Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
19 december 2013 under Noterat | 1 kommentar

Det är Jan som kan göra skillnad

Tobias Tobias

Style: "johan1"

Det var ett sammanträffande som såg ut som en tanke. Men få tänkte den.

Ingen med makt har heller plockat upp den tidigare och drivit den tillräckligt kraftfullt. Igår på mitt möte med insynsrådet för Myndigheten för kulturanalys, satt Erik Peurell — nybliven tf direktör — och konstaterade: ”När jag gick igenom gamla rapporter är det andra som sagt samma sak i 25-30 år. Det gjorde mig väldigt beklämd.”

Det är Erik som skrivit rapporten om ”Skapande skola”. Sammanträffandet är att den rapporten släpptes samma dag som Pisautredningen kom och presenterade de fallande resultaten för den svenska skolan.

Jag skrev tidigare om nya röster för kulturpolitiken och att det ur Pisautredningen kanske ändå kan komma något bra. Men en röst saknas fortfarande, nämligen utbildningsminstern Jan Björklunds. Egentligen fattas en hel kör: Utbildningsdepartementet, Skolverket och alla kommuner.

Det är det som Erik Peurell syftar på. Samverkan med skolan fungerar inte optimalt så  länge inte skolan själv är involverad.

Det är 55 procent som nås med Skapande skola och om det är många eller inte beror på. Ingen annan satsning når så många skolelever. Men vad som är tråkigt är att de som drar nytta av satsningen är skolorna som sedan tidigare är vana att arbeta med kultur. En förklaring är att det oklart hur konst och kultur hänger ihop med läroplanen. En annan orsak är att skolorna inte får ersättning för — eller har incitament — att arbeta med Skapande skola. Det innebär att det är eldsjälar som gör grundjobbet och inga som åläggs uppgiften.

Lösningen är mer integrering med utbildningspolitiken, på alla nivåer.

Att Jan Björklund är så tyst kring kultur och kreativitet är tråkigt på många sätt. Det är ju under uppväxt- och skolåren som kreativiteten och skaparglädjen kan stimuleras framför allt. Med effekter långt bortom kultursektorn; i stället som kanske de viktigaste innovationsfrämjande åtgärderna över huvud taget.

Det är också lite märkligt, med tanke på att Folkpartiet annars varit så aktiva inom kulturpolitiken. Men kanske symptomatiskt: Christer Nylander som var väldigt insatt och inlyssnande avgick från Kulturutskottet och det känns ofta som att Madeleine Sjöstedt fäktar ensam, nu mer än någonsin.

Kommentera
6 december 2013 under Noterat | 2 kommentarer

Det är hög tid

Tobias Tobias

20131206-075116.jpg

 

De senaste dagarna har flera dragit en lans för kulturpolitiken i något oväntade sammanhang. Det är precis vad kultursektorn och kulturpolitiken behöver. I stället för att förvilla sig i antingen passiv förvaltning eller inbördeskrig (läs: debatten om Stockholms friteatrar), som ingen utom de närmast berörda knappt noterar tyvärr, så kan man läsa i Dagens Industri.

I det ena fallet apropå Pisa-undersökningen och bildning, i det andra utifrån mer ett direkt ekonomiskt perspektiv.

Idag skriver journalisten Jan Gradvall apropå kreativa näringar och Sydkorea, och avslutar med en sylvass formulering om hur synen på kulturpolitik behöver uppdateras:

”I det sydkoreanska samhället finns väldigt lite tid för det som är grunden i kreativa näringar: kultur och fritt skapande utan krav på avkastning. Precis det som den nämnda svenska kommunalpolitikern nedvärderande kallade för lattjolajbanpengar.

Kultur är inte ens en hobby. I den nya innovationsdrivna ekonomin har det jag skriver om på dessa sidor i Di Weekend — musik, tv, film, böcker — blivit grundförutsättningen för nytänkande. 

I stället för att betrakta stöd till kultur som allmosor, en kvarleva från industrialismen, är det hög tid att vi börjar kalla kultur för vad det faktiskt är.

Investeringar i hjärnan. Medel för tillväxt.”

