Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
8 september 2010 under Inblick | kommentera

Livekonserter över nätet

Tobias Tobias

Endast en mindre del av scenkonstens totala intäkter kommer från biljettförsäljning, för symfoniorkestrar är siffran exempelvis cirka 15 procent i Sverige. I första hand är det i stället offentliga medel som står för de största delen av intäkterna. För konserthus och teatrar finns det därför en poäng i att inte fokusera marknadsföringen mot biljettförsäljning.

I stället bör insatserna i huvudsak inriktas på att skapa en lojalitet och förståelse hos allmänheten för nyttan av att bidra med skattemedel till dessa verksamheter. Utan förståelse och gillande, inget stöd från väljare och därmed inte heller från politiker. Från ett kulturpolitiskt perspektiv handlar det förstås också om att tillgängliggöra kulturen. För orkestrarna skulle jag säga att det dessutom finns poänger i att upplysa och avdramatisera. Det är så många som har förutfattade meningar både både hindrar att öppna sinnena och till och med besöka ett konserthus.

I en krönika ifjol för Svensk Scenkonst resonerade jag utifrån de här argumenten och menar att sociala medier kan ha den förmågan. Det finns framför allt tre anledningar till detta. För det första att investering i bland annat tid och pengar gör att folk vill följa upp resultatet. För det andra  tycker folk generellt om att kunna påverka. För det tredje kan sociala medier bidra till att skapa relationer mellan människor och ett sammanhang.

Därför är det väldigt intressant att Helsingborgs konserthus, tillsammans med Joakim Jardenberg, går i bräschen och studerar hur de kan sända konserter direkt över nätet. Syftet med satsningen är att öka tillgängligheten för konsertupplevelser i glesbygden, öka intresset och fylla salen och stärka konserthusets varumärke.

Men jag har förstått att det finns några bromsklossar för att förverkliga detta i större skala och sända från fler institutioner, nämligen att avtalen måste lösas vad gäller upphovsrätt. Här har många aktörer en röst — musiker, dirigenter, körer, skådespelare, regissörer — men vi får hoppas att de inte bromsar för att de tror att de ska tjäna pengar. För så kommer inte ske förutom i några unika fall. Det här blir värdefullt material av flera skäl, men inte på så sätt att man kan ta betalt av samma personer som redan subventionerat verksamheterna genom skattesedeln. Utländska besökare? Kanske i något enskilt fall, men då ska man komma ihåg att konkurrensen är enorm. Börja surfa på Youtube på olika klipp och du blir aldrig klar (se till exempel Classical Youtube som uppdateras dagligen).

Mitt förslag är att man inte har några anspråk vad gäller ersättning såvida inte institutionen tar betalt för att låta publiken titta på föreställningarna över nätet, och om ett sådant projekt börjar generera intäkter, delar på intäkterna (utifrån de rörliga kostnaderna). I alla fall till att börja med. Jag hörde att Wienerfilharmonikerna bestämt sig för att testa under en tvåårsperiod utifrån en sådan modell. Se det som en förebild.

Kommentera
27 juli 2010 under Analys | kommentera

Ingen livebubbla — men en anpassning

Tobias Tobias

Arvikafestivalen har ställt in sina betalningar och presenterade idag sin dystra situation på en presskonferens; 2 miljoner kronor i förlust i år, 5 miljoner kronor släpar sedan förra året; hoppet står nu helt till Arvika kommun och leverantörers tålamod.

Hultsfredsfestivalen valde att inte genomföra sin 30:e festival och ställde in helt. Biljettköparna fick inte någon festival, men artisterna behövde inte spela (för få) utan full betalning.

Vi kan lära oss två saker av detta. För det första att årets festivaldöd egentligen är förra årets, bara att förlusterna doldes och sköts fram tack vare välvilja. För det andra att det är svårt att arrangera en bred rockfestival utan publikunderlag, i en glesbygd. Jämfört med Peace & Love i Borlänge som ihop med grannen Falun (1 mil?) faktiskt har 100.000 invånare.

