Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
17 mars 2009 under Essä | kommentera

Först vinner eller resten hinner!

Tobias Tobias

FÖRST VINNER ELLER RESTEN HINNER!

Om drivkrafter, långsiktighet och samverkan

Av Tobias Nielsén

Byggboom råder i Sverige inom kultur och fritid. Ett stort antal arenor liksom kultur-, konsert- och kongresshus har byggts i Sverige under den senaste tioårsperioden. Dessutom planeras ytterligare.

Många byggnader byggs med hjälp av samverkan mellan offentligt och privat eller ideellt. Allt för konstens skull? Aldrig enbart för konstens skull. Den här texten börjar med att analysera argumenten bakom satsningarna och ställer sedan några viktiga frågor: Finns det utrymme för alla hus? Hur ser långsiktigheten ut?

Detta är ett kapitel ur skriften ”Nya rum i samverkan”, utgiven av Sveriges kommuner och landsting i mars 2009. Klicka här för att beställa eller ladda ner boken och läsa mer.

kalmarkonsthall1

Byggnader kan verka så självklara när de väl står på plats. I dag står Kalmar konstmuseum stolt och upprätt i Stadsparken, med utsikt mot Öland och bredvid slottet som under lång tid var en Sveriges viktigaste försvarsanläggningar.

Men just byggnader är sällan självklara när de planeras. I Kalmar fylldes lokaltidningarna med spaltmeter av upprörda röster: Hur kunde man bygga i Stadsparken? Bredvid den klassiska, modernistiska restaurangen Byttan? Och ett sådant hus!

Drivande var den ideella föreningen Kalmar konstförening, som vart tredje år sedan 1942 arbetat för bättre lokaler. Då flyttade Kalmar konstmuseum, navet för föreningen som grundades 1917, till en gammal lasarettsbyggnad. Museet kom senare också att rymma Arkiv för svensk formgivning (idag Designarkivet).

Men konstföreningen kunde inte själva bekosta en ny byggnad utan var beroende av offentliga aktörer och fick till slut gensvar av kommunen och Regionförbundet. I maj 2008 invigdes det nya museet av kulturministern. Föreningen stod för 5 miljoner kronor av den totala finansieringen på 48 miljoner kronor. Den största delen stod sedan Kalmar kommun för.

Allt för konstens skull?

Aldrig enbart för konstens skull. Vi kan jämföra med andra byggnader som under de senaste åren uppförts och planerats i Sverige inom kultur och fritid.

Vi ser nya arenor som ska kunna husera det lokala, ofta framgångsrika hockey- eller fotbollslaget och dessutom större underhållnings- och kulturarrangemang. Bland annat Kinnarps Arena i Jönköping, Löfbergs Lila Arena i Karlstad, Borås Arena, Cloetta Center i Linköping, Swedbank Arena i Örnsköldsvik och Malmö Arena.

Vi ser nya kultur- och konserthus, till exempel Kulturens hus i Luleå och Uppsala Konsert & Kongress. De här husen är sällan endast avsedda för just kultur eller konsert, utan ”kongress” finns med som en parallell verksamhet – ett löfte om en intäktsmodell.

Vi ser också nya konsthallar och museum, bland annat Färgfabriken i Östersund utöver Kalmar konstmuseum.

ARGUMENT BAKOM

Varför vill Sverige bygga nytt? Vad ligger bakom gensvaret på de samverkansmodeller som ofta står som grund för byggnaderna?

Gemensamt för de nya husen är att inte bara ett, utan flera argument står bakom satsningarna. Det här avsnittet ska dels strukturera argumenten bakom investeringarna, dels diskutera dem. Analysen rör sig på två plan. Dels på det lokala, dels på det nationella.

Det gemensamma argumentet som anges är ”av konkurrensskäl”. Nedan följer en uppställning av olika modeller bakom de nya husen.

Företagsekonomiska modellen

Planen är att huset ska bidra till en verksamhet som innebär att intäkterna överstiger kostnaderna. Ju fler biljetter som kan säljas, desto större intäkter. Det här resonemanget fungerar om en storklubb drar mycket publik kontinuerligt, det vill säga inte bara till några enstaka konserter per år.

Utöver fler åskådarplatser är det viktigt med utrymmen för sponsorloger, restaurang och souvenirer. I Löfbergs Lila Arena i Karlstad kan du exempelvis äta ”hockeylunch” på restaurangen Golden Star.

