Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
20 januari 2011 under Analys | 5 kommentarer

Kreativ process by Springsteen

Tobias Tobias

I några dagar till kan man hitta dokumentären ”The Promise” på SVT Play, en film om den svåra uppföljaren och en närstudie i en kreativ process och övertygelse. Det är en fascinerande inblick i hur albumet ”Darkness on the edge of town” kom till — men också hur svårt det är att med traditionella och rigida styrinstrument tro att man kan organisera kreativa processer. Det finns ingen projektplan med milstolpar.

Jag hade ju knappt lärt mig gå och prata när det här skedde, så jag har bara hört skivan i efterhand. Då ligger allt på plats, som vore det självklart. Låtordning, omslagsbild, själva låtarna.

Filmen visar att inget var klart. Allt var osäkert. Inledningen till ”Racing in the street” varierades hundratals gånger innan en variant valdes. Sidor av strofer fyllde anteckningsboken innan en slutlig text blev klar.

Processen.

Springsteen, bandet The E Street Band och managern Jon Landau sitter — som det känns — i ett enda rum under flera år och vet inte vart de är på väg. Det finns mängder av utkast till låtar att välja från. Det testas, spelas in, skrivs om, skrivs till. Dedikationen är total.

Samtidigt pressen.

Med genombrottsalbumet ”Born to run” hade  Bruce Springsteen fått en publik på miljoner och förväntningarna var enorma. Dessutom hade en rättslig tvist med den förra managern försenat inspelningen med uppföljaren.

Övertygelsen.

Dels från bandet att deras ledare verkligen kommer föra dem in i mål. Förtroendet är häpnadsväckande. Dels övertygelsen hos Springsteen som väljer bort låtar varav flera skulle kunnat gå till rockhistorien — och en gör det med en annan artist — bara för att de inte passar in. Han vill skapa en helhet. Även om han inte lyckas verbalisera den eller ens ser den, har han en vision om hur slutresultatet ska låta. Till slut.

Det är en film också om ett manlig kreativt geni, så som vi sett så många gånger. Schablonerna finns även här. Det hindrar inte att jag känner beundran för Springsteen. Att skapa sig frihet att göra vad man vill medför också en enorm press — ansvaret ligger därmed i dina händer — medan musikvärlden dessutom ifrågasätter vad som händer, om något alls händer. Att i det läget sätta sin vision och konstnärliga integritet främst imponerar.

Men filmen handlar också trots allt om den kreativa, kollektiva processen. Springsteen gör inte det här själv. Han hade inte kunnat gjort det själv. Även om filmen fokuserar på honom så är det en viktig poäng.

Kommentera
5 januari 2011 under Noterat | kommentera

Kul och talande om musikbranschen

red red

Yngre popartister gör ”skivor” medan de äldre och mer erfarna banden står för de stora turnéerna. Digital Music News har gjort en sammanställning över den genomsnittliga åldern för sångare som varit med i Big Champagne’s Ultimate Chart 100. Genomsnittsåldern var 29 år vilket är en stor kontrast till den genomsnittliga åldern för de som gör de största turnéerna.

Åldern hos artister på Ultimate Chart 100:

För de 50-i-toppturnérande akterna 2009 var genomsnittsåldern 46 år. Över hälften av artisterna som ingick i undersökningen var mellan 40 och 69. Exempelvis har medlemmarna i U2 nu hunnit bli runt 50. Intressant i sammanhanget är också att det genomsnittliga biljettpriset för 50-i-topp-turnéer var 76,44 US dollar (cirka 520 kronor), enligt data från Pollstar.

Åldern hos artisterna på de största turnéerna:

Det är intressant hur den genomsnittliga åldern på populära artister som finns med på en låtlista kan skilja sig så jämfört med artister som ger stora turnéer.

Kommentera
9 december 2010 under Noterat | kommentera

Vi älskar årets svensk!

Tobias Tobias

Årets svensk enligt Fokus hör hemma — och är fostrad i — kultursektorn.

Emma känner henne bättre. Min enda koppling är väl att jag typ var den första som skrev om henne som artist, då hon var 16 år, i Expressen — och kanske min mest lyckade formulering någonsin (bortsett från det klyschiga): ”Frågan är inte om hon kommer bli stor — utan hur stor.

