Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
27 juni 2013 under Samtal | 1 kommentar

SAMTAL/Ulrika Holmgaard: ”Det första k:et i kkn missas”

Tobias Tobias

Ulrika Holmgaard är vd för Svensk Scenkonst och har en bakgrund bland annat som kulturentreprenör och har startat upp flera verksamheter, däribland ungdomsverksameten Lava vid Kulturhuset. Innan hon tillträdde som vd för Svensk Scenkonst var Holmgaard kulturråd vid svenska ambassaden i Berlin.

Du har arbetat inom olika delar av scenkonsten, även med Wallmans salonger. Kan den offentligt finansierade scenkonsten lära sig något av den som är mer marknadsfinansierad? 
Jag har arbetat med scenkonst och kultur finansierad på alla möjliga sätt; offentligt finansierad kommunalt, regionalt, statligt, sponsrat och det du kallar marknadsfinansierat. Min erfarenhet säger mig att man alltid kan lära av andra branscher rent generellt. Oavsett finansieringsform finns det mycket att titta på när det gäller hur att hantera viktiga frågor som till exempel arbete på oregelbunden arbetstid, omstruktureringar på grund av ändrade ekonomiska förutsättningar eller prissättning av biljetter.

Jag själv startade ett eget företag 1994, Scenit Produktion, inspirerad av just Hasse Wallmans sätt att arbeta och mina år på Wallmans Nöjen, där min idé var att effektivisera hanteringen av produktionsprocessen för frigruppsvärlden. Mina erfarenheter från egenföretagaråren är framför allt, att det också finns mycket från myndighetshåll att göra för att förbättra förutsättningarna för kulturaktörer. Från politiskt håll talar man om att bättre sörja för småföretagarna. Här borde man mer, inte minst i sammanhanget med kulturella och kreativa näringar, titta på kulturens småföretagare, som oftast står långt bort från stora intäkter men som drar de tunga lassen att få kulturprojekt att gå runt eller att över huvud taget bli av.

Scenkonst nämns i definitionen som en del av kulturella och kreativa näringar. Tycker du att ni hör hemma i det sammanhanget?
Jag tycker absolut att scenkonst på samma sätt som andra kulturyttringar, hör hemma inom begreppet Kulturella och kreativa näringar. Exkluderar man oss, skulle det vara det samma som att säga att det varken är kultur eller kreativt.
Tyvärr nämns inte scenkonst alltid i definitionen av KKN. Ta exempelvis Svenska Institutet (SI) som har fyra fokusområden. Ett av dessa är Kulturella och kreativa näringar men enligt SI omfattar det endast foto, design, mode, gaming, film, litteratur och musik. SI håller med om att scenkonsten marginaliseras, och menar att scenkonstaktörerna själva måste göra sig mer synliga. Jag tror att det kan ligga något i det. Frågorna är både hur, och huruvida om scenkonsten ges tillträde?

Det visar sig också i rapporter från Tillväxtverket och Kulturbryggan, att man satsar väldigt olika på scenkonsten. Det finns alltså ingen entydig hållning som talar för att scenkonsten är självklar i KKN-aktörers synsätt.

Vad beror det på?
De 73 miljoner (inom regeregingens handlingsplan för KKN 2009-2012, reds anmärkning) som allokerats för att undersöka KKN:s förutsättningar har primärt kommit näringslivsorienterade myndigheter eller organisationer till del (Tillväxtverket, Vinnova, Tillväxtanalys), vilket kan vara en förklaring till att det första k:et i KKN känns borttappat. Det blev tydligt vid en parallelläsning av Tillväxtverkets slutrapport – Mäklarfunktioner (jan 2013) och återrapporteringen (jan 2012) ”Kulturmyndigheternas arbete med kulturella och kreativa näringar” där kulturmyndigheterna (Riksarkivet, Nämden för hemslöjdsfrågor, Kulturrådet, SFI, Konstnärsnämnden)  menar att deras erfarenheter inte tagits tillvara och att de inte efterfrågats i genomförandefasen.

Redan från början ser vi sålunda strukturella problem.
Om inte våra kulturmyndigheter har en självklar plats i detta arbete, blir det lättare att förstå vilka utmaningar som scenkonstens aktörer har att tampas med för att göra sig hörda.

