Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
15 juni 2015 under Noterat | 2 kommentarer

Har vi råd att vara utan bibliotek?

Tobias Tobias

Bibliotek har länge varit en av hörnpelarna i vårt samhälle, och förstås i kulturpolitiken. Men som med allt som inte förändras eller debatteras så ökar risken att man tappar sin funktion och kraft.

När vi — på flera sätt — mätte kulturens olika värden i Norrbotten häromåret stack bibliotekens betydelse ut.

norrbottenbiblio2

Men samhället förändras och biblioteken påverkas också. Därför är jag glad över den senaste tidens biblioteksdebatt.

Jag är också glad över att ha blivit inbjuden till en panel på Bokmässan på temat ”Har vi råd att vara utan skolbibliotek?” (fredag 25/9 kl 10.00), som bland annat tar fasta på den danska biblioteksstudien om bibliotekens värde. Jag tänker bygga upp något liknande till diskussionen i september.

Debatten pågår för fullt. Idag skriver Neos chefredaktör Paulina Neuding en kommentar efter otaliga andra artiklar som har följt efter hennes första krönika, om ett beslut att minska öppettiderna på ett bibliotek i Hässelby i västra Stockholm. Beslutet var en följd av att väktare fått tillkallas till biblioteket vid flera tillfällen då några ungdomar och män uppträtt hotfullt och aggressivt mot personal och andra besökare.

Kati Hoflin, stadsbibliotekarie i Stockholm, kommenterade krönikan och tyckte att Neuding förenklade och skrev bland annat: “Alla ska kunna finnas i ett bibliotek. Vissa platser är mer stökiga, för att biblioteket är placerat på en sådan plats, andra bibliotek är mer stilla.”

En bibliotekarie från Hässelby, Einar Ehn, svarade och menade att Hoflin gav utryck för att relativisera problem i förorten och reducera människorna på dessa platser till att de inte kan bättre än så.

Sedan har debatten fortsatt i flera olika medier bland bibliotekarier, kulturjournalister och opinionsbildare. Debatten har fortsatt och vuxit kring arbetsmiljön och social oro i vissa stadsdelar men även kring frågan om vad ett bibliotek är för typ av plats på 2010-talet (Ett exempel är Niclas Lindberg, generalsekreterare för svensk biblioteksförening, som vill “ifrågasätta tysthetsnormen som råder på bibilioteket”). Paulina Neuding även har följt upp sin granskning i Magasinet Neo och länkar vidare till flera olika debattörer.

Kommentera
22 september 2014 under Noterat | 3 kommentarer

Utmaningarna efter valet

Tobias Tobias

 

Tobias Nielsén Volante SVT Kulturnyheterna 19 sep 2014_.png

Valet är över. Diskussionen har därefter kommit att handla om vem som blir kulturminister. Men den viktiga frågan är väl snarare vad som krävs av en kulturminister.

SVT Kulturnyheterna var förbi två dagar före valet. Det blev ett hastigt inbokat besök så jag hade inte direkt förberett mig när jag skulle hålla en slags miniföreläsning om de tre viktigaste utmaningarna för kulturpolitiken framåt.

Men jag har funderat på frågan tidigare, så det handlade mer om att sortera bort än att hitta på något att säga.

Jag valde att fokusera på de stora penseldragen, för det är vad jag tycker saknas inom kulturpolitiken. (Inte en sådan icke-fråga som gratis inträde på statliga museer. Undersökningar och alla som har tänkt till vet att effekten sett till att nå nya grupper är minimal, så att detta har blivit en fånig symbolfråga säger tyvärr en hel del om hur idélös den kulturpolitiska diskussionen varit.)

Så för det första: Föra fram kulturen, inte minst gentemot andra politikområden. Vad som här behövs är ett ledarskap, som handlar om att prata för kulturen.

I mejlväxlingen mellan Stina Oscarson och Mats Svegfors i Dagens Nyheter formulerade Stina vad som krävs:

I senaste numret av tidskriften Neo finns en mening som ännu inte släppt mig. Det är i en artikel om striden kring ett Guggenheimmuseum i Helsingfors. Där skriver Sylvia Bjon: ”Herregud, ska tavlorna få ett hus och barnen dö?” Den som kan svara på det så att alla, från sjukpensionärer till börsmäklare, förstår är värdig den posten.

