Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
13 februari 2010 under Noterat | kommentera

Lee Lozano eller Mad Women

Emma Emma

Äntligen var det dags för Lee Lozano på Moderna Museet. Ett par hundra verk av en okänd och kontroversiell konstnär, det måste man säga är rätt modigt att våga visa. Och frågan är väl om det blir någon publiksuccé.

Vi är dock många som blir glada; som vi har längtat efter nya upptäckter, efter det som skakar om och efter kvinnor i museets stora sal!

Och vi blir inte besvikna. Det här är bra! Det är köttigt, kroppsligt, kontroversiellt, personligt och varierat, med en enorm energi som sprider sig också till publiken. Precis vad man behöver den här vintern som aldrig tar slut.

Dessutom är det lätt att känna igen sig, inte minst som kvinna i en mansdominerad värld. Särskilt i vreden; i den där känslan av att man inte är arg, utan just RASANDE, som Lozano själv uttrycker det. Och då ska man också betänka, som en av cheferna på museet påpekar, att Lozano är samtida med, och verkar i samma cyniska och sexistiska miljö, som tv-serien Mad Men.

Inte undra på att hon är förbannad!

Och det är likaså lätt att förstå varför hon så småningom tar avstånd från den kommersiella konstvärlden, från all ytlighet och fåfänga, och från de sjuka ideal som sprids bland medelklassens kvinnor. Vem vill inte göra det ibland?

En del verk går verkligen rakt in i mig, på ett sätt jag är rätt ovan vid i just den här salen. Som känslan av att hela tiden vara och bli betraktad som en kropp, och samtidigt ha svårt att själv identifiera sig med det feminina, det kvinnliga. Liksom kampen att försöka hitta sätt att leva det man undersöker; att använda sig själv och sitt liv – på riktigt.

För Lozanos del handlar det också om ett sätt att komma undan det kommersiella. Genom att göra sitt liv till konst undviker hon att behöva ställa ut och sälja sin konst. Vill man, kan man förstås tolka det som en klassisk strategi att bygga kulturellt kapital, som dock verkar vara på väg att gå förlorad i dag, då alla ska bli entreprenörer och bygga personliga varumärken.

Just denna vecka, då mässorna Market och Supermarket öppnar, känns Lozano verkligen superaktuell med sina kulturekonomiska undersökningar. Hon vill försöka vända på maktrelationerna, låta konstnärer välja samlare istället för tvärtom, hon vill ha fasta priser, och hon vägrar att ställa ut i vissa sammanhang. Sådant är ju alltid intressant.

Upplyft vandrar jag ut, bara för att konstatera att det i lokalen bredvid pågår något slags mingel i samband med möbelmässan. Jag tänker på Lee Lozanos ord:

”Form är förförisk. Form kan vara fulländad. Men det finns inget försvar för formen, om den inte används för att visa upp innehåll som har mening.”

Men framför allt tänker jag på Lozanos hållning, när jag ser en del rätt stora designegon skymta förbi i minglet. Sådana som jag vet bråkar om de inte själva syns på bild bredvid sina produkter, och som tycker att den egna synligheten är det högsta syftet med verksamheten. (Usch vad jag är elak, men efter många år som ingift i designvärlden har jag sett så många avarter…)

Lozano, däremot, lämnar konstscenen efter drygt ett decennium, kallar sig enbart för E. och ”avsäger sig konstnärsegot”, som hon själv kallar det.

Kommentera
3 februari 2010 under Noterat | kommentera

Längtar till Lee Lozano

Emma Emma

Jag ska erkänna att det var ett tag sedan jag längtade till en utställning på Moderna Museet. Det har varit så mycket gubbar, och så mycket välbekant, och det var länge sedan något kändes riktigt SPÄNNANDE.

Fast nu öppnar snart Lee Lozano och den utställningen längtar jag verkligen efter!

Särskilt efter att ha läst Annika von Hausswolffs utmärkta introduktion på Newsmill i dag. Eller vad sägs om:

Reträtten ur den kanske inte alltid så varma gemenskapen i konstvärlden, föregicks av ett beslut att aldrig mer göra kommersiella utställningar, att befria sitt skapande från den ambivalens som oundvikligen häftar vid de objekt som tillskrivs ett ekonomiskt värde. I verket General Strike Piece (1968), beskriver hon hur hon gradvis och med stor beslutsamhet skall undvika att ta del av de evenemang ”uptown” som har med konst att göra.



Kan man bli annat än nyfiken?

Kommentera
15 januari 2010 under Noterat | kommentera

After Hours på Bonusbanken

Emma Emma

Kom äntligen iväg till Mats Hjelms och Dorte Olesens verk ”After Hours”, som visas på SEB Hamngatan.

