Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
31 maj 2013 under Noterat | kommentera

Mälartinget 2013

red red

Igår, på Uppsala Konsert & Kongress, samlades 250 deltagare vid Mälartinget som i år hade temat kreativa näringar. Bakom tinget står Mälardalsrådet som är en storregional mötesplats för de fem länen i Stockholm-Mälarregionen.

Tobias Nielsén presenterade en ny rapport från Volante, ”Kreativa krafter: Stockholm-Mälarregionen”, med statistik över den kulturella och kreativa sektorn i regionen och talade om varför denna sektor är viktig. Efter Tobias följde ett block om tjänstedesign där Claes Frössén från Svid, Elin Ankerblad från Doberman och Rickard Bracken från Handisam deltog. Särskilt intressant var det att höra hur Doberman arbetat med en designprocess vid Sahlgrenska sjukhuset för att utveckla sjuksköterskornas rond. Elin talade om hur de enligt designmetodik involverar de som ska använda tjänsten i utvecklingsprocessen. Att först identifiera behoven och sedan lösningen/produkten/tjänsten kan låta självklart men det är alltför sällan så det går till.

Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth talade efter lunch om arbetet med regeringens handlingsplan och de kulturella och kreativa näringarna ur ett europeiskt perspektiv. Hon nämnde att efter handlingsplanen går arbetet med de kulturella och kreativa näringarna in i det ordinarie näringslivsarbetet. Angående sitt arv som minister sa hon att ”Den viktigaste kulturreformen under min tid är inte samverkansmodellen, utan Skapande skola.”

På eftermiddagen hölls ett block om dialogprocesser i samhällsplaneringen. Det vill säga om olika metoder för att involvera medborgare i stadsutvecklingen. Dagen avslutades med ett perspektiv om vad nästa steg är där bland annat Annette Mattsson från Filmregion Stockholm-Mälardalen och Johanna Skantze från Generator talade.

Kommentera
8 augusti 2012 under Noterat, Utblick | kommentera

AoM: Framtidens ekonomutbildning är humanistisk

Emma Emma

Konferensen avslutades med en paneldebatt med ett gäng tungviktare: Riane Eisler (igen), Henry Mintzberg (igen), Michael Jensen, agentteorins forna förespråkare från Harvard, och Roger Martin, nytänkande rektor vid Rotman, som jag för övrigt besökte tidigare i somras (och borde blogga om).

Och vad ska jag säga? Egentligen är det löjligt enkelt: om dessa tänkare har rätt, är mina förslag om utvecklingen av Handels kandidatutbildning helt rätt.

Riane Eisler talade än en gång om hur de ekonomiska teorierna är grundade på ett gammaldags, maskulint tänkande – och att det nu är dags att tänka om och utveckla en ”Caring Economy”. Som vanligt refererade hon till sin bok ”The Real Wealth of Nations”, som jag inte har läst, men som låter väldigt lik Katrine Kielos ”Det enda könet”.

Henry Mintzberg upprepade också mycket av vad han sagt dagen innan och gick rätt hårt åt Riane Eisler. ”Caring Economy” var en omöjlighet enligt honom; kanske var det möjligt med en ”Caring Society”, men det ekonomiska tänkandet är det som har skapat problemet och är därför inte del av lösningen. Och ekonomutbildningarna är de största bovarna, bland annat för att vi utbildar ”exploiters” och inte ”explorers”. Som alltid, tog han ut svängarna ordentligt; hånade CSR för att vara ett ”win-win-wonderland” och sa att vi borde förbjuda alla med en ekonomutbildning att närma sig den ideella sektorn, eftersom de skulle förstöra den också. Och så vidare. Säga vad man vill, men han kan verkligen skapa debatt den mannen.

Michael Jensen, som om någon borde vara en av dem som Mintzberg hatar, valde ett helt annat spår. Nu var all agentteori, som han ju är känd för och som är den teori som anses ha orsakat mest skada av alla ekonomiska teorier, som bortblåst. Den nya Michael Jensen, professor emeritus vid Harvard, talade istället om vikten av att ändra ekonomutbildningar från ”knowing” till ”being”. Hans fyra hörnpelare var autenticitet, ansvar, integritet och vikten av att arbeta för något som är större än en själv. Han skulle ärligt talat ha platsat lika bra i ”spirituality”-spåret och framstod till och med som lite klädsamt självkritisk. Bland annat genom att säga att ekonomutbildningarnas största problem är att vi inbillar studenterna att de ska agera utifrån eget intresse, när det som i själva verket skapar mening och passion är att bidra till något mycket större än en själv.

