Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
27 juni 2013 under Samtal | 1 kommentar

SAMTAL/Ulrika Holmgaard: ”Det första k:et i kkn missas”

Tobias Tobias

Ulrika Holmgaard är vd för Svensk Scenkonst och har en bakgrund bland annat som kulturentreprenör och har startat upp flera verksamheter, däribland ungdomsverksameten Lava vid Kulturhuset. Innan hon tillträdde som vd för Svensk Scenkonst var Holmgaard kulturråd vid svenska ambassaden i Berlin.

Du har arbetat inom olika delar av scenkonsten, även med Wallmans salonger. Kan den offentligt finansierade scenkonsten lära sig något av den som är mer marknadsfinansierad? 
Jag har arbetat med scenkonst och kultur finansierad på alla möjliga sätt; offentligt finansierad kommunalt, regionalt, statligt, sponsrat och det du kallar marknadsfinansierat. Min erfarenhet säger mig att man alltid kan lära av andra branscher rent generellt. Oavsett finansieringsform finns det mycket att titta på när det gäller hur att hantera viktiga frågor som till exempel arbete på oregelbunden arbetstid, omstruktureringar på grund av ändrade ekonomiska förutsättningar eller prissättning av biljetter.

Jag själv startade ett eget företag 1994, Scenit Produktion, inspirerad av just Hasse Wallmans sätt att arbeta och mina år på Wallmans Nöjen, där min idé var att effektivisera hanteringen av produktionsprocessen för frigruppsvärlden. Mina erfarenheter från egenföretagaråren är framför allt, att det också finns mycket från myndighetshåll att göra för att förbättra förutsättningarna för kulturaktörer. Från politiskt håll talar man om att bättre sörja för småföretagarna. Här borde man mer, inte minst i sammanhanget med kulturella och kreativa näringar, titta på kulturens småföretagare, som oftast står långt bort från stora intäkter men som drar de tunga lassen att få kulturprojekt att gå runt eller att över huvud taget bli av.

Scenkonst nämns i definitionen som en del av kulturella och kreativa näringar. Tycker du att ni hör hemma i det sammanhanget?
Jag tycker absolut att scenkonst på samma sätt som andra kulturyttringar, hör hemma inom begreppet Kulturella och kreativa näringar. Exkluderar man oss, skulle det vara det samma som att säga att det varken är kultur eller kreativt.
Tyvärr nämns inte scenkonst alltid i definitionen av KKN. Ta exempelvis Svenska Institutet (SI) som har fyra fokusområden. Ett av dessa är Kulturella och kreativa näringar men enligt SI omfattar det endast foto, design, mode, gaming, film, litteratur och musik. SI håller med om att scenkonsten marginaliseras, och menar att scenkonstaktörerna själva måste göra sig mer synliga. Jag tror att det kan ligga något i det. Frågorna är både hur, och huruvida om scenkonsten ges tillträde?

Det visar sig också i rapporter från Tillväxtverket och Kulturbryggan, att man satsar väldigt olika på scenkonsten. Det finns alltså ingen entydig hållning som talar för att scenkonsten är självklar i KKN-aktörers synsätt.

Vad beror det på?
De 73 miljoner (inom regeregingens handlingsplan för KKN 2009-2012, reds anmärkning) som allokerats för att undersöka KKN:s förutsättningar har primärt kommit näringslivsorienterade myndigheter eller organisationer till del (Tillväxtverket, Vinnova, Tillväxtanalys), vilket kan vara en förklaring till att det första k:et i KKN känns borttappat. Det blev tydligt vid en parallelläsning av Tillväxtverkets slutrapport – Mäklarfunktioner (jan 2013) och återrapporteringen (jan 2012) ”Kulturmyndigheternas arbete med kulturella och kreativa näringar” där kulturmyndigheterna (Riksarkivet, Nämden för hemslöjdsfrågor, Kulturrådet, SFI, Konstnärsnämnden)  menar att deras erfarenheter inte tagits tillvara och att de inte efterfrågats i genomförandefasen.

Redan från början ser vi sålunda strukturella problem.
Om inte våra kulturmyndigheter har en självklar plats i detta arbete, blir det lättare att förstå vilka utmaningar som scenkonstens aktörer har att tampas med för att göra sig hörda.

KKN-frågan har lyfts fram utifrån statens intresse av att hitta nya tillväxtområden, drivet av vinstintresse där vinst är lika med ekonomisk återbäring av investerade medel. En stor del av vår offentligt finansierade kulturverksamhet, scenkonsten inkluderad, är inte tillkomna för att skapa ekonomiskt plus i statens kassa.

Den stora okunskapen får väl sägas ligga i den totala brist på insikt i vilka enorma resurscentra som scenkonstinstitutionerna besitter i form av strukturellt kapital och kompetens. I över 50 år har Sverige och dess medborgare investerat och byggt allt detta. Att inte ha större inlevelseförmåga eller visionär blick att se hur allt detta har en betydelse för hela det svenska kulturlandskapet, och i förlängning som en spill-over effekt på de kulturella och kreativa näringarna, ja det är kapitalförstöring.

Vad kan man göra bättre?
För att komma tillrätta med rådande missförhållanden bör man från politiskt håll extra försäkra sig om att aktörer med offentligt uppdrag och skattemedel aktivt arbetar för att inkludera scenkonsten. Fån Svensk Scenkonsts håll är vi mer än beredda att agera i frågan, där så tillfälle ges, och vara den länk som idag en inte oansenlig del av skattemedel går till.

Ty de facto är det så, att staten i och med KKN-satsningen har fött fram en ny kår av mellanhänder eller länkar, de så kallade inkubatorerna, mäklarna eller möjliggörarna. Än så länge verkar de inte leva på annat än offentliga medel och det skulle ju kunna ses som ett dilemma.

