Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
5 november 2014 under Noterat | 2 kommentarer

Nedläggning av granskning

Tobias Tobias

Det är inte bra att Myndigheten för kulturanalys läggs ner helt utan analys eller ordentlig motivering. Andra analysmyndigheter ska ses över, har regeringen meddelat, men Kulturanalys läggs ner direkt.

Förvånande också.

Jag har suttit med i Insynsrådet och tycker att myndigheten gjort mycket och mycket bra för små medel. Utöver de rapporter som synts så har myndigheten fungerat som en koordinerande aktör för den kulturpolitiska forskning som bedrivs. Tidigare hade det kulturpolitiska observatoriet Swecult en sådan roll, men detta har avvecklats.

Jag minns när jag började verka i fältet. Det kändes ensamt… Främst kanske för att man inte hade koll på varandra eller gavs utrymme i kulturpolitiska diskussioner.

Den senaste tiden har det blivit mycket bättre, och varit viktigt i tider på kunskap behövts särskilt ute i kommuner och regioner i samband med införandet av Samverkansmodellen.

På den konferens som Myndigheten för kulturanalys arrangerade i måndags så presenterade professor Bengt Jacobsson, Södertörns högskola, en ny bok om kulturpolitik. Han konstaterade att den kulturpolitiska styrningen framför allt består i organiseringen.

Risken är att en extern granskning av denna organisering — och finansieringen av den — inte kommer ske framåt. De olika kulturmyndigheterna kan utvärdera utifrån sina egna relationer och områden, men gör det sämre när det gäller sin roll i den kulturpolitiska helheten.

Myndighet eller inte — en granskningskapacitet framåt när det gäller kulturpolitiken och kulturpolitiska anlayser är mycket viktig.

Kommentera
21 oktober 2013 under Noterat | kommentera

Pengar, siffror och kvalitet

Joakim

I förra veckan gick jag på SKL:s stora kulturkonferens, som i år hade temat ”Vi pratar pengar”. I slutändan är det här kulturdiskussionen nästan alltid hamnar så det är kul att de valde att lyfta fram pengarna i förgrunden, kanske särskilt inför ett valår. Här nedan följer två nedslag från dagen jag var med.

Myndigheten för Kulturanalys presenterade bland annat några preliminära resultat från deras kommande omvärldsanalys med fokus på näringslivets roll i kulturen. De konstaterar att det både finns hinder på strukturell nivå (avdragsrätt, avsaknad av nätverk) och kulturell nivå (värderingsskillnader, bristande kunskap, konstnärlig integritet etc.) som gör att näringslivet inte engagerar sig i kultur i någon större utsträckning (1 procent av kulturens finansiering kommer från sponsring).

För att fördjupa sig i de kulturella hindren har Kulturanalys intervjuat olika personer från kulturvärlden och näringslivet. Av de slutsatser de presenterade från dessa röster framgick bland annat att det är de starka varumärkena och stora kulturinstitutionerna som kommer gynnas i en sådan utveckling.

Frågan är dock hur väl det stämmer med hur det verkligen ser ut? Nyligen intervjuade vi norska professor Anne-Britt Gran som forskat mycket kring sponsring i Norge. I intervjun nämner hon att bland de viktigaste resultaten i hennes forskning är att slå hål på en del myter kring sponsring, som att det enbart är ett storstadsfenomen eller att det bara är de stora institutionerna som är vinnarna.

Anne-Britt Gran säger, ”Bedriftene sponser ikke kun de store og kjente institusjonene og festivalene, det er flere bedrifter som sponser amatørvirksomhet enn profesjonelle organisasjoner. Og bedriftene sponser ikke kulturlivet primært for å drive markedsføring, men for å styrke kulturlivet og stedetder bedriften er lokalisert”

Givetvis kan det se annorlunda ut i Sverige än i Norge. Men det är viktigt för kulturinstitutionerna att förstå att drivkrafterna bakom företagens sponsring kan vara mer än olika former av marknadsföring, då det får konsekvenser för hur man kan mötas. Det vill säga att kulturverksamheterna har annat att erbjuda än olika former av exponering.

En trend som Kulturanalys tycker sig se är också att samhällsansvar är högre upp på agendan hos företagen och eventuellt finns det en plats för kulturen och näringslivet att mötas under den parollen i större utsträckning. Det blir hursomhelst intressant att läsa den kommande rapporten och vi kommer säkert ha skäl att återkomma till den.

