Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
21 oktober 2013 under Noterat | kommentera

Pengar, siffror och kvalitet

Joakim

I förra veckan gick jag på SKL:s stora kulturkonferens, som i år hade temat ”Vi pratar pengar”. I slutändan är det här kulturdiskussionen nästan alltid hamnar så det är kul att de valde att lyfta fram pengarna i förgrunden, kanske särskilt inför ett valår. Här nedan följer två nedslag från dagen jag var med.

Myndigheten för Kulturanalys presenterade bland annat några preliminära resultat från deras kommande omvärldsanalys med fokus på näringslivets roll i kulturen. De konstaterar att det både finns hinder på strukturell nivå (avdragsrätt, avsaknad av nätverk) och kulturell nivå (värderingsskillnader, bristande kunskap, konstnärlig integritet etc.) som gör att näringslivet inte engagerar sig i kultur i någon större utsträckning (1 procent av kulturens finansiering kommer från sponsring).

För att fördjupa sig i de kulturella hindren har Kulturanalys intervjuat olika personer från kulturvärlden och näringslivet. Av de slutsatser de presenterade från dessa röster framgick bland annat att det är de starka varumärkena och stora kulturinstitutionerna som kommer gynnas i en sådan utveckling.

Frågan är dock hur väl det stämmer med hur det verkligen ser ut? Nyligen intervjuade vi norska professor Anne-Britt Gran som forskat mycket kring sponsring i Norge. I intervjun nämner hon att bland de viktigaste resultaten i hennes forskning är att slå hål på en del myter kring sponsring, som att det enbart är ett storstadsfenomen eller att det bara är de stora institutionerna som är vinnarna.

Anne-Britt Gran säger, ”Bedriftene sponser ikke kun de store og kjente institusjonene og festivalene, det er flere bedrifter som sponser amatørvirksomhet enn profesjonelle organisasjoner. Og bedriftene sponser ikke kulturlivet primært for å drive markedsføring, men for å styrke kulturlivet og stedetder bedriften er lokalisert”

Givetvis kan det se annorlunda ut i Sverige än i Norge. Men det är viktigt för kulturinstitutionerna att förstå att drivkrafterna bakom företagens sponsring kan vara mer än olika former av marknadsföring, då det får konsekvenser för hur man kan mötas. Det vill säga att kulturverksamheterna har annat att erbjuda än olika former av exponering.

En trend som Kulturanalys tycker sig se är också att samhällsansvar är högre upp på agendan hos företagen och eventuellt finns det en plats för kulturen och näringslivet att mötas under den parollen i större utsträckning. Det blir hursomhelst intressant att läsa den kommande rapporten och vi kommer säkert ha skäl att återkomma till den.

Tidigare under dagen hade Lars Strannegård, professor vid Handelshögskolan, hållit ett bejublat föredrag där han snyggt undvek att prata pengar. Istället talade han om kvalitetsbegreppet och vad vi menar med att vi ska få ”god kvalitet” tillbaka från våra satsade skattepengar. Presentationen var lik den han höll vid Jönköpings kulturting vi tidigare skrivit om. Kortfattat kritiserade Strannegård det allt vanligare sättet att bedöma kvalitet utifrån siffror.

Två saker att stanna upp vid. För det första, det var inte bara en kritik av kvantifieringen Strannegård uttryckte. Han sa också att det här är en utveckling vi kommer fortsätta se men att siffror aldrig kan stå för sig själv utan behöver kompletteras med kvalitativa diskussioner.

Tobias har tidigare skrivit om ”jakten på siffran” som han känner sig lite kluven inför. Kluvenheten kommer av att så stor vikt läggs vid siffran i en utredning som kan behandla en så mycket större diskussion. Vilket leder in på den andra punkten. För ska man vara lite krass så är det ju samma personer som jublade, det vill säga kulturtjänstemän och politiker (som utgjorde de största grupperna på konferensen), som i hög utsträckning också varit drivande i utvecklingen mot en ökad kvantifiering.

Det är en stor utmaning för dessa att bli bättre på den kvalitativa diskussionen. Det gäller dels i vanan att uttrycka sig kring kulturell kvalitet. Och dels (vilket jag inte tror ska underskattas som skäl till att siffran har så stark ställning idag) att överkomma rädslan över att stämplas som elitist i vissa läger, något jag tror kommer vara oundvikligt om man på allvar ger sig in i kvaltitetsdiskussionen.