En annan – ofta glömd – aspekt av detta är dessutom att sätta igång stenar som kan rulla vidare ut i landet och utanför kulturbudgetens ramar; inspirera till olika satsningar, såväl EU-projekt som aktiviteter finansierade med hjälp av medel från Jordbruksverket eller regionala näringslivsenheter. Det bör föras till historien att vad som blev fallet efter s.k. Handlingsprogrammet för kulturella och kreativa näringar – den faktiska budgeten som satte kulturen i centrum ökade.

Jag tog även upp två andra stora diskussioner. Den om vilken kultur som faktiskt ska ingå i kulturpolitiken, och vems. Apropå valresultatet

Den tredje utmaningen handlar om förändringarna på kulturarbetsmarknaden, med högre andel frilansare eller egenföretagare jämfört med anställda. Denna utmaning hänger ihop med institutionernas förändrade roll, vilket tangerar vad som sker utifrån samverkansmodellen på sikt.

Inslaget sänds här. En stillsam diskussion mellan Anders Rydell och Sanna Rayman på SvD inleder.

 

Kommentera
11 september 2014 under Analys | 3 kommentarer

Ingen vill ha kulturpolitik i valrörelsen

Tobias Tobias

Det blev tredje valrörelsen som jag fått frågan: Varför är inte kulturpolitiken en större valfråga?

Tidigare tyckte jag att det var obegripligt. Nu funderar jag om det inte kan förklaras av att ingen part är intresserad.

Politikerna vill inte riskera självmord. Och kultursektorn vill inte ha en mer aktiv kulturpolitik, för den riskerar att leda till större styrning och snarare nedskärningar och oönskade omprioriteringar än motsatsen.

Den här gången ringde TT, och frågan som de ställde om kulturen som en icke-fråga är nog än mer relevant i år, för om vi ser bakåt så har det faktiskt varit mer drag. Tidigare har det funnits svallvågor efter såväl piratdebatten som den senaste stora Kulturutredningen.

Nu väljer ingen att tala om något som kan reta upp någon. Ingen nämner kulturentreprenör eller kulturföretagare. Framför allt pratar ingen om ”verklighetens folk”.

“Jag tror tyvärr att den viktigaste kulturpolitiska strategin inför valet är att inte reta upp någon”, svarade jag i artikeln.

Och man vill inte reta upp konstnärer, skådespelare, författare eller musiker. Personer som många har en relation och lyssnar till, och som dessutom är välformulerade eller som på olika sätt kan nå ut.

Så vi har inte sett några stora tankar om kulturpolitiska insatser, vilket illustreras av att museifrågan fortfarande tas upp (den är ju  en  bagatell!).

Låt mig då vända på resonemanget.

Frågan bör också ställas inåt: Hur har kulturlivets aktörer lyft och formulerat frågor? Eller är det så att man inte vill ha en större diskussion?

Jag börjar ana en tyst överenskommelse. 

Tanken väcktes utifrån Tobias Hardings uttalande i en artikel i Fokus, som vi båda var citerade i inför förra valrörelsen:

På kort sikt gör det givetvis att det är svårare för kultursektorn att få mer pengar. Men den konsensus vi har inom kulturpolitiken gör också att det blir relativt lite politisk styrning. Vi vill ju inte ha ett samhälle där politikerna styr kulturen.

Ett resultat av en mer omfattande kulturpolitisk diskussion inför ett val riskerar förstås klåfingriga ingrepp både vad gäller omprioriteringar och snabbåtgärder utan vidare analyser. Kanske skulle något parti till och med använda sig av ett väldigt populistiskt anslag för att vinna röster (apropå Göran Hägglunds tal som jag syftade på ovan)?

I stället är det småputtriga duttandet att föredra. De viktigare diskussionerna skjuts i stället upp till rum bakom stängda dörrar då en kulturminister blivit utsedd, utan att denne tvingas ha några genomgripande vallöften att agera på.

Men jag har kanske fel?

I så fall är självkritik på sin plats.

Kommentera
20 mars 2014 under Noterat | kommentera

Bra med bråk

Tobias Tobias

Det sägs ofta om kulturpolitiken att det finns få skillnader. Igår presenterade Timbo en undersökning om Alliansens kulturpolitik, som får dåligt förtroendebetyg.

