Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
19 oktober 2011 under Noterat | 4 kommentarer

Richard Florida om kritik mot ”den kreativa klassen”

red red

Nyligen skrev Tobias ett inlägg om ett skifte i diskussionen kring ”den nya ekonomin” och den ”kreativa klassen”. Utgångspunkten var bland annat Salons artikel med rubriken ”The creative class is a lie”. Även DN följde upp apropå Timbros nya rapport ”Noll koll”.

Nu har Richard Florida skrivit ett svar på Salons artikel. Florida redovisar statistik som visar att den kreativa klassen har vuxit med cirka tre miljoner jobb i USA, 2001-2010, men att fördelningen mellan olika subkategorier varit väldigt ojämn. Han menar också att jobben inom den kreativa klassen under den ekonomiska krisen, 2008-2010, minskat betydligt mindre än inom exempelvis servicesektorn.

Den diskussion Tobias öppnar upp för handlar dock om mer än procentsatser över jobbkategorier. Istället mer om kulturens roll i samhället och vilken typ av satsningar som är mer effektiva än andra när det gäller näringspolitiken. En diskussion som är intressant och viktig att fortsätta.

Nyligen kom även boken ”Handbook of Creative Cities” ut, som Charlotta Mellander redigerat ihop med Åke E Andersson (som myntade ”K-samhället” långt före Richard Florida blev känd) och David Andersson. Även originalverket ”The Rise of the Creative Class” återutges nästa år då det har gått ett decennium sedan släppet av förstaupplagan.

Kommentera
7 oktober 2011 under Analys | 5 kommentarer

Kreativa klassen en lögn?

Tobias Tobias

Det verkar pågå ett skifte kring diskussionen om de kreativa näringarna och hela ”den nya/kreativa ekonomin”. På flera håll hörs en mer skeptisk (eller kanske mer nyanserad) ton än den ofta utopiska utgångspunkten som präglat mycket av diskussionen under 1990- och 2000-talen, exempelvis av Daniel Pink, Chris Anderson och inte minst Richard Florida för att nämna några.

Jag kan förstås inkludera mig själv i den listan också.

Men under många år har jag förväntat mig en motreaktion, och nu tror jag att den är på väg. Utlösande faktor är ekonomiska krisen. Pådrivande är också att det blivit allt tydligare att internet inte gynnar de professionella kreatörerna i första hand.

Onlinetidningen Salon inleder en artikelserie om ”kulturen i kris” där de i en artikel av Scott Timberg proklamerar att ”Kreativa klassen är en lögn”. Timberg gör en genomgång över de kraftiga neddragningar som skett i USA de senaste åren inom de kreativa näringarna på flera nivåer. Där förlorarna varit de som utgör den ”kreativa kärnan” av kreatörer, journalister, förläggare, skivbutiker etc. och vinnarna de som basar över dataservrar i form av exempelvis sociala nätverk-sajter, hedgefonder och butiker som Apple Store.

Lägg till Tyler Cowens lilla bok från i vintras om upplevelseekonomins baksida (Emma bloggar här) och den nya boken ”Free Ride” av Robert Levine. Den senare argumenterar för att ”digitala parasiter förstör the culture business”. Levine drar sina teser lite väl långt, men jag håller med om att det är nya aktörer och teknikbaserade företag som är de stora vinnarna på strukturomvandlingen av kultur- och medieindustrin.

Jag har varit inne på liknande tankegångar och höll bland annat ett föredrag på Volante Academy i våras på rubriken ”Richard Florida är död”. Föredraget handlade om hur idéerna om den ”kreativa klassen” tolkats som att det är skapandeledet av kulturella och kreativa näringar (”kreatörerna”) som står för den ekonomiska utvecklingen. När det egentligen är teknik- och distributionsföretag som lockar investeringarna; Apple, Google, Amazon, Spotify med flera. Alla har de ju som affärsidé att inte producera innehåll själva (med Amazon som litet undantag med tanke på deras nya, egna förlagsverksamhet).