KKN-frågan har lyfts fram utifrån statens intresse av att hitta nya tillväxtområden, drivet av vinstintresse där vinst är lika med ekonomisk återbäring av investerade medel. En stor del av vår offentligt finansierade kulturverksamhet, scenkonsten inkluderad, är inte tillkomna för att skapa ekonomiskt plus i statens kassa.

Den stora okunskapen får väl sägas ligga i den totala brist på insikt i vilka enorma resurscentra som scenkonstinstitutionerna besitter i form av strukturellt kapital och kompetens. I över 50 år har Sverige och dess medborgare investerat och byggt allt detta. Att inte ha större inlevelseförmåga eller visionär blick att se hur allt detta har en betydelse för hela det svenska kulturlandskapet, och i förlängning som en spill-over effekt på de kulturella och kreativa näringarna, ja det är kapitalförstöring.

Vad kan man göra bättre?
För att komma tillrätta med rådande missförhållanden bör man från politiskt håll extra försäkra sig om att aktörer med offentligt uppdrag och skattemedel aktivt arbetar för att inkludera scenkonsten. Fån Svensk Scenkonsts håll är vi mer än beredda att agera i frågan, där så tillfälle ges, och vara den länk som idag en inte oansenlig del av skattemedel går till.

Ty de facto är det så, att staten i och med KKN-satsningen har fött fram en ny kår av mellanhänder eller länkar, de så kallade inkubatorerna, mäklarna eller möjliggörarna. Än så länge verkar de inte leva på annat än offentliga medel och det skulle ju kunna ses som ett dilemma.

Yterligare problematiskt får jag säga att själva utvärderingen av mångmiljonsatsningen är. Vilka mål har man satt upp vid start, och hur bedömer man att satsningen lyckats? Att mäta framgång i antal nya f-skattare kan inte vara tillräckligt bevis.
Svensk Scenkonst gjorde en ansats och sökte projektmedel hos KreaNord, via Kulturkontakt Nord; ”Effektiva och hållbara strukturer för scenkonsten i Norden” där vi tillsammans med branschorganisationer i Norge, Finland och Danmark ville undersöka på vilka sätt scenkonstinstitutionerna, med sina strukturella kapital och kompetenser, i högre grad skulle kunna fungera som nav för interregional utveckling, främst inom gränsområden inom Norden. Vi fick avslag med motivering:  ”Även om ansökningen var intressant, motsvarade projektet inte tillräckligt KreaNords ändamål. Också affärstänkandet var ganska svagt”.
Det var intressant att pröva saken och inte bara prata. Nu har vi gjort ett försök och Svensk Scenkonst kommer fortsätta att agera i frågan, närmast kan alla följa vårt samtal runt just KKN i Almedalen – på plats eller via web.

Vi lever i en tid där vi översköljs av digitala och inspelade upplevelser. Hur står sig scenkonsten egentligen om du blickar tio år framåt, eller ännu längre?
Det vore dåraktigt att med bestämdhet sia om framtiden i något område, vare sig ekonomi, väder eller kulturpolitisk utveckling. Jag ställer mig frågan ”varför digitalisering?” och tror att beroende på vad svaret blir, så kommer också scenkonsten att kunna anamma det digitala samhället. Digitalisering av scenkonsten är främst som en fråga om tillgänglighet, och det kan ses som ytterligare ett uppdrag bland flera. Även inom scenkonstområdet finns det olika förutsättningar för olika genrer, och det är ingen slump att musiken med konserter ligger i framkant vad gäller att applicera digital teknik och genomföra sändningar. Göteborgs Symfoniorkester har jobbat digitalt sedan 2004, så det blir snart tio år. För teaterns del har det tagit längre tid, även om flera av våra medlemmar sedan några år tillbaka arbetar med digitala sändningar. Det roliga som visade sig vid våra branschdagar i Karlstad nu i maj var att av fem medlemmar som presenterade sina verksamheter inom området, hade alla fem sina egna varianter och tillämpningar.

Upphovsrättsfrågan är såklart väldigt viktig och det finns många som rycker och drar i scenkonstens aktörer nu, för att se vilka områden som måste bevakas och vad som ska betalas för. Vi arbetar för att tydliggöra vår uppfattning om vikten av att se till tillgänglighetsaspekten. Men jag ser fram emot att läsa Per Strömbäcks bok ”Drömmen om Alexandria. Den digitala distributionens dilemma” där han menar ”…att betala kostnaden för att skapa nytt material faller fortfarande å de gamla analoga systemen i hög grad”.