Förklaringen? Det beror förstås på vem du frågar. Det handlar inte om den genomförda politiken utan om dålig kommunikation, menar Lars Anders Johansson, som är Timbros kulturpolitiska talesperson.

Madeleine Sjöstedt, Stockholms kulturborgarråd, kommenterar:

”Jag noterar att om det är Cecilia Magnusson (M; i Riksdagens kulturutskott) eller kulturministern säger att Moderaterna har förändrats mycket och att man numera inte söker så mycket konflikter. Jag tror att det kan vara ett svar på den frågan och jag tror att det är mycket allvarligt för politiken. Om man inte vill ha en diskussion om kulturpolitik, hur ska man då få medborgarna att känna att kulturpolitik är viktigt?”

Jag tror att hon är inne på något viktigt. Idag har jag diskuterat på Länsmusikens årsmöte i Gävle — samtal mellan mig och David Karlsson på Nätverkstan, om kulturens roll i samhället — och vad vi hela tiden kom tillbaka till var behovet av ett ledarskap när det gäller kulturpolitik, att kunna förklara varför kulturpolitik behövs. Såväl regionalt som nationellt.

Där fanns också en diskussion om att ordet ”egenvärde” borde bannlysas. Det speglar dåligt självförtroende och föder inga fruktbara argument eller diskussioner, utan sätter bara punkt. Och kan därmed punkteras lätt av de som inte förstår eller inte håller med.

Själv går samma Sjöstedt till angrepp i SvD idag mot allianskollegor, nämligen de politiker som inte arbetar för fler fristäder. Det är en uppfriskande debattartikel på många sätt. Utgångspunkten är förstås Gävle och att moderattopparna där stoppar kultur- och fritidsnämndens positiva beslut.

Vad hon gör också är att just argumentera för en av kulturpolitikens roller, att arbeta för demokrati och yttrandefrihet:

”Längst fram i kampen mot auktoritära system återfinns kulturen och kulturskaparna. Konstnärer, författare, musiker, journalister och skådespelare som vägrar att underordna sig den inskränkning av varje människas rätt att fritt uttrycka sig som alla auktoritära samhällssystem vilar på. Därför har just dessa varit avgörande för länders demokratisering. Det räcker med att lära av Östeuropas frigörelse för att förstå detta.”

Hon känns ibland så ensam, Madeleine Sjöstedt. Ensam i sin strid mot stora delar av Stockholms kulturliv och kulturskribenter. Och ensam även när det gäller att ta strid i det övergripande, kulturpolitiska samtalet.

Kommentera
19 december 2013 under Noterat | 1 kommentar

Det är Jan som kan göra skillnad

Tobias Tobias

Style: "johan1"

Det var ett sammanträffande som såg ut som en tanke. Men få tänkte den.

Ingen med makt har heller plockat upp den tidigare och drivit den tillräckligt kraftfullt. Igår på mitt möte med insynsrådet för Myndigheten för kulturanalys, satt Erik Peurell — nybliven tf direktör — och konstaterade: ”När jag gick igenom gamla rapporter är det andra som sagt samma sak i 25-30 år. Det gjorde mig väldigt beklämd.”

Det är Erik som skrivit rapporten om ”Skapande skola”. Sammanträffandet är att den rapporten släpptes samma dag som Pisautredningen kom och presenterade de fallande resultaten för den svenska skolan.

Jag skrev tidigare om nya röster för kulturpolitiken och att det ur Pisautredningen kanske ändå kan komma något bra. Men en röst saknas fortfarande, nämligen utbildningsminstern Jan Björklunds. Egentligen fattas en hel kör: Utbildningsdepartementet, Skolverket och alla kommuner.

Det är det som Erik Peurell syftar på. Samverkan med skolan fungerar inte optimalt så  länge inte skolan själv är involverad.

Det är 55 procent som nås med Skapande skola och om det är många eller inte beror på. Ingen annan satsning når så många skolelever. Men vad som är tråkigt är att de som drar nytta av satsningen är skolorna som sedan tidigare är vana att arbeta med kultur. En förklaring är att det oklart hur konst och kultur hänger ihop med läroplanen. En annan orsak är att skolorna inte får ersättning för — eller har incitament — att arbeta med Skapande skola. Det innebär att det är eldsjälar som gör grundjobbet och inga som åläggs uppgiften.