Till Löfbergs Lila Arena, hockeylaget Färjestadens hemmaarena, har dessutom världsartister som Dolly Parton, Elton Johan, Rod Stewart och Bob Dylan kommit. Arenan har också stått som värd för melodifestivalen två gånger. Flexibiliteten för att kunna bygga om arenan och erbjuda olika typer av evenemang är nödvändig.

I vissa fall äger idrottsklubben arenan (som med Färjestaden), i andra fall äger kommunen den (som med till exempel Cloetta Center i Linköping, en annan av de första arenorna i den nya byggvågen). Ofta står en samverkanslösning bakom bygget. Kommunen bygger, någon annan hyr. Eller föreningen bygger och kommunen går i borgen för bygget.

En företagsekonomisk modell finns dessutom i de kulturhus som också erbjuder utrymmen för konferenser. Problem kan dock uppkomma om oklarheter råder om vad som ska prioriteras. Att hyra ut lokaler för en kongress innebär större intäkter jämfört med hyran som en symfoniorkester betalar.

Det finns flera exempel på konsert- och kongresshus där chefer har stångats mot varandra och försökt klämma in ”två fötter i en sko”, som en tidigare orkesterchef som inte hade helhetsansvar uttryckte det. Ibland är ägardirektiven vaga, från exempelvis kommunen, och konsert- och kongressbolaget brukar vara ha flera uppgifter – ofta både bidra till utveckling av kulturlivet och utveckling av besöksnäringen. Sådana mål kan vara kompatibla, men behöver inte vara det. Det som ser lätt ut på pappret i förväg blir inte sällan svårt i praktiken när olika målsättningar möts. Det blir ännu svårare när bolaget brukar ha ekonomiska avkastningskrav (ca 5 %).

Anna Jirstrand Sandlund, programchef på Kulturens hus i Luleå, säger att hon är mycket glad att hon driver både konsert- och konferensdelen. Målsättningen är 40 procent konferens och 60 procent kultur.

Turistekonomiska modellen

I denna modell är det viktiga inte om verksamheten i huset går med vinst, utan att den lockar till nya pengar.

Det innebär konsumtion som annars inte hade skett på platsen. Dels från besökare som i annat fall inte hade kommit till platsen, dels från invånare som hade gjort av med pengar på andra platser.

Till största del handlar det om att locka besökare och se att de gör av med pengar inte bara på inträdesbiljetter utan även på hotell, shopping, mat och på andra besöksmål.

Från en kommuns perspektiv är ekvationen enkel. Ju fler som spenderar pengar här, desto bättre går verksamheterna som i sin tur anställer mer. Både sysselsättningsnivån och skatteintäkterna ökar på så sätt.

I den här modellen är det avgörande att innehållet för det första är så bra att besökare lockas och för det andra att det marknadsförs.

Profilskapande modellen

Hur sticker man ut som stad och region idag? Hur lockar man till sig och behåller företag och invånare?

Det här är frågor som har diskuterats mycket de senaste åren, inte sällan med utgångspunkt i den amerikanske professorn Richard Floridas teori om kreativa klassen – att det är vissa personer som skapar de mest lönsamma innovationerna och det är dessa som varje plats bör försöka locka. S.k. inward investment – att locka till sig företags nya fabriker och kontor – är något som betonats under längre tid än så.

En genomgång av prospekt och ägardirektiv tyder på att argumentet om ”profilskapande” är mycket vanligt – inte som det avgörande, men det finns med. Tre exempel:

Norrköping: ”Bolaget (Louis De Geer Konsert & Kongress) ska stärka Norrköping som en attraktiv och kreativ ort…”

Uppsala: ”Uppsala är en konkurrensutsatt region. Nyinvesteringar från företag och beslut från människor att bosätta sig är beroende av vad olika regioner har av gott boende, god service och bra utbud på fritiden.”

Örnsköldsvik: ”En motsvarande central placering omgiven av vatten för en lokal med det tänkta innehållet finns endast på ett fåtal platser i världen, vilket i sig kommer att göra såväl staden som regionen i övrigt omtalad på ett positivt sätt.”

Den här modellen och den turistekonomiska hänger ihop – båda handlar om att skapa sammanhang som upplevs som trevliga och lockande. Skillnaden ligger i att den turistekonomiska modellen fokuserar på effekter av enskilda evemenang, medan den profilskapande modellen strävar efter långsiktiga och mer indirekta effekter; livskvalitet i vardagen snarare än en trevlig stund.

