Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
24 september 2013 under Samtal | 4 kommentarer

Ett alibi hjälper människor att mötas

red red

Johanna Koljonen är en sann mångsysslare och känd som journalist, författare, programledare i tv och radio, vinnare av ”På spåret” med mer. Mindre känt är kanske hennes intresse för upplevelsedesign och i slutet av oktober är hon moderator för konferensen ”Alibis for interaction” som handlar om just detta.

Vad innebär upplevelsedesign?
Oavsett om du skapar en mässmonter eller jobbar med destinationer eller bygger en social interaktion kring ett tv-program är målet idag att förvandla den passiva konsumenten till deltagare eller till och med medskapare av sin egen upplevelse.

Upplevelsedesign är egentligen det samma som interaktionsdesign, fast frikopplat från kravet att interaktionen måste ske mellan en människa och en digital skärm. Det är att designa situationer, tjänster, kulturupplevelser eller processer för människor som har fysiska kroppar och sociala sammanhang. I stället för ett interface pratar man om ”designable surfaces”, om allt det du kan kontrollera i situationen för att skapa ramar och möjliga beteenden.

Det kan involvera att designa fysiska rum för alla sinnen, att jobba med stämningar, ofta med narrativa strukturer, att hacka folks förväntningar. Och väldigt ofta deras sociala roller och rädslor. Folk vill ha starka upplevelser och kulturen går generellt mot ett större deltagande men individuellt är de flesta av oss obekväma i nya situationer. Det kan man jobba runt.

Varför är det viktigt med en ursäkt (alibi) för att skapa interaktion mellan människor?
Ett alibi är det som ger dig tillåtelse att bete dig på ett sätt som avviker från din vardag. Möhippor och svensexor måste ha de där tiarorna med flor, män i dåligt smink och för små kvinnokläder, skyltar om att de säljer kyssar eller vad det nu kan vara – annars skulle deltagarna bara uppfattas som störiga, gränslösa fyllon. Det är förstås vad de är, men i vår kultur får du vissa friheter om du ser ut att vara på möhippa. Deltagarna är inte ens maskerade, det är bara en visuell signal som hjälper den vidare sociala miljön att tolka beteendet ”rätt”.

Vi använder alibin på mycket mer subtila sätt i vardagliga sociala situationer och det här är något man kan jobba med medvetet när man skapar möten, också i bokstavlig mening på jobbet. Men när man börjar tänka i de här termerna är det lättast att börja med väldigt tydliga exempel. Att analysera en maskerad, eller till exempel ett fetishparty, och säga, okej, det här är inte konstiga människor, det här är ett fysiskt rum med vissa sociala regler som etableras och uttrycks på vissa specifika sätt, som TILLÅTER vanliga människor ovanliga beteenden. Och de mekanismerna går att programmera om och ladda med helt andra betydelser, i helt andra sociala miljöer.

Ett enkelt exempel – jag drev klubb tillsammans med Kalle Josephson på TV-serietema där deltagarna uppmanades klä ut sig till sina favoritkaraktärer. Vi hade en enorm åldersspridning bland besökarna och lyckades skapa en miljö där främmande människor kände sig inbjudna och trygga att prata med varandra. I Stockholm! Det gemensamma intresset, utklädnaderna och scenografin skapade starka alibin och konkreta samtalsämnen att mötas kring. I Malmö finns idag en ännu mycket större vintageklubb som heter Carnevalesque som jobbar med liknande metoder och samma häpnadsväckande resultat.

Men behöver vi öka deltagandet i alla situationer?
Jag som är ganska finsk tycker vi helst ska ha mindre deltagande överallt. Jag tycker i grunden det är skitjobbigt att prata med främlingar och inget i hela världen skrämmer mig så som kontaktimpro. Men jag älskar också många olika former av deltagarkultur, så jag intresserar mig mycket för hur man skapar lust och möjligheter att delta – i lämpliga doser.

I många verksamheter finns dessutom just nu en vilja från ledningen och ibland konkreta beställningar att öka deltagandet. Teatern bryter inte bara ner fjärde väggen, man vill dessutom ofta fysiskt öppna lokalerna för det bredare samhället. Lokal demokrati och ett ökat deltagande i besluts- och brukarprocesser efterlyses i stor utsträckning i kommunerna.

I min bransch i media vill man hemskt gärna att läsarna bidrar till tidningen och att alla som sitter med mobilen vid teven ska prata med varandra under mediehusets eget paraply. I många av de här organisationerna sitter eldsjälar som är tokduktiga på samma saker men aldrig delar erfarenheter eftersom de jobbar i olika branscher. I andra organisationer drabbas man av panik och öppnar ett twitterkonto och hoppas på det bästa. Där behövs de andras kunskap.

Du är annars känd som kulturjournalist och som författare, från litteraturutredningen och från olika tv-program. Vad är anledningen till ditt intresse för upplevelsedesign?
Det är här hela mitt yrkesliv konvergerar. Jag har ju också en i offentligheten mindre känd – men till inflytandet ganska mycket viktigare – bakgrund som teoretiker och kritiker på lajvrollspelsområdet. Jag har hållit på med speldesign, sociala roller och design för det fysiska rummet i tjugo år. Jag har varit på internet nästan lika länge och förstås jobbat konkret med event under hela mitt arbetsliv bland annat som moderator. När transmedia hände blev jag så oerhört glad för äntligen var det legitimt att vilja jobba med berättelser på olika plattformar samtidigt. Men jag är lika intresserad av affärsmodellerna, service design och enterprise design inom kultur- och upplevelseområdet.

Tycker du att kulturverksamheter kan lära sig mer om hur de designar upplevelser?
Innan vi började prata om kulturella och kreativa näringar hette det upplevelseindustrin och jag håller med om att det blev en väldigt luddig term som tjänade på att breddas till ”kulturella och kreativa näringar”. Men i den här nya terminologin har fokus på upplevelser som ett hantverk, som en konst, nästan helt försvunnit. Besöksnäringens och eventbranchens utmaningar betraktas främst som strukturella – jämfört med till exempel it- och spelindustrierna där det är en självklarhet att vi måste ha spjutspetskompetenser och högkvalificerad personal för att tävla på en internationell nivå. Det finns ett brinnande behov för kompetensutveckling här.

Men för ganska många verksamheter behöver upplevelsedesign ärligt talat börja på en helt basal nivå. Jag vill gärna dricka ett glas vin till livemusik i en biograffoajé, men det är ännu viktigare för mig att jag inte fryser i salongen, att jag inte behöver köa en halvtimme i biljettluckan och igen till toaletten, att jag kan hänga av mig mina ytterkläder om jag förväntas mingla, att jag kan höra vad som sägs. Jobbiga kulturupplevelser ska helst vara jobbiga avsiktligt, för att det stöder innehållets budskap.

Vad ser du själv särskilt fram emot vid konferensen?
Att se vad som händer när vi samlar alla de här deltagarna och talarna och skapar förutsättningar för verkliga möten. Det kommer att bli fantastiskt.

Och i talarprogrammet ser jag kanske mest fram emot danska kändiskockarna I’m a KOMBO som driver den legendariska pop-up-restaurangen The Social Act. De ska berätta om matupplevelser – sin filosofi och praktik – och det blir smakprov.

Kommentera
20 augusti 2013 under Samtal | kommentera

Samarbeten är talande för den kulturella och kreativa sektorn

red red

Fotograf: Martin Hegardt

I veckan är det premiär för Landskrona fotofestival. Delvis involverade i festivalprogrammet är projektet Kela, Kreativt entreprenörskap i Landskrona. Sanna Lilie är projektledare för Kela och tidigare har hon bland annat arbetat som idéutvecklare med särskilt fokus på idéer inom den kulturella och kreativa samt samhällsförändrande sektorn, drivit eget som jämställdhetskonsult och grundat branschorganisationen Genusföretagarna. Hon är även en av författarna till boken Brinntid – en bok om utbrändhet och jämställdhet.

Vad gör Kela?
Kela är ett utvecklingsprojekt i Landskrona som sedan starten i januari 2012 bygger nätverk, arrangerar kompetensutveckling och skapar mötesplatser för blivande  och redan verksamma inom den kulturella och kreativa sektorn i Landskrona. Projektet är till stor del utformat av stadens kreatörer som när Kela drog igång kontaktades och engagerades för att ge input kring vad som saknas och vad som kan bli bättre.

