Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
17 augusti 2011 under Noterat | kommentera

Vad är konst?

Tobias Tobias

image

Lyssnade ni på S-partiledaren Håkan Juholts ”Sommar”? Hans radioprogram kretsade mycket kring kultur. En hel del sommarprogram har som vanligt gjort det. Det kanske mest förvånande var utrikesminister Carl Bildts hyllning till särskilt musiken (inledningen till hans program).

Juholt pratade även om Påskallavik. Det skulle jag också kunna göra. Juholts föräldrar är därifrån, liksom min pappa och alla andra bakåt på hans sida om man räknar in ön Runnö en sjömil ut. På kyrkogården kunde mina barn gå till deras farfars farfars fars grav, och det kan inte vara många förunnat. Tre veckor blev det i år i det lilla samhället vid småländska östkusten.

Vi besökte även Håkan Juholts morfars hem och arbetsplats under 30 år, Källströmsgården. Det är för övrigt denne konstnär, Arvid Källström, som har den största gravplatsen på kyrkogården.

Bilden är från Källströmsgården som är mest känd för den här skulpturen, ”Liggande kvinna”, men där finns också andra skulpturer (eller installationer) med ett direkt tilltal, som ”Vindorgel” och ”Blå pojken”.

Det blev där ett utmanande samtal med min dotter Judith, exakt 4 år. Jag försökte berätta om konst och hon gick mellan skulpturer, vanliga stenar och bänkar och frågade gång på gång: ”Är det här konst?”.

Hennes riktmärke blev efter ett tag om det fanns en lapp framför ”stenen” eller ”byggnaden”. Och det är såklart ett svar så gott som något. Konst är vad någon säger till oss är konst.

Ett annat svar kan man också läsa in i Håkan Juholts berättelse om hur skulpturen med kvinnan uppfattades i samhället då den byggdes på 50-talet. Juholt återgav hur flera barn var tvungna att hålla händerna för ansiktet för att inte råka få se en glimt. Och skulpturen är alltså placerad längs huvudvägen, bara några meter från vägkanten.

Vilket mod att bygga något sådant, konstaterade Juholt.

Kommentera
18 augusti 2009 under Noterat | kommentera

Sommar, sommar och höst

Tobias Tobias

Jag hade med mig 15 böcker på semestern. Jag hann läsa 40 sidor, i två olika böcker. Jag såg inte heller någon teaterföreställning, någon film och inte ett enda tv-serieavsnitt. Dessutom besökte jag bara en festival och ingen annan konsert (vilket är en aning genant eftersom DN Kultur, P3 och DN Ekonomi ringde och pratade liveekonomi med mig, men vi höll oss till siffror, liksom SvD när de refererade till uppgifter här från bloggen).

Sådan blev småbarnssommaren på en öde ort: dels var det dags att ta det lugnare efter ett intensivt år, dels var situationen så att den ena (8-månaders) somnade sent – han fick aldrig klart för sig att sommarljus kväll också var kväll – och aldrig samtidigt som den andra (2-åringen). Annan tid fanns – men gick åt till dryck, mat, sömn, tennis och löpning.

Dessutom återupptäckte jag ett medium: podcasts, det vill säga inspelningar från radio, konferenser eller särskilda gjorda för mediet.

Framför allt har jag – precis som Emma – lyssnat på ”Sommar” i P1, faktiskt för första gången på många år. Härligast är kanske de där överraskningarna, när man inte har några stora förväntningar från början. Nour El-Rafai var ett sådant program. Lysande planerat och med hjärtat vidöppet. What comes from the heart, goes to the heart, som den fantastiska Alan Alda säger i min favoritbiografi på senare år.

De flesta program har sina poänger. Roger Wallis – bekant här från bloggen i våras och förstås The Pirate Bay-rättegången – bjöd på en intressant bakgrund om hur han hamnat där han hamnat, både idé- och levnadsmässigt. Som uppväxt i Vetlanda var hans vurm för samhället Näsby, strax utanför, också överraskande.

Tennisspelaren Jonas Björkman konstaterade att talang inte är allt, utan träning och tålamod betyder desto mer. Jag hade bra koll på hans bakgrund redan tidigare – jag har spelat på sidobanor bredvid honom under ungdomsturneringar och jag överdriver inte när jag säger att jag i tidiga tonåren inte ansågs som mindre lovande än han i tennis, eller rätt sagt, lika ”halvbra” och inte särskilt lovande. Men han fortsatte, medan jag tänkte att jag ändå inte kommer bli världsetta och hellre lägger energin på annat.  Björkman blev världsetta – i dubbel – och som bäst världsfyra i singel. Wow.