Se nedan från The Letterman Show. Svenska Institutet, notera hur ”Sweden” upprepas av värden både i början och i slutet.

Om vi ser på hennes roll som kulturföretagare finns det mycket att lära:

  • Testa nya modeller som med årets tre albumsläpp plus ett summerande album. Men också att följa sin egen takt: om det kommer ett kreativt rus, så fånga det oavsett gängse branschstandarder för hur mycket nytt som kan släppas på ett år.
  • Långsiktigheten. Bakom hennes framgång — och fantastiska scenframträdanden — ligger oerhört mycket övning och erfarenhet. Jag har själv följt med henne på turné i Blekinge- och Smålandsskogar där hon som 17-åring tvingades hantera en publik som skrek skällsord och mest var intresserad av krök och varandra. Men hon har fortsatt och fortsatt.
  • Integriteten, vilket vi på forskarspråk skulle kunna formulera som att detta kulturella kapital ligger till grund för de kommersiella framgångarna.
  • Kvalitet. Hon har onekligen blivit en lysande artist och låtskrivare.

Framför allt: wow!

Kommentera
25 november 2010 under Noterat | 3 kommentarer

Inte en modell, utan flera

Tobias Tobias

Tillbaka från konferensen Generator i Piteå. Kallt, mörkt, vinterfint — och kul att se många kära ansikten igen. Nedan inledningsföredraget från Scott Walker, grundaren av The Orchard som är en slags mellanhand för att sprida musik digitalt.

Se särskilt ungefär en halvtimme in, då han talar om att monetize the audience, not the content. Med det menar han att till exempel intäkter från en artist inte bara härstammar från en skiva, utan tv-program, liveframträdanden m.m.

Han tar upp några lösningar: sikta mot de 3 procent hängivna fansen som är beredda att lägga mycket pengar, men för att lyckas med det måste man skapa mer saker. Alltså create more stuff to fewer people.

Hans slutsats pekar mot strukturen efter massmediasamhället: There isn’t a single audience, there isn’t a single busines model. I stället måste vi jobba med flera modeller och mot flera publiker samtidigt.

Piteplay – Scott Cohen

Kommentera
24 november 2010 under Noterat | 1 kommentar

SPOTIFY – ELLER SVERIGE I VÄRLDEN

Tobias Tobias

Vi har en tendens att tro att Sverige är mer centralt i världen än vad det är. Det tycker jag även speglar diskussionen om Spotify. Världserövringen är inte självklar bara för att Sverige har intagits.

Spotifys USA-lansering har gång på gång skjutits upp och i tisdags kväll kommenterade jag det i TV4 Nyheterna (se nedan, 19:20 in i klippet). När den kommer ske verkar inte företaget veta om själv själv; Apple har en mycket stark roll och ryktet säger att det amerikanska företaget motarbetar. Det varit också visat sig svårt för Spotify att få rättighetsinnehavarna med sig. Kom ihåg att iTunes lanserades ganska mycket tidigare i USA och har en starkare position där än i Svergie. Dessutom är de streamingtjänster som finns prenumerationsbaserade, med andra ord betallösningar.

Att lansera är en sak. Hur väl man lyckas en annan. Och här kommer Spotify möta en rad konkurrenter som inte alls fanns i Sverige när tajmingen här var så perfekt: en legal gratislösning som hyllades av alla som det magiska trollspöet i svallvågorna efter den första vändan av The Pirate Bay-målet.

Jag gillar själv Spotify och har använt betalvarianten sedan länge. Vi är många som gillar Spotify i Sverige och det är en annan sak som förklarar framgången. Att dela en låt eller en spellista blir så enkelt då ”alla andra” redan har programmet installerat. Det blir som en slags lägereldseffekt: vi kan samlas kring Spotify och våra låtlistor. På jobbet, på festen, på Facebook. På ekonomspråk säger man positiva nätverkseffekter: värdet för en användare ökar med ännu en användare. Jämför faxen och eposten.

Kommentera
2 november 2010 under Noterat | kommentera

Så mycket händer

Tobias Tobias

Jag twittrar med artisten Petter på morgonen, apropå hans uppmärksammade medverkan i TV4-programmet ”Så mycket bättre”:

TOBIAS: @PetterAlexis En inte för vågad gissning är att du NU förbereder album m tolkningar av ”folkkära svenska artister”. Hinner den ut till jul?