Lösningen är mer integrering med utbildningspolitiken, på alla nivåer.

Att Jan Björklund är så tyst kring kultur och kreativitet är tråkigt på många sätt. Det är ju under uppväxt- och skolåren som kreativiteten och skaparglädjen kan stimuleras framför allt. Med effekter långt bortom kultursektorn; i stället som kanske de viktigaste innovationsfrämjande åtgärderna över huvud taget.

Det är också lite märkligt, med tanke på att Folkpartiet annars varit så aktiva inom kulturpolitiken. Men kanske symptomatiskt: Christer Nylander som var väldigt insatt och inlyssnande avgick från Kulturutskottet och det känns ofta som att Madeleine Sjöstedt fäktar ensam, nu mer än någonsin.

Kommentera
6 december 2013 under Noterat | 2 kommentarer

Det är hög tid

Tobias Tobias

20131206-075116.jpg

 

De senaste dagarna har flera dragit en lans för kulturpolitiken i något oväntade sammanhang. Det är precis vad kultursektorn och kulturpolitiken behöver. I stället för att förvilla sig i antingen passiv förvaltning eller inbördeskrig (läs: debatten om Stockholms friteatrar), som ingen utom de närmast berörda knappt noterar tyvärr, så kan man läsa i Dagens Industri.

I det ena fallet apropå Pisa-undersökningen och bildning, i det andra utifrån mer ett direkt ekonomiskt perspektiv.

Idag skriver journalisten Jan Gradvall apropå kreativa näringar och Sydkorea, och avslutar med en sylvass formulering om hur synen på kulturpolitik behöver uppdateras:

”I det sydkoreanska samhället finns väldigt lite tid för det som är grunden i kreativa näringar: kultur och fritt skapande utan krav på avkastning. Precis det som den nämnda svenska kommunalpolitikern nedvärderande kallade för lattjolajbanpengar.

Kultur är inte ens en hobby. I den nya innovationsdrivna ekonomin har det jag skriver om på dessa sidor i Di Weekend — musik, tv, film, böcker — blivit grundförutsättningen för nytänkande. 

I stället för att betrakta stöd till kultur som allmosor, en kvarleva från industrialismen, är det hög tid att vi börjar kalla kultur för vad det faktiskt är.

Investeringar i hjärnan. Medel för tillväxt.”

Tidigare i veckan kommenterade PM Nilsson på DI:s ledarplats Pisa-undersökningen: ”Skolkraschen är större än skolan.” Han landar i ett försök att reda ut varför, egentligen, Sverige halkar efter och konstaterar att den diskussionen inte riktigt förs: ”… det finns en svår debatt där Sverige är oförberedd och där vi knappt har ord.”

Hans eget svar utgår från andra resultat i Pisaundersökningen, nämligen sämre kondition och sämre styrka, samt sämre läsförståelse.

”Detta är ett slags kulturfråga om att andlig och kroppslig bildning i bred bemärkelse har nedprioriterats till förmån för en urstark underhållningskultur med jättelika arenabyggen som tempel i snart sagt varje stad. Att ändra detta kräver en mycket bredare och svårare diskussion om attityder där fler än skolpolitiker måste delta.”

Vad kulturpolitiken behöver för att bli något mer än en perifer fråga är just sådana här röster, i sådana här mediesammanhang.

Det är förstås trist att de måsta ta stöd i något som hade kunnat vara bättre, men förhoppningsvis är vi en ny typ av debatt på spåren.

 

Kommentera
4 april 2013 under Noterat | 1 kommentar

Kulturdebatt om teaterns driftsformer

red red

I mars har en het debatt om hur en teater drivs på bästa sätt blossat upp – om hur man får det att gå ihop samtidigt som den konstnärliga friheten värnas. En debatt som inte minst är intressant när man diskuterar kulturens ekonomi generellt.