Om detta ska jag tala i TV4:s Nyhetsmorgon imorgon kl 7.40. De här festivalproblemen är nämligen en del av en generell trend — vilket gör att det börjar talas om en livebubbla. Carola har till exempel ställt in en av två planerade konserter i Dalhalla. The Ark ställer in sin konsert i Huskvarna på lördag och har flyttat en konsert på Långholmen i Stockholm 11 augusti till Gröna Lund 19 augusti .

I USA hittar vi också inställda turnéer och publiktapp. Enligt amerikanska Pollstar har intäkterna för de första sex månaderna i år från de 100 största turnéerna i Nordamerika, minskat med 200 miljoner dollar jämfört med samma period förra året. Det motsvarar en minskning på 17 procent. Totalt motsvarar bruttointäkterna för de första sex månaderna den lägsta siffran sedan 2005. Antalet sålda biljetter har minskat med 9 procent.

Är det en festivalbubbla som vi ser spricka? I alla fall pysa. Men ingen livebubbla.

Med en ekonomisk bubbla brukar man mena en marknad som är övervärderad – och vi ser en nödvändig justering av priser och utbud. Men att tala om bubbla är nog överdrivet. Snarare justering.

Min bedömning är inte att vårt behov minskar av här-och-nu-upplevelser, skapade ihop med andra människor och på en plats som också påverkar. Live som fenomen är inte på väg att dö eller minska. Bara att formerna anpassas. Trots allt har det sålts biljetter för en miljard dollar i USA i år och kurvan har pekat uppåt i flera år. Det finns också mängder av konserter och festivaler som lockar många besökare. När biljetterna släpptes till Robyns konsert i Köpenhamn, exempelvis, tog de slut på två minuter.

Däremot är det svårt att hålla uppe de höga priserna och återskapa de stora scenerna – så ofta – eftersom det vimlar av megastjärnor som tar sig ut. Som Markus Larsson väl formulerar det i Aftonbladet: ”Allt växte. Antalet festivaler och turnéer. Festivalernas storlek och vinstkrav. Artisternas gager. Publikrekorden på Ullevi.”

Det blir lätt så att när en marknad som blomstrar ska exploateras. Aktörer flockas dit, framför allt om andra marknader minskat (tänk: skivindustrin). Men alltför många praktfulla blommor, år efter år, gör det till slut svårt att hålla intresset uppe, även för de som är mest hängivna.

Allt kan sammanfattas i ökad konkurrens, vilket medfört större kostnader och hårdare tävlan om samma publik och samma artister. Konkurrens i form av allt fler festivaler och stora konserter; och därmed kamp om samma publik och samma artister. Konkurrensen lett till felberäkningar. Högre kostnader har lett till att publikbortfall slagit extra hårt.

Låt mig bena ut ytterligare:

Gagerna har ökat. Dels för att artisterna och musikindustrin vill ta tillbaka vad man förlora på minskad skivförsäljning. Dels för att liveintresset är stort och att det på så sätt varit möjligt att ta ut höga priser från både arrangörer och publik.

Antalet arrangörer har också ökat. Många har varit med och dragit i artisterna. På så sätt konkurrerar svenska arrangörer även med tyska, holländska och danska.

Det unika försvinner. Men eftersom artisterna turnerar hela tiden blir det svårt att hålla uppe priserna; det kommer ju troligtvis nya möjligheter att se just den artisten och annars kommer snart andra stjärnor. På varje svensk lite större festival finns också alla svenska aktuella stora artister samlade.

Platsmarknadsföring. En anledning till fler större konserter och festivaler i Sverige beror på att platser sett värdet i att profilera sig och generera turistintäkter. En insikt om att evenemangsekonomin är stor, om än kringlig eftersom intäkterna fördelar sig till många (såväl arrangörer som det lokala näringslivet i övrigt), har växt fram. Platser deltar genom att till exempel kommunen erbjuder marknadsföring, service och direkt ekonomiskt stöd.

