Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
4 april 2013 under Noterat | 1 kommentar

Kulturdebatt om teaterns driftsformer

red red

I mars har en het debatt om hur en teater drivs på bästa sätt blossat upp – om hur man får det att gå ihop samtidigt som den konstnärliga friheten värnas. En debatt som inte minst är intressant när man diskuterar kulturens ekonomi generellt.

Bakgrunden till debatten har varit den kommande sammanslagningen mellan Stockholms stadsteater och Kulturhuset och en utredning för att låta tekniker hyras in istället för att vara fast anställda. Marie-Louise Ekman skrev ett debattinlägg där hon gick ut hårt mot framför allt Madeleine Sjöstedt (om än utan att nämna hennes namn) och kritiserade en sådan utveckling. Tillspetsat målade hon upp en bild där Kulturhuset slås ihop med Åhléns som ligger mitt emot.

Gerhard Hoberstorfer, skådespelare och regissör på Stadsteatern, skrev ett svar där han menar att Ekman målar upp ett skräckscenario som inte finns och som inte gynnar teatern. Och att Åhléns klarar sig bra utan Kulturhuset.

Som en parentes kan nämnas, vilket Calle Nathanson påpekade twitter, att Kulturhuset och Åhléns har haft ett samarbete under 2000-talet. Mellan 2005 och 2008 betalade Åhléns 3,2 miljoner kronor för ombyggnaden av ”Rum för barn”. Det finns mer att läsa om det och andra samarbeten mellan näringsliv och kultur i Kulturrådets rapport, ”Kulturens icke offentliga finansiering”.

I förra veckan skrev mångsysslaren Linda Skugge, nu bland annat producent på Teater Brunnsgatan fyra, en krönika om hur man behåller magin samtidigt som teatern drivs som ett bolag. Ett inlägg som delvis tangerade denna debatt då Skugge ställer sig frågande till den kritik mot att en teater tjänar pengar på fler sätt än biljettintäkter och bidrag.

Skugge skriver i sitt recept över hur man vänder en ekonomisk kris: ”Naturligtvis anställer man ingen utan alla går antingen på timme eller på faktura. Antingen har vi en teater eller så har vi inte en teater.” Det var en beskrivning från en annan verklighet än den som både Stockholms Stadsteater och Dramaten lever i.

Kommentera
16 februari 2011 under Samtal | 1 kommentar

Katti Hoflin: "Ett bibliotek är världens finaste plats"

Tobias Tobias

Katti Hoflin har en bakgrund som bland annat författare, dramatiker, programledare och sedan 2007 är hon ansvarig för barnkultur på Kulturhuset i Stockholm. Den 26 februari slår Kulturhuset upp dörrarna till den nya satsningen ”TioTretton”. Ett specialbibliotek inriktat på åldersgruppen mitt emellan småbarn och tonåringar, så kallade ”Tweens”.

Varför behövs ett specialbibliotek för unga mellan 10 och 13 år?
Det första som slog mig när jag tillträdde som chef i Rum för Barn var att de äldre barnen inte var där. Jag formulerade en skarp fråga till Kulturrådet och de gav 250.000 kronor till en förstudie. Ihop med en forskare på Centrum för barnkulturforskning fick vi mycket kunskap om hur olika det är att vara barn beroende på i vilken familj man är född. Storleken på drömmarna var också avgrundsolika. Det visade sig också tydligt att dessa barn INTE vill vara med småbarn. Och INTE vill vara med läskiga stora. Just denna målgrupp verkar alltså verkligen behöva en EGEN plats. Man befinner sig där, i ett slags limbo, mellan liten och stor. De faller konstant emellan stolar: det finns mycket för bebisar och en hel del för tonåringar. Det viktigaste för barnen var att det skulle finnas vuxna med gott om tid i biblioteket. Som kunde lyssna framförallt.

Det har rasat en biblioteksdebatt under vintern. Vilken funktion fyller ett
bibliotek idag tycker du?

Ett bibliotek är världens finaste plats. Det märks ju inte minst på de heta känslor bibliotekens roll och utveckling väcker. För det första är det gratis. För det andra råder Verklig sekretess. Det är inte alla som vet, men storebror vet precis var du befinner dig just nu och hur ditt konsumtionsmönster ser ut. Men ingen kan ta reda på vilka böcker du lånar. Ett bibliotek är en plats där man kan vara helt förvirrad och bara sitta och tanka gemenskap utan att behöva prestera något. Ett bibliotek är en plats där man kan få makt över språket. Det är en demokratifråga att särskilt inte ge upp på den, ganska stora, grupp killar som ställer sig utanför språket. Därför känns det oerhört kul att bygga ett bibliotek också för den som hatar böcker! I vår underbara uppkopplade tid är biblioteken en fusion av det digitaliserade analoga. Förutom då att man kan få hopp, identifikation och tag i sin egen kreativitet när det funkar som bäst.

Är du orolig över bibliotekens framtid?
Inte ett dugg. Bibliotek kan verka som en trögrörlig och dammig konstruktion, men tittar man närmare är biblioteken ofta långt före många andra institutioner när det gäller att ha örat mot samtiden. Vi människor vill mötas. Vi behöver platser där jag kan ha ena handen i min globala gemenskap samtidigt som jag prata om lokala fenomen med andra medborgare.

Du arbetar i Sveriges mest besökta hus, Kulturhuset i Stockholm, vilket kan dra nytta av ett enormt stort flöde av människor i centrala huvudstaden. Tidigare har du även arbetat med Rum för barn, ett specialbibliotek och annat för de yngsta barnen. Hur tror du att ett specialbibliotek för barn och unga kan fungera även i mindre städer?
Jag tror det skulle fungera hur bra som helst. Det är ganska svårt att se sig omkring idag: de barn vars föräldrar har råd gör massor av intressanta saker på fritiden. Men de som råkar vara födda i en annan familj har inte en möjlighet att delat i kulturliv eller andra aktiviteter. Det är hemskt nedskuret på verksamheter av gammal hederlig ungdomsgårdstyp. Och på mindre orter kan det vara bra mycket svårare att sticka ut. Där ska ju konsten, litteraturen och kulturen vara och visa att det finns miljoner sätt att vara människa på. Och låt ingen säga annorlunda!

Kommentera