Yterligare problematiskt får jag säga att själva utvärderingen av mångmiljonsatsningen är. Vilka mål har man satt upp vid start, och hur bedömer man att satsningen lyckats? Att mäta framgång i antal nya f-skattare kan inte vara tillräckligt bevis.
Svensk Scenkonst gjorde en ansats och sökte projektmedel hos KreaNord, via Kulturkontakt Nord; ”Effektiva och hållbara strukturer för scenkonsten i Norden” där vi tillsammans med branschorganisationer i Norge, Finland och Danmark ville undersöka på vilka sätt scenkonstinstitutionerna, med sina strukturella kapital och kompetenser, i högre grad skulle kunna fungera som nav för interregional utveckling, främst inom gränsområden inom Norden. Vi fick avslag med motivering:  ”Även om ansökningen var intressant, motsvarade projektet inte tillräckligt KreaNords ändamål. Också affärstänkandet var ganska svagt”.
Det var intressant att pröva saken och inte bara prata. Nu har vi gjort ett försök och Svensk Scenkonst kommer fortsätta att agera i frågan, närmast kan alla följa vårt samtal runt just KKN i Almedalen – på plats eller via web.

Vi lever i en tid där vi översköljs av digitala och inspelade upplevelser. Hur står sig scenkonsten egentligen om du blickar tio år framåt, eller ännu längre?
Det vore dåraktigt att med bestämdhet sia om framtiden i något område, vare sig ekonomi, väder eller kulturpolitisk utveckling. Jag ställer mig frågan ”varför digitalisering?” och tror att beroende på vad svaret blir, så kommer också scenkonsten att kunna anamma det digitala samhället. Digitalisering av scenkonsten är främst som en fråga om tillgänglighet, och det kan ses som ytterligare ett uppdrag bland flera. Även inom scenkonstområdet finns det olika förutsättningar för olika genrer, och det är ingen slump att musiken med konserter ligger i framkant vad gäller att applicera digital teknik och genomföra sändningar. Göteborgs Symfoniorkester har jobbat digitalt sedan 2004, så det blir snart tio år. För teaterns del har det tagit längre tid, även om flera av våra medlemmar sedan några år tillbaka arbetar med digitala sändningar. Det roliga som visade sig vid våra branschdagar i Karlstad nu i maj var att av fem medlemmar som presenterade sina verksamheter inom området, hade alla fem sina egna varianter och tillämpningar.

Upphovsrättsfrågan är såklart väldigt viktig och det finns många som rycker och drar i scenkonstens aktörer nu, för att se vilka områden som måste bevakas och vad som ska betalas för. Vi arbetar för att tydliggöra vår uppfattning om vikten av att se till tillgänglighetsaspekten. Men jag ser fram emot att läsa Per Strömbäcks bok ”Drömmen om Alexandria. Den digitala distributionens dilemma” där han menar ”…att betala kostnaden för att skapa nytt material faller fortfarande å de gamla analoga systemen i hög grad”.

Jag är övertygad om att scenkonsten står stark, men inte oförändrad, om tio år, givet vissa politiska och ekonomiska förutsättningar. Sverige ska bli världsledande inom det digitala området – inom befintliga budgetramar. Eftersom vi inte ser digitalisering som en ny kommersiell plattform för institutionerna, måste en miljonsatsning på digital teknik för ett scenkonsthus antingen innebära sponsring eller reducering inom verksamheten på annat sätt.

Ni släppte en rapport om samverkansmodellen för några veckor sedan. Tidigare har modellen mest diskuterats utifrån det offentliga perspektivet. Hur ser egentligen institutionerna som ni representerar på den kulturpolitiska utvecklingen?
Kultursamverkansmodellen innebar initialt en strukturell administrativ förändringsprocess, där förberedande utredningar undersökte och analyserade förutsättningarna för kommuner och landsting att hantera övergången från statlig till regional hantering av anslagsmedel. Först i och med att regionerna hade tecknat avtal med staten och så förbundit sig att ta ansvar för den regionala kulturen, kom scenkonstinstitutionerna in i bilden.

Svensk Scenkonsts rapport ”Villkorad existens, politik och konsekvens: En rapport om kultursamverkansmodellen och scenkonsinstitutionerna” kommer i stora drag fram till samma slutsatser som Myndigheten för Kulturanalys rapport på temat.

Kultursamverkansmodellen har inte varit igång tillräckligt länge för att vi ska dra alltför stora slutsatser på dess effekter. Värt att notera är att inga större förändringar har skett vad gäller anslagsfördelning. I många av kulturplanerna lyfts dansen fram som prioriterat område – kommer det att hanteras genom ökade uppdrag för scenkonstinstitutionerna? I några regioner verkar det vara fallet. Ett intressant resultat som vår undersökning visar är att scenkonstinstitutionerna har ett utvecklat samarbete med många olika delar av samhället, samarbeten som i de flesta fall skapats innan kultursamverkansmodellen trädde i kraft. Dessutom samverkar man ofta i större utsträckning än vad uppdragen kräver.

Vad som inte har diskuterats tillräckligt är att de strukturella förändringarna ser olika ut i olika regioner, där landstingen alltid är nav men på olika sätt har delegerat allt eller delar av kulturuppdraget på regionförbund. Vad innebär det för scenkonstaktörerna när ansvarsfrågan i vissa regioner kan bollas mellan två instanser, som kan hänvisa ansvar till varandra? Och var befinner sig den nationella kulturpolitiken i detta nu, och inte mindre intressant, inom en nära framtid?

Kommentera
5 juni 2013 under Noterat | kommentera

Nya rapporter om samverkansmodellen

red red

I förra veckan arrangerade Myndigheten för kulturanalys ett seminarium i Stockholm om kultursamverkansmodellen. Diskussionen utgick från Kulturanalys andra rapport där kultursamverkansmodellen utvärderas. I rapporten konstateras att regionernas makt över kulturpolitiken har ökat men att staten fortfarande har ett starkt inflytande. Några större förändringar av hur bidragen fördelas har heller ännu inte skett. Retoriken kring och arbetssätten med kulturfrågor har dock börjat förändras på regional nivå där idéer om regionala variationer börjar sätta sig.

I panelen var man enig om att modellen haft en positiv inverkan när det gäller att kulturen kommit högre upp på agendan och att det sker en högre grad av samverkan mellan regioner och kommuner och till viss del även mellan tjänstemän och kulturverksamma och institutionerna. En diskussion som togs upp var också hur uppföljningen och återrapportering till kulturrådet skapar vissa problem när det gäller en ökad administration.