PETTER: @tobias_nielsen nej men TV4 gör, jag tycker dock varje låt ska släppas direkt efter program

TOBIAS: @PetterAlexis Agree. Skulle inte hindra dem från att senare släppa ett samlat album. Du borde utveckla nåt eget också, typ en coverplatta

Denna lilla ordväxling illustrerar några tidstypiska saker:

  • Nyheter släpps direkt. Jag tror inte att TV4 har kommunicerat att ett album från tv-programmet kommer, men det är omöjligt idag att kontrollera alla mediekanaler.
  • Mediebolag blir skivbolag. TV4 har redan tidigare lekt skivbolag med ”Made in Sweden”. Branscher rörs upp då allt fler rör sig mellan gränserna, på båda storbolags- och individnivå.
  • Direktkontakten med artister. Jag känner inte Petter och jag tror inte att han vet vem jag är. Ändå svarar han på min fråga — och jag får svar en kvart senare.
  • Vad vår ordväxling handlar om. Kvarhållandet av albumformatet, troligen med sikte på julhandeln. Men varför bygger inte TV4 ytterligare uppmärksamhet kring programmet och kommande albumet genom att låtarna kan säljas som downloads och läggas in på olika låtlistor?

Petter har särskilt hyllats för sin version av Lasse Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”. Bra gjort, och det känns som att han är på väg att föra hiphopen in i en vuxenålder i Sverige.

Kommentera
29 oktober 2010 under Analys | 2 kommentarer

Om branschorganisationer (välkommen Musiksverige)

Tobias Tobias

En ny intresseorganisation har presenterat sig i veckan, Musiksverige, som tar på sig rollen att företräda musikbranschen. Organisationen är resultatet av en diskussion som pågått i många år och med många blickor mot hur en brittisk motsvarighet formerat sig.

Det märkliga är egentligen att det dröjt så länge för svenska organisationer och bolag som sysslar med musik att organisera sig. Inte minst i Sverige, då vi har en lång och stark tradition av att placera människor och företag i organisationer och branscher.

Jag har funderat en del kring den här typen av organisering, mycket med anledning av vad begrepp som upplevelseindustrin samt kulturella och kreativa näringar fyller för funktion. Ihop med en forskare på Handelshögskolan i Stockholm skrev jag en rapport för KK-stiftelsen om branschorganisering – apropå programsatsningen upplevelseindustrin – och vi valde att jämföra med hur andra branscher ”bildats”. Det teoretiska ramverket byggde på institutionell teori där legitimitet är ett nyckelord. Särskilt undersökte vi verkstadsindustrins historia.

Slutsatserna handlade om, såvida jag minns rätt (jag skriver på ett plan nu utan uppkoppling) om att från ett internt perspektiv måste en bransch- eller intresseorganisation definiera en tydlig uppgift som dessutom anses så viktig och överordnad andra konkurrerande intressen, att individer och företag vill arbeta för denna uppgift (eller ett fåtal). Från ett externt perspektiv måste organisationen och/eller branschen betraktas som naturlig av omvärlden, inte minst av media men också av andra organisationer, särskilt motparter. Verkstadsindustrin bildades som ett svar på de fackliga rörelserna och det gemensamma intresset handlade då om kollektiva förhandlingar.

Upplevelseindustrin såsom branschbegrepp föll egentligen på båda kriterierna och insatserna för att främja bildandet av en ny branschorganisation lades ner. Att begrepp som kulturella och kreativa näringar ändå bitit sig kvar har snarare andra anledningar, vilket är en annan historia. Forskaren, för övrigt, heter Svenne Junker och är nu handläggare på intresseorganisationen Naturskyddsföreningen.

Det handlar alltså inte om vad som är rätt eller fel när det gäller gränsdragningar och vilka som borde ingå. Utan resultatet mangslas snarare fram av en krass verklighet som handlar om legitimitet, resurser och prioritering av intressen.

