Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
15 november 2015 under Noterat | kommentera

I hemstaden — kulturpolitik och småstaden

Tobias Tobias

Min uppväxt i en småstad har präglat mig oerhört. Känslan av att stå utanför där det verkligen händer. Outsiderperspektivet. Och, för den delen, alla möjligheter. Här fanns personer som uppmuntrade. Här fanns tid. Här fanns lokaler. Här fanns utrymme för kreativitet, att fylla tomrummen.

Allt detta har funnits med mig under åren som jobbat med kulturekonomiska analyser, just förståelsen för att Stockholm inte är centrum för alla.

Men trots ett hundratal företag i Skandinavien (och några längre bort) så har jag aldrig varit hemma i Vetlanda och föreläst tidigare. Därför var det extra kul att stå på en scen i museet och träffa gamla bekanta.

Inför besöket formulerade jag också några tankar om småstadens roll i kulturpolitiken och för den kulturella och kreativa sektorn. Jag har ju själv varit med i utredningar som visat att två tredjedelar av alla sysselsatta i denna sektor finns i huvudstadsregionen.

Krönika i Vetlanda-Posten: Kulturen kräver långsiktiga lokala satsningar

Ni som följt med ett tag hittar inga nyheter här, men för många är en text av den här sorten fortfarande helt ny.

tobiasvetlandabesk

 

Kommentera
15 juni 2015 under Noterat | 2 kommentarer

Har vi råd att vara utan bibliotek?

Tobias Tobias

Bibliotek har länge varit en av hörnpelarna i vårt samhälle, och förstås i kulturpolitiken. Men som med allt som inte förändras eller debatteras så ökar risken att man tappar sin funktion och kraft.

När vi — på flera sätt — mätte kulturens olika värden i Norrbotten häromåret stack bibliotekens betydelse ut.

norrbottenbiblio2

Men samhället förändras och biblioteken påverkas också. Därför är jag glad över den senaste tidens biblioteksdebatt.

Jag är också glad över att ha blivit inbjuden till en panel på Bokmässan på temat ”Har vi råd att vara utan skolbibliotek?” (fredag 25/9 kl 10.00), som bland annat tar fasta på den danska biblioteksstudien om bibliotekens värde. Jag tänker bygga upp något liknande till diskussionen i september.

Debatten pågår för fullt. Idag skriver Neos chefredaktör Paulina Neuding en kommentar efter otaliga andra artiklar som har följt efter hennes första krönika, om ett beslut att minska öppettiderna på ett bibliotek i Hässelby i västra Stockholm. Beslutet var en följd av att väktare fått tillkallas till biblioteket vid flera tillfällen då några ungdomar och män uppträtt hotfullt och aggressivt mot personal och andra besökare.

Kati Hoflin, stadsbibliotekarie i Stockholm, kommenterade krönikan och tyckte att Neuding förenklade och skrev bland annat: “Alla ska kunna finnas i ett bibliotek. Vissa platser är mer stökiga, för att biblioteket är placerat på en sådan plats, andra bibliotek är mer stilla.”

En bibliotekarie från Hässelby, Einar Ehn, svarade och menade att Hoflin gav utryck för att relativisera problem i förorten och reducera människorna på dessa platser till att de inte kan bättre än så.

Sedan har debatten fortsatt i flera olika medier bland bibliotekarier, kulturjournalister och opinionsbildare. Debatten har fortsatt och vuxit kring arbetsmiljön och social oro i vissa stadsdelar men även kring frågan om vad ett bibliotek är för typ av plats på 2010-talet (Ett exempel är Niclas Lindberg, generalsekreterare för svensk biblioteksförening, som vill “ifrågasätta tysthetsnormen som råder på bibilioteket”). Paulina Neuding även har följt upp sin granskning i Magasinet Neo och länkar vidare till flera olika debattörer.

Kommentera
13 april 2015 under Noterat | kommentera

Alice

Tobias Tobias

Nu börjar förslagen komma, nu börjar det bli politik, men nu är det tystare kring Alice Bah Kuhnke.