Roger Martin, slutligen, höll ett rätt märkligt anförande. Det började bra och i linje med de andra; att vi inte undervisar om det viktiga i ekonomutbildningar och att vi borde ta ett mer holistiskt, integrerat och mänskligt perspektiv. Det är verkligen det som alla säger, men ingen gör! Sedan började han dock slå mot interdisciplinära projekt och ”live cases”; menade att vi tog för lättvindigt på dem och att vi borde bli bättre på att utveckla teorier och metoder, som Rotman gör. Visst kan jag hålla med honom, men jag tycker inte att det är ekonomutbildningarnas största problem. Då finns det betydligt värre tendenser, som de andra talarna tydligare satte fingret på.

I det stora hela kan man dock konstatera att alla talare var överens om grundproblemet i dagens ekonomutbildningar och ekonomi. Och detsamma verkade gälla den omfattande publiken som, bokstavligt talat, satt på golvet, klättrade på väggarna och fyllde korridoren utanför salen.

Vad som behövs är en humanistisk vändning av ekonomutbildningarna och ekonomin!

Det är slutsatsen efter att ha umgåtts med 10 000 företagsekonomiska akademiker några intensiva augustidagar i Boston.

Kommentera
6 augusti 2012 under Noterat | kommentera

AoM – Arts, Bush, Crying at the Conference & Design

Emma Emma

Började morgonen med att presentera mitt ”papper”. Ska jag vara ärlig, tycker jag att det akademiska formatet är rätt meningslöst. Och här var det faktiskt värre än vanligt: det fanns ingen projektor i rummet, trots att det var sagt att det skulle finnas; moderatorn kom för sent och struntade sedan helt i att hålla tiderna, varför jag, som var den tredje personen som skulle presentera, inte fick tid för någon diskussion. Alls. Och så vidare.

Dessutom upphör jag aldrig, efter tjugo år i akademin, att förvånas över hur meningslös mycket av forskningen är. I mina ögon är det inte ens forskning. Ett exempel: ett par av forskarna hade hittat en klassisk designmodell och bestämt sig för att – helt spekulativt – applicera den på organisationer. Är det forskning?

Men åsikterna går förstås isär. På kvällen hamnade jag i en diskussion med en man som tyckte att vi som höll på med konst, bara höll på med sådant som intresserade oss, och att det därför inte kunde kvalificeras som forskning.

Hur som helst, och tillbaka till min artikel, var det ändå rätt kul. I rummet fanns ett par fantastiska personer, som jag är så glad att jag fick lära känna. En tysk, som var teolog och ekonom, och en underbar amerikanare, som sysslade med film och ekonomi, och som precis förstod vad jag talade om. Vi fann direkt varandra och hade ett mycket fint samtal efteråt. Och det är ju sådant som spelar roll på riktigt.

Dessutom – och det var ju urkul – hade en designer från Nike/Converse lyckats smita in på min session – och även vi fann direkt varandra och har haft kontakt efteråt. Hon berättade bland annat att de just besökt Stockholm, eftersom det är platsen där det används mest Converse per capita! Och själv berättade jag att jag är sugen på att göra något kring Nike – och då satte hon mig direkt i kontakt med Nikes design manager. Så vad ska jag säga? Serendipity?

Det är ju precis sådant som gör varenda minut här värdefull!

Efteråt var det föreläsning med Henry Mintzberg, allas idol. Han är ju väldigt rolig att lyssna på; särskilt när han fullständigt dödar alla ekonomutbildningar (och amerikansk politik). I går var han i sitt esse och gick bland annat igång på hur Harvard Business School borde skämmas som utbildat en person som Georg W. Bush och hur Wharton borde stå för förlusterna på Wall Street, etc. Ha, ha….