Det profilskapande kan också tas ner i mindre sammanhang. Kapitlet om Östersund i denna skrift (se sid xx) beskriver hur fastighetsägaren Fältjägaren upplåter lokaler kostnadsfritt åt den uppmärksammade konsthallen Färgfabriken Norr i Östersund. Fastighetsägaren vill ha konsthallen där som en attraktion som ökar värdet och dragningskraften i området som exploateras. Östersunds kommun är dessutom med som finansiär, men kommunens intresse ligger snarare i att den profilerade kulturinstitutionen ska locka turister.

Verksamhetslogiska modellen

Ibland växer kraven sig starka från en verksamhet: vi behöver ett bättre eller större hus. Ingen verksamhet brukar vara ensam om det kravet – vem vill inte ha bättre förutsättningar för det man gör? Dragkampen är ofta hård.

I Borås var det Elfsborg. I Jönköping var det HV71. I Kalmar var det konstföreningen som tyckte att de behövde nya utrymmen för arkiv och konstutställningar. Arbetet för bättre lokaler hade pågått sedan 1942, enligt museichefen Klas Börjesson. Till slut tyckte också kommunen att det var en god idé, men såg också möjligheten att med museet vitalisera Kalmars stadspark, i närheten i av Kalmar slott.

I Piteå byggdes den nya konserthallen Studio Acusticum, enligt programchefen Roger Norén, med akustiken i centrum. Musikhögskolan är den största hyresgästen där och har varit en viktig intressent, men det är kommunen som har byggt och hyr ut.

I Luleå behövdes ett nytt stadsbibliotek – och då passade man på att bygga för andra ändamål samtidigt: konsertsalar, konsthall, mötesplats, konferensmöjligheter.

Mötesskapande modellen

Ytterligare ett argument bakom byggsatsningarna handlar om stadsplanering, närmare bestämt att skapa mötesplatser.

Det är många stadsbyggnadskontor som funderar över hur man i staden ska skapa flera möten, så att invånarna inte bara pendlar mellan sina jobb och hemmet. Det är i andra sammanhang – i ett ”tredje rum” – som vi roar oss, stöter på nya människor och konsumerar. De här mötesplatserna ses som allt viktigare av flera skäl. Dels för att möten är grunden till kunskapsöverföring och därmed hur nya samarbeten och idéer uppstår, dels för att stimulera integration.

I prospektet till Swedbank Arena i Örnsköldsvik heter det:

”Aktiviteterna på elitidrottsnivå, inte minst ishockeyn, har redan tagit klivet in i underhållningsbranschen. Man kan därför förutse att ishallen i framtiden blir en alltmer utvecklad del av det offentliga livet. Såväl hockeymatcher som andra arrangemang i en ny multifunktionell arena kommer att göra den till en mötesplats för alla människor där man både ser andra och visar upp sig själv.”

I Luleå har mängder av kolleger från andra kommuner och regioner strömmat för att höra mer om hur Kulturens hus just blivit en mötesplats. Det finns numera många anledningar att besöka huset och antal besökare ligger mellan 60 000 och 85 000 i månaden.

”Luleås befolkning passerar genom huset varje månad. Visionen är att skapa ett gemensamt vardagsrum”, säger programchefen Anna Jirstrand Sandlund.

Konceptet är för övrigt detsamma som gör Kulturhuset i Stockholm till Sveriges näst största besöksmål med nästan 3 miljoner besök i år.

UTMANINGAR

I grunden för de uppställda argumenten fungerar byggnaden som symbol. Byggnader syns och är tydliga. De ger en konkret signal på att något sker.

I styrgruppens rapport om Uppsala Konsert & Kongress står: ”Hela projektet signalerar framtidstro, ambition, kraft och förmåga.”

Byggnader är också ett traditionellt verktyg för samhällsplanering. Det finns på så sätt en enorm tilltro till vad byggnader kan åstadkomma. Problem kan ”byggas bort” och visioner kan uppnås med byggnader.

Stadsarkitekten i Kalmar, Staffan Lindholm, säger i en diskussion utifrån nya Kalmar konstmuseum att byggnader kan innebära ”viktiga injektioner”.

”Hur fantastisk miljö man än har att ta hand om, så måste man vara alert. Det största hotet är om man själv blir passiv. Då innebär det en långsam kräftgång som kanske inte syns i vardagslivet. Men någon utifrån märker det direkt.”