Tidigare under dagen hade Lars Strannegård, professor vid Handelshögskolan, hållit ett bejublat föredrag där han snyggt undvek att prata pengar. Istället talade han om kvalitetsbegreppet och vad vi menar med att vi ska få ”god kvalitet” tillbaka från våra satsade skattepengar. Presentationen var lik den han höll vid Jönköpings kulturting vi tidigare skrivit om. Kortfattat kritiserade Strannegård det allt vanligare sättet att bedöma kvalitet utifrån siffror.

Två saker att stanna upp vid. För det första, det var inte bara en kritik av kvantifieringen Strannegård uttryckte. Han sa också att det här är en utveckling vi kommer fortsätta se men att siffror aldrig kan stå för sig själv utan behöver kompletteras med kvalitativa diskussioner.

Tobias har tidigare skrivit om ”jakten på siffran” som han känner sig lite kluven inför. Kluvenheten kommer av att så stor vikt läggs vid siffran i en utredning som kan behandla en så mycket större diskussion. Vilket leder in på den andra punkten. För ska man vara lite krass så är det ju samma personer som jublade, det vill säga kulturtjänstemän och politiker (som utgjorde de största grupperna på konferensen), som i hög utsträckning också varit drivande i utvecklingen mot en ökad kvantifiering.

Det är en stor utmaning för dessa att bli bättre på den kvalitativa diskussionen. Det gäller dels i vanan att uttrycka sig kring kulturell kvalitet. Och dels (vilket jag inte tror ska underskattas som skäl till att siffran har så stark ställning idag) att överkomma rädslan över att stämplas som elitist i vissa läger, något jag tror kommer vara oundvikligt om man på allvar ger sig in i kvaltitetsdiskussionen.

En slutsats är att vi alla som sysslar med olika former av utvärderingar och bedömningar inom kulturområdet har ett stort ansvar här. Det gäller både för hur vi tar fram siffror och inte minst för hur vi för dem vidare.

Joakim Sternö är redaktör för Kulturekonomis analysbrev

Kommentera
31 januari 2013 under Samtal | 1 kommentar

SAMTAL/Emmaboda satsar mest på kultur

red red

The Glass Factory i Emmaboda är ett gammalt glasbruk som gjorts om till ett upplevelsebaserat interaktivt glasmuseum. Och en av flera satsningar som gör att Emmaboda hamnar i topp när det gäller hur mycket kommunen spenderar på kultur per invånare.* Det framgår i rapporten ”Samhällets utgifter för kultur” som Myndigheten för kulturanalys tagit fram. Görel Abramsson är kultursamordnare i Emmaboda.

Varför är Emmaboda i topp när det gäller hur mycket kommunerna spenderar på kultur per invånare?
Politikerna i kommunen har insett vikten av att satsa på vårt kulturarv och vår kulturverksamhet. För oss är kultur viktigt för den personliga utvecklingen och trivseln, en motor för samhällsutvecklingen. Det är en angeläget för demokratin. Vi satsar därför på kulturverksamhet och bibliotek i alla tätorter inom kommunen. Behovet av att rädda de stora glasskatterna från Kosta, Åfors och Boda glasbruk och att satsa på ett glasmuseum i kommunal regi var ett viktigt strategiskt steg som naturligtvis har krävt vissa resurser, men som vi får tillbaka genom ökad besöksnäring.

Hur märks detta i kommunen?
Den stora satsningen i kommunen är The Glass Factory – glasmuseet i Boda som öppnade sommaren 2011. Kommunen köpte in de stora glassamlingarna från Kosta, Åfors och Boda glasbruk. Det är totalt över 40 000 glasföremål. De renoverade det gamla glasbruket till ett modernt och funktionellt glasmuseum mitt i Glasriket. The Glass Factory är ett upplevelsebaserat interaktivt glasmuseum med basutställning och fyra till fem tillfälliga utställningar parallellt. I samarbete med Design House Stockholm, som finns i samma byggnad, drivs hyttan Vet hut. Det gör att den stora samlingen, utställningar med det allra senaste och en tillverkning i hyttan finns under samma tak.

Det finns också totalt åtta bibliotek i vår förhållandevis lilla kommun; ett huvudbibliotek, ett renodlat skolbibliotek och sex filialbibliotek som är kombinerade folk- och skolbibliotek. Det betyder mycket för att nå ut med verksamheten till hela kommunen. Biblioteken ligger också i topp i landet med antal utlån per invånare, ett bra bevis för att våra satsningar lönar sig.