Livekulturen – både de stora bolagen och mindre arrangörer – saknas till exempel i Musiksverige. Utan att ha insyn så gissar jag på att det beror på att ”livebranschen” inte har valt att organisera sig lika starkt som skivbolagen via Ifpi. Incitamenten har saknats. Giganten Live Nation har ju haft som tradition att vara en sluten organisation. Det finns – har funnits? – ett festivalnätverk, men det verkar också mest ha verkat internt.

Att Musiksverige till slut kommer till stånd beror ändå på att de gemensamma intressen upplevs som viktigare än de som är specifika för olika organisationer och bolag. Upphovsrätten beskrivs förstås som en viktig fråga för den nya organisationen. Att, som man skriver, prata med en enad röst är förstås omöjligt i alla frågor, men kanske en samlad i vissa.

Själv hoppas jag att det inte bara blir upphovsrättsfokus utan även utrymme för att ta det breda perspektiv som ofta saknas, och som breda branschorganisationer verkligen kan få mandat att påverka. Jag tänker främst på hur musikindustrins påfyllning av verksamma och storlek på kundkrets hör ihop med amatörkulturen, bland annat möjligheter att få öva och visa upp sig i stadsrummet (inte bara arenor) och i skolor, samt det generella intresset för musik (utifrån förvärvad smak-teorin).

Jag tror också att en annan förklaring till tillkomsten av Musiksverige är – utifrån det externa perspektivet – att framför allt politiken men också media sökt efter en samtalspart i diskussioner om fildelning och upphovsrätt. På så sätt är Musiksverige en reaktion, inte en aktion, utav det politiska samtalet i Sverige där politiker sökt sig till branschföreträdare. ”Musikbranschen”, när politiker har velat träffa den, har ju varit ett myller av olika organisationer som knappt någon förstått sig på.

PS. En sidonotering apropå rätt eller fel. På motsvarande sätt är det när statistisk ska sammanställas. Det finns inte en sanning, utan definitioner styrs av intressen som i sin tur påverkas av tid och plats. I Italien, exempelvis, är det självklart att måltid och mode inkluderas i cultural industries, medan andra europeiska länder inte vill ha det så när en europeisk definition diskuteras. Dessutom påverkar realistiska och pragmatiska avvägningar, till exempel hur registerdatasystemet är uppbyggt, hur en modell som håller för uppdatering ska konstrueras samt vad det kostar att bli mer detaljerad i förhållande till nyttan.

***

Uppdatering — andra bloggar i ämnet:

  • Rasmus Fleischer på Copyriot har skrivit två inlägg. I detta kommenterar han det här inlägget och länkar till sitt förra.
  • Anders Mildner utgår på sin SvD-blogg från upplösningen av amatörer och professionella.
Kommentera
10 september 2010 under Samtal | kommentera

SAMTAL/Dogge: "Tiden väntar inte på någon"

Tobias Tobias

Douglas León är mest känd som Dogge Doggelito, frontmannen i hiphopgruppen The Latin Kings som var tidiga med att rappa på svenska och var enormt stora i några år från mitten av 90-talet (minns här: klipp från Hultsfred). Intresset för hiphop kom tidigt genom Dogges äldre bror och han började rappa hemma i Alby redan 1983.

På senare tid har Dogge dock även medverkat i en långfilm, gjort reklam för Elgiganten, jobbat som programledare i TV4 med mer. Läs mer om hans senare liv i ett lysande reportage i musiktidningen Novell från förra året.

Nyligen deltog Dogge i ett seminarium för ALMI-rådgivare om kulturella och kreativa näringar, vilket jag var med och ordnade. Han har drivit företag i 15 år (men aldrig hört talas om ALMI).

Dogge pratade bland annat om hur den kommersiella och konstnärliga sidan av hans yrke påverkar varandra. Han var oerhört positiv till vad hans medverkan i reklamfilmen för Elgiganten givit och betonade ”våga vara kommeriell”. Jag försökte fråga honom om det ändå var nödvändigt under ett par startår att helt fokusera på musiken, men han menade — om han förstod frågan — att en inriktning som kommersiell ”kombinatör” redan från början hade varit bra.

Dogge var inte den enda kulturföretagare som vi träffade. Vi besökte såväl några andra på Subtopia i Botkyrka som galleriet Andersson/Sandström i Stockholm. Frågan om konstnärlig kontra kommersiell strategi väcktes hela tiden i de samtalen och blev ett bra underlag till diskussionerna med ALMI-rådgivarna.