Kulturanalys nästa steg är att göra intervjuer för att fördjupa resonemangen av den enkätstudie som var grunden i denna rapport och att göra en utvärdering av kultursamverkansmodellens betydelse för scenkonstinstitutionerna. Svensk Scenkonst släppte tidigare i maj, i samarbete med Volante, en rapport om samverkansmodellen ur scenkonstinstitutionernas perspektiv.

Kommentera
3 oktober 2012 under Noterat | kommentera

Boksläpp: Under konstruktion

red red

Idag under ett seminarium i Stockholm presenterade redaktörerna Calle Nathanson och Tobias Harding SweCult och SKL:s forskningsantologi ”Under konstruktion – Effekter av kultursamverkansmodellen 2010‑2012”. Som undertiteln anger handlar antologin om de lärdomar det redan nu går att dra från arbetet med samverkansmodellen (se även inlägg Kulturekonomi skrivit om modellen).

”Under konstruktion” anspelar på att det fortfarande är många förändringar som är på gång där framtiden i stor utsträckning är öppen. Syftet med boken är därför att fungera som ett slags följeforskning, eller lärande utvärdering, medan modellens strukturer nu håller på att sättas. Det vill säga att vara ett verktyg att använda i det fortsatta arbetet med att utveckla modellen snarare än att fastställa modellens resultat.

Boken är indelad i tre huvudsakliga delar – ”Roller, processer och dialoger”, ”Effekter och konsekvenser” och ”Finansiering”. Och materialet som forskarna i huvudsak har studerat är de regionala kulturplaner som funnits klara och vissa nedslag där djupintervjuer har genomförts.

Innan samverkansmodellen började genomföras riktades kritik framför allt mot att regionerna inte skulle klara att hantera konstpolitiken, det vill säga politiken som berör det professionella kulturlivet. En slutsats i boken är att dessa farhågor inte har besannats utan att konstpolitiken har stärkts. Regionerna har blivit små ”minikulturråd” som Calle Nathanson uttryckte det på seminariet. Den bredare kulturpolitiken som behandlar demokrati‑ och deltagandefrågor har, liksom tidigare, i stor utsträckning lämnas över till civilsamhället och kommunerna. Delvis beror detta också på att exempelvis bibliotek sköts av kommuner som är en väldigt viktig institution för kulturdeltagandet.

En annan slutsats är dock att civilsamhället bättre kunnat delta i dialogerna om kulturpolitiken men att det ekonomiska stödet inte ökat till dessa. En orsak till detta är samverkansmodellen följer departementsindelningen där exempelvis studieförbunden faller under utbildningsdepartementet och inte inom kulturbudgetarna.

För hela kulturfinansieringen konstateras i boken att modellen inneburit en viss ökning av kulturanslagen, men inte något guldregn. Framför allt gäller det på regional nivå där kulturbudgeten ökat med fem procent. På statlig nivå är det ytterst mariginellt, 0,49 procent och i kommunerna ser det väldigt olika ut.

Det har inte gått att se om regionerna har profilerat sig inom vissa områden, utan i stort är det likt som det var innan. Fortfarande är det också så att regionernas arbete i stor utsträckning är styrd av statens nationella kulturpolitiska mål. I boken riktar Peter Almerud kritik mot detta, att reformen inte inneburit ett verkligt regionalt bestämmande.

En kritik som framkommer i boken också av bland annat Per Möller är att när kulturen sätts in i ett större sammanhang är det framför allt perspektivet på ekonomisk tillväxt som lyfts fram och inte exempelvis kulturens betydelse för social hållbarhet. Hela sammanhanget måste lyftas fram mer menar Möller.

Förutom redaktörerna medverkar ytterligare nio forskare. Beställ boken i tryckt format från SKL eller ladda ned pdf‑versionen direkt.

Redaktörerna Tobias Harding och Calle Nathanson presenterar bokens innehåll.

Kommentera
13 september 2012 under Samtal | kommentera

SAMTAL/Louise Andersson: Kulturarv är en het fråga

red red

Louise Andersson ersatte Calle Nathanson som kulturansvarig på Sveriges kommuner och landsting, SKL, i mitten av juni. Om några veckor är hon med och anordnar SKLs stora kulturkonferens som i år har temat ”Kulturarv för framtiden”.

Vad är din bakgrund? Vad har du gjort innan du började på SKL?
Jag har under de senaste fem åren arbetat på Riksutställningar och blev rekryterad dit i samband med att de omorganiserade och flyttade till Gotland. Där arbetade jag med frågor som rör kompetensutveckling och med omvärldsbevakning och trendspaning inom den kulturpolitiska utvecklingen. Innan Riksutställningar har jag jobbat på både kommunal och regional nivå, bland annat på Dunkers kulturhus i Helsingborg och som regional konstkonsulent i Halland.

Vilka är de stora utmaningarna era medlemmar står inför när det gäller kulturfrågor anser du?
Kultursamverkansmodellen är en fortsatt mycket viktig fråga och hur den ska utvecklas framåt. Vi kommer snart att släppa en antologi tillsammans med Swecult som behandlar effekter av samverkansmodellen.*

En annan viktig utmaning rör biblioteken och deras möjligheter att göra e-böcker tillgängliga för befolkningen. Och det är i stor utsträckning en ekonomisk fråga. I dagsläget har det blivit väldigt dyrt för många bibliotek att hantera e‑böcker. Vi måste hitta vägar framåt för hur en utlåningsmodell kan se ut som inte ger alltför stora ekonomiska konsekvenser för biblioteken och kommunerna.

Årets kulturkonferens som SKL arrangerar har temat ”kulturarv för framtiden”, kan vi bestämma idag vad som ska bli ett kulturarv i framtiden? Bör vi det?
Jag tänker så här att kulturarv är förvaltningsuppdrag för många institutioner och kommuner, regioner och landsting ger både uppdrag och medel åt dem. Vill man diskutera den fortsatta verksamheten då behöver vi tänka på vad det är som ska bevaras, utvecklas och vilka berättelser vi vill göra möjliga att berätta i framtiden. Sen när det handlar om att bestämma vad som är ett kulturarv så är det många maktrelaterade frågor som berör kulturarvet. Vilka perspektiv är det som beaktas? Vilka konflikter finns det mellan vad som anses oviktigt och viktigt? Frågor som vi måste diskutera.