Jag är övertygad om att scenkonsten står stark, men inte oförändrad, om tio år, givet vissa politiska och ekonomiska förutsättningar. Sverige ska bli världsledande inom det digitala området – inom befintliga budgetramar. Eftersom vi inte ser digitalisering som en ny kommersiell plattform för institutionerna, måste en miljonsatsning på digital teknik för ett scenkonsthus antingen innebära sponsring eller reducering inom verksamheten på annat sätt.

Ni släppte en rapport om samverkansmodellen för några veckor sedan. Tidigare har modellen mest diskuterats utifrån det offentliga perspektivet. Hur ser egentligen institutionerna som ni representerar på den kulturpolitiska utvecklingen?
Kultursamverkansmodellen innebar initialt en strukturell administrativ förändringsprocess, där förberedande utredningar undersökte och analyserade förutsättningarna för kommuner och landsting att hantera övergången från statlig till regional hantering av anslagsmedel. Först i och med att regionerna hade tecknat avtal med staten och så förbundit sig att ta ansvar för den regionala kulturen, kom scenkonstinstitutionerna in i bilden.

Svensk Scenkonsts rapport ”Villkorad existens, politik och konsekvens: En rapport om kultursamverkansmodellen och scenkonsinstitutionerna” kommer i stora drag fram till samma slutsatser som Myndigheten för Kulturanalys rapport på temat.

Kultursamverkansmodellen har inte varit igång tillräckligt länge för att vi ska dra alltför stora slutsatser på dess effekter. Värt att notera är att inga större förändringar har skett vad gäller anslagsfördelning. I många av kulturplanerna lyfts dansen fram som prioriterat område – kommer det att hanteras genom ökade uppdrag för scenkonstinstitutionerna? I några regioner verkar det vara fallet. Ett intressant resultat som vår undersökning visar är att scenkonstinstitutionerna har ett utvecklat samarbete med många olika delar av samhället, samarbeten som i de flesta fall skapats innan kultursamverkansmodellen trädde i kraft. Dessutom samverkar man ofta i större utsträckning än vad uppdragen kräver.

Vad som inte har diskuterats tillräckligt är att de strukturella förändringarna ser olika ut i olika regioner, där landstingen alltid är nav men på olika sätt har delegerat allt eller delar av kulturuppdraget på regionförbund. Vad innebär det för scenkonstaktörerna när ansvarsfrågan i vissa regioner kan bollas mellan två instanser, som kan hänvisa ansvar till varandra? Och var befinner sig den nationella kulturpolitiken i detta nu, och inte mindre intressant, inom en nära framtid?

Kommentera
24 juni 2013 under Noterat | 2 kommentarer

Kulturekonomiska diskussioner i Almedalen

red red

Almedalsveckan närmar sig och diskussionerna som berör kultur och inte minst de kulturekonomiska frågorna är många även i år. Kom gärna in med era tips så uppdaterar vi denna lista.

Svensk Scenkonst samlar liksom de senaste fyra åren ett flertal seminarier som berör kulturekonomiska frågor, bland annat om hållbar tillväxt i livemusiken, att förena kulturens egenvärde med samhällsnytta och kultur som drivkraft för reigonal utveckling. Kungliga musikhögskolan anordnar ett seminarium om hur musik och utbildning skapar affärsnytta. KreaNord kommer diskutera hur man skapar ramverk för att unga kreatörer ska ha möjlighet att bli framgångsrika även kommersiellt. Folkets Hus och Parker arrangerar bland annat ett seminarium om kulturens roll i samhället. Kommande kulturhuvudstaden Umeå arrangerar seminarier om kulturdriven stadsutveckling och kulturdriven tillväxt. Och Stockholm University of the Arts arrangerar ett seminarium om konstnärlig forskning. Kulturrådet har ett välfyllt program med underrubriken “kulturens roll för människan och samhället” och tar bland annat upp kulturen och Sverigebilden som arrangeras i samarbete med Svenska institutet.

Några av de sammanhang där vi är engagerade på olika sätt är i Mälardalsrådets seminarium om kreativa näringar, Kulturanalys seminarium om Crowdfunding och Örebro kommuns seminarium om kultur kopplat till attraktivitet.

