Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
8 september 2007 under Noterat | kommentera

Omätbar kvalitet?

Tobias Tobias

Var på release igår för boken ”Den omätbara kvaliteten”, en antologi med bland andra Sven-Eric Liedman, Gert Wingårdh och Bodil Jönsson.

Har mest ögnat igenom snabbt, men: Det är en bok som säkert kommer bli långlivad på många kulturvetarutbildningar och bland kulturbyråkrater. Tyvärr tror jag inte att den når allmänheten, trots det högintressanta ämnet och några av författarnas popularitet. Antologier har alltid svårt att nå Pressbyråns ställ och några av kapitlen är alltför teoretiska för en större spridning.

Sedan funderar jag på titeln och ämnet, hur omätbar kvalitet är. Sitter själv och filar klart hur vi ska mäta ekonomiska effekter av design igen. Tänker på Camilla Lundbergs senaste söndagskolumn i DN, när hon frågar sig om man kanske måste sätta en prislapp på konst och kultur för att den verkligen ska få ett värde. (DN verkar ha slutat lägga ut de här krönikorna på webben. Tyvärr: åtminstone Camillas krönikor är ofta lysande.)

Vad jag inte gillar med att säga att något inte går att mäta är att det kan leda till huvuden i marken, tysta överenskommelser, för litet av ifrågasättande, passivitet, givna sanningar. Kort sagt: för lite diskussion eftersom det är så lätt att peka mot något högre, objektivt värde.

Men vad som är kvalitet är oerhört ”subjektivt” (vilket också Jenny Lantz påpekar utifrån sin avhandling).

Hur stort värde vi än sätter på kulturen och konsten är det dessutom så att den produceras av individer och organisationer som inte kan fly från nödvändigheter i den värld som vi lever i. Därför – hur omöjligt det än verkar vara – måste det kulturella värdet anpassas till en ekonomisk skala. Till exempel är det just vad som sker när offentliga anslag delas ut och när löner sätts.

Kommentera
7 september 2007 under Noterat | kommentera

Privata initiativ kan vara bra

Emma Emma

Privata kulturinstitutioner ses ju sällan med blida ögon, om de inte heter Magasin 3, förstås. Så fort Magasin 3 kommer på tal, börjar alla tala om hur fantastiskt det kan vara med en privatägd konsthall, som vågar satsa på kvalitet – och slipper att oroligt blicka på besökssiffror. För det är ju det paradoxala: offentliga kulturinstutioner styrs närmast av något slags ”kvartalspopulism”, alltmedan privata kan agera mer långsiktigt.

Om de finns, vill säga. Trots allt utgör Magasin 3 något av ett undantag i svenskt kultur- och – framför allt – näringsliv. Det är inte många investmentbolag som, i likhet med Magasin 3:s ägare Proventus, ser konsten som ett slags forsknings- och utvecklingsavdelning, ett laboratorium för experiment och en nödvändig del av det samhälle man vill verka i. Tyvärr.

Tjugoåringen Magasin 3 är värd att fira, lämpligast på plats. Själv var jag där i går, men såg inte så mycket, eftersom jag ägnade mer tid åt kindpussande än konsttittande, som vanligt vid vernissage. Jag fattar faktiskt inte hur man bär sig åt; jag blir så ofokuserad när det är mycket folk runt omkring.

Det är bara att konstatera att det ligger något i vad konsthallchefen David Neuman säger i Dagens Nyheter i dag: ”jag tycker själv att det kan vara svårare att ta till sig verken när det är för mycket folk”. Men tack och lov är utställningen öppen ända fram till 9 december, så det finns många chanser att se den (igen).

Kommentera
4 september 2007 under Noterat | kommentera

EU-skepsis leder till mindre kulturpengar

Tobias Tobias

Sverige går miste om kulturbidrag, skriver SvD i dag utifrån en ny utvärdering från Kulturrådet, och det har många haft på känn och sagt i många år.