En slutsats är att vi alla som sysslar med olika former av utvärderingar och bedömningar inom kulturområdet har ett stort ansvar här. Det gäller både för hur vi tar fram siffror och inte minst för hur vi för dem vidare.

Joakim Sternö är redaktör för Kulturekonomis analysbrev

Kommentera
10 maj 2010 under Noterat | kommentera

Myter om kultursponsring

Emma Emma

Seminariet i Oslo blev riktigt intressant. Alla vi föredragshållare var rörande eniga om att kultursponsring och annan privat kulturfinansiering är ett område präglat av många myter och vanföreställningar.

Som att andra länder är så mycket bättre. Den myten var jag inte ensam om att slå hål på. Tvärtom visade sig Norge ligga helt i paritet med Storbritannien, och diskussionen kom snarare att handla om varför andra länder lyfts fram som så mycket bättre. Vilka intressen ligger det bakom sådana påståenden? Varför tjatar vi till exempel om Storbritannien, där Arts & Business undersökningar pekar på att sponsringen står för ungefär 2,5 % av kulturorganisationernas intäkter? I den norska undersökningen som presenterades i dag, stod sponsringen för 2,3 %. Det är ju ingen jätteskillnad.

Likaså kom förstås den eviga frågan om avdragsrätten upp, och precis som här i Sverige, ifrågasattes det om den verkligen skulle ändra så mycket när det kommer till sponsring.
Däremot kanske för gåvor och donationer, som var nästa fråga som lyftes fram. Ja, den stora skillnaden mellan anglosaxiska och nordiska länder ligger nog snarare – både vad gäller skatter och tradition – i filantropin än i sponsringen.

Liksom i synen på civilsamhället. Här blev det riktigt intressant och en av mina norska forskarkollegor, Håkan Lorentzon, gjorde en suverän dragning, där han satte fingret på den springande punkten: att nor(di)ska kulturinstitutioner inte ser sig som en del av civilsamhället, utan som del av det offentliga. Och att de därifrån närmar sig marknaden, snarare än det civila.

Det här har jag ju alltid tjatat om, så jag blev vansinnigt glad när jag hörde någon annan som också gjorde det (och dessutom mycket bättre och mer pedagogiskt än vad jag någonsin har gjort). Jag tror faktiskt att det tog lite skruv bland de norska scenkonstinstitutionerna, inte minst när de fick höra att de därmed gick miste om stiftelsepengar.

Sist, men inte minst, kom min kollega och väninna Anne-Britt Gran, teatervetare och professor på BI Handelshögskolan (bara det!) och slängde in ytterligare en brandfackla. Hon hade gjort en undersökning tillsammans med norska Kultur & Näringsliv, som visade på att kultursponsring visst förekommer i stor utsträckning, bara inte till traditionella institutioner. Tvärtom är det, i alla fall i Norge, främst amatörkulturen som sponsras – och den syns förstås inte i de offentliga mätningarna.

Ännu ett fel, med andra ord. Och rätt stort om de här beräkningarna skulle stämma. Här beräknades nämligen 460 miljoner norska kronor gå till kulturen – och då var ändå inte alla festivaler medräknade (som får nästan lika mycket till).

Efter en sådan här konferens blir man faktiskt nästan lite sugen att ge sig in på området igen – det verkar finnas så otroligt mycket att göra!

Dessutom var det kul att vara tillbaka i Oslo. Vilken kulturstad det håller på att bli, kanske ”The Cultural Capital of Scandinavia”. Åtminstone byggs det för kulturen i vart och vartannat hörn och när nya norska kulturministern inledde i morse var det en helt annan retorik än den svenska. Här skulle kultur inte löna sig och den statliga kulturbudgeten skulle minsann expandera. Inget gnäll och gnöl, utan enbart en sprudlande optimism.

Kommentera
8 maj 2010 under Noterat | kommentera

Sponsring – och räknefel

Emma Emma

Har ägnat dagen åt att gå igenom en massa sponsringsstatistik, som en förberedelse inför ett seminarium i Oslo. Måste säga att jag är rätt konfunderad och irriterad.

