Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
21 februari 2013 under Noterat | 1 kommentar

Göra skillnad. Apropå gubblallarna (New York del 2)

Tobias Tobias

Här nedan en bild på det som gjort mig mest irriterad på sistone. Att ställa upp i Melodifestivalen för att sjunga ironiskt om en ”jävla schlager” är ett hån mot de som faktiskt kastar sig ut där och försöker göra något på riktigt.

Visserligen är inte Melodifestivalen arenan för det mest vågade och utmanande — men jämför med 18-årige Amanda Fondell som verkligen försökte sig på något, något unikt, och som floppade tyvärr.

Tommy Körberg är en av Sveriges bästa sångare. Varför inte försöka göra ett avtryck, än en gång? Orkar han inte längre? Att sedan svenska folket sedan röstar fram de här gubblallarna är en annan sak och både obegripligt och beklämmande.

Det har gått en vecka sedan jag lyssnade på Tim O’Reilly i New York. ”The innovator’s innovator” som han presenterades. Han var oerhört inspirerande och avslutade med:

”It’s not about how much money you make, but how much difference you make. 
Work on stuff that matters.”

Det känns som att Körberg och hans grupp, vad den nu heter, befinner sig på längst bort på andra sidan av den skalan som O’Reilly måttade upp. O’Reilly är en av mina förebilder, men han var över huvud taget sevärd för alla som funderar över media och kultur i allmänhet och böcker och bibliotek i synnerhet. Se videon längre ner.

20130221-142648.jpg

 

 

Kommentera
15 februari 2013 under Analys | kommentera

Att tänka globalt (New York del 1)

Tobias Tobias

 

Ser ni Mamma Mia-skylten där nere till höger? Låt mig återkomma till den.

Det må ha varit snöstorm för en vecka sedan, men nu är gatorna torra vid Times Square och den strålande solen lyckas ibland komma i rätt vinkel i förhållande till de höga husen för att nå fram.

På ett hotell bredvid pågår konferensen Tools of Change for Publishing. Det är en konferens riktad mot bokförlag och tar upp aspekter som har att göra med den teknologiska utvecklingen.

Jag pratade i onsdags på konferensen och presenterade vår nya förlagsdel Density som kommer bli ett internationellt förlag med i huvudsak digital distribution Inriktning är forskning i kortformat.

Bakgrunden är hur bokbranschen internationaliseras, men ur en icke-amerikansk och litet förlags synvinkel. Det är ovanligt här. Från ett amerikanskt perspektiv så ser man bara möjligheter med att kunna sälja fler böcker på engelska direkt till utländska läsare, som i Sverige.

Men för ett svenskt förlag som har köpt rättigheterna till en bok och översatt den, är originalutgåvan på engelska ofta den största konkurrenten. Jag känner till exempel när det engelska originalet har sålt mer än tio gånger så mycket som översättningen. Lägre pris (ibland) och tajming (då översättningen kommer mycket snare) är två förklaringar.

Fast varför bara ta emot i denna internationella konkurrens och bara känna av nackdelarna? Jag tror att det är möjligt att även ett svenskt förlag kan konkurrera på den internationella spelplanen, även om det innebär att titlarna är på engelska. Frågan är förstås hur man gör — och under mitt föredrag gick jag igenom både egna och andras lärdomar.

Jag jämförde även med den svenska musikbranschen där internationalisering är ett naturligt inslag. Apropå Mamma Mia-skylten så berättade jag om hur Abba framför allt vidgade horisonten och visade att internationella, stora framgångar var möjliga — för att sedan efterföljas av Roxette och svenska superproducenter som Max Martin, Shellback, Avicii och Swedish House Mafia, och på företagssidan Spotify och X5.

En viktig poäng här att det handlar om självbild och känsla av vad som är möjligt. Här ligger flera svenska kulturella och kreativa näringar bra till i jämförelse med många andra länder.

Internationella framgångar brukar ibland förklaras med att vi är relativt bra på engelska och ligger långt fram när det gäller teknik etc. Men den viktigaste förklaringen är att vi ser sådana framgångar som möjliga, till och med självklara. Och därför ger oss ut.

Kommentera
22 december 2011 under Noterat | 3 kommentarer

Det blir inte större än så här (Fairytale of New York)

Tobias Tobias

Det var länge sedan jag kände:
Jag var där.
Men i lördags hände det, på Swedish House Mafias ”efterspelning” i New York — och det var först efteråt som jag förstod hur stort det var, för det här är ju inte min typ av musik egentligen.

Kvällen efter klev jag ut från en taxi  i East Village och växlade några ord med de som tog över bilen, och de frågade över min accent. Jag sa ”Sweden” och de direkt kontrade med att de sett Swedish House Mafia på Madison Square Garden dagen före. Sedan började jag läsa på mer kring vad de just hade gjort, vad som hade hänt och  konstaterade att alla stora tidningar rapporterat.

Jag håller just nu på en sammanställning kring statistik för musikbranschen i Sverige och effekterna av en sådan här spelning är svårmätta. Men onekligen väldigt stora, även bortom biljettintäkterna (och gagerna) förstås.

Det finns tre spektakulära delar i detta. För det första att de faktiskt kallar sig ”Swedish” — apropå Sverigebilden och handelsministerns intresse för den svenska musikbranschen. För det andra att ingen annan svensk artist spelat på fucking Madison Square Garden tidigare. För det tredje att detta sker under radarn på de flesta svenskar, som kan hylla Robyn och andra svenskar, som ändå inte är i närheten av de här framgångarna. Är svenskarna mindre intresserade av modern dansmusik än övriga världen?

