Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
3 december 2014 under Analys, Noterat | 1 kommentar

David och Goliat – kulturens och kreativitetens roll

Tobias Tobias

Jag höll ett föredrag på Mälardalsrådets konferens på temat ”Kreativitetens värde” i förra veckan. Nedan är min sammanfattning av mitt budskap, som jag ombads skriva till Mälardalsrådets webbplats. Där kommer även videoklipp att ligga.

Tips: se även rapporter och annat från Mälardalsrådets arbete i övrigt med en ”öppen och kreativ region”.

11_141125_MDR_MD_1492

 

Låt oss tänka förbi myterna om kreativitetens värden. Det blir felaktigt att betrakta dessa värden som något från sidan, som något oväntat och bara förekommer ibland.

Kreativitetens värden är i stället centrala och blir allt viktigare. Jag ska ge några förklaringar.

Allting blir bättre med en historia – och låt mig gå tillbaka till den om David som besegrar Goliat. Denna myt brukar beskrivas som att David gör det omöjliga, tack vare fantasi, inspiration och mod.

”David och Goliat” är också titeln på en fantastisk bok av Malcolm Gladwell, en bok som mitt förlag Volante gav ut på svenska i början av 2014. Författaren Gladwell pekar på att det i själva verket inte var särskilt oväntat att David vann. Snarare var det helt rimligt om man känner till förutsättningarna. Slungkastare såsom David var helt enkelt en typ av krigare som alltid hade goda möjligheter att besegra en fotsoldat med tung rustning, det vill säga av Goliats typ.

På motsvarande sätt handlar kreativitetens värden inte om något som vi ska vara förvånade över eller ses som en anomali. Kreativitetens värden finns här hela tiden, och blir allt viktigare.

Jag kan börja med att nämna det självklara, apropå själva berättelsen om David och Goliat. Vi bär med oss språket och historier hela tiden, och sådana möjligheter skapar en grogrund för vår identitet och vårt sätt att kommunicera.

En annan aspekt handlar om att vi ska undvika motpoler – det blir kontraproduktivt att måla upp David-mot-Goliat-situationer. På så sätt tror jag inte heller på begrepp som ”kulturledd utveckling” (på engelska culture-led development eller regeneration).

Samverkan blir i stället nyckelord, till exempel för stadsutveckling. All möjlig kreativitet behövs för att hantera våra utmaningar framåt – inte minst hur våra städer ska kunna växa på ett hållbart sätt.

Det innebär också att kulturella och kreativa sektorn behöver öppna upp sig och fundera utanför sina egna branschspår. Inte sällan krävs förnyelse ändå, av andra skäl – många kulturnäringar, och personer som jobbar i dem, möter hårdare och förändrade villkor på sina egna marknader; såsom bokförlag, filmbolag, journalister.

Konkret tycker jag att det kanadensiska projektet One Millionth Tower är ett bra exempel på samverkan. Här samarbetar olika kompetenser, bland annat arkitekter och animatörer, med lokalbefolkningen för att utveckla miljonprogramsområden.

Kreativitetens värden handlar dessutom om vilka jobb som finns kvar. Vi lever i tider av ökad automatisering och jobless growth, tillväxt utan ökad sysselsättning. Vilka jobb kommer egentligen bli kvar? Enligt ny forskning så kommer ungefär hälften av nuvarande yrken försvinna inom tio–tjugo år, men av de kreativa yrkena så är siffran snarare åtta av tio.

Slutsatsen är alltså att kreativitetens värden inte handlar om tillägg, utan om något som finns med oss hela tiden – och som kommer bli ännu viktigare framåt beroende på samhällsutmaningar, inte minst en förändrad arbetsmarknad.

Kommentera
10 juni 2014 under Analys | kommentera

Alla behöver få möjligheterna

Tobias Tobias

Malcolm Gladwell for Time Magazine by Bill Wadman, October 2008

Vad gör en människa framgångsrik? Det räcker inte med den individuella begåvningen, menar Malcolm Gladwell i sin bästsäljande bok ”Outliers: 10 000-timmarsregeln och andra framgångsfaktorer”.

Budskapet är kanske inte kontroversiellt för en svensk som växt upp med uppfattningen att förutsättningar påverkar hur det går i livet.