För det första tycker jag att det slarvas otroligt med benämningarna. I svenska Kulturrådets rapport om icke-offentlig kulturfinansiering hamnar till exempel stiftelsebidrag – i den mån de finns med – under rubriken ”sponsring”. Och privata konsthallar av typen Magasin 3 hamnar under rubriken ”gåvor och donationer”.

Om de ens finns med, vill säga. Sparbanksstiftelserna gav till exempel – enligt våra beräkningar – år 2007 cirka 120 miljoner kronor i kulturbidrag, vilket är mer än all sponsring sammantaget. Men finns det med, månntro? Svar: nej. Och jag misstänker att väldigt mycket annat likaså saknas.

Än värre är dock att man inte så sällan idealiserar andra länder. Framför allt Storbritannien. Kulturrådet refererar ohämmat till siffror som att sponsringen uppgår till 140 kronor per person i Storbritannien och till 10 kronor per person i Sverige.

Men efter att återigen ha gått igenom Arts & Business rätt undermåliga statistik, som ligger till grund för de beräkningarna, kan jag inte se annat än att sponsringen där uppgår till cirka 2,5 procent av kulturorganisationernas totala intäkter. Det är ju inte sådär väldigt mycket mer än våra svenska 1-2 procent.

En gammal undersökning jag har, som jag tyvärr inte hittar just nu, pekade ju till och med på att inte ens i USA, ”sponsringens förlovade hemland”, uppgick sponsringen till mer än 3 procent av en genomsnittlig kulturorganisations intäkter.

Gemensamt för så gott som alla länder verkar dock vara att just de tror att de är sämst på kultursponsring – och att alla andra är mycket bättre.

Och det verkar gälla även Norge, så det ska bli riktigt kul att åka dit, träffa deras nya kulturminister – och hjälpa till att slå hål på lite myter.

Kommentera
29 mars 2009 under Noterat | kommentera

Brittisk statistik slår hål på svenska föreställningar

Emma Emma

Sent på lördagskvällen ser jag till min stora lycka att brittiska Arts & Business – äntligen – har lagt ut sin rapport om den privata kulturfinansieringen 2007/08. Den är mer omfattande än någonsin, och verkar innehålla en massa intressant.

För första gången har de också satt in den privata kulturfinansieringen i sitt sammanhang, sådär som vi brukar göra, och tänk då visar siffrorna att den inte sammanlagt står för mer än 13 % av den totala kulturfinansieringen i Storbritannien.

(Med privat kulturfinansiering avses då bidrag och sponsring från företag, gåvor från privatpersoner samt bidrag från stiftelser – och alltså inte hushållens konsumtion.)

Ser vi till sponsringen specifikt, som ju alla alltid lyfter fram som SÅ FANTASTISK i Storbritannien, står den för … om jag har räknat rätt såhär efter rödvinet … cirka 2,5 % av den totala kulturfinansieringen!

Visst är det mer än svenska 1 %, men inte så mycket mer.

Jag höll på att säga: vad var det jag sa? Jag har ju hela tiden varnat för en övertro på sponsring och pushat för att vi måste se till såväl andra former av privat kulturfinansiering som andra former av samarbeten mellan kultur och näringsliv. Och det får mig att tro att de gamla amerikanska siffror jag brukar använda, som säger att sponsringen i genomsnitt uppgår till 3 % av en amerikansk kulturorganisations intäkter, också kan stämma.

Det som retar mig mest är att sponsringslobbyn i Sverige har fått det att låta annorlunda. Som om Sverige var så otroligt uruselt när det kommer till kultursponsring, och Storbritannien så vansinnigt mycket bättre.

PS Siffrorna pekar också på en nedgång för sponsringen, men en uppgång för privata donationer och stiftelsebidrag. Och den närmsta framtiden ser inte alls ljus ut, om nu någon trodde det.

Kommentera
15 februari 2009 under Analys, Inblick | kommentera

Pengar har alltid ett pris

Tobias Tobias

”Vi gillade presentationen och läste manuset. Vi såg en tydlig koppling till våra andra investeringar och bra möjligheter till produktplacering.”

Det säger Frank Bonn i Dagens Industri. Han är vd på riskkapitalbolaget Nouvago Capital som medfinansierar filmatiseringen av Jens Lapidus ”Snabba Cash”.

Apropå diskussionen om fler samarbeten med näringslivet: pengar kommer sällan utan motkrav. Jag säger inte att det är fel, tvärtom ofta, bara att man är medveten om konsekvenser av olika vägar.