Jämfört med jämnstora EU-länder får Sverige betydligt mindre pengar via EU. Krångliga blanketter anges vara en orsak, men det kan väl inte vara ett unikt problem för Sverige? En annan orsak som nämns är att Sverige befinner sig i den europeiska periferin. Det är i så fall desto allvarligare. Ytterligare en anledning som Kulturdepartementet framhåller är EU-skepsis.

Eller kan det vara så att svensk kultur har det ganska bra ändå?

Kommentera
29 augusti 2007 under Noterat | kommentera

Digitala biografer ingen statlig fråga

Tobias Tobias

Jag tycker att kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth markerar en viktig poäng i sin debattartikel i dag i SvD. Hon klargör att staten faktiskt satsar en del på film, nämligen en halv miljard kronor eller tio procent av den statliga kulturbudgeten.

Artikeln är ett svar till Filminstitutets vd Cissi Elwin, som i måndags i SvD krävde att staten ska hjälpa biografer att skaffa digital teknik. Jag är den förste att hylla digitala biografer – inte minst för att de kan användas till mycket mer än film. Operapremiärer från Metropolitan i New York är ett uppmärksammat exempel.

Men det är också ett argument för varför det är inte en filmfråga, och framför allt inte en statlig sådan. Det här måste i stället vara upp till lokalpolitiker att se nyttan i.

Jag är lite förvånad av det närmast desperata fokuset på biografvisning för närvarande. Av tre skäl:

För det första är det knappast så att filmer inte sprids idag. Även om man får ”den ultimata filmupplevelsen” på bio bör inte andra distributionsformer förringas. Det är som om Förläggarföreningen skulle gå ut och säga att staten bör stimulera läsfåtöljer och läslampor i varje hem. (”Böcker är inte gjorda för att läsas på tunnelbanan. De behöver mer lugn och ro! Vi måste respektera hur författaren hade tänkt sig att boken skulle läsas.”)

För det andra kommer digitala biografer som just bara bli biografer få stå tomma till stor del. Det bör vara värt att påminna om att det finns en anledning varför så många biografer har lagt ner. Många trivs i sina tv-soffor (eller tycker det är praktiskt). Många har också investerar i gigantiska hemmabiosystem och stora tv-skärmar.

För det tredje bör ju frågan ställas vad som är värt att prioritera på det filmpolitiska området. Fortsatt fokus på produktion bör fortsatt vara huvudfokus. Och om något ska förstärkas är det snarare barn- och ungdomsverksamhet med betoning just på produktion. Jag var på Subtopia i Botkyrka i förra veckan och fick bland annat en dragning om vad som sker på Fanzingo. Mer sådant behövs: verkstäder eller experimentlab där ungdomar kan lära sig och få råd om produktion. Tanken i Botkyrka är att bredda och öka satsningen vidare ihop med fler aktörer i Stockholmsområdet.

Kommentera
31 juli 2007 under Noterat | kommentera

Den svenska vs amerikanska modellen

Emma Emma

Det är aldrig lätt att sammanfatta de många intrycken från en semester, och när semestern, som i mitt fall, dessutom pågått under fem långa veckor är det nästintill omöjligt. Sonen och jag har – inspirerade av Jenny Diskis fantastiska reseskildring Främling på tåg – tågluffat runt USA, och det är bland det bästa jag någonsin gjort och en kulturell upplevelse om något!
Men det har också blivit en del annan kultur. Massvis av film, förstås, eftersom det i USA sommartid är Filmtajm med stort F – antagligen beroende på att biograferna är luftkonditionerade. Vi har hunnit med ett gäng premiärer: Simpsons, Harry Potter, Transformers, Ratatouille, Evan Almighty… Som synes har urvalet styrts av det elvaåriga ressällskapet – och av marknadsföringen (mer om den senare).
Annars har det, som under nästan alla våra långresor, blivit mindre litteratur än beräknat; en hel del musik via iPodden; inga datorspel (semesterdealen lyder: inget spelande, inget jobbande); lite för mycket och framför allt lite för dålig tv på kvällarna samt sist, men inte minst, massvis av museer.
Vi utgör nämligen ett levande bevis på att museer och turism hör ihop. Aldrig går vi så mycket på museer som när vi reser; ofta blir det flera per dag. Och vi är inte ensamma. Museer, speciellt om de har fri entré, utgör generellt viktiga turistattraktioner. I Storbritannien, till exempel, anses sju av de tio viktigaste turistattraktioner vara statliga museer och gallerier – med fri entré.
Frågan är om inte en satsning på museer till och med kan bidra till ökad turism. Vad hade till exempel Washington DC varit utan sitt Smithsonian; hade staden haft lika många besökare?
Att det dessutom är fri entré på de flesta museerna i Washington DC gör inte saken sämre. Det gör att det är lätt att slinka in på museer man inte vanligtvis besöker – och tänk vad lärorikt och kul det är! Precis som kulturlivet bör fungera, enligt min mening. Och detta sker alltså i USA, men inte längre i Sverige!