Och trots att jag är oerhört skeptisk till SEB som bank, måste jag säga att verket var häftigt, och väldigt snyggt. Alldeles lagom diskret, med en märklig verklighetskänsla. Efter ett tag glömde man helt bort att det var en film, och började verkligen tro att man tittade in i banken.

Jag hade sällskap av en student, och vi hamnade i en lång diskussion om det här med klädkoder i näringslivet och orsaker till dem. Hon hade den ena historien efter den andra att berätta, och själv mindes jag plötsligt att jag faktiskt jobbade fem år på en annan (och bättre) bank på 1980-talet.

(Det är märkligt hur man kan förtränga saker, eller hur?)

Hur som helst hade jag då ett helt gäng kostymer – med axelvaddar, förstås, det var ju trots allt 1980-tal! – stamkort på Café Opera och tvingades dessutom att ta grönt kort (som det hette på den tiden) i golf, ”för att kunna spela med kunderna”.

Jag avskydde golfen och kostymerna, och flydde så småningom till litteraturvetenskapen på universitetet; började klä mig i svart och bytte snart Café Opera mot Prinsen.

Så kan det också gå, efter några år på banken.

Kommentera
2 november 2009 under Noterat | kommentera

Konstnärer och rörmokare

red red

Det nya numret av tidningen Konstnärern har temat företagande och entreprenörskap.

I en lång och vildvuxen intervju berättar konstnären (entreprenören/räven/björnen/hittepåaren) Ernst Billgren om hur man blir rik på konst. Man får även en inblick i gränslandet mellan konst och reklam och följa ett rundabordssamtal om konstnären som företagare (med Emma Stenström som en av deltagarna).

Ett huvudnummer är också Konstnärernas riksorganisations MU-kampanj (medverkande- och utställningsersättning) som startat under hösten. Ambitionen är helt enkelt att uppmärksamma att konstnärer bör får betalt för sitt konstnärliga arbete vid utställningar. Något som inte är legio i dag.
”Konstnärernas ersättning är en osynlig post som borde funnits där hela tiden men som nu blivit synlig”, säger Pia Kristoffersson, utställningsproducent på Kulturhuset i Stockholm.
Nu är frågan vad som händer när den blivit synlig.
Alla betalar sin römokare.
Kommer alla att betala sin konstnär hädanefter?

Kommentera
14 juni 2009 under Noterat | kommentera

En amerikansk variant av rondellhund

Emma Emma

0612092monster1

Tyvärr är konstnären/förövaren dömd till böter i North Carolina, men vore jag Vägverket, skulle jag genast anställa honom. Tänk vad glad man skulle bli om en liknande gubbe stod i Södertunneln eller på Centralbron eller någon annanstans där det i sommar råder vägarbeten.

Kommentera
14 maj 2009 under Inblick, Samtal | kommentera

Konsthallen: "Besökssiffrorna har snarare ökat"

red red

neumanInför veckans analysbrev pratade vi med några personer om hur deras sektor påverkas av krisen. David Neuman är chef för konsthallen Magasin 3 i Stockholm, tillsammans med Bonnier konsthall en av två stora privatfinansierade konstinstitutioner i Stockholm.

Har ni påverkats av krisen?
– Ja, det är klart att man märker av en försiktighet inom utställningsverksamheten. Inte så mycket hos oss, vår planering fortgår precis som tidigare och i besökssiffrorna har snarare ökat. Men i kontakten med andra institutioner och konstnärer märks det såklart. När man pratar med internationella institutioner om samproduktioner och resande utställningar märks att det blivit mer komplicerat. Dessa nya ekonomiska tider, som både omfattar positivt och negativa saker, gör att det smyger in en försiktighet, en viss kulturell konservatism.

Varför märker inte ni av det, med minskade besök?
- Det kostar bara 40 kronor för att lösa ett säsongskort hos oss. Så det är en marginell kostnad för besökarna.

Hur påverkar en ekonomisk nedgång planering av programmet, inte minst innehållet, och andra beslut framåt?
- Det har det inte gjort. Vår planering är långsiktig och den ligger fast. Sedan är vi som institution väldigt konstnadseffektiv redan nu så vi har inte sett det nödvändigt att på något sätt ändra vår långsiktiga planering. Sedan är vi helt privat finansierade av en huvudman (Proventus) där vår verksamhet är väl integrerad. Sedan jobbar vi inte med enstaka externa sponsorer.

Vad spelar kulturen för roll i kristider?
- Det är inte automatiskt så att stark ekonomi, ger bra kultur. Och i sådan här nya ekonomiska tider så söker sig människor till inte så kostsamma saker, och kanske också till andra värden än bilar och tv-apparater. Där spelar kulturen en roll, inte bara bildkonst utan även bibliotek och teater.