Bakgrunden till debatten har varit den kommande sammanslagningen mellan Stockholms stadsteater och Kulturhuset och en utredning för att låta tekniker hyras in istället för att vara fast anställda. Marie-Louise Ekman skrev ett debattinlägg där hon gick ut hårt mot framför allt Madeleine Sjöstedt (om än utan att nämna hennes namn) och kritiserade en sådan utveckling. Tillspetsat målade hon upp en bild där Kulturhuset slås ihop med Åhléns som ligger mitt emot.

Gerhard Hoberstorfer, skådespelare och regissör på Stadsteatern, skrev ett svar där han menar att Ekman målar upp ett skräckscenario som inte finns och som inte gynnar teatern. Och att Åhléns klarar sig bra utan Kulturhuset.

Som en parentes kan nämnas, vilket Calle Nathanson påpekade twitter, att Kulturhuset och Åhléns har haft ett samarbete under 2000-talet. Mellan 2005 och 2008 betalade Åhléns 3,2 miljoner kronor för ombyggnaden av ”Rum för barn”. Det finns mer att läsa om det och andra samarbeten mellan näringsliv och kultur i Kulturrådets rapport, ”Kulturens icke offentliga finansiering”.

I förra veckan skrev mångsysslaren Linda Skugge, nu bland annat producent på Teater Brunnsgatan fyra, en krönika om hur man behåller magin samtidigt som teatern drivs som ett bolag. Ett inlägg som delvis tangerade denna debatt då Skugge ställer sig frågande till den kritik mot att en teater tjänar pengar på fler sätt än biljettintäkter och bidrag.

Skugge skriver i sitt recept över hur man vänder en ekonomisk kris: ”Naturligtvis anställer man ingen utan alla går antingen på timme eller på faktura. Antingen har vi en teater eller så har vi inte en teater.” Det var en beskrivning från en annan verklighet än den som både Stockholms Stadsteater och Dramaten lever i.

Kommentera
11 januari 2013 under Analys, Noterat | kommentera

Mellanåret 2013 (men gott nytt år ändå)

Tobias Tobias

Det finns några saker som talar för att 2013 blir ett mellanår. Jag tänker framför allt på varselvåg med försiktighet och bantade plånböcker som följd, avvaktan efter politiska insatser och uppladdning inför valår och över huvud taget internationella kriser runt om (USA, Europa).

Apropå avvaktan efter politiska insatser så minns jag ett seminarium som Kreanord kallade till i höstas där vi var en del som pekade på att 2013 riskerade att bli ett mellanår sett till offentliga satsningar.

Regeringens handlingsplan för kulturella och kreativa näringar var på väg mot sitt slut och ingen fortsättning hade pekats ut. Något som dröjde och dröjde, men aldrig kom. Det föranledde min och Emmas debattartikel om missade möjligheter i slutet av november, och om det senare kom en formulerad fortsättning så kändes det nästan som att den kom tack vare artikeln.

Nu hittar vi några formuleringar här och där, bland annat i regleringsbrevet som ger Tillväxtverket fortsatt uppdrag (men utan budgetstyrka), och Kreanord har fått en fortsättning med svenskt ordförandeskap. Vi vet också att Rådet för kulturella och kreativa näringar överlämnar några förslag till ministrarna i början av februari.

Vissa kanske argumenterar för att det på regional nivå faktiskt pågår en hel del – och det stämmer – men jag slås nog snarare av hur mycket som ändå har avslutats. Det är ganska mycket strukturkapital och erfarenheter hos enstaka personer som riskerar att inte tas tillvara.

Man bör också fråga sig vad en fortsättning är värd. Jag grunnar en del på sådant som vad alla kartläggningar lett till? Vad olika projekt och mötesplatser bidragit med?

Och vad händer med kulturpolitiken? Regionalt en hel del förstås. Eller har arbetet med alla kulturplaner tagit på energin? Jag vet inte, men misstänker att den fart och mobilisering som vi sett de senaste åren inte kan vara för evigt.

På ett nationellt plan tror jag inte vi ska förvänta oss stora nyheter inför valåret 2014. Nuvarande kulturministern har nog genomfört det som hon såg som sina stora frågor — eller vad tror ni?