Dogge, varför valde ni att starta ett eget skivbolag?
– Jag tror att vi startade vårt första skivbolag 1996. Det var för att vi ville att vi skulle äga vår egen musik. Visst, man kan göra en massa dealar med stora skivbolag, men sen äger du inte din egen musik och det tyckte vi lät helt sjukt. Här gör vi musik, svettas och jobbar och får knappt något betalt och så äger vi inte vår egen musik. Då bestämde vi, att okej, vi startar något eget där vi kan äga vår egen musik.

Hur var det när ni slog igenom?
– The Latin Kings var en klassisk rap-grupp. Vi levde vår dröm samtidigt som vi var ungdomar. När vi startade då rappade alla på engelska, men jag var så dålig på engelska att jag tänkte, shit, fan, hur ska jag nu klara rappen. Men jag tänker ju på svenska, jag drömmer på svenska, då måste jag också rappa på svenska eftersom den är en uttrycksform – och det visade sig ju vara ett genialt drag.

Tjänade ni pengar när ni startade och funderade ni på ekonomin?
– Hiphop-släktet är ett ganska roligt släkte. Man ska ha mycket bling bling, man ska ha fina bilar, man ska ha stora hus, men man får inte tjäna pengar. Då är man inte äkta. I början tjänade vi inga pengar alls. Då rappade vi bara för att äta mat.

Du blev väldigt omskriven när du medverkade i tv-reklamen för Elgiganten. Vad innebar den för dig?
– Vi var inte bara bland de första som rappade, jag var också en av de första som tog in rap på svenska i reklamsammanhang. Det blev också en ny grej. Det blev en jättestor diskussion om det var en bra grej eller inte. Om ni frågar mig så är det det bästa som jag har gjort. Så stor som jag blev efter den kampanjen, skulle jag aldrig kunna bli om jag bara rappade hela livet.

Har du någon affärsplan idag?
– Jag har så många projekt på gång, så mycket idéer, så mycket tankar som gör att jag behöver ekonomiska muskler. Det är det jag letar efter hela tiden för att kunna genomföra mina projekt, exempelvis nya låtar och skivor, barnböcker, en biografi och det är allt möjligt. Jag är inte bara i rapmarknaden längre, jag är i musikbranschen, jag är i bokbranschen, jag är i reklambranschen. Jag figurerar i många olika branscher. Det är väldigt, väldigt bra för att du får ett kontaktnät, en bredare publik och fler människor som vill göra affärer med dig.

– Tiden väntar inte på någon, så jag vill hinna skapa så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt. Det är min plan.

Hade du blivit en lika bra rappare om redan tidigare hade börjat göra fler saker samtidigt?
– Att hålla på med en mer kommersiell verksamhet är väldigt nyttigt för att du får många fler uppdrag. Du får göra mycket mer samtidigt som du får hålla på med din konst. Du har mycket friare händer. För det kostar ju att hålla på med konst också. Det innebär att det är massor med kvalitetstid som du slösar bort. Och det förstår man ju, tiden är ju det viktigaste, det är där skon klämmer hos mig, tiden. Våga vara kommersiell — det rådet skulle jag ge. Stäng inte igen den dörren. Det är det som många lyxlirare gör idag, men de mest framgångsrika är ju de som är kommersiella.

Kommentera
19 augusti 2010 under Samtal | 1 kommentar

SAMTAL/Putte Svensson: Mer pengar till kultur — mindre till hus

Tobias Tobias

Putte Svensson, en av grundarna av Rockparty och Hultsfredsfestivalen, har inte fått någon semester i sommar. I stället har han på uppdrag av konkursförvaltaren stängt igen både festival, Rockparty och flera bolag. Det är en historia om en liten ungdomsförening som började för nästan 30 år sedan i en liten källarlokal och växte till Sveriges största rockfestival under många år, liksom bidrog till ett minikluster av utbildningar och företag.

Men denna epok har gått i graven. Meddelandet att det inte skulle någon bli mer festival släpptes 29 juni.