Men boken innehåller en rad kulturpolitiska och kulturekonomiska poänger som tål att upprepas.

Denna text bygger på en analys som jag skrev till Kulturekonomis analysbrev för fem år sedan. Nu har Volante just återutgivit boken på svenska med originaltiteln ”Outliers”. Den har visat sig fortsätta att vara aktuell; läs till exempel Anders Mildners artikel i Sydsvenskan om ”myten om geniet” och kreativitet. En förklaring till bokens framgång är annars att den är underhållande i sig.

Om sammanhanget är det viktiga – hur kan det påverkas?
De mest begåvade faller inte automatiskt ner från skyn. Om vi tar Bill Gates som exempel så hade han turen att tidigt få obegränsad tillgång till en tidig generation av datorn 1968.

Om en miljon tonåringar fått samma möjlighet, hur många fler Microsoft skulle vi då haft i dag?

För att skapa en bättre värld skulle vi behöva ersätta lapptäcket av tursamma omständigheter och slumpartade fördelar som i dag avgör ifall någon ska nå framgång eller inte – gynnsamma födelsedata och lyckosamma historiska skeden – med ett samhälle som ger alla lika möjligheter.

Varför är sammanhanget så viktigt?
Det är inte den mest talangfulla eller intelligenta som lyckas bäst. Poängen i ”Outliers” är att vad som spelar mest roll för individers framgång är faktorer runt omkring – talang, intelligens och ambition är visserligen viktiga, men inte avgörande.

Hur kan framgång då förklaras?outliers_3000px-600x947 Boken betonar fyra faktorer: träning, tidpunkt, socialt arv och kulturellt arv. Varför Beatles blev så bra berodde på all träning på nattklubbarna i Hamburg, där de spelade åtta timmar per dag, sju dagar i veckan. Gladwell lyfter fram tiotusentimmarsregeln: det är så mycket tid som krävs för att bemästra något.[1]

Som en följd av betydelsen av socialt arv så menar Gladwell att klasskillnader skulle minska om sommarloven kortades. Det är utanför skoltid som gapen i kunskap och kompetens uppstår mellan olika grupper.

Vilka slutsatser kan dras?
Om vi ser på villkor för utveckling för både individer och samhället finns två slutsatser att dra: Framgång uppstår för det första ur ett sammanhang. De som lyckas särskilt väl är de som får möjligheterna – och fångar dem genom ambition och träning. För träning lönar sig.

Sammanhanget kan för det andra påverkas genom att skapa lyckliga omständigheter – för alla – apropå Bill Gates och hans datortid.

Från ett svenskt synsätt känns detta tämligen givet, men bredd-skapar-elit-modellen tål ändå att upprepas i flera sammanhang, inte minst från ett kulturekonomiskt perspektiv. På många sätt förklarar ”Outliers” varför kulturpolitiska satsningar behövs. Alla har inte det sociala eller kulturella arvet med sig. Inte heller får alla möjligheter automatiskt att träna.

Vi kan också i efterhand se hur vissa satsningar varit lyckade. Ett exempel är 90-talets datorsubventioner och tidig utbyggnad av bredband. Bland annat så berättade Daniel Ek, Spotifys vd och grundare, i sitt Sommar-program om betydelsen av bredband i sin bakgrund.


[1] Den svensk-amerikanske professorn K Anders Ericsson är forskaren som Gladwell refererar till, men Eriksson betonar att det också spelar roll vilken träning man ägnar sig åt.

Kommentera
19 december 2013 under Noterat | 1 kommentar

Det är Jan som kan göra skillnad

Tobias Tobias

Style: "johan1"

Det var ett sammanträffande som såg ut som en tanke. Men få tänkte den.

Ingen med makt har heller plockat upp den tidigare och drivit den tillräckligt kraftfullt. Igår på mitt möte med insynsrådet för Myndigheten för kulturanalys, satt Erik Peurell — nybliven tf direktör — och konstaterade: ”När jag gick igenom gamla rapporter är det andra som sagt samma sak i 25-30 år. Det gjorde mig väldigt beklämd.”

Det är Erik som skrivit rapporten om ”Skapande skola”. Sammanträffandet är att den rapporten släpptes samma dag som Pisautredningen kom och presenterade de fallande resultaten för den svenska skolan.