Spelningen på Madison Square Garden utannonserades först av bandet själva i en mycket påkostad trailer på YouTube, som enligt tidningen Rolling Stone var ”over-the-top”. Nyheten om MSG-spelningen kom tillsammans med nyheterna om den kommande spelningen på jättearenan Milton Keynes Bowl i Storbritannien, med plats för 65000 åskådare, och ett nytt album.

Över 20 000 personer var på Madison Square Garden för Swedish House Mafias spelning. Men långt fler än så ville gå. Biljetterna sålde slut på 10 minuter enligt uppgifter från tidningar – vissa säger 9 och andra 20. Men att det gick fort är ingen tvekan om.

Från början var tanken att SHM skulle släppa ett antal förhandsbiljetter till sina mest hängivna fans, men trycket på bokningssajten blev så stort att den till slut kraschade. Bandet agerade genom att skriva till sina 2 miljoner (!) fans på Facebook:

Bandet uppmanade även sina fans till att inte köpa biljetter på andrahandsmarknaden, detta hjälpte dock inte och snart fanns biljetter – äkta eller falska – ute på auktionssajter för nästan 1000 dollar styck.

Några videoklipp och bilder som jag tog med mobilkameran:

På väg bakom scenen. Jag hade tur att få VIP-biljett.

Kommentera
11 september 2011 under Noterat | kommentera

Om inte (tio år senare)

Tobias Tobias

Såhär började dagen, med kaffe från den här mannen runt hörnet. Han hälsade alltid på samma sätt: ”Hi boss.”

Var var du? Hur var det? Jag har fått frågan hundratals gånger.

Jag var på Manhattan den dagen, 11 september 2001. Jag hade just återvänt med mitt morgonkaffe till mitt studentrum mellan 105:e och 106:e gatan när jag hörde jetplan dåna förbi på den klarblå himlen.

Men nyheten fick jag via Expressens sajt. Jag hade ingen teve. Mejlen började strömma in. Hur är det? Det var min enda kontaktväg. Det här var tiden före Facebook, före mobiler som funkade överallt, före behovet att vara synlig jämt.

Sedan begav jag mig ut och försökte, som gammal journalist, ta mig mot det attackerade området. Paniken var påtaglig. Allting var i samma stund både avstannat och accelererande. Alla taxibilar gick åt andra hållet, norrut, bortåt, och t-banan var avstängd. Jag halvsprang nog 20 gator söderut innan jag gav upp. Tevebilderna såg jag ihop med andra utanför skyltfönster på gatan. Därefter skrev jag en artikel till Expressens 12 september-tidning.

Jag börjar minnas allt mer när jag nu tänker tillbaka. Framför allt minns jag hur jag och en vän – också gammal journalist, så vi kom in via våra pressleg – tog oss in mot det som skulle kallas ground zero.

Det var som en spökstad. Ingen el och inget vanligt ljus utöver generatordrivna strålkastare som kastade ett vitt, stelt ljus över enstaka fasader. Över allting låg ett månlikt dammlager. Allt tyst utöver arbetet från bilar som körde fram och tillbaka. Och detta i en stad som annars låter hela tiden.

Jag minns särskilt den starka doften av bränt och känslan av damm på tungan. På väg tillbaka slår vi oss ner på en kvartersbar. På bardisken har folk lagt sina nyinskaffade munskydd bredvid ölglasen.

Dofterna syntes aldrig på teve, men gjorde tillvaron på södra Manhattan outhärdlig i flera dagar. Det dröjde många dagar innan alla bränder var släckta.

Så vi hyrde en bil på Rent-a-wreck och åkte omkring i några dagar i Connecticut, förbi småstäder med flaggor på halv stång överallt och spontana insamlingar utan direkta syften, bara som ett svar på att göra något. En magisk resa på sitt sätt.

Volontärarbetare i den månlika spökstan som sträckte sig många kvarter runt om ground zero. De flesta bar munskydd på grund av dammet.

***

Det fanns några exempel på hur konsten och kulturen under den följande hösten försökte hitta en roll i sammanhanget – jag minns att jag läste om några teaterföreställningar – men försöken kändes trevande om än engagerade. För mig understödde kulturen  snarare eskapism. Jag såg filmen ”Moulin Rouge”. Jag var på opera och konserter. Inget som anknöt utan tog mig bort.

Fortsatte det inte så? Med tanke på den stora påverkan som attacken fick på världsordningen och samtalen, är jag också förbluffad över hur relativt lite som vi märkt av samtidens stora frågor i konsten och kulturen under nollnolltalet. Jag tänker på teman som krigen, terrorbalansen, finanskriserna och hur maktfördelningen i världen börjat skifta.

Klart att det finns exempel. Men man behöver inte gå längre än till litteraturen för att se att det om detta skrivits förvånansvärt lite. Se till exempel senaste ”Babel” för en intressant genomgång.

***

Idag är mina tankar kring nine-eleven mest förknippade med vad som hade hänt utan attacken mot World Trade Center och USA. Om inte.

Många ställer samma fråga. The Economist diskuterar i sitt senaste nummer, med ännu ett vackert omslag, på samma tema och konstaterar att George W Bushs största misstag var att gå in i Irak.

Men själv gör jag det mest på ett personligt plan. Här var jag, i världens dåvarande huvudstad, på en riktigt bra skola – men staden var paralyserad. Energin dog aldrig, men det var som allting vilade i ett standby-läge, förstärkt av lågkonjunkturen redan under våren börjat märkas. Hade jag blivit kvar annars? Vad hade hänt då?

Jag tror till exempel inte att den här bloggen hade startats.

Långhårig business-student. Det var många som anmärkte mot det.

Med hyrbil på väg utan mål.

Några dagar senare. Flaggan på halv stång överallt.

Kommentera