Jag ställde några frågor till Putte igår. För den som inte vet har vi samarbetat mycket tidigare, bland annat utvecklat FUNK-modellen som att sätt att beskriva hur de kreativa näringarna kan stimuleras (modellen har även exporterats). De senaste åren har Putte varit begravd i festivalarbete och tackat nej till alla sådana uppdrag, men nu vill han ut och hjälpa andra igen. Inte minst för att undvika samma misstag som han själv har gjort.

Läs även min tidigare analys av det som kommit att kallas livebubbla och festivaldöd.

Varför gick inte festivalen och föreningen att rädda?

– Rent ekonomiskt krävdes det så pass så stora förskott som vi inte kunde täcka eftersom vi inte tillräckligt med biljetter i tid. Förr betalade man allt i efterhand, men så är inte längre. Vi vet ju inte, men om vi hade kunnat avvakta lite till hade vi kanske sålt 10.000 till 15.000 biljetter och då hade vi gått runt. Nu hade vi bara tre dagar på oss att få fram ytterligare 10 miljoner kronor.

– Vi hade ett antal styrelsemöten där vi diskuterade biljettutvecklingen. Vi trodde att den skulle ta fart och sedan var det på gång med finansiärer som var beredda att rädda festivalen. När situationen blev omöjlig förstod vi konsekvenserna, att konkurs var oundviklig. Först festivalbolaget, men att konkursen även skulle dra med sig Rockparty och dotterbolagen eftersom de hade fordringar på festivalen samt försäljningsintäkter ifrån mat och annat. Rockparty var tvungen att få in pengar för att täcka skulder från 2007 och 2009.

Vad tänkte du när du insåg det oundvikliga?

– Ena sekunden är man ledsen och besviken. Det känns som om hela världen ska gå under. Andra sekunden tänker man mer praktiskt, på alla som drabbas, på dem som köpt biljetter eller förlorar sina jobb.

Vad säger du om sommarens festivaldöd i övrigt? Vad är det som har hänt?

– Egentligen började det bli svårt för flera år sedan, vilket beror på en mängd faktorer. En kombination av att det finns väldigt många evenemang nu, inte minst många städer som har sina för att stärka sin image. Samtidigt har gagerna skjutit i höjden och finanskrisen slagit in vilket gjort att sidointäkter såsom sponsorpengar nästan försvunnit.

– Om man tittar på festivaler i sommar så är det inte många som ekonomiskt gått bra. Det finns några som publikt varit succéer, men om man till exempel bara ser på biljettintäkter är det väldigt få som går runt. I stället är andra intäkter viktiga. Vissa kan ju sälja öl fritt över hela området. Andra kan få hjälp från kommunen med kostnader för område och marknadsföring.

Är det svårare att driva festival i glesbygden?

– Ja, det är svårare i en ort som Hultsfred där inget finns från början. Det kostar mer eftersom man måste bygga upp allt. För Sonisphere i Stockholm eller Way Out West i Göteborg behöver man inte bygga upp en stor camping. Boende löser sig på andra sätt genom kompisar, lägenheter och hotell.

Är det något du skulle vilja ha gjort annorlunda?

– Många saker. Sättet som vi gjorde funkade ju inte. Vi hade bland annat för lite tid. Det var ovisst för länge kring festivalen under hösten. Det bästa hade varit att ta en time out efter förra året, för att få tid att få ordning på ekonomin och hinna börja om. Kanske göra om, men jag kan inte säga hur, det skulle kräva lite mer analys och eftertanke.

Var det fel att bygga upp Rock City och olika företag så mycket kring en verksamhet, festivalen, som uppenbarligen innebar en stor risk?

– Utifrån föreningens stadgar så var det rätt. (Tobias: läs min tidigare kommentar här.) Vi skulle inte bara göra en festival utan jobba med Hultsfred som ort, ungdomar och musik. Vissa år har det här varit bra för festivalen, andra sämre. Om det är något jag ångrar är att det gått åt mycket pengar till infrastruktur, alltså byggnader och område. Vi har låst upp för mycket pengar i stället för att kunna satsa på innehåll, på det kulturella.  Det här har jag tänkt på en del de senaste åren.

Det byggs mycket i Sverige just nu. Många kulturhus och arenor. Hur ser du på det?