Jag skrev tidigare om nya röster för kulturpolitiken och att det ur Pisautredningen kanske ändå kan komma något bra. Men en röst saknas fortfarande, nämligen utbildningsminstern Jan Björklunds. Egentligen fattas en hel kör: Utbildningsdepartementet, Skolverket och alla kommuner.

Det är det som Erik Peurell syftar på. Samverkan med skolan fungerar inte optimalt så  länge inte skolan själv är involverad.

Det är 55 procent som nås med Skapande skola och om det är många eller inte beror på. Ingen annan satsning når så många skolelever. Men vad som är tråkigt är att de som drar nytta av satsningen är skolorna som sedan tidigare är vana att arbeta med kultur. En förklaring är att det oklart hur konst och kultur hänger ihop med läroplanen. En annan orsak är att skolorna inte får ersättning för — eller har incitament — att arbeta med Skapande skola. Det innebär att det är eldsjälar som gör grundjobbet och inga som åläggs uppgiften.

Lösningen är mer integrering med utbildningspolitiken, på alla nivåer.

Att Jan Björklund är så tyst kring kultur och kreativitet är tråkigt på många sätt. Det är ju under uppväxt- och skolåren som kreativiteten och skaparglädjen kan stimuleras framför allt. Med effekter långt bortom kultursektorn; i stället som kanske de viktigaste innovationsfrämjande åtgärderna över huvud taget.

Det är också lite märkligt, med tanke på att Folkpartiet annars varit så aktiva inom kulturpolitiken. Men kanske symptomatiskt: Christer Nylander som var väldigt insatt och inlyssnande avgick från Kulturutskottet och det känns ofta som att Madeleine Sjöstedt fäktar ensam, nu mer än någonsin.

Kommentera
21 augusti 2013 under Noterat | kommentera

Malik om skapande – och när det är klart

Tobias Tobias

Ikväll ska jag besöka Media Evolutions utsålda The Conference i Malmö och lyssna på bland andra den svenska, Oscarbelönade dokumentärfilmaren Malik Bendjelloul.

Jag lyssnade på hans Sommar-program häromveckan. Efter en trevande inledning lyckades han fint knyta ihop sin berättelse och det är två saker jag tar med mig.

Han återkom till att det är skapandet i sig som är det lustfyllda, inte att njuta av frukterna av det. Egentligen sa han inte detta rakt ut om sig själv, men det var tydligt att han i efterhand snarare såg tillbaka med glädje på den mödosamma processen fram till resultatet, än njöt av den oerhörda Hollywoodframgång som han lyckades skörda.

Han hänvisade till exempel till en intervju han gjort med Bill Drummond, som för övrigt stod på samma konferensscen som Malik ska prata på ikväll för två år sedan. Bill Drummond var från början känd för sina KLF-hits, men senare för att han och sin artistkollega brände 1 miljon pund 1994. Orsak: han ville inte längre bära oket av framgång. (Okej, bakgrunden är något mer komplex, men detta var vad Malik tog fasta på.)

Vad som också fäste utifrån Maliks berättelse var frågan om när ett verk är klart. Enligt honom själv var Searching for Sugar Man inte alls klart då de första kopiorna började skickas ut. Han hade ju bara gjort sina 3D-animationer med en enkel iPhone-app för några tior.

Men till slut stod det klart att filmbolag och filmfestivaler tyckte att filmen var tillräckligt klar, och Malik slutade med sina invändningar — när alla andra var så nöjda.

Kanske är det ett av ett bokförlags, filmbolags eller musikbolags viktigaste uppgifter att säga stopp och sätta ramar. Oftast pratar man om motsatsen, att det viktiga är att förädla och utveckla. Men detta är ett annat perspektiv.

Detta ska inte blandas ihop med att enbart sträva efter good enough. Målsättningen måste alltid sättas högre, men på väg mot sin vision måste ibland en gräns dras. Skaparen själv riskerar att bli väldigt närsynt inne i processen. Samtidigt är det denna närsynthet — och ibland, besatthet — som ser till att arbetet fortsätter, med okuvlig omtanke kring alla detaljer. Om ni inte sett dokumentären The Promise om Bruce Springsteen så ger den en fantastisk inblick i detta. Läs vad jag skrev om den då den visades på SVT.