Det digitala kulturarvet nämns inte uttryckligen i konferensprogrammet. Är det en fråga som bättre hanteras på nationell nivå?
Dels handlar digitalt kulturarv om det som produceras digital från början och jag kan tänka mig att det är frågor som kommer att komma upp men det är inte något som kommer finnas med som en egen programpunkt i år. Och dels kan man se på digitalt kulturarv som en del av digitaliseringen, det vill säga att göra andra kulturarv tillgängliga digitalt och det är en fråga som vi kommer att diskutera. Det som är spännande med den här konferensen är att många är angelägna om att kulturarv blir belyst ur flerfaldiga perspektiv. Kulturarv är en het fråga.

*Läs Tobias Hardings sammanfattning av konferensserien ”Effekter av samverkansmodellen” som arrangerades under vintern 2011/2012.

Kommentera
22 mars 2012 under Noterat | kommentera

Effekter av samverkansmodellen

red red

Nu har de flesta regionerna gått med i Samverkansmodellen och klubbat igenom sina första kulturplaner. Men vad innebär det för den faktiska kulturpolitiken? Under hösten 2011 och våren 2012 har Swecult samverkat med Sveriges kommuner och landsting (SKL), Region Skåne, Regionförbundet Östsam och Norrbottens läns landsting för att diskutera detta i projektet Effekter av Kultursamverkansmodellen. Nedan följer en sammanfattning från dessa diskussioner av Tobias Harding, föreståndare för Swecult och forskare vid Linköpings universitet.

Kultursamverkansmodellen – den nya modellen för samarbete mellan statlig och regional kulturpolitik – prövas nu 16 län. I fem av dessa har försöket pågått i mer än ett år. I elva har det just börjat. Den första övergripande slutsatsen är dock att det är för tidigt att säga någonting om resultat så här långt. Inga omfattande förändringar i kulturmedlens fördelning mellan regionala institutioner tycks ha skett någonstans i landet.

Samtidigt är den andra övergripande slutsatsen att många av de involverade redan nu ser att förändringsprocesser har satts igång i och med de dialoger som har ingått i processen. Företrädare för olika organisationer och grupper som tidigare inte har varit i kontakt med varandra, som i vissa fall inte ens har känt till varandra, men som har varit verksamma i olika delar av kultursektorn i samma region, som ett direkt resultat av kultursamverkansprocessens dialoger nu har träffat varandra och börjat samtala. Båda dessa slututsatser bygger på diskussioner och iakttagelser under alla tre konferenserna, och deltagarna tycks instämma i dem i stort sett enhälligt.

Nedan följer ett antal synpunkter och iakttagelser som har diskuterats under konferenserna men som inte nödvändigtvis delas av alla. Generellt tycks samverkansmodellen just nu generera fler frågor och öppningar än svar, inte minst bland dem som är sysselsatta med att genomföra den.