Tidigare i veckan kommenterade PM Nilsson på DI:s ledarplats Pisa-undersökningen: ”Skolkraschen är större än skolan.” Han landar i ett försök att reda ut varför, egentligen, Sverige halkar efter och konstaterar att den diskussionen inte riktigt förs: ”… det finns en svår debatt där Sverige är oförberedd och där vi knappt har ord.”

Hans eget svar utgår från andra resultat i Pisaundersökningen, nämligen sämre kondition och sämre styrka, samt sämre läsförståelse.

”Detta är ett slags kulturfråga om att andlig och kroppslig bildning i bred bemärkelse har nedprioriterats till förmån för en urstark underhållningskultur med jättelika arenabyggen som tempel i snart sagt varje stad. Att ändra detta kräver en mycket bredare och svårare diskussion om attityder där fler än skolpolitiker måste delta.”

Vad kulturpolitiken behöver för att bli något mer än en perifer fråga är just sådana här röster, i sådana här mediesammanhang.

Det är förstås trist att de måsta ta stöd i något som hade kunnat vara bättre, men förhoppningsvis är vi en ny typ av debatt på spåren.

 

Kommentera
1 oktober 2013 under Noterat | 4 kommentarer

Pappa och mamma vill att du läser

Tobias Tobias

Det talas sällan om vad kulturpolitik egentligen handlar om. Att någon tycker att andra ska exponeras för, eller göra något, mer eller mindre. Det kan handla om filmutbud, tillträde för fler att lära sig spela instrument eller att hålla en operascen igång av hög kvalitet.

Just nu slås det på stora trumman för läsning, och särskilt läsning av böcker. Regeringen vill i sin proposition ”Läsa för livet” som presenterades på Bokmässan arbeta för läsfrämjande. Satsningen kommer i spåren av Litteraturutredningen.

Idag skickade Kulturrådet ut meddelande om bidrag för läsfrämjande insatser kopplade till idrottsrörelsen. Jag gissar på att analysen i bakgrunden handlar om att pojkar läser mindre idag och var finns pojkar fortfarande — jo, på fotbollsplanen.

Eller så är de intresserade av musik. Tajmingen blir i det här läget perfekt för hiphopartisten Petter, nu aktuell med boken ”16 rader” och som berättar i otaliga intervjuer om sin kärlek till böcker. Han motsvarar inte typen för den vanliga läsaren. Perfekt, tänker läraren och bibliotekarien, med risk för att Petter kommer bli så sönderkramad den närmsta tiden att de som han ska tala för till slut kommer känna det som att han också är en del av de vuxna etablissemanget. Vilket han för den delen också är.

De stora morgontidningarna vill också vara med. Daniel Sandström, kulturchef för SvD drog en lans för skönlitteraturen nyligen. DN känner sig förstås hemma här. I ett manifest föreslås att man ska göra läsningen synlig, det vill säga sitta med en bok. Bakom står Patrik Hadenius som är chefredaktör för Forskning & Framsteg.

Det är inte svårt att förstå bakgrunden till oron. Undersökningar visar på minskad läsning just bland yngre män. Som jag skrev om nyligen så slås jag ofta av att det är få som läser böcker i situationer där man tidigare såg böcker. Det var därför våra nya enkätresultat både var lite glädjande och förvånande: intresset för att läsa böcker slog alla andra intressen.

Den här frågan är på många sätt viktigare än vad som händer med boken i sig, apropå digitaliseringen och jag tänker på seminariet ”Bokmediets omvandling” som jag besökte på Bokmässan. Därför tycker jag att Rasmus Fleischer träffade rätt i sin Expressen Kultur-artikel, i alla fall delvis. Han konstaterar att marken inte är plöjd på samma sätt nu för ebokens intåg i Sverige som den var i USA då Kindle fick sitt genombrott. Idag är surfplattan (iPad) — inte den dedikerade, monokroma läsplattan — standard, vilket medför direkt konkurrens för boken med andra medieformer, i samma apparat. Däremot håller jag inte alls med honom om att förlagen förväntar sig eller tror att ett genombrott kommer korrigera för andra farhågor, till exempel bokhandelns tynande roll eller minskad läsning. Förlagen turar mest på som tidigare och bryr sig snarare mer om att hitta nästa diet eller, som nu, nästa Backman.