Kommentera
1 juni 2008 under Noterat | kommentera

Klokaste kommentaren

Emma Emma

… om kultursponsring kom utan tvekan från Barbro Hedvall i helgen under rubriken ”Mycket väsen för ingenting”. Om siffrorna från Kultur & Näringsliv stämmer, och den sammanlagda kultursponsringen inte uppgår till mer än 90 miljoner, är det verkligen mycket väsen för ingenting eller, i alla fall, för väldigt lite.

Bättre då att lägga kulturpolitiskt krut på att öka och effektivisera den offentliga finansieringen.

Men det verkar inte alls vara den väg man vill vandra. Istället vill alla utöka samarbetet mellan kulturen och näringslivet, Stockholms stads kulturförvaltning, Kulturrådet… listan kan göras lång.

(Även om man förstås kan fråga sig om siffrorna från Kultur & Näringsliv är helt rättvisande. I undersökningen sägs till exempel privata donationer uppgå till några futtiga miljoner totalt, samtidigt som det ryktas att Moderna museet enbart i fredags, på sin galamiddag, fick donationer vars värde vida, vida, vida översteg det beloppet…)

Kommentera
22 maj 2008 under Analys, Noterat | kommentera

Är det svenska näringslivet verkligen kulturfientligt?

Emma Emma

Det slog mig att vi kanske odlar en myt om det svenska näringslivet som kulturfientligt, eller åtminstone kulturovilligt, som inte är sann. Många hävdar med emfas att det är mycket bättre i andra länder; att exempelvis franska företagsledare minsann månar mycket mer om kulturen.

Men är det verkligen sant?

Mina franska kollegor vittnar om att det låter precis likadant där; att folk klagar på att franska företagsledare är ointresserade av kultur. Till skillnad från exempelvis amerikanska…. Och så vidare.

Gräset verkar alltid vara grönare någon annanstans.

En del av de utländska gästerna som var här förra veckan var snarare imponerade av de svenska företagen som gav så pass mycket till kultur – trots att skattelättnaderna inte var givna. Det, om något, vittnade om ett verkligt stort kulturintresse.

Ser man till siffrorna, ligger Sverige inte heller så dåligt till, som det ibland görs gällande. Tvärtom. Jag skulle tro att vi ligger i paritet med många länder om man ser till privat finansiering per capita.

Dessutom har vi en rad saker som andra bara häpnar över. Våra konstföreningar, till exempel, som inte sällan innehåller stöd också från företagens sida. Och mycket annat.

Kanske är det dags att sluta klaga.

Kommentera
13 maj 2008 under Noterat | kommentera

Sponsring, sponsring, sponsring…

Emma Emma

Jag har nyhetsbevakning på begreppet ”kultursponsring” och just nu väller det in artiklar. Aldrig har intresset för sponsring varit så stort – i retoriken.

I praktiken är sponsringen fortfarande ganska begränsad, till någon procent eller så av en genomsnittlig kulturorganisations intäkter. Bäst i klassen, enligt Svenska Dagbladet, är Kungliga Operan, som förra året drog in 10 miljoner kronor i sponsorsintäkter.

Själv tycker jag dock att man borde mäta i procent av omsättningen och inte i absoluta termer. Då blir skillnaden mellan exempelvis Operan, som har – om jag har räknat rätt – cirka 2,5 % av sin omsättning från sponsring, och Arkitekturmuseet som har 1,25 %, betydligt mindre än vad tidningsartikeln vill göra gällande.

Samtidigt ska man komma ihåg en sak: siffrorna kan svaja. Vissa organisationer ser till att få med vartenda öre i sin redovisning, andra knappast alls. I Dansens hus, där jag själv sitter i styrelsen, fick vi till exempel ett år bidrag från företag som sänkte våra kostnader med cirka en och en halv miljon (3,7 % av omsättningen), om jag minns rätt. Men kom de siffrorna med någonstans i redovisningen? Svar: nej.

I går intervjuades också min efterträdare på Kultur & Näringsliv, Karin O´Connor. Hon såg ljust på kultursponsringens framtid och tyckte att intresset ökade, från bägge håll. Dock efterlyste hon större kompetens på området och tydligare regler vad gäller avdragsrätten.