  • Regionerna har önskat större självstyre och ser att kultursamverkansmodellen kan öka tydligheten i rollfördelningen mellan olika politiska nivåer. Den innebär en klar förskjutning där staten lämnar ifrån sig ansvaret för kulturpolitiken.
  • Samverkansmodellen genererar mycket arbete. Första gången har det varit värt det i termer av att det leder till möten och nytänkanden. Andra gången kommer det att vara rutin. Kommer det då att vara värt den tid som den då fortfarande kommer att kräva? Tid är pengar och samverkansmodellen är ofinansierad.
  • Många upplever kommunernas roll i samverkansmodellen som oklar.
  • Ideellt aktiva företrädare för ideella föreningar menar att det är svårt att få tid att delta. Kommuner och regioner vill gärna utnyttja deras expertis och tid, men är inte beredda att ge någon ersättning. Det ideella arbetet och energin för engagemang i kulturaktiviteter äts upp av möten med byråkrater.
  • Kulturrådet upplevs inte vara villiga att lämna ifrån sig ansvaret för kulturpolitiken utan har under processen fortsatt att försöka utöva ett styrande inflytande över kulturpoltiken i regionerna.
  • Att diskutera kulturpolitik har blivit en trend bland politiker i och med att förväntningarna på dess effekt på regional utveckling och ekonomisk tillväxt har ökat.
  • Det heller inte troligt att några större omfördelningar av resurser kommer att äga rum utan att nya medel tillförs. Att skära ned på etablerade verksamheter är svårt och skulle i de flesta fall medföra allvarliga konsekvenser.
  • Vad händer med den kultur som inte är efterfrågad – det avant-garde som inte passar in i de regionala planerna? Hur löser vi problemet med pensionsfrågan för konstnärer? Om kulturpolitiken blir ett fält för andra intressen, vad händer med autonomin?
  • Hur kommer samverkansmodellen att behandla politiska maktskiften. Innebär överenskommelsen att nya majoriteter inte kan ändra politikens inriktning. Bör detta byggas in i modellen?
  • Det behövs en diskussion kring kulturens roll: Varför har vi offentligt finansierad kultur? Vilken roll har kulturen i demokratibygget? Politiken bör formulera vad den vill med konst och kultur i samhället. Tydligare mål behövs enligt vissa. Andra menar att kultursamverkansmodellen medför en ökad risk för politisk styrning.
  • Kultursamverkansmodellen har lett till att man identifierat bristområden.
  • En kvarstående fråga är den stora skillnaden i hur institutioner och fria grupper behandlas.
  • Hur kan Kulturrådets arbete anpassas till regionaliseringen?
  • Kulturrådet har fortfarande ansvaret för det fria kulturlivet. Varför är det viktigt att staten har detta ansvar?
  • Vad sker med dynamiken mellan tradition och nyskapande i den nya kultursamverkansmodellen? Var finns finansieringen för att ro detta i hamn?
  • Oro finns över vad som händer med armlängds avstånd på kommunal och regional nivå.
  • Vi kan se en politisk idéförskjutning från humanistiska ideal till sociala ideal till ekonomiska ideal. Över detta ligger även estetiska ideal. De utesluter inte varandra. Men finns ingen konflikt mellan dessa? Kulturpolitiken måste värna om medborgarskap nu när resten av politiken går åt annat håll.
  • Hur utvecklas samspelet mellan samverkansmodellens områden och folkbildningen?
  • Spelar samverkansmodellen någon roll för medborgaren?
  • Vad händer ur effektiviseringssynpunkt? Är det effektivt satsade medel på kultur, hur mycket kultur får man ut av det?
  • Det ekonomiska tänkandet i kulturpolitiken går dåligt ihop med de demokratiska mål som var tongivande på 70-talet. Vilka konsekvenser får det för organisationerna och i kulturen?
  • Det finns ett behov av forskning kring det ideella arbetet i kulturlivet och om transnationell kulturkonsumtion och produktion.
  • Vad är framgångsrik kulturpolitik? Går det att mäta?
  • Hur göra kulturpolitiken relevant för fler?
  • Det är viktigt att forskare och myndigheter följer samverkansmodellens resultat för kulturens ekonomi, inte minst ur prioriteringssynpunkt.
  • Metoder behövs för att skapa god regional samsyn.
  • Var och hur har man vågat omprioritera och satsat på förnyelse i o m samverkansmodellen?
  • Hur ska folkbiblioteken kunna möta framtiden? (Teknisk utveckling, tillgänglighet, mångfald, mötesplats)
  • Kommunernas roll: Hur utvecklas den? Hur utvecklas relationerna kommuner – regioner? Förväntningar? Konflikter? Möjligheter?
  • Kan man med en medveten konstpolitik utveckla kulturpolitisk medvetenhet hos konstnärerna? Vore det önskvärt?
  • Undersökningar behövs om hur olika modeller för arrangörsstödet påverkar möjligheten att lokalt/kommunalt ta del av regional kultur.
  • Staten tvingar kommunerna både ha folkbibliotek och biblioteksplaner.  Vilka är konsekvenserna av lagstiftningen? Vad har bibliotekslagen betytt? Är det bra? Behövs lagstiftningen inom fler områden?
  • Mer forskning behövs om i vilken utsträckning armslängdsavstånd finns på regional och kommunal nivå. Att det inte har samma juridiska skydd som på statlig nivå vet vi redan.
  • Behövs tre nivåer?
  • Hur ska kultur för barn och unga finansieras när finansieringen kräver en stor publik. Verksamheter för barn och unga fungerar ofta bättre med få deltagare.
  • Resurser till genomförandet av samverkansmodellen? Utan att ta av medel anslagna till kulturplanens förverkligande.
  • Hur gör kompetensorganisationer sig gällande i jämförelse med producerande institutioner? Exempel: Film i Öst (resurscentrum) jmfr Östgötateatern
  • Det finns en risk att kvantitet prioriteras på kvalitetens bekostnad.
  • En regionalisering riskerar att föra bort fokus från verksamheter som överskrider regiongränserna.
  • Konstpolitken på lokal nivå behöver studeras ytterligare.
  • Många politiker har upplevt att de har blivit mer insatta under processens gång.
  • Det finns behov av kartläggning och analys av ”spontanuppstådd” kultur.
  • Modellen rymmer möjligheter till kulturell variation och egna lösningar men kan också innebära utarmning vilket står i kontrast till kulturpolitikens innebörd om kultur till alla. Viktigt att följa utvecklingen.
  • Att följa på lång sikt: Hur har frilansprojekten påverkats rent geografiskt av att besluten fattas regionalt?
  • Hur göra processen ännu mer öppen – lättillgänglig, möjlig att påverka för medborgare?
  • En viktig fråga är hur man skapar dialog mellan kommunen och de som är aktiva i spontankultur.
  • Betonas för mycket kulturen som ett verktyg för tillväxt? Hälsa, skolan, pedagogiken osv?
  • Vart tog konstbildningsfrågan vägen?
  • Är kulturen en klassfråga?
  • Hur kan skolorna få pengar att köpa scenkonst osv?
  • Hur hittar kulturskaparna skolorna för att erbjuda konst?
  • Är kultursamverkansmodellen verkligen en regionalisering av kulturpolitiken?
  • Proffs måste få vara proffs. Amatörer och proffs ska samverka.
  • Undersök vad Crowd Culture kan göra för delaktigheten!
  • Genus och mångfaldsperspektiv måste uppmärksammas i forskning och utvärderingar!
  • Har Sverige tillräckligt många och starka kulturpolitiker och tjänstemän?
  • Finns det en generell risk för polarisering/konflikt medborgare (kulturpolitik) vs kulturverksamma (konstnärspolitik)?
Kommentera
7 mars 2012 under Samtal | kommentera

SAMTAL/Eva Ohlsson: Pågår ett paradigmskifte i kulturpolitiken

red red

Hemslöjden fyller 100 år i år och Eva Ohlsson är kanslichef för den statliga myndigheten Nämnden för hemslöjdsfrågor, NFH, som arbetar för att stärka hemslöjden i hela Sverige. De arbetar bland annat med att samordna och utbildning av Sveriges hemslöjdskonsulenter.

Vad är hemslöjd egentligen? Hur skiljer sig hemslöjd från konsthantverk eller formgivning generellt?
Slöjdade föremål är präglade av handens arbete och kunskap om material och teknik. Slöjdarna använder oftast naturen som materialkälla men även återbruk är vanligt. Rötterna till hemslöjd finns i självhushållningssamhället och folkkonsten där den hämtar inspiration. Hemslöjd är en förening mellan nutid och tradition, lokal särprägel och slöjdarens skaparlust. Föremålets funktion är viktig men också lusten att dekorera.

Skillnaden mellan hemslöjd och konsthantverk kan vara hårfin och är inte det viktigaste. Oftast sker den mest spännande utvecklingen i gränslandet mellan slöjd och konsthantverk.

I år firar hemslöjdsrörelsen hundra år. Hur kommer detta märkas?
Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund – SHR fyller 100 år 2012. Detta kommer att firas under 366 dagar med workshops, kulturdagar, utställningar och mängder av andra aktiviteter runt om i hela landet.