Jag har haft förmånen att träffa honom privat i mitt tidigare liv och till och med besökt hans sommarhus samt läst hans – hör och häpna – opublicerade noveller. Låt mig säga, att han kanske har varit mer betydelsefull än någon annan på managementfältet, men att han, som så många yrkesakademiker, lider av en rätt grav släng av narcissism…

Nu tog jag i alla fall mod till mig och frågade, inför alla tusen som var där, om han hade några tips på vad man borde göra med Undergraduate Business Education. Hans svar, som jag skriver under på, var att man borde utgå mer från deras erfarenheter, även om det enbart är från sport, kårarbete och liknande, undervisa mycket utanför skolan, ägna massvis av tid åt personlig utveckling och reflektion samt dra nytta av det faktum att de är öppna och nyfikna. Jag håller med.

Efter Mintzberg var det dags för nästa pass, som handlade om ”Collaborative Research” om ”Waking up at work”. Det var helt fantastiskt och jag tror att det var första gången jag grät på en konferens. Eller, rättare sagt, det var första gången jag grät för att jag blev berörd på en akademisk konferens. Jag har förstås gråtit litervis för att jag har blivit ledsen och förödmjukad under åren.

Hur som helst hade sjutton forskare från Asien, Amerika & Europa gjort ”förstahandsforskning” om att bli medveten på arbetet. Deras berättelser var mycket inspirerande och jag anmälde mig direkt som frivillig att vara med som forskare i nästa fas. I gruppen fanns bland annat en brittisk kvinna som varit rektor för en business school och som berättade om hur svårt det hade varit, men hur hennes egen förändrade attityd till sist hade gjort det lite lättare. Och en indisk-amerikansk kvinna som berättade hur projektet gjort att hon äntligen kunde få ihop sin indiska och sin amerikanska sida.

Över huvud taget är det Management, Religion & Spirituality (MSR) som, utan tvekan, har visat sig vara det mest intressanta spåret här! En sak som är kul med det är att det, till skillnad från alla andra spår, verkligen bygger en brygga mellan öst och väst, och att det är minst lika många asiatiska som amerikanska och europeiska forskare på det. (Någon svensk har jag, som sagt var, ännu inte sett till; däremot några danskar.)

Även den sista sessionen var spännande, där det bland annat handlade om utvecklingen av MSR, som ett alternativ till mycket annan managementforskning, och om relationen mellan ”spirituality” och religion i forskningen. Det var oerhört intressant!

På kvällen var det, bland annat, gigantisk fest på The Harvard Club i Copenhagen Business School (CBS) regi. Alla, förlåt nästan alla, universitet har sina egna fester på kvällarna och det är ett evigt pusslande med vilka man ska gå på, och inte. Själv har jag tagit det rätt lugnt och istället gått upp och mediterat och yogat på morgnarna. Jag var med på CBS-festen i går, men gick sedan hem, när de andra gick vidare.

Ska jag vara ärlig, tycker jag nämligen inte att fulla företagsekonomiska akademiker, nästan alltid män, är mitt favoritsällskap. Efter några glas börjar de säga saker man inte vill höra och bete sig totalt oprofessionellt. Tyvärr. Därför föredrar jag att hålla mig från festerna, även om det – med största säkerhet – också betyder att jag får svårare att publicera artiklar och göra karriär. Det som så fint kallas ”Peer-review” är nämligen i praktiken ofta en ”Beer-review”.

Kommentera
6 augusti 2012 under Noterat, Utblick | kommentera

AoM: Liberal Arts, Solbrända Skandinaver, Samhällsförändring och Mer Mindfulness

Emma Emma

Oj, oj… jag hinner inte riktigt med. Det är intensiva dagar här i Boston. Ändå tar jag det rätt lugnt jämfört med många andra. Jag ser till att yoga och meditera och ofta träna varenda dag. Jag festar väldigt måttligt. Tvärtemot vad som är kutym i akademiska kretsar.

Ärligt talat har jag aldrig gillat att festa med kollegor. Det känns så oprofessionellt, så efter två glas vin, går jag gärna hem. Dessutom har jag ju en timmes meditation, med delvis andra kollegor, varenda morgon klockan sju.