Kommunen har sett till att vi har resurser som gör att vi kan vara aktiva på många kulturområden. Det är att stötta föreningslivet, vara rådgivande vid planarbete inom kommunen, bland annat angående kulturmiljöers bevarande, satsa på konstinköp, arrangera egna konstutställningar och program kring Vilhelm Moberg med mera.

Kultur i skolan är en mycket stor del av vår verksamhet. Alla skolelever får se två skolbiofilmer per år, oftast lika många teater- eller musikföreställningar och delta i en omfattande skapande skolverksamhet. Kulturskolan byggs successivt ut och ligger i toppranking i landet. Det gör också vår skola i sin helhet.

Vilken betydelse har kulturen i en relativt liten kommun som Emmaboda?
Kulturen är kittet som håller oss människor samman och den har på så vis väldigt stor betydelse. De demokratiska processerna är viktiga att främja och där fyller de många biblioteken en stor funktion. Att vi dessutom kunnat satsa på våra två glasmuseer, främst The Glass Factory men även Kristallmuseet, är viktigt för besöksnäringen. Likaså är det med arbetet utifrån Vilhelm Mobergs författarskap. Såsom många andra små kommuner, har vi behov av fler invånare och då är ett brett kulturutbud förutsättningen för att både kunna behålla våra invånare som att locka nya. Kulturen skapar pulsen i vårt samhälle.

Går det redan nu att säga om samverkansmodellen haft någon effekt på kulturlivet i Emmaboda?
Det är för tidigt att säga. Diskussionerna och de många mötena har inneburit en större kunskap på regional nivå kring vår verksamhet. Men vi kämpar fortfarande för att The Glass Factory ska få status som länsinstitution och på så sätt få ordinarie verksamhetsbidrag från Regionförbundet i Kalmar län.

—-

*Fem i topp (antal spenderade kronor på kultur per invånare):

  1. Emmaboda, 1769 kr
  2. Umeå, 1740 kr
  3. Härnösand, 1709 kr
  4. Vara, 1638 kr
  5. Helsingborg, 1611 kr

 

Kommentera
1 mars 2012 under Noterat | kommentera

Kulturen högre upp på den politiska dagordningen

red red

Myndigheten för kulturanalys har lämnat över sin första årliga rapport, “Kulturanalys 2012”,  till regeringen. I rapporten görs en omvärldsanalys där trendbegrepp som publik, medborgare, deltagande och dialog  diskuteras. Huvuddelen av rapporten består av en utvärdering av vad samverkansmodellen hittills har inneburit. Några slutsatser är att modellen har bidragit till att kulturfrågor har kommit högre upp på den politiska dagordningen och att kulturplanerna i de flesta fall behandlat all regional kultur, inte bara den som de får statliga bidrag för. En utförligare rapport om samverkansmodellen särredovisas även, den kan laddas ned direkt [.pdf]. Missa heller inte vårt tidigare samtal med Clas-Uno Frykholm, chef för myndigheten.

Kommentera
31 januari 2012 under Samtal | kommentera

SAMTAL/Clas-Uno Frykholm: Vi behöver mer kunskap om kulturfinansieringen

red red

Clas-Uno Frykholm är chef för den nyetablerade Myndigheten för kulturanalys, som ibland förkortas ”Myka” eller ”Kulturanalys”. Myndighetens uppdrag är att utvärdera, analysera och redovisa effekter av åtgärder som genomförts på kulturområdet. Och även att genomföra egna utredningar och analyser på kulturområdet, exempelvis för kulturens samlade finansiering. I april har myndigheten varit igång i ett år och kommer snart att publicera sina första rapporter. (Det bör här också nämnas att Kulturekonomis Tobias Nielsén är medlem i Insynsrådet till myndigheten.)

Smekmånaderna är snart över. Snart släpps era första rapporter. Vad handlar de om?
Vi har tre rapporter som går till trycket inom kort:

Årsrapporten beskriver myndighetens uppbyggnad, bemanning och hur vi har påbörjat arbetet inom våra sex huvuduppgifter. Där ges också en kort presentation av vår första utvärdering av kultursamverkansmodellen.