Helt tyst är det förstås inte — snarare den vanliga diskussionen kring nya insatser (medieutredningen) och några vänliga nickningar när ”nationellt kunskapscentrum om rasism” presenteras.

Och hon har inte varit tyst själv. Den första större intervjun var, tror jag, i Dagens Industris helgbilaga. Där framgick engagemanget tydligt, och det blev nästan parodiskt då det framgick hur mycket hon arbetade samtidigt som hon representerar ett parti — MP — som förespråkar sextimmars arbetsdag. Fredrik Skavlan frågade just om detta när Alice Bah Kuhnke gästade hans program ”Skavlan”, och det något märkliga var att hon inte själv hade reflekterat över detta.

Några intervjuer har varit sensationella sett till frispråkighet och egen personlighet, inte minst den i DN Lördag nedan. När hade vi en minister senast som pratade om att ”olla”?

IMG_8368-0.JPG

Men jämför med det inledande mediedrevet med tonläget nu. Jag var förvånad då över gapigheten hos många, så tidigt, även om jag kan se varför den uppstod. Förväntningarna var höga efter att det kulturpolitiska tomrummet senaste åren, efter Lena Adelsohn Liljeroths större reformer den första tiden.

Nu kommer vårens budget, med en korrigering mot den egna politiken. Det ska bli spännande att följa fortsättningen. Min gissning är att Alice Bah Kuhnke kommer betraktas som en mycket lyckad kulturminister. Hon har utstrålning, engagemang och kommer lära sig området. Förhoppningsvis får hon fler att bli intresserade av kulturpolitik, och att slå vakt om och utveckla kulturbudgeten är kanske en kulturministers viktigaste uppgift. Utöver den statliga budgeten gäller det att överföra inspiration, åtgärder och kunskap som spiller över på regionala och kommunala budgetar och initiativ.

Min andra gissning är dock att hon enbart kommer sitta en kort period på denna stol. Jag gissar att hon har en annan ministerpost eller gör något annat nästa mandatperiod.

Alice Bah Kuhnke var som ung en duktig sprinterlöpare, och det verkar som att hon fortsätter gilla att springa snabbt.

Kommentera
5 november 2014 under Noterat | 2 kommentarer

Nedläggning av granskning

Tobias Tobias

Det är inte bra att Myndigheten för kulturanalys läggs ner helt utan analys eller ordentlig motivering. Andra analysmyndigheter ska ses över, har regeringen meddelat, men Kulturanalys läggs ner direkt.

Förvånande också.

Jag har suttit med i Insynsrådet och tycker att myndigheten gjort mycket och mycket bra för små medel. Utöver de rapporter som synts så har myndigheten fungerat som en koordinerande aktör för den kulturpolitiska forskning som bedrivs. Tidigare hade det kulturpolitiska observatoriet Swecult en sådan roll, men detta har avvecklats.

Jag minns när jag började verka i fältet. Det kändes ensamt… Främst kanske för att man inte hade koll på varandra eller gavs utrymme i kulturpolitiska diskussioner.

Den senaste tiden har det blivit mycket bättre, och varit viktigt i tider på kunskap behövts särskilt ute i kommuner och regioner i samband med införandet av Samverkansmodellen.

På den konferens som Myndigheten för kulturanalys arrangerade i måndags så presenterade professor Bengt Jacobsson, Södertörns högskola, en ny bok om kulturpolitik. Han konstaterade att den kulturpolitiska styrningen framför allt består i organiseringen.

Risken är att en extern granskning av denna organisering — och finansieringen av den — inte kommer ske framåt. De olika kulturmyndigheterna kan utvärdera utifrån sina egna relationer och områden, men gör det sämre när det gäller sin roll i den kulturpolitiska helheten.

Myndighet eller inte — en granskningskapacitet framåt när det gäller kulturpolitiken och kulturpolitiska anlayser är mycket viktig.

Kommentera
3 oktober 2014 under Noterat | kommentera

För- och nackdelar med nya kulturministern

Tobias Tobias

Alice Bah Kuhnke ny kulturminister, och ny i MP. Många är upprymda och jag också vid första tanken, men jag ser också en stor nackdel.