Vad har hänt sedan sist? Jo, vi hade bland annat vår workshop kring humaniora i ekonomutbildningar. Jag måste säga att den var väldigt lyckad och att Pierre Guillet de Monthoux, från CBS, och Matt Statler, från NYU Stern, glänste som arrangörer. Trots en hopplös tid, en lördag kväll, var det faktiskt fullsmockat.

Jag hade, tillsammans med ett antal kollegor och själsfränder från olika handelshögskolor runt om i världen, en liten roll som ”provokatör” och fick inleda en diskussion om pedagogik. Ingen stor sak, men det känns viktigt att kunna bidra till en utveckling jag verkligen brinner för; att bringa in mer humaniora i ekonomutbildningar!

Och det blir en fortsättning. Journal of Management Education, som är viktigast på fältet, kommer med ett specialnummer. St Gallen, en av Europas absolut främsta handelshögskolor, ordnar symposium och en massa annat i höst. Utvärderingsinstituten, som var där, följer upp. En massa skolor är på gång och de olika initiativen är fantastiska. Och ja, jag kanske är överdrivet optimistisk, men jag tror verkligen att det är en förändring på gång – och den kommer att påverka samhällsklimatet!

Workshopen avslutades med veckans överraskning: Copenhagen Business Schools nya rektor, Per Holten-Andersen, höll ett brandtal för universitetens roll för demokratin. Jag har aldrig i mitt liv hört ett så passionerat och politiskt tal från en handelshögskolas rektor! Tänk om vår nya rektor på Handelshögskolan i Stockholm kan svara upp. Då kanske vi gemensamt – och med Skandinavien som bas – kan hjälpa att driva utvecklingen åt rätt håll. Och leva upp till det rykte som vi skandinaver faktiskt har, bland intellektuella runt om i världen.

(Som en ytlig parentes: tänk hur lätt det är att känna igen skandinaver på sta’n – vi är alltid de mest solbrända! Det är helt slående. Man ser en solbränd människa på hundra meters håll och han eller hon visar sig alltid vara en skandinav. Det är rent ut sagt skrattretande!)

I övrigt har det varit mycket annat kul. Jag deltog i en fantastisk workshop, där alla vi lärare hade fått göra en undersökning av våra egna lär- och lärarstilar i förväg, och sedan delades vi in i grupper med våra gelikar. Jag har nog aldrig känt mig så hemma. Och aldrig så tydligt sett skillnaderna mellan olika stilar.

Vi testar ju våra studenter när de börjar och rent generellt kan man säga att det finns en viss snedvridning till förmån för mer aktiva och upplevelsebaserade lärstilar bland studenterna alltmedan de flesta i fakulteten har precis motsatt snedvridning, mot mer reflekterande och logiska lärstilar. Det skapar vissa problem, för att uttrycka det milt.

(Själv hamnar jag dock i helt fel hörn. Jag är till och med mer extrem än studenterna och helt olik de flesta av mina kollegor. Och ja, det känns. Varenda dag. Och det var helt underbart att få träffa andra forskare och lärare, som också kände sig helt utanför med sina kollegor, men däremot också passade bra in med sina studenter. Det kändes som om jag sparade ett års terapi på en eftermiddag.)

Vad mer? Jo, det har varit mer ”mindfulness”, förstås. Attans, vad stort det är här! Det är flera hundra personer på seminarierna och ALLA mediterar själva. Och INGEN tycker att det är flummigt, utan tvärtom hur konkret och självklart som helst. Även om jag, efter ett par dagar, börjar förstå att det trots allt finns olika skolor och att vissa ändå är oroliga för att mindfulness, meditation och andra kontemplativa praktiker bara blir ytterligare en quick-fix, ett verktyg, en trend – och därmed förlorar sin potential.

Roligast var det på ett upplevelsebaserat seminarium, med massvis av övningar, där jag hade turen att hamna i en grupp med en forskare från Harvard Business School – som arbetade med att träna ALLA deras handledare i kontemplativa praktiker!!! – och en underbar chef från MTA-NYC, d v s kollektivtrafiken i New York, som själv mediterade, och ville genomföra ett program för alla anställda.