Djurgården i Stockholm kommer att bli en hemslöjdsö i sommar. På Liljevalchs konsthall finns Hemslöjdens stora jubileumsutställning under hela sommaren. Nordiska museet fylls med dunkande vävstolar och vackra och imponerande vävar. På Prins Eugens Waldemarsudde presenteras Hemslöjdens grundare Lilli Zickerman och många av de textilkonstnärer som verkat inom Hemslöjden.

På Vadstena slott visas utställningen Spetskonst. Det går att läsa mer om programutbudet i hela landet på www.hemslöjden100år.se.

Du har suttit med i myndigheternas grupp som har diskuterat samverkansmodellen. Med din långa erfarenhet – hur stor kulturpolitisk förändring är det som vi är med om nu?
Jag tror att det på sikt kommer att innebära ett paradigmskifte inom kulturpolitiken både i arbetet på regional och central nivå. Det kommer dock att ta tid då kultursamverkansmodellen genomförs successivt och fem landsting/regioner är ännu inte med. Dessutom kommer reformen att påverkas av framtida regionförändringar/regionförstoringar.

Framtiden kommer att kräva mer av uppföljning, utvärdering och analys inom kulturområdet och vi måste hitta relevanta mätmetoder. Jag tror också att framtiden kommer att kräva mer av samverkan och samarbete mellan olika nivåer och mellan olika kulturyttringar. Det civila samhällets betydelse kommer att öka. Det kommer att ta tid att finna nya roller och nya arbetsmetoder men under tiden kommer kulturen att diskuteras och ta plats på den politiska agendan. Det senare visar Myndigheten för kulturanalys första rapport. En spännande framtid där jag hoppas att kulturen kan ta en större plats i människors vardag.

Du kommer gå i pension senare under året. Vilka är de viktigaste utmaningarna för din efterträdare?
Det är så mycket som talar för hemslöjden just nu: den globala DIY-rörelsen, att människor vill vara delaktiga och skapa själva, konsumtionskritiken, sökandet efter de hållbara alternativen samt nyfikenheten på och längtan efter den djupa kunskapen. Att öppna upp hemslöjden och ta tillvara denna ungdomliga trend och peka på möjligheterna inom hemslöjden när det gäller både nyförtagande och kvalificerad utbildning. Myndigheten har ett brett uppdrag som är både stimulerande och utmanande. Det sträcker sig från barn och unga till näringsverksamhet, från att ta tillvara och förmedla handlingsburen kunskap, det immateriella kulturarvet,  till att förnya och utveckla. Utmaningen ligger i att få fler att upptäcka hemslöjdens möjligheter på både kultur-, närings- och utbildningspolitisk nivå och försöka riva stuprörstänkandet.

Kommentera
1 mars 2012 under Noterat | kommentera

Kulturen högre upp på den politiska dagordningen

red red

Myndigheten för kulturanalys har lämnat över sin första årliga rapport, “Kulturanalys 2012”,  till regeringen. I rapporten görs en omvärldsanalys där trendbegrepp som publik, medborgare, deltagande och dialog  diskuteras. Huvuddelen av rapporten består av en utvärdering av vad samverkansmodellen hittills har inneburit. Några slutsatser är att modellen har bidragit till att kulturfrågor har kommit högre upp på den politiska dagordningen och att kulturplanerna i de flesta fall behandlat all regional kultur, inte bara den som de får statliga bidrag för. En utförligare rapport om samverkansmodellen särredovisas även, den kan laddas ned direkt [.pdf]. Missa heller inte vårt tidigare samtal med Clas-Uno Frykholm, chef för myndigheten.

Kommentera
31 januari 2012 under Samtal | kommentera

SAMTAL/Clas-Uno Frykholm: Vi behöver mer kunskap om kulturfinansieringen

red red

Clas-Uno Frykholm är chef för den nyetablerade Myndigheten för kulturanalys, som ibland förkortas ”Myka” eller ”Kulturanalys”. Myndighetens uppdrag är att utvärdera, analysera och redovisa effekter av åtgärder som genomförts på kulturområdet. Och även att genomföra egna utredningar och analyser på kulturområdet, exempelvis för kulturens samlade finansiering. I april har myndigheten varit igång i ett år och kommer snart att publicera sina första rapporter. (Det bör här också nämnas att Kulturekonomis Tobias Nielsén är medlem i Insynsrådet till myndigheten.)

Smekmånaderna är snart över. Snart släpps era första rapporter. Vad handlar de om?
Vi har tre rapporter som går till trycket inom kort:

Årsrapporten beskriver myndighetens uppbyggnad, bemanning och hur vi har påbörjat arbetet inom våra sex huvuduppgifter. Där ges också en kort presentation av vår första utvärdering av kultursamverkansmodellen.

Den första av våra årliga rapporter till regeringen, Kulturanalys 2012, inleds med en omvärldsanalys där vi bland annat fördjupar oss något i begreppet medborgarperspektiv och ger en internationell utblick som belyser effekter av nedskärningarna inom kultursektorn i några utvalda länder. Därefter problematiserar vi uppdraget att belysa kulturens samlade finansiering och utvecklar vi några tankar om hur vi ska arbeta med samhällsekonomiska analyser. Rapporten innehåller en liknande analys av vårt uppdrag att bedöma effekterna av den statliga verksamhetssyrningen. Vi presenterar också resultat av våra utvärderingar av kultursamverkansmodellen och regeringens satsningar på jämställdhet inom inom film, musik och historiska muséer. Rapporten avslutas med en beskrivning av det kulturpolitiska forskningsfältet och några tankar om hur vi ska arbeta vidare med forskningsfrågorna i framtiden.

Den tredje rapporten, Kultursamverkansmodellen – en första utvärdering, är en särredovisning av vår första utvärdering av kultursamverkansmodellen som riktar sig en bredare publik.

Varför behövs det en myndighet för kulturanalys och varför nu?
Anledningen till att myndigheten bildades var att regeringen ville skapa en fristående myndighet som huvudsakligen skulle ha granskande och utvärderande uppgifter. Tidigare hade myndigheter som ansvarar för att genomföra kulturpolitiken och fördela statliga anslag – främst Kulturrådet – också ansvaret för att utvärdera resultaten av sin egen verksamhet, vilket kanske inte är så lyckat. Att bilda fristående analysmyndigheter är för övrigt en generell trend inom flera politikområden. Det finns nu ett tiotal sådana myndigheter där kulturanalys och vårdanalys är de två senaste.