Den första av våra årliga rapporter till regeringen, Kulturanalys 2012, inleds med en omvärldsanalys där vi bland annat fördjupar oss något i begreppet medborgarperspektiv och ger en internationell utblick som belyser effekter av nedskärningarna inom kultursektorn i några utvalda länder. Därefter problematiserar vi uppdraget att belysa kulturens samlade finansiering och utvecklar vi några tankar om hur vi ska arbeta med samhällsekonomiska analyser. Rapporten innehåller en liknande analys av vårt uppdrag att bedöma effekterna av den statliga verksamhetssyrningen. Vi presenterar också resultat av våra utvärderingar av kultursamverkansmodellen och regeringens satsningar på jämställdhet inom inom film, musik och historiska muséer. Rapporten avslutas med en beskrivning av det kulturpolitiska forskningsfältet och några tankar om hur vi ska arbeta vidare med forskningsfrågorna i framtiden.

Den tredje rapporten, Kultursamverkansmodellen – en första utvärdering, är en särredovisning av vår första utvärdering av kultursamverkansmodellen som riktar sig en bredare publik.

Varför behövs det en myndighet för kulturanalys och varför nu?
Anledningen till att myndigheten bildades var att regeringen ville skapa en fristående myndighet som huvudsakligen skulle ha granskande och utvärderande uppgifter. Tidigare hade myndigheter som ansvarar för att genomföra kulturpolitiken och fördela statliga anslag – främst Kulturrådet – också ansvaret för att utvärdera resultaten av sin egen verksamhet, vilket kanske inte är så lyckat. Att bilda fristående analysmyndigheter är för övrigt en generell trend inom flera politikområden. Det finns nu ett tiotal sådana myndigheter där kulturanalys och vårdanalys är de två senaste.

Vad kommer det innebära att ni har blivit utsedda att fungera som statistikansvarig myndighet för kulturområdet?
För oss är det en stor styrka att ha direkt tillgång till statistiken inom kulturområdet. Det gör att vi snabbt och smidigt kan kombinera kvantitativa och kvalitativa data i våra utvärderingar. Vi har också spännande planer för hur statistiken kan utvecklas i framtiden. Bland annat vill vi utveckla det vi kallar för ”snabbstatistik” och skapa en webbplats – kulturfakta.se – där alla som är intresserade ska kunna få tillgång till statistik på ett enkelt sätt. Men först och främst handlar det om att utveckla och förbättra den statistik som redan finns. Vi hoppas nu bara att regeringen avsätter rimliga resurser för detta, så att vi kan fullgöra vårt uppdrag på bästa sätt.

Vilka är de viktigaste forskningsområdena för det kulturpolitiska området? Var finns de allvarligaste kunskapsbristerna?
Ett område där vi generellt sett saknar kunskap är hur den digitala utvecklingen påverkat kulturvanorna, särskilt i de yngre åldersgrupperna. Dels saknas uppgifter nästan helt för barn yngre än 10 år, dels är de frågor som ställs formulerade på 1970-talet och därför inte anpassade till de senaste 10-15 årens utveckling av digitalt distribuerad kultur.

Vi har inte heller någon bra kunskap om hur kulturens finansiering egentligen ser ut. Vi har hyfsat bra kunskap om de offentliga medelströmmarna, men hur stor är den privata finansieringen? Hur stort värde har alla ideella insatser?

En annan viktig fråga för kulturpolitikens framtida inriktning är hur den offentliga infrastrukturen för kultur – med den menar jag statligt, regionalt och kommunalt finansierade museer, teatrar, orkestrar, bibliotek osv – påverkas av olika förändringar i omvärlden, till exempel regionaliseringen, internationaliseringen, den digitala utvecklingen, förändrade villkor på arbetsmarknaden för kulturskaparna, upplösningen av gränser mellan producent och konsument, mellan professionell och amatör etcetera.

Mycket spännande är också att se på hur kultur kan föras in som en fjärde faktor i arbetet med hållbar utveckling, vid sidan av ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet.

Ni har fått ett särskilt uppdrag från regeringen att till i höst fundera kring kulturindikatorer för utvärdera de kulturpolitiska målen. Berätta mer!
Det finns inte så mycket mer att berätta i nuläget. Det vi ska göra är att analysera hur kvalitativa och kvantitativa indikatorer kan utvecklas för att utvärdera effekterna av den nationella kulturpolitiken. Vi har haft vissa inledande diskussioner med departementet kring detta, men uppdraget är än så länge ganska öppet. Det vi har gjort så här långt är att titta på liknande system i andra länder för att se vilka indikatorer de använder, men så mycket mer har vi inte hunnit.

Hur ska ni lyckas mäta kvalitet?
Det är en bra fråga, som man brukar säga. Det första som jag vill vara mycket tydlig med är att vi själva inte på något sätt kommer att uttala oss om konstnärlig kvalitet. Däremot är det inte ointressant att beskriva hur andra upplever att kvaliteten påverkas av olika politiska beslut, och det är något som vi kan och ska kartlägga. Vill man göra någon form av oberoende bedömning av hur kvaliteten i olika kulturella och konstnärliga verksamheter utvecklas måste man anlita externa sakkunniga, på samma sätt som man gör när man bedömer kvalitet i forskning. Det är dock förknippat med många problem och stora kostnader, så det är något som vi inte planerar att göra inom den närmaste framtiden. Att värdera verksamheter och bedöma kvalitet ur andra aspekter är däremot något som ligger i vårt uppdrag och något som vi som professionella utvärderare är experter på.

Kommentera
7 september 2011 under Noterat | kommentera

Kulturens SAMLADE finansiering

Tobias Tobias

Oj, vad det har pratats idag hos Konstnärsnämnden. Där höll nämligen Myndigheten för kulturanalys (som jag sitter i insynsrådet för) en heldag kring kulturens finansiering.

Och då funderar de just kring den samlade finansieringen.

Att de över huvud taget prövar frågan är nytt och bra. Kulturrådet har ju tidigare begränsat sig till vad de själva finansierar. Andra verksamheter — tänk till exempel Kungliga filharmonikerna — har inte funnits med då de finansieras av Stockholm läns landsting.

Men utvidgningen medför förstås en mängd svårigheter när det gäller praktiskt genomförande, till exempel för avgränsningar. Ska musikindustrin också då inkluderas? Det var en fråga som själv lyfte i en efterföljande open source-diskussion. (Svar ja om ni frågar mig — om kulturpolitiken ska komplettera och korrigera marknadsmekanismerna så måste man förstås hur marknaden fungerar.)

Jag gillar att Analysmyndigheten är så öppen inför sin uppgift som granskare av och rådgivare till kulturpolitiken. Det beror säkert på att de flesta kommer från andra fält; tre personer på det lilla kansliet har bakgrund från miljöområdet.

Nedan bild på Anne-Britt Gran från Handelshögskolan BI i Oslo. Hon krossade några myter kring kultursponsring, som att det inte bara är stora företag som arbetar med sponsring av eller samarbeten med aktörer inom konst och kultur: 31 procent av företagen med 1-4 anställda menar att de sponsrar/samarbetar. Kultursponsring och samarbeten är inte heller bara ett stadsfenomen. Visserligen är summorna störst i huvudstaden Oslo, men sett till antal företag ligger Oslo sist på listan.

image
Kommentera
22 juni 2011 under Noterat | 1 kommentar

Här sitter de som ska veta mest om kultur

Tobias Tobias

Idag var jag på mitt första möte som medlem i Insynsrådet till Myndigheten för kulturanalys. Här sitter myndigheten, på Kungsholmen i Stockholm i en liten lokal vid Statskontoret och i ett kvarter där annars Trygg Hansa breder ut sig. Det är en liten organisation. Totalt vill de till att börja med bli fyra utredare, en chef och en koordinator på halvtid.

När kulturministern kallar så är det lätt att känna sig hedrad och tacka ja, men det här känns som ett mycket intressant uppdrag. Av flera skäl.

Kulturpolitiken befinner sig för det första i ett brytningsskede. Att försöka fånga detta, inte minst hur samverkansmodellen fortlöper, blir en utmaning.

För det andra är det intressant att följa och ha synpunkter på hur Analysmyndigheten byggs upp. Jag har ju stretat många gånger med den obefintliga jämförbarhet som finns mellan olika kulturinstitutioner. En annan del handlar om hur myndigheten ska lyckas fånga, som det heter, ”kulturområdets samlade finansiering”, det vill säga inte bara delen som får statliga kulturmedel. Det finns även andra delikata knäckfrågor.

Ambitionen är i alla fall högt ställd. Direktören Clas-Uno Frykholm pratade om att de på sikt vill vara den organisation som har den bästa kunskapen om kultursektorn (och om de inte vet mest så ska de ta in kunskap från den som vet mest).

Kommentera