att det finns miljoner sätt att vara människa på. Och låt ingen säga annorlunda!

Kommentera
18 september 2010 under Analys | kommentera

Tidsandan styr

Tobias Tobias

Det är inte du eller politikerna som styr. Agendan kan likaväl sättas någon annanstans och få fäste i vad som egentligen styr: tidsandan.

Ingenstans har jag sett tidsandan slå igenom tydligare än i senaste numret av tidningen City (Stockholmsupplagan), där alla partiers stockholmsföreträdare verkar prata om Bondens marknad, det vill säga närodlat. Jessica Ritzén sammanfattar i City: ”Vi lever i harmoni med naturen i vår asfaltsbetong, odlar vår kolonilott och låter skyskraporna blomstra. Skildringarna är förvånansvärt samstämmiga trots att de bygger på helt olika ideologier från höger till vänster. Inte ens skillnaden i finansieringen av drömsamhället är avgrundsdjup mellan blocken.

Jag slutredigerar just nu en antologi om framtidens kultur och samhälle, ”Framtiden är nu”. I den boken slår också tidsandan igenom.

Boken har 2040 som imaginär horisont och jag och min medredaktör Sven Nilsson har diskuterat lite kring hur mycket den generella tidsandan  påverkar texterna. Vi kan ana en viss försiktighet — få utopiska visioner, till skillnad från de refererade politikerna ovan — och Sven, som varit med ett tag, konstaterar att tonen för trettio-fyrtio år sedan hade varit en helt annan. Då hade man kastat sig framåt när det gäller att beskriva kulturens framtid. Ingenting hade varit omöjligt.

Dagens tidsanda är ju vad som sätter agendan för de närmsta decennierna. Så se det som en framtidsbild snarare än en nutidsbild: fokus på miljö men inte på kultur. Oavsett valutgången imorgon.

Kommentera
5 maj 2010 under Samtal | kommentera

SAMTAL / "Att leda inom kulturbranschen är att leda känslor"

red red

Den här bilden är vad Uwe Bødewadt, till vänster, skickar när vi ber honom om ett foto. Han deltar på Svensk Scenkonst branschdagar 10-12 maj.

Uwe Bødewadt har en lång bakgrund som chef inom kultursektorn, bland annat som chef för Kulturhuset i Stockholm 2000-2007. Sedan tre år tillbaka är han numera kultur- och museiechef för Den Sorte Diamant, det vill säga det Kungliga biblioteket i Köpenhamn. Bødewadt är även aktuell med en bok som släpptes i höstas, At lede kunstnere m.m., där han intervjuat tolv ledare för kulturinstitutioner i Norden.

Vi ställde några frågor till honom om vad som utmärker ledarskapet inom kulturbranschen.

Vilka slutsatser kan du dra efter att ha arbetat med boken?

Konst skapas inte i lugn och ro! Det är mycket personligt relaterat. Alla tolv ledare i boken använder sina egna metoder: förförelse, strategi, husmorsinstinkt, konstnärliga metoder samt journalistiskt, terapeutiskt och feministiskt angreppsätt. De blandar det professionella med det personliga och de flesta av dem även det privata! Det bästa ledarskapet formas av att blanda det professionella med att bjuda på sig själv – det personliga och eventuellt privata, men det skapar också andra problem. Kan man leda konstnärer som man leder företag? Ja, men endast om man är lika äkta som de konstnärer man ska leda och endast om man kan skapa förnuftiga ramar omkring dem. Det innebär en fantastisk och nästan omöjlig uppgift — men djupt fascinerande och personligt givande. Som att vara klistrad mellan konstnären och offentligheten.

Vad är det som är speciellt med att leda inom kultursektorn?

Att leda handlar om att leta efter något. Hela tiden! Att leda är ett val – inte något jobb! Att leda inom konst och kultursektorn handlar om att leda känslor! Syftet är att utveckla estetiska, etiska och sociala värden där konsten bland annat är en grundforskning i konsten att vara människa. Framgångsfaktorer är att ha emotionella och empatiska förmågor. Att kunna sätta sig in i en annan människas situation. Det emotionella ledarskapet – det erkända ledarskapet är grundsubstansen. Att veta något om känslor. Om eros, makt, behärskande, att ha perspektiv. Att ha stor lust att “dela med sig av sig själv”.

Om du fick ge två råd till kulturchefer, vad skulle du säga då? Både utifrån arbetet med boken och utifrån dina egna erfarenheter.

Stanna inte längre inom samma jobb än sex till åtta år, då har du visat vad du kan och omvärlden har sett vad du kan. I konstbranschen ska man bland annat arbeta experimentellt med verkligheten. Det ska hela tiden utveckla sig. Du kan inte navigera en båt, en teater, en filmproduktion, en utställningsinstitution om den inte är i rörelse! Du ska sitta i förarsätet i bilen och styra, inte i baksätet. Så kan du själv gasa upp och bromsa ned på ekonomin, ambitionerna, personalstaben med mer.