Det gäller även känsliga, gamla miljöer, menar Lindholm, och inkluderar därmed Stadsparken i Kalmar vid slottet, där nya konstmuseet bokstavligen rests. Tillägg kan innebära att stadsrum återupptäcks. Han tycker därför inte att ”skydd” är ett bra begrepp, utan föredrar ”respekt”.

Men byggnader måste också fyllas.

Om Kulturens hus i Luleå blivit en framgång beror det på att något lockar där. Att Kulturhuset i Stockholm drar till sig så många beror givetvis på läget – såsom en förlängning av Sergels Torg, mitt i centrala huvudstan – men att det också finns en kombination av många verksamheter; lunchgäster från kontor runt omkring, barnfamiljer i ”Rum för barn”, besökare som vill se en utställning eller en teaterföreställning, studenter som hänger på biblioteket och alltid gäng som ockuperar schackborden.

Vad huset ska fyllas med? Kulturhuschefen i Stockholm, Eric Sjöström, betonar vikten att skapa den där mötesplatsen, dit folk går för olika saker. ”Om man ska bygga i Falun – se då till att Faluns bästa restaurang finns i huset.”

Kulturhuset i Stockholm fungerar redan som en mötesplats. För Eric Sjöström handlar det i stället, menar han själv, om att öka ”angelägenhetsgraden” och inte bara ”antalet besökare”. Han säger: ”Vi vill inte vara ett fritidsrum eller ett uppehållsrum.”

En fråga är också vilka besökarna är. Turister eller invånare? Finns det lokala med?

I den hyllade ”kulturstaden” Bilbao med Guggenheimmuseet beskrivs skillnaden vara stor mellan Varumärket och Staden. Strålande upplevelsearkitektur är inte alltid nog, utan kan snarare stöta bort lokala verksamheter, åtminstone om de inte upplevs vara stora eller fina nog.

Som New York Times konstaterade i samband med tioårsjubileet: ”Bilbao är uppklätt till dans, men har inte listat ut vart man ska gå.” Bilbao är fortfarande en industristad där det främst är turister som befolkar Guggenheimmuseet och andra s.k. sevärdheter.

Uppställningen på de tidigare sidorna med olika modeller är inte heltäckande i bemärkelsen att den fångar upp alla effekter som ett hus kan få, men de här argumenten är mest framträdande.

Vilket leder till följdfrågan: är det inte något som saknas?

Medborgarperspektivet lyser i de flesta fall med sin frånvaro. Värdet av byggnader beskrivs från ett perspektiv ovanifrån, inte för den enskilda människan. Kanske beror det på att få mätningar har skett av de här effekterna? De flesta handlar om verksamheternas egna behov, turism och marknadsföringsvärde.[1]

Risken är uppenbar om människor inte känner att det nya huset är för dem – när den första nyfikenheten är stillad. I bästa fall hittar besökare dit ändå. I värsta fall finns stora utrymmen som inte används på bästa sätt.

I det här sammanhanget är det intressant att peka på att konsumtionsmönster förändras i snabb takt. Tv har länge haft en stark position. Nu är det tydligt hur vi i allt högre grad handlar, ser på idrott och tar till oss kultur via internet.

En stark förändringsrörelse är hur vi som konsumenter blir aktiva medaktörer i stället för passiva mottagare, liksom gärna ser en blandning av nytt och gammalt. En ny generation växer upp med insikten att det innehåll som sprids bara är en startpunkt. Rollspel med föränderliga världar är exempelvis en enorm framgång på internet. Möjligheterna att själv redigera, producera och distribuera är enorma. Användargenererat innehåll fyller inte minst videoklippssajten YouTube och användarengagemanget ökar generellt, se t.ex. encyklopedin Wikipedia som skapats utifrån ”massans visdom”.

Är husen byggda för den här förändringen?

SAMVERKAN

Många hus är byggda i s.k. offentligt och privat partnerskap (OPP). Formen är influerad från USA och Storbritannien och orsaken till den var ursprungligen att man som stat inte vill öka sin upplåning.

Trots många frågor, inte minst hur man ska dela på vinst och risker, så hörs många positiva röster för närvarande i Sverige kring förfarandet. Kanske något förvånande, med tanke på hur politiskt kontroversiellt privat ägande är inom vård, skola och omsorg. (Några sådana positiva röster återges i reportage i den här skriften.)

Men om argumenten bakom OPP från början var finansiella och ytterst rationella så hörs idag snarare andra orsaker varför samverkan mellan privat[2] och offentligt är en bra idé. Denna samverkan anses som viktig i sig för att få saker gjorda och för att skapa gemenskap bakom satsningar.