Men ändå. Någon behöver säga stopp till slut, och om inte upphovsmannen kan själv så blir det ”utgivaren”.

Det kan i många fall också handla om att sätta ramar från början. När jag själv pratar med potentiella författare så brukar jag framhålla att inte börja med att skriva ”Bibeln”. Att skriva en bok är alltid en utmaning och att börja med ett mer fokuserat verk är i de flesta fall att föredra. Låt i stället livsverket komma senare, efter ett par andra böcker.

***

På The Conference ser jag också fram emot seminariet Libraries in a Digital Age. Vi får se om jag återkommer i ämnet. Det har gått ett tag sedan jag gick loss kring eböcker här på bloggen.

 

Kommentera
8 januari 2013 under Noterat | kommentera

Att mäta den kreativa ekonomin

red red

Vi är många som försöker mäta den kreativa ekonomin på olika sätt. I slutet av januari presenteras två nya undersökningar i Sverige: 22 januari presenteras statistik om modebranschen (handelsministern introducerar) och 30 januari statistik om musikbranschen (näringsministern är med). Vi är själva involverade i de här undersökningarna och återkommer. Lägg till den statistikrapport om kulturella och kreativa näringar från i november där vi bland annat jämför mellan några av de mest inflytelserika definitionerna av dessa näringar.

Brittiska Nesta fortsätter också att fundera. De har tagit fram en ny metod för att kartlägga den kreativa ekonomin. Bakgrunden är delvis en kritik mot brittiska kulturdepartementets definition. Nesta menar att den definitionen missar att fånga en del industrier med en hög grad av kreativitet och inkluderar andra industrier som inte kräver en hög kreativitet. Metoden går ut på att mäta den “kreativa intensiteten” inom olika sektorer för att på så sätt göra en mer rättivsande bild av hela den kreativa ekonomin. Metoden är framtagen för att kunna göra internationella jämförelser och kunna anpassas till strukturförändringar i ekonomin. Ladda ned rapporten direkt.

Kommentera
29 augusti 2012 under Noterat | kommentera

Samarbeta och arbeta ”cross-over”

red red

Under den andra dagen av Polar Music Sessions and talk var syftet att blicka utanför musiksektorn och se vilka lärdomar vi kan dra från de kreativa näringarna generellt. En halvdag med en rad paneler och föredrag.

Ett tema som återkom i flera paneler var betydelsen av att arbeta ”cross‑over” mellan branscher och plattformar. ”Att det inte är böckerna som lever utan karaktärerna” som Camilla Läckberg uttryckte det angående att hennes böcker blir film.

Internetentrerprenören Hjalmar Winbladh framhöll betydelsen av att sätta konsumenten eller användarna i första rummet. Och att den största utmaningen för entreprenörer är att vara medveten om sina egna begränsningar och våga anställa folk som kompletterar en själv

Dagen avslutades med ett samtal med Sten Nordin, finansborgarråd i Stockholm som bland annat slog ett slag för att utbilda sig i det man vill, gå in för det passionerat och använda erfarenheten i vilket yrke man än till slut arbetar inom. Kanske var det en viss kritik mot sina partikollegors utspel om att minska antalet platser på estetlinjerna?

Camilla Läckberg, Per Sundin och Tobias Falk sitter i soffan under ett samtal lett av Per Schlingman.

Kommentera
28 augusti 2012 under Noterat | kommentera

Genier

Tobias Tobias

image
image

Några meter från Yo-Yo Ma och Paul Simon, årets Polarpristagare. Det blev en intressant måndagseftermiddag på Polar Music Talk.

Jag har tidigare haft förmånen att lyssna på Yo-Yo Ma, men då med sin cello på scen i Hongkong. Han har över huvud taget varit en följeslagare under många år med sina Bachtolkningar.

Han visade sig också vara rolig och energirik från scenen när han intervjuades. Han tog varje fråga på största allvar som om det var den första gången han fick dem (givetvis finns det få oställda frågor i sådana här sammanhang).