Vi upplever inte världen som den är – vi upplever den som vi är. Min bild av situationen ser annorlunda ut än medarbetarnas eller konstnärernas, men jag ska kunna förstå deras argument. De har alltid rätt – men de har inte alltid tillräckligt mycket rätt i den stora kulturpolitiska helheten! Tillåt er själva att vara osäkra och utsatta!

Vilken är den största skillnaden mellan att arbeta inom ett danskt respektive ett svenskt kulturliv?

I Danmark är det svårare att tolka kulturarbetarnas intentioner genom att bedöma det utifrån deras handlande. De är mer anarkistiska, tramsande, öppna. Du blir avskedad om du inte håller budgeten vilket händer cirka tre till fem institutionschefer varje år i Danmark. Det sker inte i samma utsträckning i Sverige där cheferna är mer ansvarsfulla, ordentliga och lite långsammare men mer “kulturella”! Det kan komma lika bra konst ur båda metoderna.

Svenskarna har uppfunnit: blixtlåset, skiftnyckeln, utvecklat dynamiten, biljettklipparen. Effektiva saker för att utveckla samhället. Danskarna har uppfunnit: antabus, vägräcket och simringen. Saker som ska undvika katastrofen! Svenskarna kan producera – danskarna kan sälja det. Norrmännen har uppfunnit: ostyhyveln och gemet – men det är en annan sak.

Saknar du Stockholm?

I Köpenhamn har vi under de senaste tio åren byggt fyra kulturbyggnader för åtta miljarder danska kronor: Operan, Skådespelarhuset, Diamanten (Det kungliga biblioteket) och Koncerthuset i eller vid hamnen. I Stockholm har de inte byggt någonting! Stockholm kallar sig för “the capital of Scandinavia” – det kallar jag ett självmål! Stockholm behöver bli lite mer anarkistiskt. Stockholm har möjligheterna, men utnyttjar inte den kulturella/konstnärliga potentialen tillräckligt. Konsten gör mer för samhället än den får erkännande för!

Kommentera
19 februari 2010 under Noterat | kommentera

Grattis Stockholm — konsthelgen har startat

Tobias Tobias

I dessa hiskeliga bostadspristider funderar jag på vad man egentligen gör som lever i huvudstan. 5,5 miljoner kronor för ett minihus i Skarpnäck? Jag tvivlar, jag tvivlar. Men inte hjälper detta tvivel mig och min familj att hitta en ny bostad (vi har redan sålt!), snarare tvärtom.

En helg som denna gör mig ändå glad över att bo i Stockholm. Ikväll invigdes Supermarket på Kulturhuset (nedan Brickworks) och det var startskottet på en helg med konstmässor; dessutom startar imorgon även Market Art Fair på Fredsgatan och nya Art Anglais vid Stureplan. Detta utöver pågående, spännande utställningar som jag ännu inte sett.

Kommentera
16 december 2009 under Analys, Noterat | kommentera

Miss i protokollet om Stockholmsarenorna

Tobias Tobias

Medan det har rått arenafeber i övriga Sverige har huvudstan, minst sagt, legat lågt när det gäller byggnation av kulturhus och arenor. Det har pratats mycket (Stadsbiblioteket, Slussen, opera m.m.). Gjorts lite.

Jag säger inte att nya hus per definition är bra – tvärtom: se mitt antologibidrag här – men Stockholm har varit ständigt efter till exempel Göteborg när det gäller stora evenemang.

Men plötsligt är det full gas och stockholmstidningarna har i samband med kommunfullmäktigebeslutet igår frågat sig om det finns tillräckligt med publik och evenemang; det senare inte minst med tanke på fotbollslagens tveksamma inställning (AIK) och position (Hammarby).

Stor tveksamhet har luftats och beslutsfattarna – nu hänvisar jag egentligen till Stockholmsarenan vid Globen, den andra är Nationalarenan i Solna – har hävdat att byggnaderna inte ska innebära en belastning för skattebetalarna. Kostnaderna motsvarar intäkter från arrangemangen via bolaget AEG.

Men vad jag saknat i kalkylerna är de turistekonomiska effekterna – och som vi så många gånger betonat här på bloggen, ofta står för de största intäkterna totalt sett. Nackdelen är förstås att dessa inflöden av pengar inte direkt kan räknas in arenakalkylerna.

Det hindrar inte att det är viktigt att de resonemangen finns med hos politikerna. Eller är det bara journalisterna som har missat den poängen?

Kommentera
6 juni 2009 under Noterat | kommentera

Hornsgatan är Stockholms Hollywood Boulevard

Emma Emma

Nu är det äntligen dags. Efter många, långa månader av väntan ska vi äntligen flytta. Visserligen bara tre och ett halvt kvarter, men ändå. Lagom tills medelåldern verkligen inträder, ska jag få ett alldeles eget rum! Jippie!