***

Uppdatering

 

Kommentera
14 juni 2013 under Noterat | kommentera

Seminarium om organisation och ledarskap i kreativa företag

red red

Igår arrangerade Handelshögskolan ett seminarium utifrån Vinnovas forskningsprojekt om de kulturella och kreativa näringarna, som också sammanställts i boken ”Kreativt kapital: Om ledning och organisation i de kulturella och kreativa näringarna”. Redaktörerna för boken, Emma Stenström och Lars Strannegård, ledde seminariet och Klara Adolphson från Vinnova inledningstalade.

Representanter från forskargrupperna som deltagit i projektet presenterade sina slutsatser efter de sammanlagt 23 fallstudier som gjorts inom ett relativt brett spektrum av företag och branscher inom de kulturella och kreativa näringarna. Bland annat företag inom arkitektur, reklam, film, mode och måltid.

En av de slutsatser som lyftes fram var betydelsen av att ha en tydlig personalidé (jämför affärsidé) när ett företag växer. Det är viktigt bland annat för att skapa en lokal förankring då exempelvis en restaurang/klubb öppnar på en ny plats och att skapa en företagsidentitet (vilket ofta utgår från en ”antiidentitet” om vad man inte är). En annan slutsats var och att bejaka en mångfald av företag då det bidrar till en mångfald av innovationer.

Seminariet avslutades med en paneldiskussion med praktiker, deltog gjorde Stefan Ytterborn grundare av POC, Magnus Meyer vd för Tengbom arkitekter, Ingrid Rudefors från Filmregion Stockholm‑Mälardalen och Sven-Olof Bodenfors, grundare av Forsman & Bodenfors och var ordförande i Rådet för kulturella och kreativa näringar.








Kommentera
9 juni 2013 under Samtal | kommentera

SAMTAL/Kerstin Olander: Viktigt att regionalt samordna insatser för de kulturella och kreativa näringarna

red red

Kerstin Olander arbetar med regional samordning av kultur och kreativa näringar på kulturförvaltningen vid Stockholms läns landsting. I slutet av maj beslöt kulturnämnden landstinget ska ta en ledande roll i samordningen av att genomföra handlingsplanen ”Kreativa Stockholm”. Handlingsplanen togs fram inom projektet Creative Stockholm som pågick från 2009 till och avslutades i början av 2012. Tidigare har Kerstin Olander bland annat varit verksamhetsledare för Film Stockholm som bland annat arbetar med att talangutveckling av filmare vid Filmbasen och filmpedagogiska insatser i länet.

Varför är ett regionalt samarbete viktigt kring frågor som rör kulturella och kreativa näringar?
Det är viktigt att få in kulturen och dess företagare i länets utvecklingsplaner. Därför är kopplingen till RUFS 2010 och samverkan med det regionala utvecklingsarbetet genom avdelningen för trafik, miljö och regionplanering (TMR) bra. Dels är de viktigt att samordna de strategiska insatserna då varje enskild kommun inte har resurser att ha en sådan uppbyggd struktur. Dels innebär det också att landstinget kan vara en tydligare motpart mot staten i de här frågorna. Det finns en hel del statliga medel som vi inte haft möjlighet att söka för att vi inte har haft en regional samordning i de här frågorna.

Vad innebär beslutet i landstingets kulturnämnd?
Beslutet innebär att kulturförvaltningen vid Stockholms läns landsting ska ta en tydligare roll i arbetet med handlingsplanen. Ett önskemål som varit starkt från de kommuner som visat intresse för arbetet med handlingsplanen.

I första hand innebär det att landstinget ska sammankalla de olika nyckelaktörer som visat intresse för att driva de insatser som ingår i handlingsplanen. Landstinget kommer alltså inte själva att driva några projekt i detta läge. Det första mötet planeras till efter sommaren då vi kommer gå igenom vilka frågor och insatser som ska prioriteras. Just nu känns det väldigt positivt att nämnden tagit beslutet och att det gjordes i politisk enighet.

Vilka är nyckelaktörerna?
Det är dels ett antal kommuner, både kultur- och näringslivsförvaltningarna, Länsstyrelsen, några högskolor och organisationer. I olika frågor kommer olika aktörer ha en mer operativ roll. Även om exempelvis Länsstyrelsen har en tydligare roll när det gäller näringslivsperspektiv och landstingets kulturförvaltning när det gäller kulturperspektivet är det viktigt att minska gapet där emellan. Att hitta nya vägar att kommunicera och att implementera varandras modeller.