Snedvriden konkurrens. Viljan att profilera sig som plats har lett till att många festivaler, till exempel Malmöfestivalen, inte tar något inträde alls. Då blir det desto svårare att arrangera en festival som innebär att folk både måste resa till en plats och betala för att komma in.

Död för svensk musikliv? Dessutom kan vi lägga till Bert Karlssons ”rasande” på Aftonbladet Debatt om bokningsbolagens ”maffialika metoder” — för att citera honom — som dödar svenskt musikliv. ”Problemet”, skriver han och syftar förstås främst på Live Nation, ”är de internationella bokningsbolagen som bestämt sig för att suga ut det svenska musiklivet”.

Finanskris. Denna innebär att sponsorer inte kunnat gå in lika aktivt samt att en svagare krona medfört att utländska artister blivit dyrare att boka.

Nischfestivalerna har gått bäst. För Arvika verkar det ha varit ett misstag att släppa sin hand om sin kärnpublik – syntare – och sikta mot att bli något för alla (Anders Nunstedt i Expressen håller med).

Vad krävs för att festivalerna ska gå runt och överleva?

Engagemang och fingertoppskänsla, så att det blir ett spännande program. (Jämför Fjordfestivalen nedan.)

Koll på sin budget. Ambitionerna måste vara realistiska och byggas upp långsiktigt. Risken för chansningar är oerhört stor.

Koll på sin publik, både sett till smak och geografi. Finns en hemmamarknad? Vill besökare idag campa eller dra till Göteborg och bo på hotell? Hittills har nischfestivaler klarat sig bäst, med Sweden Rock som lysande exempel. Men vad innebär det att metalfester arrangeras i varje liten håla?

Delad risk med eller annat stöd från övriga som tjänar på arrangemanget. Många är med och delar på den turistekonomiska kakan. När U2 spelade på Ullevi ifjol var intäkterna omkring en kvarts miljard.

***
Läs mer:

-

Kommentera
10 juni 2009 under Essä | kommentera

Analys av sommarens festival- och konsertekonomi

red red

Det blir en svensk festivalsommar med tuffare konkurrens än någonsin: samtidigt som festivalerna blir allt fler och bättre, kommer många megaartister till Sverige för att fylla arenor i storstäderna. Ofta flera dagar i rad som Bruce Springsteens tre konserter på Stockholm stadion förra veckan.

De största rockfestivalerna och arenakonserterna förväntas dra över en halv miljon människor. Lyckas det kommer biljettintäkter och turismekonomisk effekt att landa på ca 1,4 miljarder kronor. (Då har vi bara räknat på tio av de största festivalerna* och de största arenakonserterna*.)

En fråga kvarstår dock: finns det verkligen publik till sommarens alla musikevenemang? Ska tio av de största rockfestivalerna sälja slut så är det 225.000 personer som ska köpa festivalbiljetter till ett snittpris på 1.363 kronor. Det innebär biljettintäkter på 307 miljoner kronor.

För att leka med ett räkneexempel: om vi generaliserar är festivalpubliken i kategorin 18-35 år – genomsnittsåldern hos konsertpubliken har dock ökat, men för att kunna räkna avgränsar vi så – vilket innebär att en av tio ska köpa en festivalbiljett (hänsyn ej tagen till den lilla gruppen som är på flera festivaler).

Dessutom finns ytterligare ett 50-tal mindre festivaler och stadsfester runt om i landet, som också vill ha en publik.

Gör man ett överslag på de stora arenakonserter i sommar* så handlar det om ytterligare ungefär 350.000 biljetter. Det ger ungefärliga biljettintäkter på 263 miljoner om man räknar på ett uppskattat snittpris på 750* kronor per biljett.