PLUS

Bah Kuhnke kommer senast som GD för Ungdomsstyrelsen. Det är bra. Det innebär förhoppningsvis ett uppdaterat perspektiv på hur kultur skapas och sprids, med allt vad det innebär för bibliotek, digitalisering, film, media, läsning — ja, egentligen allt. Kulturpolitikens viktigaste uppgift är också att arbeta med kultur och unga, eftersom kultur så tydligt är något som man lär sig (läsning o.d.) och behöver skapa förståelse för (s.k. förvärvad smak).

Ålder är förstås en siffra, men jag kan notera att Bah Kuhnke är den yngsta kulturministern sedan Wallström 1994. Wallström var då 40 år, Bah Kuhnke är 43 år i år. Att jämföra med Håkan Juholt som trots sin medelålder framför allt dyrkade Elvis Presley (läs Andres Lokkos kommentar).

Gissar att Bah Kuhnke — i alla fall till att börja med — kommer vara oerhört omtyckt av kultur- och  mediesektorn. Men enbart det räcker inte.

Förståelse för civilsamhället genom sina tidigare jobb på Sektor 3 och Fair Trade m.m.

Erfarenheten som uppväxt på landet (som jag själv). Det är viktigt för att förstå hur avlägsna kulturinstitutionerna är för alla utanför de större städerna. Framför allt syftar jag här på det mentala avståndet.

Erfarenhet från media kan förhoppningsvis innebära en bra analys av hur mediepolitiken bör utformas.

MINUS

Jag brukar säga att den viktigaste uppgiften för en kulturminister är att lyfta kulturområdet i konkurrens med övriga politikområden. För kulturministern innebär det inte minst inom regeringen. Här saknar Bah Kuhnke kontaktnät och gamla relationer. Framtiden får visa om hon kan övertyga Löfven och Andersson vad gäller pengar, liksom Fridolin och Romson vad gäller vilka krav som MP ska prioritera.

Risken blir härmed en snävare, navelskådande kulturpolitik.

Längre startsträcka för att sätta sig in i kulturpolitikens senaste reformer, bland annat samverkansmodellen.

Kommentera
22 september 2014 under Noterat | 3 kommentarer

Utmaningarna efter valet

Tobias Tobias

 

Tobias Nielsén Volante SVT Kulturnyheterna 19 sep 2014_.png

Valet är över. Diskussionen har därefter kommit att handla om vem som blir kulturminister. Men den viktiga frågan är väl snarare vad som krävs av en kulturminister.

SVT Kulturnyheterna var förbi två dagar före valet. Det blev ett hastigt inbokat besök så jag hade inte direkt förberett mig när jag skulle hålla en slags miniföreläsning om de tre viktigaste utmaningarna för kulturpolitiken framåt.

Men jag har funderat på frågan tidigare, så det handlade mer om att sortera bort än att hitta på något att säga.

Jag valde att fokusera på de stora penseldragen, för det är vad jag tycker saknas inom kulturpolitiken. (Inte en sådan icke-fråga som gratis inträde på statliga museer. Undersökningar och alla som har tänkt till vet att effekten sett till att nå nya grupper är minimal, så att detta har blivit en fånig symbolfråga säger tyvärr en hel del om hur idélös den kulturpolitiska diskussionen varit.)

Så för det första: Föra fram kulturen, inte minst gentemot andra politikområden. Vad som här behövs är ett ledarskap, som handlar om att prata för kulturen.

I mejlväxlingen mellan Stina Oscarson och Mats Svegfors i Dagens Nyheter formulerade Stina vad som krävs:

I senaste numret av tidskriften Neo finns en mening som ännu inte släppt mig. Det är i en artikel om striden kring ett Guggenheimmuseum i Helsingfors. Där skriver Sylvia Bjon: ”Herregud, ska tavlorna få ett hus och barnen dö?” Den som kan svara på det så att alla, från sjukpensionärer till börsmäklare, förstår är värdig den posten.