Kela arbetar också med att föra in kultur som en del av stadens övergripande stadsomvandling till exempel genom att vara en resurs för stadsplanerarna och de som arbetar med stadens översiktsplan. Med andra ord är Kela ett mångsidigt projekt som arbetar i flera läger, vilket jag tror är en av projektets framgångsfaktorer. För att genomföra ett lyckat utvecklingsprojekt av den här sorten krävs det att både ha en nära kontakt med de som projektet vill stärka, kreatörerna, och med politiker och tjänstepersoner. Enbart tillsammans kan strukturer och system förändras.

Hur står sig den kulturella och kreativa sektorn i Landskrona?
När Kela drog igång gjorde vi en kartläggning över hur sektorn då såg ut i Landskrona. Vi hittade många fler än vi hade förväntat oss. Och nya verksamheter startar titt som tätt. Men visst är närheten till Malmö något vi måste förhålla oss till. Å andra sidan, när vi i juni öppnade dörrarna till Kelakollektivet, en co-working space för verksamma inom den kulturella och kreativa sektorn i Landskrona så ramlade det även in ansökningar om platserna från Malmö och Helsingborg. De flesta som ansökte, oavsett varifrån de kommer, attraherades av Kelakollektivet eftersom det är en plats som alla får vara med och forma. Kollektivet börjar utvecklas till en manifestation av en vision som Kela arbetar utifrån. Att det blir roligare tillsammans, att kollaborativt arbeta för att göra något bra, både för sig själv och för andra. Det tycker jag även är talande för sektorn i sin helhet.

Ni är också involverade i samarbeten kring insatser för den kulturella och kreativa sektorn i hela Skåne. Vad behöver Skåne förbättra/stärka?
Landskrona är en av de kommuner som fått ett särskilt utvecklingsansvar från regionen kring att ta fram kommunala strategier för att stärka verksamma inom den kulturella och kreativa sektorn. Alla vi som arbetar med de här frågorna i de olika kommunerna i Skåne behöver bli bättre på att tipsa och inspirera varandra om vad vi gör som fungerar. Vi behöver också be våra politiker att berätta för varandra hur de i sina led ser möjligheterna med kultur och kreativitet som en viktig del av städers tillväxtpotential. Och när jag säger tillväxt så menar jag att vi måste se det ur ett bredare perspektiv än enbart vad som genererar direkta skatteintäkter. Till syvende och sist handlar det om kunskapsöverföring, vilket ju kan kännas självklart i en kunskapsekonomi. Det får inte bli att vi bara pratar med de redan frälsta, uttrycket preaching to the choir säger mycket.

I veckan är det premiär för Landskrona fotofestival. Vad händer och hur är ni involverade?
Ja, det ska bli så fantastiskt roligt! Programmet är så otroligt bra, det händer saker hela tiden, allt ifrån artist talks till utställningar, till bokreleaser och fotobussar och såklart en hel del fest. Kela medarrangerar två punkter. Dels har en av fotograferna som sitter i Kelakollektivet, Marie Rosenqvist, en utställning i kollektivet hela helgen. Och under lördagen har vi bjudit hit Nördcafé Skåne som producerat ett riktigt nördigt samtal om ljusskimmer och skuggspel.

Landskrona planerar också för en profilering mot foto. Hur ser du på det?
Landskrona var fram tills för trettio år sedan en blomstrande och välmående industristad. Som alla industristäder måste även Landskrona nu omformulera sig och sin plats i en mer kreativ kunskapsekonomi. När vi tittar på den kulturella och kreativa sektorn i staden så är fotonäringarna en av de större, bland annat det och att det inte finns ett fotografiskt centrum i södra Sverige gjorde att vi valde att satsa på detta. Personligen ser jag fram emot att se om och hur fotosatsningen skulle kunna utvecklas tillsammans med fler aktörer, med allt från enskilda fotografer till forskning och regionens övriga aktörer. För som sagt, allt blir roligare när det görs tillsammans.

Kommentera