Är lokal samverkan lösningen på att byggnader inte bara ska bli något för turister och för några få?

Sannolikheten för samverkan även när verksamheten flyttar in, ökar om bygget var ett samverkansprojekt från början. Dock med begränsningen att parten som varit drivande – ofta en idrottsförening – har något av ensamrätt till huset. Så en viktig fråga är vad som händer med övriga aktörer?

För att återknyta till byggnaden som symbol så finns också en tendens att nya hus byggs för att visa upp det framgångsrika och det etablerade.

Finns det en risk här att breddtänket tappas bort, att satsningar på barn och ungdomar blir mindre prioriterade? Den typen av verksamheter som egentligen inte behöver de här storslagna lokalerna. Zlatan behöver ingen fotbollstadion för att utvecklas i Rosengård.

Allting har sin alternativkostnad – så det är alltid rimligt att fråga sig vad man annars hade kunnat göra för pengarna. Vad hade man kunnat få ut av räntekostnaden för investeringen? Vem ska betala för ökade driftskostnader som en större arena medför? Frågan måste också inbegripa risken som en kommun tar om den går i borgen för ett nytt projekt. Vad händer utifall?

Finns ett långsiktigt perspektiv?

I Borås – kan vi läsa i kapitel X i den här skriften – ger den mindre fotbollsföreningen Norrby IF uttryck för hur det är att vara i skuggen av elitlaget Elfsborg. Om samverkan med näringslivet ska uppnås är det onekligen så att det är lättare för de föreningar som redan är etablerade.

Samtidigt kan man vända på resonemanget och fråga om inte alla på en plats tjänar på att ha förebilder som kan inspirera och motivera, för att visa att det går, även här.

Det är lättare att uppnå samverkan med många aktörer om inte en förening hyr eller äger huset. I kommunägda Kulturens hus i Luleå finns en uttrycklig strävan att samarbeta med hela det lokala föreningslivet. Så sker genom rabatterade hyror och inbjudan att bistå med arbetskraft mot ersättning, till exempel i garderober.

En annan utmaning handlar om regional samverkan. I Norrbotten kan numera kulturchefen för landstinget, Maj-Lis Granström, välja mellan två nybyggda konsertsalar med bara fem mil mellan. En i Luleå och en i Piteå. Landstinget har inte direktfinansierat något av byggena, men som kulturkonsument med ett länsperspektiv, säger hon: ”Det är fantastiskt. Bara för något år sedan fanns ingen konsertsal här.”

Hon ser inga problem med närheten. Det gör inte heller någon av programcheferna i Luleå respektive i Piteå. Tvärtom har de olika konsertsalarna olika karaktär och samarbetar.

Anna Jirstrand Sandlund i Luleå menar att de inte konkurrerar utan kompletterar varandra. Piteå har Musikhögskolan som största hyresgäst. Luleå kan erbjuda fler, som hon säger, kommersiella aktörer av typen Håkan Hellström och Ulf Lundell. Genom att erbjuda två konserthallar nära varandra kan de dessutom dra upp fler turneer norrut som annars bara skulle haft en (eller ingen) plats att spela på, och därför undvikit den extra turen norrut.

Positiva ord. Men frågan måste ändå ställas om det finns tillräckligt stora nischer för alla. Och om alla sysslar med det storslagna, med eliten, med det erkända – vem ser till att nya talanger utvecklas på väg dit? Frågan kan också lyftas till ett nationellt perspektiv.

I en modell för tillväxt i s.k. upplevelseindustrin, FUNK-modellen, beskrivs vikten av en bredd för att skapa en elit.[3] Finns resurser kvar för att arbeta med bredden när så stora investeringar läggs på elit och nybyggen? Elitföreningarna inom idrotten har ofta goda system för att handplocka talanger, men kan de klara denna uppgift själva? Sådana system är inte heller lika tydliga i kulturen utan där är individens egen kraft mycket mer avgörande.

Talanger är gissningvis jämnt utspridda över landet. Man vet aldrig när kompetens byggs upp, var talanger uppstår. Även om fyra-fem städer dominerar svensk fotboll är det inte så att talangläger enbart förläggs till dessa orter. Snarare tvärtom. Thomas Lyth på Fotbollförbundet säger till exempel (SvD 8/6-06): ”Fotboll ska finnas överallt, vi ska ha en förening i varje by. Så många ungdomar som möjligt, alla som har lust, ska få prova.”