Nåväl. Detta är offentliga ramar och konstnärer liksom andra typer av entreprenörer på marknader som IT, media och turism gör saker ändå, och aktörer som måste agera för att förändringar i omvärlden helt enkelt omkullkastar förutsättningarna. Förlagsbranschen kommer knappast kunna stå still till exempel, klämd mellan mindre intresse hos unga för böcker och ebokens intåg — men en oerhört spännande utveckling att vara med i.

Vi kan konstatera att om krisen slår igenom så kommer kapitalmarknaderna att bli försiktigare och att en del konsumenter får mindre pengar att röra sig med. Om jag till slut ändå ska vända detta till något positivt är det väl att det är ur kris som det nya, det kreativa, faktiskt föds.

Och om det var något som 2012 lärde oss var väl att det som kan prägla ett år kan vara helt oförutsägbart.

För vem hade kunnat tro att en koreansk musikvideo skulle bli det första klipp på youtube som passerar 1 miljard tittare. Även om det kan låta som kuriosa så säger detta fenomen en hel del om man granskar siffrorna lite mer. För första gången så toppade en koreansk låt USA-listor vilket ju säger en hel del om Asiens större inflytande. Den enorma siffran en miljard (nu 1,1) säger också mycket om internets genomslagskraft. En tredjedel av de som tittat på klippet har dessutom gjort det via smartphones, vilket understryker förflyttningen till mobil kulturkonsumtion.

Så gott nytt år! Utveckling pågår trots allt och visst är det roligt att hänga med.

 

 

Kommentera
24 oktober 2012 under Noterat | kommentera

Debatt om teatrars effektivitet

red red

Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt har dragit igång en debatt om hur väl teatrar utnyttjar sina medel och jämför Stockholms Stadsteater med Dramaten. Sjöstedt refererar till en rapport som visar att varje biljett på Dramaten subventioneras i genomsnitt med 916 kronor och motsvarande siffra är 519 kronor för Stadsteatern.  Hennes slutsats är: ”Att döma av recensioner och publikundersökningar resulterar inte den dubbelt så dyra biljetten i dubbelt så hög kvalitet.”

Hon kritiserar också Dramaten och Operan för att slösa med skattemedel genom att inte ha gemensamma administratörer, snickare, perukmakare med fler och menar att det i förlängningen ger mindre kvalitativ kultur till medborgarna. Något som SvD:s Lars Ring ser som ett sätt för Sjöstedt att positionera sig som en framtida kulturminister.

Per Sundgren, Stadsteaterns före detta ordförande, svarar och beskyller Sjöstedt för ”ekonomism” och menar att hon också jämför på fel sätt. I statistiken över Stadsteaterns besökare räknas Parkteaterns ickebetalande besökare in och att en jämförelse istället borde göras mellan besöksantalet i de två teaterhusen.

I ett blogginlägg om stängningen av Nationalmuseet i Bosnien passar Sjöstedt också på att kritisera de som beskyllt henne för att mäta kultur i pengar. Museet har tvingats stänga efter att staten inte tilldelat museet några medel. En följd av politiska oenigheter efter kriget  som ledde till en uppdelning av landet i en serbisk republik och en muslimsk-kroatisk federation. Och ingen sida tar ett ansvar för det gemensamma kulturarvet.

Sjöstedt skriver: ”Aldrig har det just i dagarnas svenska kulturdebatt så ofta använda begreppet “kultur kan inte mätas i pengar” känts mera i-landsmässigt och cyniskt.”

Kommentera
12 september 2012 under Noterat | kommentera

Vad kan kultursektorn lära av OS?

red red

OS i London gick under namnet “The Cultural Olympiad” och vi minns en imponerande uppvisning, inte minst den fantastiska invigningen och den kanske inte lika imponerande avslutningen. Men vad kan kultursektorn lära av OS? Stephen Godfroy från Roughtrade har listat tio punkter med lärdomar eller åtminstone en intressant start för diskussioner även i ett svenskt sammanhang.

Några av punkterna berör hur kultursektorn kommunicerar utåt, bland annat att kultursektorn tenderar att “överkomplicera” sitt budskap och att den behöver fler medietränade förebilder. Andra punkter handlar om att stärka ungdomar exempelvis genom att utveckla coach-system för att öka deras självförtroende, ge  dem feedback och ibland ta ned dem på jorden. Läs hela Godfroys inlägg hos The Guardian.

Kommentera