På många sätt fungerar dock museerna i USA precis som man föreställer sig. En hel del är privata, såsom exempelvis Georgia O’Keeffe-museet i Santa Fe. Från början var det tänkt att det skulle vara ett offentligt finansierat museum, men sedan tyckte huvudfinansiären och grundaren Anne Marion att det var ett dåligt alternativ. Eller som hennes man, John Marion, uttrycker det i museets presentation:

“She thought it was a much better idea to do a museum on her own rather than be part of the state museum” […] “State-owned museums were subject to the whims of state finances; there would be no guarantee the state wouldn’t some day decide to sell O’Keeffe paintings to meet some direct need…”

I Sverige resonerar vi för det mesta precis tvärtom: privata medel är kortsiktiga; offentliga garanterar långsiktighet. Och det säger väl egentligen allt om hur föreställningarna om kulturfinansiering skiljer sig åt mellan olika länder.

Själv föredrar jag den svenska modellen och tron på det offentliga, inte minst efter att ha rest runt här hela sommaren. Men mer om det senare.

Kommentera
27 juli 2007 under Noterat | kommentera

Hans musik går inte att hitta – Lars Forssell död

Tobias Tobias

En stor del av det svenska kulturarvet är bortprioriterat. Det som klassats som populärmusik, det som bara är några decennier bort.

Poeten Lars Forssell är död. Det märkliga är att jag har lyssnat en del på Lars Forssells visor i sommar. Kanske för att en dotter är på väg (om fem dagar enligt prognos) och jag ville höra hans vaggvisa som Cornelis tolkar på ”Visor, svarta och röda”. En fantastisk sång, liksom en del annat Forssell gjorde.

Men den skivan går inte att få tag i nu och knappt något annat heller av Lars Forssell. När jag söker på CDON hittar jag endast en nyutgiven skiva med Ewa Fröling. På den andra dominanten Ginza finns inget alls. På Itunes finns sången ”Tillägnan” i två olika tolkningar. På svenska Klicktrack inget.

Apropå de digitala musikbutikerna. Det säger en del om hur långt kvar det är från det kompletta digitala lagret och en förverkligad ”lång svans”-marknad. Mycket eftersom det är det nya och de gamla hitsen som läggs upp på hyllorna i den digitala skivbutiken. Resten ligger och skräpar odigitaliserat i majorbolagens lager (de köpte ju upp många av de svenska mindre bolagen) eller har inte passerat förbi några av de mellanhänder som finns på vägen fram till konsumenten.

På så sätt går en stor del av den svenska musikkulturen förlorad eftersom den inte ens tillgängliggörs.

Det finns några lösningar och vi är några som funderar framåt. På uppdrag av IUC Hultsfred skriver jag, Johan Ekelund och Daniel Johansson en utredning om ämnet. Återkommer om resultaten.

För övrigt: Lars Forssell var med och förändrade vår syn på kulturen på ett sätt som jag älskar. På ett hotell i Paris på 50-talet satt han med Pär Rådström och slöt ett heligt avtal att hädanefter ”precis vad vi ville och hur vi ville, oberoende av om genren ansågs fin eller inte; vi skulle krossa det skändliga elfenbenstornet och låta all världens vindar blåsa över ruinerna.” Det skriver sonen till Pär Rådström, författaren Niklas Rådström, i SvD idag och påpekar vilket ställningstagande det var då att jobba över fin- och fulkultursgränserna som Forssell gjorde. Även DN kommenterar det.