Björkman som fenomen går förstås att omsätta i kulturens värld också – liksom i alla sammanhang. Malcolm Gradwell diskuterar i ”Outliers” också betydelsen av träning och förklarar framgångarna för The Beatles, Steve Jobs och Bill Gates med ”tusentimmarsregeln”. Jag gillar idén att framgång är öppen för många, inte begränsad till den som är född med den av ekonomiska eller arvsmässiga skäl.

Jag gick också tillbaka till året och lyssnade bland andra på kulturcheferna Eva Swartz och Marie-Louise Ekman.

Bland alla program är det modeskaparen Johan Lindebergs program som biter sig fast – och som väl är mest relevant från en kulturekonomisk synvinkel. Det är fånigt, kändisdroppande och pretentiöst – men också oerhört fascinerande, inspirerande och öppenhjärtligt. Lindeberg berättar hur han lämnar sitt gamla liv på jakt efter en miljö där han kan förverkliga sig själv, och fortsätter så vidare.

Lindebergs program säger en hel del om både entreprenörskap och konstnärskap. Angående det förstnämnda så är det främst andra drivkrafter än pengar som avgör att man startar företag. (Läs också sociologen Karl Palmås blogginlägg; han benämner programmet som en ”ypperlig beskrivning av övergången till det som vissa vill kalla ’senkapitalism’ (Zizek mfl.), och den ’nya anda’ (Boltanski & Chiapello) som råder inom ramen för denna”.)

Pengar spelar förstås också en underordnad roll när den skapande konstnären tar sats. Johan Lindebergs lycka över vissa skapelser såsom en viss kollektion eller modevisning finns i en annan sfär.

***

Nu kickar hösten igång. Härligt att vara igång igen. Nästa analysbrev kommer i nästa vecka.

PS. Apropå att jag spelade lite tennis i sommar. Det kommer bli underlag för en annan observation – det var nämligen gratis att spela där jag var, vilket märktes på flera sätt. Och gratis kommer bli höstens fokus, både sett till min egen verksamhet och den kulturekonomiska (tänk: upphovsrätt och ersättningsmodeller) och kulturpolitiska (tänk: S vill göra gratis museer till valfråga) debatten.

Kommentera
4 augusti 2009 under Noterat | kommentera

Sommar, sommar, sommar

Emma Emma

De senaste tjugofem åren har jag tillbringat somrarna utomlands (utom ett år då jag köpte en husvagn och kajkade runt Sverige – men det är en annan och lång historia…).

Svenska somrar gör mig nämligen Norén-nervös. De är så pretentiösa. Och de kan vara så sjukt långtråkiga, särskilt om det regnar.

Har man dessutom mitt habitus, blir skillnaden mellan sommar och vinter lätt minimal. Lägenhet på Södermalm och hus på Gotland – hur originellt är det? Och hur stor omväxling blir det när man möter exakt samma människor på Espegards bageri i Ljugarn på sommaren som man gör på Rival på Mariatorget om vintern?

Nej, svenska somrar är inget för mig.

Däremot gillar jag verkligen kulturinstitutionen ”Sommar”. Jag gör visserligen inte som mina vänner som tillbringar somrarna i USA och sätter på programmet via internet klockan ett varje eftermiddag. Däremot gillar jag att ladda min iPod med de program jag har missat, och sedan lyssna på dem när jag promenerar fram och tillbaka till jobbet.

I år tycker jag att de har varit ovanligt bra, och bitvis relevanta för Kulturekonomi.se. Som Anders Walls program häromdagen, när han pratade om konst och entreprenörskap. Det missade du väl inte?

Likaså berörde Morgan Allings bonusprogram en del av de frågor vi sysslar med här, och självklart är det alltid kul att lyssna till ekonomer som valt lite annorlunda vägar, som Johan Lindeberg och Kristian Luuk.

Sedan är Ann Heberlein en annan, personlig favorit, liksom Ola Salo. Människor som lever på gränsen och som söker finner jag alltid mest intressanta (alltmedan de som VET tenderar att vara tämligen ointressanta – det är därför handelsmiljön ibland tråkar ut mig; där finns alldeles för många som VET. ALLT).

Största överraskningen stod dock min drygt åttioåriga pappa litteraturprofessorn för, när han häromdagen utbrast att han lyssnade på en mycket bra historieberättare som han aldrig hört talas om. Det visade sig vara Alex Schulman. Har man inga fördomar, kan han kanske vara en mycket bra historieberättare.

Sådant gillar jag med Sommar.

Kommentera