Intressant blev det när Yo-Yo Ma resonerade kring varför han inte var mer aktiv inom politiken. ”Den kulturella sfären har en annan tidräkning än den politiska eller den ekonomiska.”

Mer trött var Paul Simon, som intervjuades av journalisten Jan Gradvall. Simon lättade upp lite och berättade personligt, men stannade främst inom sitt skal och sina erfarenheter, till skillnad från Yo-Yo Ma som även när han talade ville dela med sig.

Men det är klart. Paul Simon har förstått varit än mer påpassad. Det kändes nästan lite sorgligt när han beskrev sina Londonår som de några av de bästa i sitt liv. Han hade ingen lägenhet med toalett, men han hade frihet. Sedan fick Simon & Garfunkel sin första hit, konstaterade han. ”Även om jag var exalterad då, så betydde det slutet på min frihet. Den kom aldrig tillbaka.”

Kommentera
26 augusti 2012 under Noterat | kommentera

Med humanistisk passion för samhällsutveckling

Tobias Tobias

Pontus Schultz har dött i en cykelolycka. Jag har känt honom i 18 år och den här bilden är talande: när han pratade, så lyssnade jag.

På den här bloggen har han nämnts flera gånger, senast från Almedalen där bilden är tagen. Kultursektorn var inte hans område, men i svensk samhällsdebatt stod han för en sällsam kombination av humanistiskt och framåtriktat tänkande.

På så sätt kommer diskussionerna i och om svenskt näringsliv bli fattigare. Pontus har i mer än ett decennium med egna tidningar, i krönikor och i teve, och senast som chefredaktör på Veckans affärer, passionerat bidragit till att diskussionen om innovation och kreativitet har lyfts fram och förts in i nya sammanhang. Se till exempel eboken ”Kreativitet är det nya stålet” som han initierade för ett halvår sedan. Han har lyft fram de ovanliga, de som gått mot strömmen, de som ofta varit före de andra.

Han har dragit fram med en sådan entusiasm och fart att det har varit omöjligt att inte smittas. För mig har han även betytt mycket på det personliga planet. Han kombinerade ju journalistik med entreprenörskap när han startade tidning efter tidning – och är troligen en orsak varför så många i min närmsta vänkrets blev företagare och inte stannade i rollen som anställd journalist. Vi var året efter Pontus på Värnspliktsnytt och flera av oss jobbade därefter för eller på någon av hans tidningar: Vision, Attention, FinansVision (och senare Veckans affärer).

Han till och med influerade var jag och min familj köpte hus. Det är bara några hundra meter från hans familj; fru och tre barn — och mina tankar har under helgen främst gått till dem. Så oerhört tragiskt.

Kommentera
26 mars 2012 under Noterat | 2 kommentarer

Så nära varandra?

Tobias Tobias

image

Plötsligt går man på en gata som man inte varit på sedan länge och nya affärer har öppnat. I det här fallet Grandpa och Awesome Rags som ligger bredvid varandra på Kungsholmen i Stockholm.

Bredvid?
Konkurrerar de inte då?

Det är förstås tvärtom. På samma sätt som bilhandlare brukar flockas till varandra så drar såväl butiker som producerande företag nytta av närhet.

Isolerade företag är sällan innovativa. När idéer utvecklas till produkter på en marknad handlar det snarare om ”evolution” än ”revolution”. Den individuella kreativiteten behöver alltså kompletteras med en kollektiv kreativitet. I en skapelseprocess är därför möten och kommunikation mellan individer och kompetensområden strategiskt viktiga.

Det finns mycket teori som visar att den geografiska koncentrationen av framgångsrika verksamheter och förnyelse är särskilt viktig i kunskapsintensiva sektorer. Fenomenet kallas agglomeration och exemplen visar att det inte är begränsat till någon specifik typ av verksamhet.

Vilka är då fördelarna som förklarar varför företag är lokaliserade i närheten av varandra?

1) Produktionen kan förbilligas genom möjligheten att dela kostnader för vissa resurser. Detta gäller inte minst infrastruktur och utbildning.

2) Transport- och transaktionskostnader kan sänkas eftersom samspelet mellan företag som gör mycket affärer med varandra kan sänkas. Personliga möten kan också underlättas.