Det verkar onekligen vara lättare att andas idag.

Kommentera
25 juli 2007 under Noterat | kommentera

Skatterabatter till kulturföretagare viktigt verktyg

Tobias Tobias

Fler konstaterar att det är finansministern som styr över kulturpolitiken. Idag Cecilia Wikström (fp) på DN Debatt. Det är en bra artikel.

Skatterabatter är ett av de vanligaste verktyg som används i världen för att stimulera lokal kulturproduktion och kreativa kluster. Exempel finns bland annat i New Yorks ”Made in NY”-satsning på tv och film och Montreals satsning på datorspel.

Varför? Flera studier, bland annat vår senaste om den audiovisuella industrin i Stockholm-Mälardalen (släpps 17 september), pekar på några orsaker varför frilansande kulturarbetare (i vid mening) är viktiga. Trots att de inte sällan tvingas till alternativa försörjningar och att arbetsmarknaden är tuff för dem, har dessa egenföretagare och frilansare stor betydelse från ett samhällsekonomiskt perspektiv:

  • De behövs. På samma sätt som frilansarna behöver företagen som anlitar dem, har företagen stor nytta av
    en stor och kvalificerad pool av arbetare – för alla enstaka projekt, för att kunna växa snabbt och för att
    kunna vara konkurrenskraftig.
  • De skapar ekonomiskt värde. Indirekt genom att fungera som viktiga underleverantörer, men också genom
    att var och en för sig skapar sysselsättning och bidrar till ekonomin.
  • De lockar. Attraktiviteten stärks i en region eller stad av att ha många personer inom konstnärliga arbeten.
    De skapar aktiviteter och står för det oväntade.

Under sifferdribblingarna till den senaste studien såg jag också en hög korrelation mellan tätheten av frilansare – som inte bara är knutna till den audiovisuella industrin, utan till kulturnäringarna och upplevelseindustrin generellt – och det regionala värdeskapandet av de audiovisuella sektorerna (bidraget till BRP:n). Trots att frilansarna endast utgör drygt 4 procent av antal sysselsatta i de audiovisuella sektorerna.

korrelation_frilansare2.jpg

Vad som driver vad är svårt att säga. Snarare bör man nog se värdeskapandet som en växelverkan där idéer kan komma från mindre aktörer, men där större företag är viktiga för att finansiera och genomföra idéerna.

Den här gruppen som jag brukar kalla k-företagare (se t.ex. i boken ”FUNK”) – och som i Storbritannien benämns som ”the independents” – hamnar dock ofta i ett mittenlandskap policyramverk – mellan kultur och näring, trots att de egentligen i många fall ryms under båda kategorierna.

Men med skatterabatten finns en öppning att faktiskt göra något.

Kommentera
16 juli 2007 under Noterat | kommentera

Finansministern styr över kulturen

Tobias Tobias

En roligt hårdvinklad rubrik i Dagens Nyheter: ”Kulturhyror kassako för staten”. Knappast är det så att staten tjänar pengar på kulturhyror. Det är ju staten (eller landsting eller kommuner) som står för institutionernas hyror, genom anslag så att hyrorna kan betalas (tillbaka).

Som tur var är artikeln mer nyanserad: att det är ”omräkningsmodellen” som det är fel på, att problemet snarare är att hyrorna för vissa kulturinstitutioner inte stäms av mot anslagen så att verksamheten påverkas på ett sätt som strider mot direktiv och uppsatta mål. Det är en artikel som hakar på diskussionen om marknadshyror och kulturen. Se mitt tidigare inlägg nedan.

Artikeln avslutas med att finansministern Anders Borg viftar bort att det här är en fråga för finansdepartementet, utan för ”kulturdepartementet och museernas ledning”. Jag håller med att om att det är upp till kulturdepartementet att överse situationen och till ledningarna att ta fram underlag. Men hur mycket utrymme har kulturdepartementet att agera vid behov? Inte mycket.