Kommentera
16 mars 2009 under Utblick | kommentera

Konstnärshjälp

Emma Emma

Ett tips är att då och då kasta ett öga på amerikanska The Fractured Atlas, en New York-baserad organisation som hjälper konstnärer och kulturföretagare med en mängd saker, däribland det ekonomiska.

Själv brukar jag kolla bloggen, som innehåller en del bra tips. Här till exempel några användbara råd om hur man skriver ansökningar.
(Och efter att ha suttit i en rad organisationer som delar ut pengar, kan jag bara konstatera att den typen av råd behövs.)

Kommentera
12 mars 2009 under Noterat | kommentera

Musik är privat

Emma Emma

Jag kan prata om religion, om mitt sexliv eller om min familj, men musik… musik är för mig något privat!

Musiken är mitt alldeles egna rum, dit ingen har tillträde.

Jag minns när någon, någon gång, tog min dator och spelade upp mina spellistor, utan att be om lov.
Det var värre än om han hade läst min dagbok högt.
Han tog det mest privata, min musik.

Därför går jag inte igång på den kollektiva upplevelsen, på de delade spellistorna eller vad det än må vara som är så bra med Spotify.
Tyvärr.

PS Och för den som undrar, kan jag meddela att detsamma gäller:
Jag ser helst konst ensam.
Jag går helst på dans ensam.
Jag går helst på bio ensam.
Jag gillar att vara ensam med min upplevelse, och inte störas av, oroas över eller dras med av någon annans.
Kanske beror det på att jag har så tunn hud.

Kommentera
14 februari 2009 under Noterat | kommentera

Konstklubb

Emma Emma

Medan en ”breddning av kulturen” diskuteras hemma i Sverige, studerar jag hur det kan gå till i praktiken. Jag går på konstklubb. Carsten Höllers omtalade konstprojekt/restaurang/klubb ”The Double Club” i norra London, finansierat av Pradastiftelsen.

double-club

Det finns mycket att säga om projektet, som går ut på att skapa en dialog mellan den kongolesiska och den västerländska kulturen. En sak som gör mig på gott humör är att det här verkligen är konst i samhället, och inte något för en exklusiv konstpublik. Här samlas folk, äter, dricker, dansar i konsten. Ja, enligt ryktena har det till och med blivit ett lönsamt konstprojekt, där överskottet går till UNICEF:s stöd till våldtäktsoffer i Kongo.

Men det är också ett politiskt projekt, som har satt igång en massa diskussioner. Om kolonialisering. Om krig. Om musiker som stöttas av och stöttar diktatorer (se artikel i Frieze).

Belgiskfödda, stockholmsbaserade konstnären Carsten Höller säger själv att Double Club separerar kulturerna, men blandar människorna.

Det är tänkvärt.

Och Carsten Höllers inställning till konst känns som vanligt befriande. Jag gillade hans rutschkanor på Tate Modern, och blir inte heller besviken på denna pop-up konstklubb.

Kommentera
13 februari 2009 under Samtal | kommentera

Konstmässor i Stockholm

Tobias Tobias

Konstmässan Market och dess olydliga syskon Supermarket arrangeras i helgen i Stockholm. Vi har kikat lite närmare på Market, som med växtvärk utökar med fem gallerier sedan förra året på samma yta. Market är inne på sitt fjärde år, sedan starten på Konstakademien, och är sedan två år ett aktiebolag.

Min medarbetare Anton Waern ställde några frågor till Sofia Bertilsson, vd för Market.

Har Market blivit en institution redan efter fyra års verksamhet?
– Jag känner att vi har blivit ett viktigt inslag på den nordiska konstscenen, även med ett stort internationellt intresse. I år har vi också ett internationellt ”Collector’s program” där samlare från hela Europa kommer hit, men även mycket från de nordiska länderna.

Vad är nytt för Market i år?

– Dels en avdelning för unga gallerier som heter ”Market emerging” och det är ju jättespännande att se vad som händer på den unga nordiska konstscenen som är väldigt dynamisk. Där har vi gallerierna Belenius och Nordin från Stockholm, Lautom från Oslo och Larm Galleri från Köpenhamn. Vi har även ett skulpturprojekt som heter ”Market at large” där gallerier kan ansöka om att visa stora projekt, insprängda i arkitekturen på Konstakademien.

Konstmässan i Kista har ju ställts in i år, känner du att det är Market (och Supermarket) som konkurrerat ut den?
- Vi har ju inte samma publik, så att säga, eller har samma kunder i form av gallerier. Vi har väldigt olika typer av gallerier. Vi jobbar ju med en ganska liten grupp nordiska gallerier, i år endast 32 stycken och ganska exklusiva gallerier. Där har ju Kistamässan varit betydligt bredare, så vi har ju inte samma deltagare.

Kommentera