Vad kommer det innebära att ni har blivit utsedda att fungera som statistikansvarig myndighet för kulturområdet?
För oss är det en stor styrka att ha direkt tillgång till statistiken inom kulturområdet. Det gör att vi snabbt och smidigt kan kombinera kvantitativa och kvalitativa data i våra utvärderingar. Vi har också spännande planer för hur statistiken kan utvecklas i framtiden. Bland annat vill vi utveckla det vi kallar för ”snabbstatistik” och skapa en webbplats – kulturfakta.se – där alla som är intresserade ska kunna få tillgång till statistik på ett enkelt sätt. Men först och främst handlar det om att utveckla och förbättra den statistik som redan finns. Vi hoppas nu bara att regeringen avsätter rimliga resurser för detta, så att vi kan fullgöra vårt uppdrag på bästa sätt.

Vilka är de viktigaste forskningsområdena för det kulturpolitiska området? Var finns de allvarligaste kunskapsbristerna?
Ett område där vi generellt sett saknar kunskap är hur den digitala utvecklingen påverkat kulturvanorna, särskilt i de yngre åldersgrupperna. Dels saknas uppgifter nästan helt för barn yngre än 10 år, dels är de frågor som ställs formulerade på 1970-talet och därför inte anpassade till de senaste 10-15 årens utveckling av digitalt distribuerad kultur.

Vi har inte heller någon bra kunskap om hur kulturens finansiering egentligen ser ut. Vi har hyfsat bra kunskap om de offentliga medelströmmarna, men hur stor är den privata finansieringen? Hur stort värde har alla ideella insatser?

En annan viktig fråga för kulturpolitikens framtida inriktning är hur den offentliga infrastrukturen för kultur – med den menar jag statligt, regionalt och kommunalt finansierade museer, teatrar, orkestrar, bibliotek osv – påverkas av olika förändringar i omvärlden, till exempel regionaliseringen, internationaliseringen, den digitala utvecklingen, förändrade villkor på arbetsmarknaden för kulturskaparna, upplösningen av gränser mellan producent och konsument, mellan professionell och amatör etcetera.

Mycket spännande är också att se på hur kultur kan föras in som en fjärde faktor i arbetet med hållbar utveckling, vid sidan av ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet.

Ni har fått ett särskilt uppdrag från regeringen att till i höst fundera kring kulturindikatorer för utvärdera de kulturpolitiska målen. Berätta mer!
Det finns inte så mycket mer att berätta i nuläget. Det vi ska göra är att analysera hur kvalitativa och kvantitativa indikatorer kan utvecklas för att utvärdera effekterna av den nationella kulturpolitiken. Vi har haft vissa inledande diskussioner med departementet kring detta, men uppdraget är än så länge ganska öppet. Det vi har gjort så här långt är att titta på liknande system i andra länder för att se vilka indikatorer de använder, men så mycket mer har vi inte hunnit.

Hur ska ni lyckas mäta kvalitet?
Det är en bra fråga, som man brukar säga. Det första som jag vill vara mycket tydlig med är att vi själva inte på något sätt kommer att uttala oss om konstnärlig kvalitet. Däremot är det inte ointressant att beskriva hur andra upplever att kvaliteten påverkas av olika politiska beslut, och det är något som vi kan och ska kartlägga. Vill man göra någon form av oberoende bedömning av hur kvaliteten i olika kulturella och konstnärliga verksamheter utvecklas måste man anlita externa sakkunniga, på samma sätt som man gör när man bedömer kvalitet i forskning. Det är dock förknippat med många problem och stora kostnader, så det är något som vi inte planerar att göra inom den närmaste framtiden. Att värdera verksamheter och bedöma kvalitet ur andra aspekter är däremot något som ligger i vårt uppdrag och något som vi som professionella utvärderare är experter på.

Kommentera
10 januari 2012 under Analys, Noterat | 1 kommentar

Året med skiftet

Tobias Tobias

Gott nytt år!

Och jag antar att ni har hunnit summera innan ni började blicka framåt. Själv har jag i mer än tio års tid på nyårsaftonens middag haft en punkt som avhandlat ”årets…”, vilket har varit allt från årets bad till årets ögonblick och alltid innehåller årets bok.

Min bild av 2011 från ett kulturekonomiskt perspektiv kan summeras i en tvådagsresa som jag gjorde i mars. Jag började i Sunne med en avslutningskonferens för ett piggt EU-projekt där kulturens roll för platsens utveckling diskuterades. Jag fortsatte på Hôtel Majestic i Cannes på fastighetsmässan MIPIM, där Stockholm stad bjudit in till en välbesökt frukost. Det märkvärdiga var att temat var ungefär detsamma i Cannes, men ändå tog plats i en värld som är så annorlunda. Med så mycket större pengar, med lyxbåtar som väntar vid kajerna, med de mest centrala politikerna vid borden. Och det där med pengar har inget med Cannes att göra, utan temat för mässan — fastigheter och samhällsplanering.

För mig illustrerar detta reseminne att skiftet som länge varit på gång verkligen ägde rum under året. Jag tänker på synen på kultur som en motor i utvecklingen generellt, inte som en egen, separat sfär. Det blev också tydligt på årets Generatorkonferens där en av talarna var professor Pier Luigi Sacco som med sitt fokus på deltagande i kultur och “Kultur 3.0” varit en av de som influerat idéutvecklingen (och som var mycket poppis i Sverige i år). Intrycket förstärktes vid läsningen av EU-kommissionens ”Creative Europe”-program och då detta diskuterades på Intercults och Riksteaterns heldagskonferens i december ”Det europeiska projektets framtid”.

Parallellt med denna utveckling har vi i Europa sett många exempel på neddragningar i kulturbudgeten. Men tendenserna hänger ihop. Kulturförsvararna har insett att de måste bli ännu bättre på att motivera sitt offentliga stöd och använder både nya och gamla sätt.