Igår lyssnade jag även till ett föredrag i Norge där ny forskning punkterade sambanden mellan kultur och innovation, attraktivitet och turism. Jag ska återkomma till de resultaten — jag måste kika närmare. Men det verkar inom akademin börja finnas en vilja till motreaktion mot att underblåsa fokus på kulturens instrumentella nyttor (se till exempel kultur för hälsa-konferensen i dagarna).

Parallellt med detta vill också italienske professorn Pier Luigi Sacco — och svenskfavoriten, han dyker upp på Generatorkonferensen och har jobbat mycket med svenska regioner — förflytta fokus från KKN som en separat sektor till att visa på betydelsen av kulturellt deltagande för hela samhället. Detta kallar han kultur 3.0, men påminner om gammal traditionell svensk folkrörelsekultur.

Har jag ändrat mig? Nej, egentligen inte. Att strukturella förändringar sker är uppenbart och vissa behov hos till exempel kulturföretag är lika tydliga som innan.

Men mitt driv har ofta handlat om att nyansera diskussionen, och ibland slår pendeln för långt.

***

För att sammanfatta:

  • Kulturpolitiken har sitt eget existensberättigande. Slå vakt om den.
  • Om vi ska diskutera ekonomisk tillväxt ska vi inte fastna i kreatörsledet.

-

Kommentera
19 oktober 2009 under Samtal | kommentera

Intervju/Staffan Forssell: Varför ett Scenkonstbolag?

red red

staffan_webRegionaliseringen av kulturen har diskuterats flitigt. Ett exempel på regionala grepp är Scenkonstbolaget i Västernorrland. ”Scenkonstbolag” kanske för vissa låter som en oxymoron, men i början av 2008 slogs flera av Västernorrlands kulturinstitutioner* ihop och blev istället Scenkonstbolaget. Chef blev Staffan Forssell, tidigare chef på bland annat Armémusem och Cosmonova.

Många i Sverige är nyfikna på den här konstruktionen – men notera i Staffan Forssells svar: det är inte bolagskonstruktionen i sig som han tycker behövs, utan just att ’ruska om’.

Du sa när du tillträdde att det var en fantastisk idé med Scenkonstbolaget. Stämmer det fortfarande?
- Idag är det en fortfarande en spännande idé. Men det är också svårt att jobba tillsammans. Man man måste gå tillbaka grunden när man gör en sådan här omorganisation och man måste prioritera. Vad är viktigt? Gör vi rätt saker på rätt sätt? Med minskad ekonomi måste man prioritera och det kan vara smärtsamt.
– Alla organisationer måste med en viss regelbundenhet omdanas för att må bra och utvecklas. Det kan man göra på olika sätt – det här har varit ett sätt.

Du får det att låta som att syftet med bolaget var att göra nedskärningar?
- Det övergripande syftet var att få ut mer kultur för pengarna. Det får vi nu, vi har minskat byråkratin, men har lika mycket på scenerna. Ett annat uppdrag var att hitta samverkansformer mellan de olika konstarterna, vilket nu börjar spira. Man jobbar med dans och musik med nya sätt. Vi genomför festivaler där alla konstarterna ställer upp gemensamt på ett publikt sätt.

Vad är den stora utmaningen för kulturen idag?
- Vi brottas med det som hela kulturen gör i Sverige, att vi måste få en större förankring. Jag har jobbat inom kulturen länge och det finns ett förhandlingsunderläge, vi får kämpa och förklara oss istället för att man vill ha oss. Men politiker runt om i Europa, och också här, börjar förstå att kulturen är viktig faktor för framåtriktade kommuner. Det är bara att läsa Richard Florida. Ska man vara en attraktiv plats för människor att bo på, ska man locka talanger, då behövs kulturen. Kulturen är en katalysator för kreativitet.

Är Scenkonstbolaget en sådan katalysator för kreativitet?
- Det tror jag, men inte tack vare bolagsformen som sådan. Ibland behövs det ruskas om, och bolaget var ett bra sätt att se till att använda pengarna till mindre byråkrati och mer kultur.

* Scenkonstbolaget består av Teater Västernorrland, Musik i Västernorrland, Nordiska Kammarorkestern Sundsvall, Film i Västernorrland och Norrdans. Tillsammans har de drygt 100 anställda och en budget på ca 100 miljoner kr.

Kommentera