Vilka insatser handlar det om?
Bland annat en kommunikationsplattform för att synliggöra kulturutbudet i länet, konstnärlig forskning, inkubatorverksamhet och att ta fram nyckeltal och statistik. Några av handlingsplanens förslag på insatser är redan igång som innovativ kultur. Gruppen måste dock prioritera vad som ska göras först och diskutera vilka insatser som kanske tillkommit utanför handlingsplanen.

Det var ett tag sen handlingsplanen presenterades. Varför har beslutet dragit ut på tiden?
Många kommuner och andra aktörer har arbetat med frågorna i många år. Ingen har emellertid haft mandatet att samordna de insatserna. Då har också tiden runnit iväg och insatserna inte kunnat utnyttjas på mest effektiva sätt.

Kommentera
31 maj 2013 under Noterat | kommentera

Mälartinget 2013

red red

Igår, på Uppsala Konsert & Kongress, samlades 250 deltagare vid Mälartinget som i år hade temat kreativa näringar. Bakom tinget står Mälardalsrådet som är en storregional mötesplats för de fem länen i Stockholm-Mälarregionen.

Tobias Nielsén presenterade en ny rapport från Volante, ”Kreativa krafter: Stockholm-Mälarregionen”, med statistik över den kulturella och kreativa sektorn i regionen och talade om varför denna sektor är viktig. Efter Tobias följde ett block om tjänstedesign där Claes Frössén från Svid, Elin Ankerblad från Doberman och Rickard Bracken från Handisam deltog. Särskilt intressant var det att höra hur Doberman arbetat med en designprocess vid Sahlgrenska sjukhuset för att utveckla sjuksköterskornas rond. Elin talade om hur de enligt designmetodik involverar de som ska använda tjänsten i utvecklingsprocessen. Att först identifiera behoven och sedan lösningen/produkten/tjänsten kan låta självklart men det är alltför sällan så det går till.

Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth talade efter lunch om arbetet med regeringens handlingsplan och de kulturella och kreativa näringarna ur ett europeiskt perspektiv. Hon nämnde att efter handlingsplanen går arbetet med de kulturella och kreativa näringarna in i det ordinarie näringslivsarbetet. Angående sitt arv som minister sa hon att ”Den viktigaste kulturreformen under min tid är inte samverkansmodellen, utan Skapande skola.”

På eftermiddagen hölls ett block om dialogprocesser i samhällsplaneringen. Det vill säga om olika metoder för att involvera medborgare i stadsutvecklingen. Dagen avslutades med ett perspektiv om vad nästa steg är där bland annat Annette Mattsson från Filmregion Stockholm-Mälardalen och Johanna Skantze från Generator talade.

Kommentera
7 maj 2013 under Samtal | kommentera

SAMTAL/Carin Daal: Vad jag lärt mig

Tobias Tobias

 

Första gången jag träffade Carin Daal jobbade hon på KK-stiftelsen (Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling). Fler var inblandade, men Carin var den tydligaste drivkraften under många år i arbetet för att lyfta fram upplevelseindustrin.

Långt före de flesta andra, vilket innebar att det fanns lite att lära av. Allting som genomfördes gjordes för första gången — statistikinsamling, mötesplatser, kompetensutveckling av olika slag — utan den flora av lärdomar och exempel som finns idag.

Det känns som att historien har givit henne rätt, att det var något viktigt som hon och KK-stiftelsen var inne på. Men var alla satsningar lika lyckade?

Idag har hon utvidgat ansvarsområde som chef för entreprenörskapsenheten vid Näringsliv Skåne — och det är intressant hur denna näringslivsenhet vid Region Skåne samverkar med kulturenheten.

Det blev ett långt samtal om lärdomar och framtid, men värt att läsa.

KK-stiftelsens satsning på upplevelseindustrin gjorde avtryck. Hur ser du på satsningen i efterhand?
Jag tycker att det var en modig satsning som gjordes i rätt tid – precis när teknikutvecklingen inom IT-området tagit fart. Drivkraften bakom satsningen var till stor del behovet av att fylla den nya tekniken med innehåll samt att förstå vad denna nya teknik kunde få för betydelse för nya konsumtions- och livsstilsmönster. Satsningen handlade om att synliggöra nya branscher och dess kompetenser som viktiga innehållsleverantörer, där det inte skulle räcka med att satsa på teknikutveckling om Sverige ska kunna konkurrera globalt.