Jag är dock lite orolig över hur ett sådant här spår skulle översättas i en svensk kontext. Några svenska forskare har jag överhuvudtaget inte sett till på de här sessionerna; däremot några (solbrända) danskar, förstås. Danskarna är ju mycket mer öppna för sådant här än vi!

Jag, som också går till min absolut underbara yogastudio och yogar varenda dag när jag är här, kan inte låta bli att slås av hur stora skillnaderna är mellan svensk och amerikansk yoga. Det man gör här, skulle aldrig gå att göra i Sverige. Aldrig. Yoga översätts så dåligt till en svensk kontext, och jag är orolig över att detsamma skulle drabba de kontemplativa praktikerna, särskilt i handelshögskolemiljö. Även om de verkligen skulle behövas!

Kommentera
22 maj 2012 under Noterat | kommentera

”Kluster syftar inte till att skapa innovationer”

Tobias Tobias

Vem käkar lunch med vem?

Det är en fråga som borde ställas oftare apropå att para ihop kulturella och kreativa näringar. Men frågan fortsätter att gälla även om det verkar som att man smalnar av och pratar mediekluster.

Jag var inbjuden till en ”expert workshop” i holländska Hilversum i förra veckan. Ämnet var Dutch Media Cluster in its Global Context och dagen blev mycket intressant.

Det var redan inledningstalaren, medieforskaren Robert Picard (nu vid Oxford university) som lyfte frågan om vilka kopplingar som egentligen finns mellan olika mediebranscher. Svaret är: ganska få. Reklambranschen träffar inte tidningsbranschen som inte träffar spelbranschen så mycket. Det är klart att undantag finns, men som regel är gränserna fortfararande tydliga, även i denna medialiserade tid av konvergens, crossmedia och sammanslagningar.

Att utveckla ett mediekluster handlar därför om att veta vilken typ av medieföretag som ska ringas in, i respektive fall. Det kan vara oväntade kopplingar, men kopplingar måste i alla fall potentiellt kunna uppstå. Ett exempel på nya kopplingar är hur medieklustrets lokomotiv-organisation iMMovator aktivt försöker skapa samarbete med vårdsektorn (tänk: hur lagra och sammanställa och standardifiera journaler och bilder). Ett annat exempel är de ”cross media café” som just iMMovator arrangerar.

Hilversum Media Park, där dagen ägde rum, är ett exempel på ett mediekluster själv. Jag har lite problem med utslängda kluster utanför städer, men Hilversum fungerar och drivs med bra energi.

I övrigt var det mycket intressant att höra MIT-professorn William Ulricchio om ”det planerade klustret” i Singapore. Han är bland annat involverad i en satsning på datorspel. Singapore satsar mycket på incitamentsmedel för att locka företag, men är noga med att kräva IP-rättigheter för att inte bara bli tillfällig hamn för produktion.

Maria Iglesias från Brysselföretaget KEA berättade dessutom om trender inom EU när det gäller KKN.

Nedan bild från den avslutande panelen: moderatorn och arrangören Paul Rutten, Hermineke van Bockxmeer från kulturdepartementet, Robert Picard, Geert Noorman som är vd för holländska förläggareföreningen, och Leo van Loon från Creative Factory och Sverige-bekant för den som besökte Generator-konferensen senast.

Avslutningsord från Picard: ”Kluster syftar inte till att skapa innovationer. Innovation sker i sprickorna. Man använder sig av kluster för att effektivisera.”

Outtalat: när innovationerna väl har skapats. Vilket i och för sig inte hindrar att nya innovationer kan skapas med hjälp av klusterinitiativ. Men att planera fram dem går inte.

image
Kommentera
31 januari 2011 under Noterat | kommentera

Teknikens herravälde över kulturpolitiken (noteringar från Kultursverige 2040)

Tobias Tobias

Alla var där. I alla fall var det många – 400 personer, överanmält – på plats under Swecults konferens Kultursverige 2040 i Stockholm idag. Konferensen byggde vidare utifrån boken ”Framtiden är nu” som jag redigerat ihop med Sven Nilsson. Flera författare var med och tog plats i panelerna. Det var väldigt roligt att se hur boken kunde fungera som underlag för samtalen — och höra hur detta redan har skett på olika håll runt om i Sverige.