Motor i besöksnäring

Men det intressanta är inte bara det stora utbudet och den mängd publik som förväntas se på livemusik i sommar. Festivalerna är också motor i en besöksnäring som genererar mycket pengar till städer och regioner.

På Turismens utredningsinstitut i Göteborg har man räknat på vad arenakonserter och festivaler har för turistekonomisk effekt – då man även räknar boende och annan konsumtion som sker på platsen. Vid Robbie Williams två konserter på Ullevi i Göteborg 2006 var den genomsnittliga konsumtionen per person och dygn 1.386 kronor (totalt ca 236 miljoner i turistekonomi), och på rockfestivalen Way Our West 2008 var motsvarande siffra 1.600 kronor (totalt 69 miljoner i turistekonomi).

Om vi även utgår från andra studier av konserter och festivaler kan vi räkna fram ett ungerfärligt genomsnitt för arenakonserter i storstäder på 1.000 spenderade kronor per dygn och för festivaler 700 kronor per dygn, utöver biljettkostnaden. Något mer på festivaler i storstäder och mindre på campingfestivaler.

De tio festivaler som vi räknat på förväntar sig sammanlagt 225.000 besökare som gör av med 700 kronor per dygn i snitt. Alla är dock inte på plats alla dagar, så av sammanlagt 34 festivaldagar avrundar vi nedåt till 27 dagar (80%). Med det överslaget handlar det alltså om ca 430 miljoner i turistekonomisk effekt.

För arenakonserterna handlar det om 1.000 kronor per person på 350.000 besökare, det vill säga 350 miljoner kronor.

En miljardekonomi

Tillsammans alltså nästan 800 miljoner kronor. Lägger man till biljettintäkter handlar det om sammanlagt 1,4 miljarder kronor – och då har vi som sagt inte räknat med alla andra festivaler, teaterföreställningar eller konserter. Totalt arrangeras nästan tusen ”festivaldagar” i Sverige från maj till och med augusti. En uppskattning ger att festival- och konsertsommaren omsätter 4-6 miljarder kronor i biljettintäkter och turistkonsumtion. (Jämför med att det såldes böcker för 7 miljarder kronor under hela förra året i Sverige.)

Samtidigt tar de här beräkningarna bara med biljettköparna i beräkningen. En festival drar ytterligare besökare som volontärer, artister, journalister och försäljare. Personer som inte köper biljett, men som konsumerar på plats. Dessutom är fördelningen mellan endagsbiljetter och för alla biljetter olika på olika platser. Vi har inte heller hänsyn till alla kopplingar till underleverantörer för både scenproduktion och marknadsföring.

Det är hur som helst tydligt att livemusik – liksom scenkonsten i olika former – bidrar till stora intäkter; inte bara till det som kretsar kring scenerna men också till många andra aktörer. Det är ändå fel att säga att livescenen blomstrar. Pressen på arrangörerna är stenhård, med hög risk och i många fall oförskämda krav på förskott. Om enbart företagsekonomiska kalkyler skulle få råda skulle vi se långt färre konserter och festivaler.

För oss som publik liksom för alla företag och kommuner som tjänar på besökstillströmningen kan vi bara vara tacksamma för att alla de här konserterna genomförs. Det handlar inte bara om värdet i ekonomiska termer, utan dessutom det kanske viktigaste – värdet av det som förmedlas från scenerna.

Studien är gjord av Tobias Nielsén och Johan Scheele. [Skydd enligt CreativeCommons.]

* Sweden Rock, Hultsfred, Sonisphere, Siesta, Where The Action Is, Way Out West, Stockholm Jazz, Peace & Love, Arvika, Storsjöyran.

* Ullevi: Madonna x 2, U2, AC/DC; Stadion: Bruce Springsteen x 3, Coldplay; Globen: Britney x 2

* Madonnabiljetterna ligger mellan 700 och 1200 kronor, AC/DC mellan 500 och 750.

Kommentera