En annan – ofta glömd – aspekt av detta är dessutom att sätta igång stenar som kan rulla vidare ut i landet och utanför kulturbudgetens ramar; inspirera till olika satsningar, såväl EU-projekt som aktiviteter finansierade med hjälp av medel från Jordbruksverket eller regionala näringslivsenheter. Det bör föras till historien att vad som blev fallet efter s.k. Handlingsprogrammet för kulturella och kreativa näringar – den faktiska budgeten som satte kulturen i centrum ökade.

Jag tog även upp två andra stora diskussioner. Den om vilken kultur som faktiskt ska ingå i kulturpolitiken, och vems. Apropå valresultatet

Den tredje utmaningen handlar om förändringarna på kulturarbetsmarknaden, med högre andel frilansare eller egenföretagare jämfört med anställda. Denna utmaning hänger ihop med institutionernas förändrade roll, vilket tangerar vad som sker utifrån samverkansmodellen på sikt.

Inslaget sänds här. En stillsam diskussion mellan Anders Rydell och Sanna Rayman på SvD inleder.

 

Kommentera
11 september 2014 under Analys | 3 kommentarer

Ingen vill ha kulturpolitik i valrörelsen

Tobias Tobias

Det blev tredje valrörelsen som jag fått frågan: Varför är inte kulturpolitiken en större valfråga?

Tidigare tyckte jag att det var obegripligt. Nu funderar jag om det inte kan förklaras av att ingen part är intresserad.

Politikerna vill inte riskera självmord. Och kultursektorn vill inte ha en mer aktiv kulturpolitik, för den riskerar att leda till större styrning och snarare nedskärningar och oönskade omprioriteringar än motsatsen.

Den här gången ringde TT, och frågan som de ställde om kulturen som en icke-fråga är nog än mer relevant i år, för om vi ser bakåt så har det faktiskt varit mer drag. Tidigare har det funnits svallvågor efter såväl piratdebatten som den senaste stora Kulturutredningen.

Nu väljer ingen att tala om något som kan reta upp någon. Ingen nämner kulturentreprenör eller kulturföretagare. Framför allt pratar ingen om ”verklighetens folk”.

“Jag tror tyvärr att den viktigaste kulturpolitiska strategin inför valet är att inte reta upp någon”, svarade jag i artikeln.

Och man vill inte reta upp konstnärer, skådespelare, författare eller musiker. Personer som många har en relation och lyssnar till, och som dessutom är välformulerade eller som på olika sätt kan nå ut.

Så vi har inte sett några stora tankar om kulturpolitiska insatser, vilket illustreras av att museifrågan fortfarande tas upp (den är ju  en  bagatell!).

Låt mig då vända på resonemanget.

Frågan bör också ställas inåt: Hur har kulturlivets aktörer lyft och formulerat frågor? Eller är det så att man inte vill ha en större diskussion?

Jag börjar ana en tyst överenskommelse. 

Tanken väcktes utifrån Tobias Hardings uttalande i en artikel i Fokus, som vi båda var citerade i inför förra valrörelsen:

På kort sikt gör det givetvis att det är svårare för kultursektorn att få mer pengar. Men den konsensus vi har inom kulturpolitiken gör också att det blir relativt lite politisk styrning. Vi vill ju inte ha ett samhälle där politikerna styr kulturen.

Ett resultat av en mer omfattande kulturpolitisk diskussion inför ett val riskerar förstås klåfingriga ingrepp både vad gäller omprioriteringar och snabbåtgärder utan vidare analyser. Kanske skulle något parti till och med använda sig av ett väldigt populistiskt anslag för att vinna röster (apropå Göran Hägglunds tal som jag syftade på ovan)?

I stället är det småputtriga duttandet att föredra. De viktigare diskussionerna skjuts i stället upp till rum bakom stängda dörrar då en kulturminister blivit utsedd, utan att denne tvingas ha några genomgripande vallöften att agera på.

Men jag har kanske fel?

I så fall är självkritik på sin plats.