Det gjorde däremot inte debattören Carl Rudbeck i Sydsvenskan, som inledde med en rejäl – och ganska uppfriskande – drapa mot just kultursponsring och avdragsrätt:

”… varför sådan sponsring ska vara avdragsgill är kontroversiellt. Den blir lätt ett verktyg för de mycket rika att dra av utgifter för att förbättra sina rykten. Ett undantag eller, om man så vill, kryphål i ett redan alltför komplicerat skattesystem. Lite illvilligt kan man beskriva avdragsgill kultursponsring som ytterligare ett exempel på hur fattiga sponsrar de rikas självkänsla och goda rykte. Som om det inte räckte med att sponsra deras operabesök.”

Jag kan inte påstå att jag delar Carl Rudbecks uppfattning i stort, framför allt inte när han senare i artikeln argumenterar för att staten i princip inte borde stötta något annat än kulturarv och bibliotek. Men när det gäller avdragsrätten för sponsring – och en del annat – har han onekligen en poäng.

Som alltid gillar jag dessutom att höra en mångfald av röster i debatten, istället för att alla bara plötsligt – högljutt och enstämmigt – börjar sjunga sponsringen och avdragsrättens lov.

I dag är det förresten vernissage och Vårutställning på Konstfack. Glöm inte det!

Kommentera
12 maj 2008 under Noterat | kommentera

Privatfinansierad Pinocchio i parken

Emma Emma

I dag går mobilen varm. Den omdiskuterade Pinocchio-statyn i Borås avtäcks nu på fredag – och medierna ligger i startgroparna.

Här har ett antal privata finansiärer, med konstmecenaterna Swegmark i spetsen, donerat nio miljoner kronor till en nio meter hög bronsstaty av den amerikanska konstnärern Jim Dine, och ställt den mitt i Borås. Med näsan vänd mot högskolan och titeln ”Walking to Borås”.

Lite spännande är det, och man kan förstå att folk vill diskutera. Statyn pekar onekligen på vad privat kulturfinansiering kan komma att innebära i praktiken.

En sak som slår mig när journalisterna ringer är att dock de börjar med att säga att det handlar om sponsring. Det gör det inte i min värld. Snarare om privata donationer och stiftelsebidrag, vilket för mig är en annan sak.

Personligen tycker jag dock att hela projektet är positivt. Jag ser mycket hellre en nio meter hög staty än en nio meter hög McDonaldsskylt, vilket annars brukar vara fallet. Och just Pinocchio är dessutom ganska kul, dels för att sagan har ett bra budskap, dels för att det faktiskt var en person i Boråstrakten som ritade Disneyversionen av den, vilket få kanske vet.

Lite annat hade det varit, som en av mina studenter sa i dag, om Bengt Swegmark hade satt upp en nio meter hög staty av sig själv. Eller av en bh, som han i mina ögon är mest känd för att tillverka (även om de, apropå dagens tidigare inlägg, är ovanligt bra bh:ar).

Ja, det är bara att konstatera att jag som stockholmare är lite avundsjuk. Jag vill också ha en privatfinansierad Pinocchio i parken!

Kommentera
11 maj 2008 under Inblick, Noterat | kommentera

Spelar sponsorn någon roll?

Emma Emma

En fråga i kultursponsringssammanhang är förstås om det spelar någon roll vem som sponsrar. Inte att man blir sponsrad, alltså, utan vem som sponsrar. Att det ofta är företag som, av olika skäl, behöver bättra på sin image är ju ingen hemlighet.

I mitt andra ”hemland”, Kanada, har det i veckan debatterats om det är acceptabelt att ett företag beställer en teaterföreställning. Pjäsen ”Body & Soul”, skriven av dramatikern Judith Thompson, är nämligen initierad och finansierad av Unilever-ägda Dove, som del av deras ”Real Campaign for Beauty”.

Thompson säger själv att hon inte alls har något problem med att pjäsen är sponsrad, eftersom ”redan Shakespeare var det på sin tid”.

Personligen tycker jag också att det verkar helt OK, mest för att Doves kampanj är så otroligt bra. Vilket jag tycker är en mycket viktigare parameter än man ibland vill göra gällande i sponsringssammanhang. Det handlar inte bara om att bli sponsrad eller inte, det handlar också om vem och vad man associerar sig med.

Kommentera