3) En lokal marknad med specialiserad kompetens uppstår. Detta underlättar för både företag och arbetstagare, till exempel blir det lättare att byta jobb om övergången kan ske utan bostadsbyte. Miljön blir också mer attraktiv för specialister. En anledning är att det blir mindre chansartat att flytta till en plats som på lång sikt erbjuder flera företag som alternativ. Den andra anledningen har med nästa punkt att göra.

4) En miljö bildas som stimulerar kunskapsutbyte och innovation. Argumentet är att en miljö där många är verksamma inom samma område medför processer som oftare leder till innovationer. Information och kunskap flödar snabbare och goda exempel i omgivningen inspirerar. ”Tyst kunskap” – det vill säga erfarenhetsbaserad – aggregeras och kan överföras. Det finns också större sannolikhet för att det ”tredje rummet” uppstår vilket ökar sannolikheten för kreativa processer.

Resonemanget om geografisk koncentration kan även överföras till individnivå. Finns, till exempel, en stadsmiljö som underlättar informella möten för kunskapsutbyte? Sociologen Ray Oldenburg kallar denna typ av miljö för ”den tredje platsen”, efter hemmet (den första) och arbetet (den andra).

Den tredje platsen kan vara kaféer, restauranger och andra platser öppna för allmänheten – bara inte alltför långt från den första eller andra platsen. Även mötesplatser för mer eller mindre slumpmässiga möten betonas.

Oldenburg pekar på att med modernistisk stadsplanering ökade avstånden mellan platserna så att möjligheterna för socialt liv utanför hemmet och arbetsplatsen till stor del har försvunnit.

Kommentera
22 november 2011 under Analys, Noterat | kommentera

Ett nytt synsätt har slagit igenom

Tobias Tobias

Ibland sker skiften så gradvis att man knappt märker det. Men på senaste Generatorkonferensen blev en sak tydlig: fokus låg på kulturella och kreativa näringar som motor i samhället, inte branschernas egen tillväxt.

Tydligast blev det genom att de två huvudtalarna snarare betonade de indirekta effekterna. Pier Luigi Sacco menade att det är fel att försöka ringa kulturella och kreativa näringar som en sektor. I stället utgick han från effekter som kultur bidrar med och framhöll betydelsen av deltagande (se hans rapport om kultur 3.0). Faktiskt väldigt lik kulturutredningens diskussion om aspektpolitik. Göran Cars utgår från samhällsplaneringshoristonten och underströk kulturens roll för attraktivitet, i en ganska generell omvärldsanalys som tar upp hur vi allt mer och hur och varför vi väljer platser.

Även Sven-Olof Bodenfors, ordförande för regeringens Råd för kulturella och kreativa näringar, höll fram betydelsen av indirekta värden när jag höll en presentation om musikstatistik häromveckan.

Något började hända för fyra-fem år sedan. Kulturella värden betonades i allt högre grad, inte enbart ekonomisk tillväxt i några branscher. Själv skrev jag ett blogginlägg för fyra år sedan att flera tongivande rapporter inte främst var ekonomiska rapporter, men de kom ändå att tolkas som sådana under en period, bland annat EU-rapporten ”The Economy of Culture”.

Själv tycker jag utvecklingen är bra. Det är viktigt att erkänna att alla små kulturverksamheter och kulturföretag — så kallade livsstilsföretag — snarare bidrar med annat till samhället än att vara ”nya företag” eller ”tillväxtföretag”.

Jag antar att den här tolkningen av kulturella och kreativa näringar också kan förklaras att många regioner, särskilt de med låg befolkningstäthet, har svårt att känna igen sig i diskussionen om tillväxtföretag. Däremot vill de stärka attraktiviteten och hitta alla möjliga jobb som går att finna.

Vad som förvillar är förstås en fundering om vad som då egentligen är nytt (förutom ordvalen). Mitt svar är att det trots allt inom kultur- och underhållningsindustrin finns företag och marknader som varit värda större uppmärksamhet. För det finns också finns företag inom den här sektorn som verkligen vill och kan växa, eller som redan är stora — tänk Spotify, Bonnierkoncernen eller tv-produktionsbolag — även om inte alla kulturbaserade eller ”kreativa” företag ser ut så. Det gäller bara att nyansera diskussionen.

Kommentera