Kommentera
10 juni 2014 under Analys | kommentera

Alla behöver få möjligheterna

Tobias Tobias

Malcolm Gladwell for Time Magazine by Bill Wadman, October 2008

Vad gör en människa framgångsrik? Det räcker inte med den individuella begåvningen, menar Malcolm Gladwell i sin bästsäljande bok ”Outliers: 10 000-timmarsregeln och andra framgångsfaktorer”.

Budskapet är kanske inte kontroversiellt för en svensk som växt upp med uppfattningen att förutsättningar påverkar hur det går i livet.

Men boken innehåller en rad kulturpolitiska och kulturekonomiska poänger som tål att upprepas.

Denna text bygger på en analys som jag skrev till Kulturekonomis analysbrev för fem år sedan. Nu har Volante just återutgivit boken på svenska med originaltiteln ”Outliers”. Den har visat sig fortsätta att vara aktuell; läs till exempel Anders Mildners artikel i Sydsvenskan om ”myten om geniet” och kreativitet. En förklaring till bokens framgång är annars att den är underhållande i sig.

Om sammanhanget är det viktiga – hur kan det påverkas?
De mest begåvade faller inte automatiskt ner från skyn. Om vi tar Bill Gates som exempel så hade han turen att tidigt få obegränsad tillgång till en tidig generation av datorn 1968.

Om en miljon tonåringar fått samma möjlighet, hur många fler Microsoft skulle vi då haft i dag?

För att skapa en bättre värld skulle vi behöva ersätta lapptäcket av tursamma omständigheter och slumpartade fördelar som i dag avgör ifall någon ska nå framgång eller inte – gynnsamma födelsedata och lyckosamma historiska skeden – med ett samhälle som ger alla lika möjligheter.

Varför är sammanhanget så viktigt?
Det är inte den mest talangfulla eller intelligenta som lyckas bäst. Poängen i ”Outliers” är att vad som spelar mest roll för individers framgång är faktorer runt omkring – talang, intelligens och ambition är visserligen viktiga, men inte avgörande.

Hur kan framgång då förklaras?outliers_3000px-600x947 Boken betonar fyra faktorer: träning, tidpunkt, socialt arv och kulturellt arv. Varför Beatles blev så bra berodde på all träning på nattklubbarna i Hamburg, där de spelade åtta timmar per dag, sju dagar i veckan. Gladwell lyfter fram tiotusentimmarsregeln: det är så mycket tid som krävs för att bemästra något.[1]

Som en följd av betydelsen av socialt arv så menar Gladwell att klasskillnader skulle minska om sommarloven kortades. Det är utanför skoltid som gapen i kunskap och kompetens uppstår mellan olika grupper.

Vilka slutsatser kan dras?
Om vi ser på villkor för utveckling för både individer och samhället finns två slutsatser att dra: Framgång uppstår för det första ur ett sammanhang. De som lyckas särskilt väl är de som får möjligheterna – och fångar dem genom ambition och träning. För träning lönar sig.

Sammanhanget kan för det andra påverkas genom att skapa lyckliga omständigheter – för alla – apropå Bill Gates och hans datortid.

Från ett svenskt synsätt känns detta tämligen givet, men bredd-skapar-elit-modellen tål ändå att upprepas i flera sammanhang, inte minst från ett kulturekonomiskt perspektiv. På många sätt förklarar ”Outliers” varför kulturpolitiska satsningar behövs. Alla har inte det sociala eller kulturella arvet med sig. Inte heller får alla möjligheter automatiskt att träna.

Vi kan också i efterhand se hur vissa satsningar varit lyckade. Ett exempel är 90-talets datorsubventioner och tidig utbyggnad av bredband. Bland annat så berättade Daniel Ek, Spotifys vd och grundare, i sitt Sommar-program om betydelsen av bredband i sin bakgrund.


[1] Den svensk-amerikanske professorn K Anders Ericsson är forskaren som Gladwell refererar till, men Eriksson betonar att det också spelar roll vilken träning man ägnar sig åt.