Regioners och städers tävlan med varandra väcker också frågor. Från ett nationellt perspektiv är frågan om den leder till nationell tillväxt. Å ena sidan innebär inte omflyttning av resurser att mer pengar skapas. Å andra sidan bidrar de eventuellt till ett mer attraktivt Sverige, totalt sett, och kan därmed locka fler besökare och nya invånare hit.

Frågan om hus kan vara redskap för att bidra till ”konkurrenskraft” är också tvådelad. Strategi innebär något som baseras på unikitet, så utifrån det perspektivet är det knappast så att regioner och städer skapar konkurrensfördelar genom att bygga nya hus. Satsningarna vill demonstrera mod och framåtanda, men en analys avslöjar sneglande på vad andra gör. Många hus liknar varandra. Få sticker ut. Detta ”kopierande” har snarare lett till att grannen troligen redan har ett liknande hus. Så vad blir så nytt och symboliskt om ”alla” gör på samma sätt?

Byggandet kan dock betraktas från en annan vinkel. En progressiv region eller stad måste ha ett hus eller en arena för att inte falla efter. På så sätt blir huset en hygienfaktor, något som förväntas av en stad av en viss storlek.

Så frågan är – för att knyta an till titeln på det här kapitlet – huruvida först vinner? Det verkar snarare vara så att resten hinner komma ikapp, men på exakt samma spår, utan en egen strategi. Frågan är om långsiktighet då finns eller om nybyggen är uttryck för en stress att inte hamna efter.

”Vinnaren” kommer troligen välja en annan strategi än att låta en arena eller ett kulturhus bli en ny symbol för platsen.

REFERENSER

Armbrecht, John-Anderson, Tommy D. (2008), Varas värde varar – en studie om värdet av Vara konserthus. Rapport från Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Aronsson, Lars et al (2007), Kulturell ekonomi – skapandet av värden, platser och identiteter i upplevelsesamhället. Lund: Studentlitteratur.

Egeland, Helene-Johannisson, Jenny (2003), Kultur, plats, identitet – det lokalas betydelse i en globaliserad värld. Stockholm: SISTER.

Florida, Richard (2002), The Rise of the Creative Class, New York: Basic Books.

Kotler, Philip et al (1993), Marketing places – attracting investment, industry, and tourism to cities, states, and nations. New York: Free Press.

Kultur i regional utvecklingsplanering (2008), Regionplane- och trafikkontoret, Stockholms läns landsting.

Landry, Charles (2008), Creative city – a toolkit for urban innovators, Comedia.

Lee, Denny (2007), ”Bilbao, 10 Years Later”, New York Times, 23 september 2007.

Lindeborg, Lisbeth (1991), Kultur som lokaliseringsfaktor – erfarenheter från Tyskland. Stockholm: Allmänna förlaget.

Mercer, Colin (2006), Cultural planning for urban development and creative cities.

Nejman, Fredrik-Bergling, Mikael (2008), ”Arenafeber”, Fokus, 26 september 2008.

Nielsén, Tobias (2008), ”Kulturens ekonomi och kreativa näringar – drivkrafter och konsekvenser för kulturpolitiken”, artikel i KulturSverige 2008: problemanalys och statistik, Beckman, Svante-Månsson, Sten (red.).

Nielsén, Tobias et al (2006), FUNK – en tillväxtmodell för upplevelseindustrin. KK-stiftelsen.

Nilsson, Sven (2003), Kulturens nya vägar – kultur, kulturpolitik och kulturutveckling i Sverige. Malmö: Polyvalent.

Sörlin, Sverker et al (2003), Kulturen i kunskapssamhället – om kultursektorns tillväxt och kulturpolitikens utmaningar. Stockholm: SISTER.


FOTNOTER

[1] I oktober 2008 kom en ny intressant studie från Handelshögskolan i Göteborg av John Armbrecht och Tommy D. Andersson, Varas värde varar – en studie om värdet av Vara konserthus. Rapporten presenterar nya, intressanta mätmetoder för att fånga olika aspekter av ett hus värde från både människors och samhällets perspektiv.

[2] Även civilsamhället, men frågan om man ska definiera bolagiserade idrottsföreningar med mångmiljonomsättning som uttryck för denna.

[3] Förslag på vidareläsning: Nielsén, Tobias (2006), FUNK – en tillväxtmodell för upplevelseindustrin. Bok utgiven av KK-stiftelsen.

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas