Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
5 april 2013 under Samtal | 1 kommentar

SAMTAL/Lars Lindkvist: Ökade satsningar på konst och kultur i skolan behövs

red red


Lars Lindkvist är professor i organisation och ledarskap vid Linnéuniversitet i Kalmar och Växjö. I sin forskning har han intresserat sig för ovanliga organisationsformer och under de senaste åren studerat den kulturella och kreativa ekonomin. Lars Lindkvist är tillsammans med Lisbeth Lindeborg redaktör för antologin ”Kulturens kraft för regional utveckling” som nu är aktuell i en omarbetad och utökad engelsk upplaga på Routledge förlag, ”The Value of Arts and Culture for Regional Development. A Scandinavian Perspective”. Tilläggas kan att Kulturekonomis Tobias Nielsén skrivit ett kapitel i boken, om lärdomar från Hultsfredsfestivalens uppgång och fall.

Boken ”Kulturens kraft” kommer snart ut på engelska. Vad kan övriga världen lära sig av Norden när det gäller kultur och regional utveckling?
Bakgrunden till Routledgeboken är att det var aktuellt med en ny upplaga av ”Kulturens kraft” då denna började ta slut. Istället för nytryck bestämde jag och Lisbeth Lindeborg som redaktörer att lägga till en nordisk dimension. Vi ville ha med nordiska författare och skriva på engelska för en internationell publik. Så nu är vi 28 nordiska författare som skriver om 21 olika platser i Norden där kultur har haft betydelse för den regionala utvecklingen. Vi vill också visa att trots de nedskärningar i kulturen som även drabbat Norden står vi oss förhållandevis väl i jämförelse med många andra länder där kulturnedskärningarna varit ännu kraftigare. Något som också lyfts fram i de recensioner vi fått av de som läst boken.

Hur går diskussionen just nu när det gäller kulturens roll för regional utveckling? Den svenska utgåvan, exempelvis, har ju kritiserats för önsketänkande.
Tanken med vår bok är att visa på den kraft som kulturen har men också de problem som finns och som måste övervinnas. Därför redovisas både mer positiva och negativa företeelser som Roskildefestivalen och Hultsfredsfestivalen, både Stavanger och Åbo som Europas kulturhuvudstäder och de förhoppningar som förknippades med detta och svårigheterna med att infria dem. I de förhandsrecensioner vi fått lyfts också detta fram som en av bokens styrkor, att vi vill visa på både problem och möjligheter.

Vad kan vi i Sverige bli bättre på när det gäller dessa frågor?
Genom att lyfta fram värdet av konst och kultur som igångsättare i en process som fortsätter med innovation, design och formgivning. Konsten utgör inspiration för övriga delar som sedan kan koppla tillbaka som ett kommunicerande kärl. Genom konsten öppnas sinnena och kunskapen ökar så att man känner igen en innovation och utvecklar nya verksamheter. Därför måste ökade satsningar göras redan i skolan på mer konst och kultur, fortsätta med mer bildningsverksamhet på högskolor och skatteavdrag för kultursponsring som skulle stärka kultutövarnas levnadsmöjligheter.

Du är professor i organisation och ledarskap och har studerat flera områden. Kan de vanliga modellerna användas också för kultursektorn?
Det finns skillnader, där en sådan är att kulturentreprenörers primära mål inte är ekonomisk vinst utan känslan av oberoende, kreativitet, uppfinningsrikedom och fantasi. Samtidigt finns likheter där det handlar om hushållning med knappa resurser och om hur dessa skapas och fördelas mellan olika påstridiga intressenter. Då jag själv under hela min akademiska karriär jobbat med ovanliga organisationsformer, kooperativ och ägandespridning, ser jag stora likheter med konstnärliga verksamheter. Även här handlar det om att uppnå legitimitet från en tvivlande omgivning, att som ledning hantera spänningsfältet mellan olika intressenter och skapa koalitioner.

Du är också aktuell som författare i boken ”Tillsammans: en fungerande ekonomisk demokrati”. Hur står sig demokratin som styrningsmetod idag?
Bra utom i styrning av företag. Vår boks utgångspunkt är att ställa frågan varför demokrati är eftersträvansvärt vid styrning av komplicerade organisationer av stater och mångmiljonstäder men inte när det gäller företag och producerande organisationer där den gemensamma styrningen mötts med skepsis, vilket lett till att antalet är få. I vår bok vill vi visa på exempel där detta under många år lyckats och där medarbetarna tillsammans framgångsrikt äger och styr sina företag.

***

Sagt om boken:

”The book will be of interest not just to scholars, planners, local government officials and others working in the Nordic countries, but to researchers anywhere in the world who are concerned with evaluating investment in the cultural sector in an urban and regional context.” – David Throsby, professor i kulturekonomi

”This book offers a new understanding of the effects of the arts and culture on the regional and local development. The 28 authors present a comprehensive analysis of festivals, museums, creative industries, etc. They illustrate their issues with a great variety of Scandinavian case studies. In a context of deep economic crisis, they provide an excellent analysis of the way culture can increase social well-being. The book helps evaluating the respective weight of private initiative and public support. The authors do not hesitate to stress the positive impact of culture and its limits. The book is original, insightful and deserves to be read by students, scholars, and practitioners as well.” – Françoise Benhamou, professor i kulturekonomi

Kommentera
24 november 2011 under Samtal | kommentera

SAMTAL/Erik Robertson: ”Ökat affärsmannaskap behövs inom spelbranschen”

red red

Erik Robertson är vd för nordiska datorspelsprogrammet (Nordic Game Program) som arbetar för att utveckla datorspelsindustrin. Programmet, som finansieras av nordiska ministerrådet, förlängdes nyligen med ytterligare fyra år till 2016.

Vad är syftet med programmet?
Kulturministrarnas beställning är att vi ska säkra tillgången på nordiska kvalitetsspel för barn och unga. Det gör vi genom att ge stöd till utveckling av prototyper och demos för nya spel, och genom att hjälpa dem och alla andra nordiska spelutvecklare ut på den globala marknaden. Det är ju länge sen man kunde ”räkna hem” ett spel på dess försäljning i Norden.

Vilken betydelse har det att programmet är ett nordiskt samarbete?

Tillsammans har vi 25 miljoner invånare och Europas näst största spelindustri, större än Frankrikes och Tysklands, till exempel. Samma kvaliteter som normalt förknippas med nordiska produkter och tillverkare gäller också för nordiska spel och dem som utvecklar dem. Det handlar alltså om att vi tillsammans är starkare och gemensamt bygger ett varumärke som stöds av andra branschers globala landvinningar. Det är detta som kallas ”nordisk nytta” i det nordiska samarbetet. Vi åstadkommer alltså mer tillsammans än länderna kan var för sig.

Vilka lärdomar har ni dragit från den första omgången?
Våra största dokumenterade framgångar från 2006 till nu har varit utvecklingsstödet, konferensen och exportaktiviteterna, och det nya programmet kommer att koncentreras till detta. Dessutom får vi nu uppgiften att arbeta för breddad finansiering, så att ett varaktigt nordiskt samarbete på spelområdet kommer till stånd senast 2016.

Har spelindustrin påverkats av den ekonomiska krisen?
Javisst, precis som alla andra. De som söker investerare och den typen av riskkapitalfinansiering möter samma tvärstopp som andra branscher. Hushållen spenderar på underhållning även i dessa dåliga tider, men det är möjligt att de som säljer 700-kronorsspel i butik särskilt kommer att känna av krisen. Men jag tror att det är lite för tidigt att säga om spelindustrin påverkas på nåt unikt sätt.

Vilka är det största utmaningarna framåt för spelindustrin? Kommer vi se fysiska spelbutiker i framtiden?
Det här beror mycket på tidsperspektivet. Förändringarna är gradvisa. Det kommer nog alltid att finnas åtminstone någon som ser ett särskilt värde i att hantera digitala produkter som om de vore fysiska, och går att ha i handen eller på en lastpall.

För att spelindustrin ska realisera sin fulla potential är kompetensförsörjningen helt central. Dels handlar det naturligtvis om arbetskraft som inte bara kan producera dagens innehåll, utan även kan bygga framtidens motorer som driver innehållet. Dels står många utvecklare inför att ta över mer och mer av förlagens arbete, vilket kräver en djup förståelse för marknadsföring. Att begripa sådant är såklart mycket nyttigt även om man inte ska göra det jobbet själv, man ska utvärdera och välja samarbetspartners. Slutligen kan den framtida betydelsen av spelteknologi, interaktivitet och nätverksinteraktion för teknikutveckling, inlärning och allmän kommunikation nog inte överdrivas. Om sedan branschens djupa insikter på de här områdena verkligen ska gynna branschen ekonomiskt, och inte mest komma andra till del, då kommer ett stort mått av affärsmannaskap att krävas. Nordic Game-konferensen är en av vår viktigaste plattformar för det kompetensbygget och nästa gång blir den i maj, i Malmö igen.

Kommentera
21 augusti 2011 under Samtal | kommentera

SAMTAL/Svante Beckman: Norden har en unik enhetlighet i kulturpolitiken

red red

Svante Beckman är professor vid Tema Q (tema kultur och samhälle) vid Linköpings universitet där han bland annat forskar kring kultursektorutveckling och kulturarbete. Fram till årskiftet 2011 var han även ordförande för SweCult, ett kulturpolitiskt center som arbetar för att främja kulturpolitisk forskning och skapa samverkan mellan forskare och andra typer av aktörer. Den 23-25 augusti är det dags för den femte nordiska konferensen för kulturpolitisk forskning som i år äger rum i Norrköping. Svante Beckman är ordförande för konferensens vetenskaplig- och organisationskommitté.

Vilka är de viktigaste frågorna under årets konferens?
Temat för årets konferens är kulturpolitikens gränser som är väckt av olika samtida förändringar som är av intresse för den kulturpolitiska forskningen och inom kulturpolitiken självt. När det gäller det politiska  systemets organisation gäller det fördelningen mellan internationell, nationell, regional och kommunal nivå. Där händer det mycket, dels så framträder ett nytt kulturpolitiskt etablissemang på EU‑nivå som vi har massor med åsikter om. Dels så är det den så kallade portföljmodellen som återaktualiserar frågan om ansvarsfördelningen mellan stat och region. Liknande typer av diskussioner förs även i de andra nordiska länder.

En annan dimension har att göra med fördelningen mellan hur mycket av den publika kulturen som ska vara under ett offentligt ansvar och hur mycket som ska vara marknadsdrivet. Ytterligare är en klassisk gränsdragningen kring beslutsfattning är också hur mycket konstnären, antikvarien eller politikern ska bestämma. Huvudtemat är egentligen att intressera sig för de grundläggande frågorna om hur kulturpolitiken är beskaffad, vilka som bedriver kulturpolitik och vad det är för förändringar som sker i det kulturpolitiska regleringssystemet.

Går det att se några trender kring vad det forskas om och diskuteras?
Ja, dels så har regionaliseringsfrågan väckt en massa forsknings- och utredningsverksamhet på olika nivåer. Sen så är det att kulturen i första hand inte ska uppfattas som någon offentlig bildningsinstitution utan som en typ av industri. Det är oerhört uppmärksammat både politiskt och inom forskningen. Under de senaste fem till sju åren har det vuxit fram en omfattande kulturekonomisk forskning i det här landet som det fanns väldigt lite av för tio till femton år sedan. Det har tagit en ordentlig skruv och pratet om ”cultural industries” och ”cultural planning” har närmast blivit en landsplåga i det kulturpolitiska pratandet.

Hur viktigt är det med just ett nordiskt utbyte?
Kulturområdet är ett gammalt nordiskt samarbetsområde, olika typer av kulturpolitisk samordning och gemensamma satsningar är något som vi kan hitta ända bak till mitten av 1800‑talet. Det finns därför en slående likhet i den grundläggande kulturpolitiska strukturen i de nordiska länderna som är uppbyggda efter en nordisk välfärdsstatlig kulturpolitisk modell där de nordiska länderna har inspirerat och kopierat varandra. Det finns internationellt sett en ganska unik enhetlighet, både i kulturpolitiska institutioner och i ideologin och synsättet i de nordiska länderna.

Sen så finns det också praktiska skäl. Det finns väldigt mycket samarbeten mellan forskare i de nordiska länderna. Så det är också en viktig anledning för de här personerna att få möjlighet att träffas då och då och utveckla nya typer av samarbetsprojekt.

Skiljer sig den nordiska diskussionen från Europa i övrigt?
Internationellt utmärker sig kulturpolitiken först och främst av att i en lång rad länder, dock inte alls de nordiska, så har finanskrisen lett till mycket omfattande nedskärningar utav offentligt stöd till kultursektorn. Så internationellt är det det mest uppmärksammade temat men i och med att det inte är aktuellt i de nordiska länderna så har vi inte märkt särskilt mycket av de diskussionerna i de nordiska länderna.

Det beror också på vad man jämför med eftersom den kulturpolitiska strukturen ser ganska annorlunda ut i olika länder. Exempelvis ser diskussionerna annorlunda ut där det inte alls är så omfattande offentliga åttaganden utan mycket mer priva stiftelser och liknande typ av aktörer. Portugal är extremexemplet där Gulbenkianstiftelsen svarar för väldigt mycket för vad som i Norden uppfattas som offentliga finansiella ansvarsområden.

Kommentera