Kommentera
20 mars 2014 under Noterat | kommentera

Bra med bråk

Tobias Tobias

Det sägs ofta om kulturpolitiken att det finns få skillnader. Igår presenterade Timbo en undersökning om Alliansens kulturpolitik, som får dåligt förtroendebetyg.

Förklaringen? Det beror förstås på vem du frågar. Det handlar inte om den genomförda politiken utan om dålig kommunikation, menar Lars Anders Johansson, som är Timbros kulturpolitiska talesperson.

Madeleine Sjöstedt, Stockholms kulturborgarråd, kommenterar:

”Jag noterar att om det är Cecilia Magnusson (M; i Riksdagens kulturutskott) eller kulturministern säger att Moderaterna har förändrats mycket och att man numera inte söker så mycket konflikter. Jag tror att det kan vara ett svar på den frågan och jag tror att det är mycket allvarligt för politiken. Om man inte vill ha en diskussion om kulturpolitik, hur ska man då få medborgarna att känna att kulturpolitik är viktigt?”

Jag tror att hon är inne på något viktigt. Idag har jag diskuterat på Länsmusikens årsmöte i Gävle — samtal mellan mig och David Karlsson på Nätverkstan, om kulturens roll i samhället — och vad vi hela tiden kom tillbaka till var behovet av ett ledarskap när det gäller kulturpolitik, att kunna förklara varför kulturpolitik behövs. Såväl regionalt som nationellt.

Där fanns också en diskussion om att ordet ”egenvärde” borde bannlysas. Det speglar dåligt självförtroende och föder inga fruktbara argument eller diskussioner, utan sätter bara punkt. Och kan därmed punkteras lätt av de som inte förstår eller inte håller med.

Själv går samma Sjöstedt till angrepp i SvD idag mot allianskollegor, nämligen de politiker som inte arbetar för fler fristäder. Det är en uppfriskande debattartikel på många sätt. Utgångspunkten är förstås Gävle och att moderattopparna där stoppar kultur- och fritidsnämndens positiva beslut.

Vad hon gör också är att just argumentera för en av kulturpolitikens roller, att arbeta för demokrati och yttrandefrihet:

”Längst fram i kampen mot auktoritära system återfinns kulturen och kulturskaparna. Konstnärer, författare, musiker, journalister och skådespelare som vägrar att underordna sig den inskränkning av varje människas rätt att fritt uttrycka sig som alla auktoritära samhällssystem vilar på. Därför har just dessa varit avgörande för länders demokratisering. Det räcker med att lära av Östeuropas frigörelse för att förstå detta.”

Hon känns ibland så ensam, Madeleine Sjöstedt. Ensam i sin strid mot stora delar av Stockholms kulturliv och kulturskribenter. Och ensam även när det gäller att ta strid i det övergripande, kulturpolitiska samtalet.

Kommentera
19 december 2013 under Noterat | 1 kommentar

”Gratis inträde rekommenderas ej”

Tobias Tobias

Det är egentligen fånigt. En av de få blockskiljande frågorna inom kulturpolitiken handlar om en åtgärd som till sin storlek — både sett till pengar och hur många som nås — är mycket liten.

Det handlar om fritt inträdde till de museer som kallas ”centrala museer” och till stor del är belägna i Stockholm, såsom Nationalmuseum och Moderna museet.

Igår släppte Myndigheten för kulturanalys en promemoria som svar på en fråga från regeringen. Uppgiften var att studera vilka som besöker de statliga museerna och huruvida fritt inträde kan främja den kulturpolitiska målen.

Rapporten landar i en försiktigt formulerad bedömning att inte införa fritt inträde. Det är i stället bättre att pröva andra alternativ.

Orsaken är att de som framför allt väljer att dra nytta av eventuellt fritt inträde är de som ändå brukar besöka museerna. Det är dessutom den grupp som egentligen har råd att betala för sig.

Utredningen är intressant för att generellt förstå besöksmönster inom kulturen. 

Men utmaningen består. Hur når man nya grupper.

Kommentera