Känslan var mys. Kanske ett lugn före stormen? Även om många faktiskt pekade ut stora utmaningar eller farhågor framåt – ”om vi har en kulturpolitik 2040” som Eva Hemmungs Wirtén formulerade det – så var stämningen tillbakalutad. Som om vi till slut tror att allt löser sig. Jag är inte säker att kulturpolitiken har en sådan enkel resa framför sig framåt. Några försökte även plantera små bomber. Kanske de fäste hos någon. Vanja Hermele om jämställdhet, exempelvis, liksom Lars Åberg om parallellvärldar och kulturblandning.

Och detta trots att jag och Sven Nilsson i inledningen försökte underblåsa någon typ av debatt genom att köra ett rollspel med optimisten och pessimisten (vi växlade roller).

I övrigt så känner jag igen några saker från arbetet i boken. Diskussionerna fastnar mycket i nuet. Det behöver inte vara fel – framtiden formas just nu – men samtalet kretsar framför allt kring idag. En annan känsla är hur svårt det är att summera alla olika perspektiv och teman och ställa dem bredvid varandra i samma diskussion. Så fort det sker blir samtalet alltför diffust och rätt trist. Bäst blir det när en person utgår från olika teman, ofta sina specialiteter. Ungefär som i boken. Kanske har jag tunnelseende, men jag tycker samtalet blir bäst när vi blir specifika och vet vad vi talar om.

Dessutom var jag ordförande för ett seminarium med Sven-Eric Liedman och Nina Wormbs i panelen. En idéhistoriker och en teknikhistoriker — underbart! Jag har alltid haft en förkärlek för det historiska perspektivet (och har själv läst idéhistoria).

Två timmar i en fullpackad sal med rubriken ”Teknikens herravälde”, vilket vi började med att ifrågasätta direkt huruvida detta finns. ”Vi måste få syn på synen på teknik”, sa Nina och låt det bli bevingade ord inom kulturpolitiken, som ju i sitt förhållande till teknik är reaktiv och tar den för given, och låter andra – jurister, företag, IT-experter – diskutera och diktera villkor.

Ett tema som vi inte inkluderade i boken var skolan, men som dök upp under dagen i flera sammanhang. I vår session var ämnet lite mer aktuellt eftersom Liedman i dagarna är aktuell med sin debattbok ”Hets!” (här recenserad i DN: ”Årets viktigaste debattbok”). Apropå tekniken så tonade han ner teknikens funktion i skolan och lyfte i stället fram den mänskliga introduktionen till kunskap. Men han fick mothugg från andra som menade att undervisningen nog kunde uppfattas som häftigare från ett elevperspektiv med lite teknikhjälp.

En maratondag blev det. Nästan tre timmar på scen för mig. Men livet fortsätter — imorgon blir det en slutpresentation i Malmö. Hejåhå. Tur att kulturekonomi fortfarande känns spännande.

Kommentera
9 januari 2011 under Noterat | kommentera

Vart är vi på väg? (Snart sista dagen)

red red

Den 31 januari i Stockholm arrangerar det kulturpolitiska observatoriet SweCult en konferens om vart kulturpolitiken och kulturlivet är på väg. Frågor som kommer diskuteras är exempelvis: Vad innebär kultur och kulturliv i Sverige om 30 år? Hur förändras spelplanen – och spelreglerna? Vad händer med kulturpolitiken? Vilka är utmaningarna, överraskningarna? Vilka är de sega strukturerna? Vad vet vi, vad tror vi vad vill vi?

Inför konferensen har boken ”Framtiden är nu” tagits fram. I boken medverkar ett 30-tal forskare och experter där kulturens och samhällets framtid diskuteras med sikte på 2040. På konferensen deltar några av författarna men även andra forskare och debattörer, inklusive kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Konferensen består av både diskussioner och mer intima sessioner under rubriker som ”Plats för konsten?”, ”Teknikens herravälde” och ”Lokal kulturpolitik i globala virvlar”.

Ladda hem inbjudan/programmet och anmäl dig snart, senast den 15 januari.

Kommentera