Det är finansdepartementet som styr över pengarna. Som Eva Bonnier säger i en intervju i Göteborgs-Postens artikelserie ”Kulturens makthavare”:

”Varje finansminister är landets mäktigaste kulturpolitiker.”

Kommentera
13 juli 2007 under Noterat | kommentera

Astorias konkurs: hotar inte den "smala filmen"

Tobias Tobias

Biokedjan Astoria har lämnat in en ansökan om konkurs. SF har därmed i princip biomonopol i Sverige.

Det är trist på många sätt. Men hur trist?

1) Klart det finns plats för aktörer, även om SF:s ställning är mycket stark. Men plats finns det alltid på en växande marknad. (Ja, biomarknaden växer.) I stället är frågan om Astoria agerade på rätt sätt. Tyvärr inte. Visionen var lysande från ett konsumentperspektiv – vem vill ha inte ha världens bästa ljudanläggning och kvalitet överallt? Tyvärr nådde inte idén om helhetsupplevelse fram till publiken. Den var inte tydlig nog och kommunicerades inte heller bra (se min tidigare kommentar i SVT:s ”Kulturnyheterna”). Framför allt var publiken inte beredd att betala något extra för den.

2) Konkurser hotar den smala filmen, skriver DN, och blottar både ett enormt stockholmsperspektiv och dålig nutidsinsikt. För det första har majoriteten av Sveriges befolkning aldrig kunnat se ”smal film” på bio. I Vetlanda där jag växte upp (inte så liten stad) fick jag vara nöjd om bio visades över huvud taget. För det andra så medför den digitala tekniken att just spridningen kan bli bättre och Folkets Hus och Parker erbjuder lösningar för detta. För det tredje, och den viktigaste poängen, är bio inte längre den viktigaste kanalen för ny film (idag ses endast en fjärdel av all film på bio). Det är i stället dvd och snart on-demand-tjänster (när de får ett vettigt utbud), inte minst för just smal film (och dessutom ny tv-drama). Både av geografiska, tidsskäl (längre fönster) och kvalitetsorsaker (mycket pengar har investerats i hushållens hemmabioanläggningar, som inte involverar prassel i biosalongen).

Distributören Triangelfilms konkurs är därför värre än Astorias. Utan distribution, ingen möjlighet för visning alls. Då finns bara egen import som alternativ för hemmabioentusiasten.

Framåt: Om stöd ska ges till något är det till filmfestivaler, produktion (och tillhörande barn- och ungdomsverksamhet), distribution och singelbiografer.

Kommentera
9 juli 2007 under Noterat | kommentera

Marknadshyror och kulturen

Tobias Tobias

Ekonomistyrning måste vara relevant och inrikta sig på rätt saker. Det gäller även inom kulturen, men i den icke-kommersiella delen av kultursektorn blir ofta effekterna desto större om kostnadssidan skenar iväg.

En orsak är att intäktssidan sällan inte kan påverkas lika mycket. En annan är att kostnadsstrukturen sällan är flexibel. En institution sitter fast i ett hus eller i ett uppdrag. En symfoniorkester kan till exempel inte avskeda hur många som helst – då är det ingen symfoniorkester längre (och innebär alltså ett annat uppdrag).

Det här har återigen blivit tydligt när Statens museer för världskultur (SMVK) nu tvingas säga upp tio anställda på grund av hyreshöjningar som staten inte har kompenserat institutionen för, enligt DN. SvD har därefter resonerat vidare.

Att sätta marknadshyror för lokaler som ändå ska hyras ut till andra hyresgäster leder till fel fokus. Det enda som sker är att pengar bollas runt mellan olika delar i den statliga apparaten (och det i sig kostar).

När Lena Svanberg höll på med sin utredning “Leka marknad” skrev jag på Expressen kultur (19/5 2000) om kostnadssjuka, uppräkning och ineffektiv hyressättning. Tryck vidare för artikeln.

(mer…)

Kommentera