– Det är viktigare att det finns pengar till innehåll. I alla fall måste det finnas kvar pengar även när byggnaderna står där. Min erfarenhet är att det därför är bra om en aktör står för infrastrukturen och någon annan för innehållet.

Vad ska du själv göra?

– Jag ska göra en mängd olika saker. Jag ska dela med mig av min kunskap, nu med ännu mer erfarenhet. Jag fortsätter att föreläsa och kommer ta betalt för att utveckla platser runt om i Europa. Sedan har jag ju funderingar på att göra grejer i Hultsfred. Det är skoj att göra evenemang, även om man inte blir rik på det… Men jag kommer hålla en lite låg profil och inte vara drivande på samma sätt. Jag vill gärna överföra min kunskap till de som är yngre.

Vad händer i Hultsfred annars?

– Det tuffar på som vanligt med utbildningar och företag och andra evenemang. Sedan kommer det förhoppningsvis in nya personer och organisationer, sådana som vi har jobbat med tidigare. Vi kanske har hämmat vissa, att de inte har vågat ta för sig. Nu blir det plats för dem.

Men finns inte risken att det inte bara är en festival som försvinner, utan ett system med person och organisationer och deras nätverk?

– På längre sikt kan det vara så. Därför är det viktigt att det fortsätter finnas evenemang. Det behöver inte vara en festival med 20.000 personer, utan kanske fyra stycken med färre besökare. Man kan göra endagsgrejer också.

Till sist, och du måste välja – vilken Hultsfredsfestival var bäst?

– 2004. Det var då jag träffade min blivande fru på festivalen.

Kommentera
27 juli 2010 under Analys | kommentera

Ingen livebubbla — men en anpassning

Tobias Tobias

Arvikafestivalen har ställt in sina betalningar och presenterade idag sin dystra situation på en presskonferens; 2 miljoner kronor i förlust i år, 5 miljoner kronor släpar sedan förra året; hoppet står nu helt till Arvika kommun och leverantörers tålamod.

Hultsfredsfestivalen valde att inte genomföra sin 30:e festival och ställde in helt. Biljettköparna fick inte någon festival, men artisterna behövde inte spela (för få) utan full betalning.

Vi kan lära oss två saker av detta. För det första att årets festivaldöd egentligen är förra årets, bara att förlusterna doldes och sköts fram tack vare välvilja. För det andra att det är svårt att arrangera en bred rockfestival utan publikunderlag, i en glesbygd. Jämfört med Peace & Love i Borlänge som ihop med grannen Falun (1 mil?) faktiskt har 100.000 invånare.

Om detta ska jag tala i TV4:s Nyhetsmorgon imorgon kl 7.40. De här festivalproblemen är nämligen en del av en generell trend — vilket gör att det börjar talas om en livebubbla. Carola har till exempel ställt in en av två planerade konserter i Dalhalla. The Ark ställer in sin konsert i Huskvarna på lördag och har flyttat en konsert på Långholmen i Stockholm 11 augusti till Gröna Lund 19 augusti .

I USA hittar vi också inställda turnéer och publiktapp. Enligt amerikanska Pollstar har intäkterna för de första sex månaderna i år från de 100 största turnéerna i Nordamerika, minskat med 200 miljoner dollar jämfört med samma period förra året. Det motsvarar en minskning på 17 procent. Totalt motsvarar bruttointäkterna för de första sex månaderna den lägsta siffran sedan 2005. Antalet sålda biljetter har minskat med 9 procent.

Är det en festivalbubbla som vi ser spricka? I alla fall pysa. Men ingen livebubbla.

Med en ekonomisk bubbla brukar man mena en marknad som är övervärderad – och vi ser en nödvändig justering av priser och utbud. Men att tala om bubbla är nog överdrivet. Snarare justering.

Min bedömning är inte att vårt behov minskar av här-och-nu-upplevelser, skapade ihop med andra människor och på en plats som också påverkar. Live som fenomen är inte på väg att dö eller minska. Bara att formerna anpassas. Trots allt har det sålts biljetter för en miljard dollar i USA i år och kurvan har pekat uppåt i flera år. Det finns också mängder av konserter och festivaler som lockar många besökare. När biljetterna släpptes till Robyns konsert i Köpenhamn, exempelvis, tog de slut på två minuter.