Hur som helst.

Jag uppmuntrar förstås allt arbete med läsfrämjande. Bokens betydelse utgör ju en av hörnpelarna i vad jag och Volante gör.

Samtidigt gnager en fråga i mig. Är vi bara några som på ren autopilot framhåller bokens roll? Blir de personer som i stället dedikerar sig mot rörlig bild sämre människor?

Kanske handlar det om en känsla att se kultureliten som ovanifrån ska bilda pöbeln, på samma sätt som en pappa och en mamma som tjatar på sitt barn om vad som är bäst för dem. Även DN:s Jonas Thente tar upp svårigheterna med ett sådant politiskt arbete.

Mest saknar jag nog en diskussion. Varför ska vi läsa böcker? Kanske ska vi tala om läsning i stort, och berättelser betydelse, lika mycket?

För med ett sådant samtal — också fört av andra än kulturjournalister, utanför ekokammaren — så uppstår också andra och troligen bättre argument och åtgärder.

 

Kommentera
1 juli 2013 under Noterat | kommentera

MU-avtalet

red red

I förra veckan släppte Kulturrådet en nulägesanalys som visar att 40 procent av utställarna tillämpar MU-avtalet. Avtalet syftar till att ge konstnärer bättre ersättning för det arbete de lägger ned i samband med utställningar. SVT tar upp ett typiskt fall om hur kostnaden för tiden inte räknas in som en naturlig del av kostnaden för att anordna en utställning. Till Projekt Rekos första rapport skrev Tobias Nielsén en essä, “Mentala murar”, om just hur det är inställningen som avgör om konstnärer får betalt eller inte: “Det handlar på så sätt inte om budgetutrymme, utan om vilka mentala föreställningar som är fastmurade när budgeten sätts.”

Kommentera
24 juni 2013 under Noterat | 2 kommentarer

Kulturekonomiska diskussioner i Almedalen

red red

Almedalsveckan närmar sig och diskussionerna som berör kultur och inte minst de kulturekonomiska frågorna är många även i år. Kom gärna in med era tips så uppdaterar vi denna lista.

Svensk Scenkonst samlar liksom de senaste fyra åren ett flertal seminarier som berör kulturekonomiska frågor, bland annat om hållbar tillväxt i livemusiken, att förena kulturens egenvärde med samhällsnytta och kultur som drivkraft för reigonal utveckling. Kungliga musikhögskolan anordnar ett seminarium om hur musik och utbildning skapar affärsnytta. KreaNord kommer diskutera hur man skapar ramverk för att unga kreatörer ska ha möjlighet att bli framgångsrika även kommersiellt. Folkets Hus och Parker arrangerar bland annat ett seminarium om kulturens roll i samhället. Kommande kulturhuvudstaden Umeå arrangerar seminarier om kulturdriven stadsutveckling och kulturdriven tillväxt. Och Stockholm University of the Arts arrangerar ett seminarium om konstnärlig forskning. Kulturrådet har ett välfyllt program med underrubriken “kulturens roll för människan och samhället” och tar bland annat upp kulturen och Sverigebilden som arrangeras i samarbete med Svenska institutet.

Några av de sammanhang där vi är engagerade på olika sätt är i Mälardalsrådets seminarium om kreativa näringar, Kulturanalys seminarium om Crowdfunding och Örebro kommuns seminarium om kultur kopplat till attraktivitet.

***

Uppdatering

 

Kommentera
5 juni 2013 under Noterat | kommentera

Nya rapporter om samverkansmodellen

red red

I förra veckan arrangerade Myndigheten för kulturanalys ett seminarium i Stockholm om kultursamverkansmodellen. Diskussionen utgick från Kulturanalys andra rapport där kultursamverkansmodellen utvärderas. I rapporten konstateras att regionernas makt över kulturpolitiken har ökat men att staten fortfarande har ett starkt inflytande. Några större förändringar av hur bidragen fördelas har heller ännu inte skett. Retoriken kring och arbetssätten med kulturfrågor har dock börjat förändras på regional nivå där idéer om regionala variationer börjar sätta sig.

I panelen var man enig om att modellen haft en positiv inverkan när det gäller att kulturen kommit högre upp på agendan och att det sker en högre grad av samverkan mellan regioner och kommuner och till viss del även mellan tjänstemän och kulturverksamma och institutionerna. En diskussion som togs upp var också hur uppföljningen och återrapportering till kulturrådet skapar vissa problem när det gäller en ökad administration.

Kulturanalys nästa steg är att göra intervjuer för att fördjupa resonemangen av den enkätstudie som var grunden i denna rapport och att göra en utvärdering av kultursamverkansmodellens betydelse för scenkonstinstitutionerna. Svensk Scenkonst släppte tidigare i maj, i samarbete med Volante, en rapport om samverkansmodellen ur scenkonstinstitutionernas perspektiv.

Kommentera
24 april 2013 under Noterat | kommentera

Kultur för ekonomins skull? Utspel av brittiska kulturministern

Tobias Tobias

Det blev en dag igår då Storbritanniens kulturliv skakade till, eller så har man redan hunnit bli härdade. Men när kulturministern Maria Miller höll sitt andra stora tal igår på British Museum var det ändå med ett tydligt budskap:

‘I know this will not be to everyone’s taste – many in the arts simply want money and silence from Government – but in an age of austerity, when times are tough and money is tight, our focus must be on culture’s economic impact.’

Även en kulturekonom som jag rycker till lite av höra sådan nyttoorienterad retorik. Ingen i Sverige har på en ledande post varit i närheten av att våga formulera sig så. Varje ekonomiskt argument måste alltid inledas med garderingar om l’art pour l’art. Det är den svenska regeln. Lyssna nästa gång vår kulturminister säger något om entreprenörskap: i början så finns alltid en formulering om egenvärde och konstens frihet.

Men Maria Miller förklarade sig, och menade att det här var ett sätt att formulera hjälp. En strategi att trots allt få med sig sin sektor förstås, men något ligger nog i detta:

”I want to make it clear that I am fighting your corner as hard as I can within government.”

”I need you all to accept this fundamental premise, and work with me to develop the argument.”

Jag kan sympatisera med sistnämnda. Hur vi ska utveckla ”argumentet” är förstås något jag sysslat med i snart 15 år.

På Twitter avlöste kommentarerna varandra. Se till exempel #culturematters. Nedan också en intressant kommentar som pekar på samspelet mellan subventionerad kultur och potentialen för ekonomiska framgångar (om man ändå ska ta det perspektivet). Även ett strikt ekonomiskt perspektiv pekar på betydelsen av ”forskning och utveckling”.

”… the West End has largely outsourced its need for the new to the subsidised sector. They don’t regard us as the competition, but as essential to their business model.”

”The 007 producer Barbara Broccoli joked recently that Skyfall (which took $1 billion at the box office internationally) was the National Theatre of Bond: nearly all of its cast and its director are alumni of the subsidised theatre.”

Men den enkla, perfekta formeln för att mäta finns inte. Alla vi som försökt vet hur komplext det är och att man till slut ändå måste lägga till resonemang om kvalitativa värden. Det hindrar inte att man ska försöka fortsätta utveckla mätmetoder.

Kommentera
4 april 2013 under Noterat | 1 kommentar

Kulturdebatt om teaterns driftsformer

red red

I mars har en het debatt om hur en teater drivs på bästa sätt blossat upp – om hur man får det att gå ihop samtidigt som den konstnärliga friheten värnas. En debatt som inte minst är intressant när man diskuterar kulturens ekonomi generellt.

Bakgrunden till debatten har varit den kommande sammanslagningen mellan Stockholms stadsteater och Kulturhuset och en utredning för att låta tekniker hyras in istället för att vara fast anställda. Marie-Louise Ekman skrev ett debattinlägg där hon gick ut hårt mot framför allt Madeleine Sjöstedt (om än utan att nämna hennes namn) och kritiserade en sådan utveckling. Tillspetsat målade hon upp en bild där Kulturhuset slås ihop med Åhléns som ligger mitt emot.

Gerhard Hoberstorfer, skådespelare och regissör på Stadsteatern, skrev ett svar där han menar att Ekman målar upp ett skräckscenario som inte finns och som inte gynnar teatern. Och att Åhléns klarar sig bra utan Kulturhuset.

Som en parentes kan nämnas, vilket Calle Nathanson påpekade twitter, att Kulturhuset och Åhléns har haft ett samarbete under 2000-talet. Mellan 2005 och 2008 betalade Åhléns 3,2 miljoner kronor för ombyggnaden av ”Rum för barn”. Det finns mer att läsa om det och andra samarbeten mellan näringsliv och kultur i Kulturrådets rapport, ”Kulturens icke offentliga finansiering”.

I förra veckan skrev mångsysslaren Linda Skugge, nu bland annat producent på Teater Brunnsgatan fyra, en krönika om hur man behåller magin samtidigt som teatern drivs som ett bolag. Ett inlägg som delvis tangerade denna debatt då Skugge ställer sig frågande till den kritik mot att en teater tjänar pengar på fler sätt än biljettintäkter och bidrag.

Skugge skriver i sitt recept över hur man vänder en ekonomisk kris: ”Naturligtvis anställer man ingen utan alla går antingen på timme eller på faktura. Antingen har vi en teater eller så har vi inte en teater.” Det var en beskrivning från en annan verklighet än den som både Stockholms Stadsteater och Dramaten lever i.

Kommentera
21 mars 2013 under Noterat | 3 kommentarer

Kulturskolan bakom USA-ettor

Tobias Tobias

Vem hade kunnat tro att killen längst upp till höger med glasögon sex år senare skulle bli en av världens hetaste låtskrivare med sin första USA-etta? Idag har han varit med och skrivit fler låtar (sex) som toppat USA-listan än både Benny Andersson och Per Gessle.

Det är Johan ”Shellback” Schuster, idag 28 år, på bilden. För några veckor sedan tog han emot Regeringens musikexportpris av handelsministern Ewa Björling. Ur motiveringen: ”Tillsammans med kollegan Max Martin var Shellback trefaldigt nominerad inför 2013 stora Grammy-gala i USA och av den amerikanska musikbranschbibeln Billboard har Shellback rankats som den just nu hetaste musikproducenten i världen.'”

Jag använde Shellback som exempel när jag höll föredrag på en konferens i Malmö om Kulturskolans framtid för några dagar sedan. Kopplingen var naturlig eftersom superproducenten skrevs in på Kommunala Musikskolan i Karlshamn för snart två decennier sedan.

Det roliga var att hans trumlärare — Peter Svensson, eller trum-Peter — satt i publiken. Peter var Shellbacks lärare från årskurs 4 till och med årskurs 3 på det estetiska programmet på gymnasiet. Jag hade pratat med Peter innan när jag gjorde research och hade fått en bakgrund.

Det är en historia om vikten av kulturell infrastruktur och att talanger kommer från hela landet, även om de dras till Stockholm och, i det här fallet, till slut Hollywood. Historien visar också på vikten av dedikation och träning, men också på betydelsen att få tillträde till lärare som kan vägleda samt lokaler.

Det är också ett bevis för hur estetiska gymnasieprogram, studieförbund (läs Jan Gradvall) och musik-/kulturskolan har en stor betydelse — och, utöver att tillföra mycket för människors och samhällets utveckling på olika plan, också bli en oerhört lönsam affär.

Handelsministern igen: ”Intresset för svensk musik och den betydelse som svenska musikframgångar har på den internationella arenan går inte att underskatta. Det är därför särskilt glädjande att idag få dela ut Regeringens musikexportpris till musikskapare som bidrar till att öka både kännedomen och nyfikenheten på Sverige i utlandet.”

Hear, hear.

Johan ”Shellback” Schuster mottagare av Regeringens musikexportpris 2013.


Min väl använda figur: bredd leder till elit. Men oerhört relevant i exemplet Shellback.

Jag jämförde med idrottens organisation. En fråga borde vara hur fler kultur-Zlatan kan få tillträde och kunna utvecklas. Potentialen är gissningsvis enorm.

Kommentera
9 februari 2013 under Gäst | 3 kommentarer

Gästkrönika/Kulturen på den digitala marknaden

red red

Det är lätt att se hur digitaliseringen påverkar affärsmodeller inom olika branscher i kultursektorn. Men hur digitaliseringen påverkar kulturpolitiken och institutionerna behöver diskuteras mer, skriver Max Valentin, vd på Fabel Kommunikation som är med och arrangerar konferensserien Truly Digital.

Datorns och internets födelse har varit viktiga faktorer i den globala ekonomin och en viktig milstolpe för hela världshandelns utveckling. Spreadsheets, eller på svenska kalkylprogram, var bland de första programmen som användes brett för att sköta företagens bokföring och ekonomi. Och IT-jätten IBM var bland de första som utvecklade programmen för en bredare grupp användare redan 1976.

På kulturområdet har den digitala utvecklingen förändrat vårt sätt att konsumera kultur vilket påverkar hur vi distribuerar och finansierar kultur och vice versa. När kulturen nu träder in på den digitala marknaden är det viktigt att känna till hur detta ekosystem ser ut.

Vi ser att värdekedjorna förändras bland annat genom att vägen nu är kortare mellan kreatör till publik och vem som är upphovsperson förändras för den delen också. Från att ha finansierat, producerat och sedan marknadsfört ett verk mot publik suddas nu gränserna ut och det blir allt vanligare att dessa steg sker parallellt. Marknadsföring och finansiering går hand i hand och produktionsprocessen blir mer transparent och deltagarfokuserad.

Nya affärsmodeller växer fram som möter den digitala utvecklingen och utmanar den tidigare värdekedjan. Tjänster som Flattr, iZettle, Crowdculture, Paypal och prenumerationslösningar som Spotify och Netflix drar ner distributionskostnaderna och gör det möjligt för kreatörer att nå konsument och publik direkt på nya sätt. En bok kan gå direkt från författarens dator till din läsplatta och metoder som crowdfunding kopplar också samman finansieringen med marknadsföring och social spridning.

Dessa tjänster och verktyg och den förändrade konsumtionen ställer krav på förändrade arbetssätt och en ny rollfördelning. Aktörer utmanar varandra för att hitta sin rätta plats i det framväxande ekosystemet. Det är lätt att se hur det fundamentalt förändrar förlags-, film- och musikbranschen men hur påverkar det våra institutioner och kulturpolitiken?

Även insamlingsorganisationernas roll påverkas av denna utveckling vilket har lett till en het debatt om upphovsrätt och ersättning av digitalt distribuerad kultur. Insamlingsorganisationerna fyller en viktig roll i att skydda upphovsrättsägare och se till att de får skälig ersättning för sina verk om de spelats, visats, lästs och så vidare. När distributionsmöjligheterna blir fler och rättighetslicenser som Creative commons allt vanligare, hur ser ersättningsmekanikerna ut då?

Ett exempel på försök att möta det nya landskapet var att, under hösten 2011, införa en ”hårddisksavgift” i Sverige som en utökning av den tidigare privatkopieringsavgiften. Dessa administreras och delas ut av Copyswede och motsvarande försök gjordes i filmavtalet i relation till bredbandsbolagen men där gick det inte igenom. I Frankrike och Tyskland går diskussionens vågor höga nu när rättighetsägarna vill införa höga avgifter för sökmotorerna då privatpersoner letar efter skyddat material.

Oavsett vad man tycker så finns det vissa som tjänar på att material distribueras och fyller webbaktörernas sidor med innehåll, men hur gör vi återkopplingen av pengar till de som skapar? Är det tjänsteleverantörer, bredbandsbolag eller hårdvaruproducenter som ska göra det genom beskattning eller ska marknaden hantera det hela? Hur möter vi digitala besök och visningar, vems verk bör belönas och hur vill vi stödja talangutvecklingen?

För att adressera frågorna om kulturlivet i den digitala tidsåldern har vi startat konferensserien Truly Digital – A Nordic Ecosystem for the Arts. På Louisiana utanför Köpenhamn den 1:a mars är det dags för del två i serien och denna gång fokuserar konferensen på nya affärsmodeller och policys i den digitala tidsåldern.

Digitala frågor kommer att vara högt prioriterade på både den Nordiska och Europeiska agendan fram till 2020. I EUs nästa ramprogram länkas strategier för utveckling av de kreativa industrierna till den digitala agendan och Nordiska ministerrådet driver initiativ för att skapa bättre integration mellan de nordiska ländernas digitala marknader.

 

Kommentera