De senaste fem åren har jag bott i vardagsrummet. Det har varit helt OK, men med en tonåring i huset börjar det kännas lite trångt.

Nu ska vi flytta från en 2:a till en 3:a. Från 142 till 258 kubikmeter. Från modernt till sekelskifte.

Låter bra, eller hur?

Fast också från kastanjerna på Swedenborgsgatan, en av Stockholms mest hyllade gator. Eller som DI skrev häromveckan:image_006

Den här delen av Swedenborgsgatan, nära Mariatorget, är Söders och kanske Stockholms absolut skönaste kvarter. Det är parisiskt och New Yorks The Village på en och samma gång. Coolt med attityd.

Därifrån ska vi alltså flytta. Och inte vart som helst, utan till Hornsgatan, en av Stockholms mest hatade gator.

images1Fast jag gillar Hornsgatan. Jag älskar blandningen: Stadsmissionen, Folkoperan, billiga budgetbutiker, McDonalds, coola caféer och restauranger, Tribunalen, etno- och secondhand-shopping, Röda Korset, gallerier, kebaber och pizzerior; högt och lågt; lätt kaotiskt och allting ryms. Det är precis så jag vill att det ska vara ”hemma på min gata i sta’n”.

(Av samma anledning gillar jag stökiga städer som LA mycket mer än mer prydliga städer som San Francisco. Föredrar Jo’burg framför Kapstaden. Tycker att Melbourne är skittråkigt jämfört med Sydney. Gillar Södra Station mer än Nytorget. Jag har svårt för det tillrättalagda, för det som ofta kallas ”kulturellt”, men där kulturen mest blir en fasad och ett sätt att särskilja sig. ”Coolt med attityd” är inte alls min melodi.)

Jag har alltid föredragit det stökiga, bökiga, brokiga och imperfekta. Det som skaver. Och det ur-urbana. Det är nog därför jag gillar Hornsgatan. Hornsgatan är Stockholms svar på Hollywood Boulevard: stökig, sleezy, smutsig, glammig, folklig och kulturell, allt på en gång. Och alldeles underbart full av kontraster.

Därför har jag ibland lite svårt för inredning. DESIGN. Det blir lätt så likriktat och uttänkt. Sådant får man inte säga när man jobbar på Konstfack, men så är det.

I nästan ett decennium levde jag med tonåringens far, tillika minimalistisk formgivare och arkitekt. Inget ont om honom, men det där decenniet fyllde jag hela mitt livs kvot av design. När vi separerade, bestämde jag mig för att aldrig mer bry mig om hur det såg ut hemma. Jag kallade det för ”design-vodoo”. Varenda gång jag la en guldkudde i soffan mådde jag lite bättre. Han skulle aldrig ha tillåtit några guldkuddar, eller något annat som inte passade in.

Fast nu känns ”design-vodoo” inte längre aktuellt. Vi har för länge sedan slutit fred. Nu vill jag också sluta fred med min designångest, och hitta hem. Bokstavligt talat.

Hornsgatan känns som en bra början!

Kommentera
23 juni 2008 under Noterat | kommentera

"Framgång mäts inte enbart i försäljningssiffror"

Tobias Tobias

”Att det går att ljuga med statistik vet vi alla men att vår nationalscen skulle vara skurkaktigare än andra teatrar betvivlar jag.” Det skriver idag i DN Elisabeth Lindfors som var marknadschef på Stockholms stadsteater 1982-2004.

Det är en intressant artikel, som fortsätter diskussionen i DN om Dramatens beläggning och fribiljetter. Vi har tidigare diskuterat den även här på bloggen (både kring kulturstatistik, 1 och 2, samt kring bilden av chefen, 3).

Elisabeth Lindfors belyser kontrasten mellan publik framgång och konstnärligt utmanande med några historiska anedkdoter (”När Upsala stadsteater introducerade Samuel Beckett i Sverige med ”I väntan på Godot” hade man 25 procents beläggning.”)

Hon ger också sin syn på vilka mått som är mest intressanta:

”Om man ändå vill (i konstnärliga sammanhang mäta framgång enbart i försäljningssiffror), och förutsätter att teatrarna både är stolta över egna föreställningar och vill förnya pub­liken, är en metod att titta på det totala antalet människor som ser en produktion jämfört med snittintäkt (till exempel om den har setts av 6 000 personer med en snittintäkt på 100 kr eller av 3 000 personer med en snittintäkt på 200 kr).

En djupare analys än den Dagens Nyheter kunnat prestera vore att man tittar på biljettförsäljning i förhållande till kvalitet; pjäsval, angelägenhetsgrad och skådespeleri. Det är svårt och kräver både noggrann analys och eftertanke…”

Hon avslutar med några ord som vi får ta med oss in i sommaren och fundera över:

”Analysen om vart teatern är på väg i en tid där det mesta räknas i kronor och ören saknas emellertid fortfarande.”

 

Kommentera