Däremot är det svårt att hålla uppe de höga priserna och återskapa de stora scenerna – så ofta – eftersom det vimlar av megastjärnor som tar sig ut. Som Markus Larsson väl formulerar det i Aftonbladet: ”Allt växte. Antalet festivaler och turnéer. Festivalernas storlek och vinstkrav. Artisternas gager. Publikrekorden på Ullevi.”

Det blir lätt så att när en marknad som blomstrar ska exploateras. Aktörer flockas dit, framför allt om andra marknader minskat (tänk: skivindustrin). Men alltför många praktfulla blommor, år efter år, gör det till slut svårt att hålla intresset uppe, även för de som är mest hängivna.

Allt kan sammanfattas i ökad konkurrens, vilket medfört större kostnader och hårdare tävlan om samma publik och samma artister. Konkurrens i form av allt fler festivaler och stora konserter; och därmed kamp om samma publik och samma artister. Konkurrensen lett till felberäkningar. Högre kostnader har lett till att publikbortfall slagit extra hårt.

Låt mig bena ut ytterligare:

Gagerna har ökat. Dels för att artisterna och musikindustrin vill ta tillbaka vad man förlora på minskad skivförsäljning. Dels för att liveintresset är stort och att det på så sätt varit möjligt att ta ut höga priser från både arrangörer och publik.

Antalet arrangörer har också ökat. Många har varit med och dragit i artisterna. På så sätt konkurrerar svenska arrangörer även med tyska, holländska och danska.

Det unika försvinner. Men eftersom artisterna turnerar hela tiden blir det svårt att hålla uppe priserna; det kommer ju troligtvis nya möjligheter att se just den artisten och annars kommer snart andra stjärnor. På varje svensk lite större festival finns också alla svenska aktuella stora artister samlade.

Platsmarknadsföring. En anledning till fler större konserter och festivaler i Sverige beror på att platser sett värdet i att profilera sig och generera turistintäkter. En insikt om att evenemangsekonomin är stor, om än kringlig eftersom intäkterna fördelar sig till många (såväl arrangörer som det lokala näringslivet i övrigt), har växt fram. Platser deltar genom att till exempel kommunen erbjuder marknadsföring, service och direkt ekonomiskt stöd.

Snedvriden konkurrens. Viljan att profilera sig som plats har lett till att många festivaler, till exempel Malmöfestivalen, inte tar något inträde alls. Då blir det desto svårare att arrangera en festival som innebär att folk både måste resa till en plats och betala för att komma in.

Död för svensk musikliv? Dessutom kan vi lägga till Bert Karlssons ”rasande” på Aftonbladet Debatt om bokningsbolagens ”maffialika metoder” — för att citera honom — som dödar svenskt musikliv. ”Problemet”, skriver han och syftar förstås främst på Live Nation, ”är de internationella bokningsbolagen som bestämt sig för att suga ut det svenska musiklivet”.

Finanskris. Denna innebär att sponsorer inte kunnat gå in lika aktivt samt att en svagare krona medfört att utländska artister blivit dyrare att boka.

Nischfestivalerna har gått bäst. För Arvika verkar det ha varit ett misstag att släppa sin hand om sin kärnpublik – syntare – och sikta mot att bli något för alla (Anders Nunstedt i Expressen håller med).

Vad krävs för att festivalerna ska gå runt och överleva?

Engagemang och fingertoppskänsla, så att det blir ett spännande program. (Jämför Fjordfestivalen nedan.)

Koll på sin budget. Ambitionerna måste vara realistiska och byggas upp långsiktigt. Risken för chansningar är oerhört stor.

Koll på sin publik, både sett till smak och geografi. Finns en hemmamarknad? Vill besökare idag campa eller dra till Göteborg och bo på hotell? Hittills har nischfestivaler klarat sig bäst, med Sweden Rock som lysande exempel. Men vad innebär det att metalfester arrangeras i varje liten håla?

Delad risk med eller annat stöd från övriga som tjänar på arrangemanget. Många är med och delar på den turistekonomiska kakan. När U2 spelade på Ullevi ifjol var intäkterna omkring en kvarts miljard.

***
Läs mer:

-

Kommentera