Då Kulturutredningen släpptes för några år sedan var debatten enorm om den ”aspektpolitik” som lanserades. Idag känns förslaget nästan helt okontroversiellt. Till och med så att jag ibland tycker att pendeln slagit för långt. Som Chris Marshall på Intercult sa till mig skämtsamt på konferensenen om ”Creative Europe”-programmet: ”Tidigare var du ekonom. Nu har du blivit kultur.”

För ibland blir argumenten lite väl svagt underbyggda och väl förväntansfulla. Jag försökte bland annat nyansera diskussionen i det provokativa inlägget ”Kreativa klassen en lögn?” (med denna uppföljning). Det fanns även andra reaktioner som tog upp andra aspekter, bland annat Timbros rapport ”Noll koll”. Nu sitter jag med en text om ”Creative Europe”-programmet och seminariet i Stockholm och funderar mer kring detta; så jag återkommer.

***

Europa har förstås varit i fokus många gånger under 2011 över huvud taget. Den ekonomiska krisen har varit ett återkommande samtalsämne och orosmoln för kulturen. Än är det dock för tidigt att tala om i vilken utsträckning Europas kulturbudgetar kommer drabbas. Hittills kan vi se att bilden ser väldigt olika ut mellan olika länder och administrativa nivåer.

Intresset för kultur och kulturnäringarna har också ökat på EU-nivå. Arbetet med grönboken för kulturnäringarna har fortsatt under året och EU-kommissionen lanserade som sagt sitt förslag för Creative Europe där KKN får ett större utrymme som en viktig del “Europa 2020-strategin”.

***

På hemmaplan har utvecklingen med samverkansmodellen fortsatt och sexton nya regioner har tagit fram kulturplaner som börjar gälla från årsskiftet. Kopplat till detta är även den nya Myndigheten för kulturanalys som startade i våras med uppgift att granska och utvärdera kultursatsningar. Jag sitter med i Insynsrådet och det har varit spännande att få en inblick i myndighetens försök att få grepp om både sin egen organisation och kulturpolitiken idag i Sverige. En viktig fråga för myndigheten är kulturens samlade finansiering och de har också under hösten startat upp ett forskningsråd.

En av fjolårets hetaste kulturdebatter startade Svenskt Näringsliv när de bland annat föreslog sänkt studiestöd till humaniorastudenter. Reaktionerna var många och både jag och Emma (i SvD) svarade. Emma har på sitt håll — på Handelshögskolan — gjort ett storartat jobb med att stärka humanioras roll på skolans grundutbildning, vilket får ses som en till markör för 2011 (mer här).

Ett annat nyckelord allmänt sett har varit innovation, med regeringens Innovationsplan Sverige i spetsen. Men kultursektorn hade nog tjänat på att vara lite mer på den spelplanen.

***

Under året har Kulturekonomi fortsatt att intervjua intressanta personer inom kultursektorn och låtit andra skriva gästkrönikor. Däribland kan nämnas Kati Hoflin, Calle Nathanson, Bill Gartner, Svante Beckman och Joakim Jardenberg.

***

Vilken blev årets bok? Alltid någon av Tomas Tranströmer, inte minst i år förstås. Annars var årets bok 2011 för mig ”Steve Jobs” privat och ”Monster” professionellt. Det sistnämnda eftersom arbetet som förläggare upptog ännu mer tid och fokus. Jag är i det sammanhanget lite glad över att vi lyckades bidra till en diskussion om nätbeteende genom vår bok ”Nedkopplad”.

Jag funderade på om ebok också var ett av årets fenomen, men insåg att jag för närsynt. På Volante har vi genomfört flera experiment med eboken och även om jag bytt över till läsning digitalt så gillar de flesta att bära runt på tryckta böcker.

Mitt företag Volante har över huvud taget växt och det var kul att dra igång både Volante Academy (som vi fortsätter med i vår) och Kreatörskaravanen som ägde rum dels i Stockholm, dels i Östersund (och 30 januari i Gävle).

Kommentera
24 januari 2011 under Analys, Noterat | kommentera

Syftet med samverkansmodellen?

Tobias Tobias

Jag sitter på ett kafé på en av de likadana centrumgatorna i Sverige. Samma bebyggelse och så någon Indiska, H&M, Face, Stadium, Dressmann och Akademibokhandel eller Bokia.

Man känner alltid igen sig. Om jag skulle bo utomlands igen är det inte den här likformigheten som jag skulle sakna.

Kanske kan jag se det som glädjande då att fundera utifrån SKL:s skrift ”På väg mot ett starkare Kultursverige”: samverkansmodellen ska ju motverka likformighet genom större valfrihet i regionerna.

Jag läser på min iPad som jag haft i en dryg månad. Ett fantastiskt resesällskap. I övrigt är det mest en filmvisare eller spelmaskin för barnen eller en soffpryl där jag läser igenom webbklipp jag inte hinner igenom annars. En extrapryl. Men mer om iPaden senare.

Det planeras för ytterligare kulturplaner i Sverige och det är därför som jag är där jag är. Vi erbjuder hjälp till att ta fram kartläggningar och fundera strategiskt över sin nya roll, som öppnar upp för egna inriktningar.

Jag rekommenderar starkt SKL:s lilla skrift som är en mycket bra introduktion samtidigt som den analyserar vägen från Kulturutredningen, inte minst genom huvudsekreteraren Keith Wijkanders återblick där han lyftar fram argumenten bakom ”portföljmodellen”.

Skriften sätter även de politiska processerna i ett större sammanhang genom Jenny Johannissons analys (läs även vår intervju med Jenny här). Hon påpekar att det finns tre typer av decentralisering: politisk, ekonomisk och kulturell. Vilken eller vilka av dessa är syftet med samverkansmodellen?

Den frågan vilar som en våt filt över hela diskussionen. Varför gör vi det här? Vad vill egentligen regeringen? Hur mycket självbestämmande kommer regionerna i praktiken få? Fortfarande verkar förvånansvärt mycket vara oklart.

Uppdatering: Jag mejlar kort med SKL:s Calle Nathanson som skriver att syftet på ett sätt blivit klarare genom förordningen som antogs precis före jul och där står uttryckligen att 4 § Fördelningen av statsbidraget ska bidra till att de nationella kulturpolitiska målen uppnås samt ge ökade möjligheter till regionala prioriteringar och variationer.

Kommentera