Satsningen bestod av ett antal delar; kunskapsutveckling, komptensutveckling av branscherna via satsningen på mötesplatser och utveckling av utbildningar för näringslivet. Kunskapsutvecklingen, där bland annat statistikframtagning, studier av olika slag för att få mer kunskap om branscherna har varit en del, tror jag har varit jätteviktig för hur vi arbetar nationellt, regionalt och kommunalt med satsningar på detta område idag.

Mötesplatssatsningarna, som handlade om att stimulera det branschöverskridande mötet mellan olika områden inom upplevelseindustrin, har varit framgångsrika på olika sätt. Man kan dock konstatera att det krävs långsiktiga finansiella åtaganden från det offentliga om denna typ av satsningar ska fylla den strukturförändrande roll som vi önskade. Där har inte alla mötesplatssatsningarna lyckats.

Den tredje satsningen, som kopplar till utbildningar riktade mot näringslivet, så är jag övertygad om att det krävs att näringslivet kontinuerligt kompetensutvecklar sig, men att formerna för detta måste utvecklas. Inom ramen för KK-stiftelsens satsning var det utbildningar på magisternivå som vi arbetade med och mina erfarenheter är att små- och medelstora företag generellt inte ser att de har tid med denna form av utbildningar. Här finns fortsatt mycket att göra.

Har du dragit några generella lärdomar som du vill dela med dig av?
Främst att entreprenörerna inom dessa branscher/områden mycket sällan drivs av att tjäna pengar utan drivs utifrån lusten att skapa och i många fall även av att förändra samhället. Många gånger ser man sig som en ofrivillig företagare. Att bli sedd och eventuellt få stöd med delar av sitt företagande kan dock göra mycket för att utveckla synen på att vara och se sig som företagare.

En annan viktig lärdom handlar om potentialen i att lära branscherna emellan. Här finns en jättepotential som jag ser det. Inom ramen för KK-stiftelsens satsning testade vi bland annat detta – att sätta samman grupper från olika branscher där man tittade på affärsmodeller och produktionskedjan och jämförde och lärde av varandra.

Slutligen är min lärdom att entreprenörskap i stort kräver samma typ av stöd, och att nätverk är en av de viktigaste nycklarna till framgång. Här saknas det ofta välfungerande nätverk för entreprenörer inom kulturella och kreativa näringar. Man har inte rätt kontakter för att hitta kapital, komma in på rätt marknader etcetera. Detta behöver utvecklas!

Då sa vi upplevelseindustrin. Nu säger kulturella och kreativa näringar, alternativt sektorn. Spelar det någon roll att vi har bytt namn på vad vi pratar om? Eller är det kanske olika saker?
Både ja och nej. Det spelar roll på ett sätt. Det vi ville åstadkomma med begreppet upplevelseindustrin var att sätta fokus på konsumentledet och att det finns en ny industri, med branscher som inte tidigare synliggjorts som viktiga vad gäller att bidra till BNP exempelvis. Med begreppet kulturella och kreativa näringar så läggs fokus på producentledet på ett annat sätt och drivkraften till värdeskapandet syns inte lika tydligt.

Jag tror dock att de som är verksamma inom näringen till stora delar känner sig mer hemma i det senare begreppet och det är nog viktigast.

Det var mycket fokus på mötesplatser och du skrev även bok med Stina Algotson på temat. Är mötesplatser något som du tagit vidare i din nya roll på Region Skåne.
Inte i dagsläget. Den satsning som vi på Näringsliv Skåne bedriver tillsammans med Kultur Skåne är i sin linda. Vi har tagit fram en gemensam strategi politikområdena emellan och nästa steg är att klubba en gemensam handlingsplan. Efterfrågan på olika former av mötesplatser har dock framkommit inom ett antal områden, så vem vet. Ett resultat av KK-stiftelsens satsning är Media Evolution här i Malmö, en mötesplats för medieindustrin i södra Sverige – och det finns önskemål om att utveckla liknande miljöer i Skåne.

Hur kan man från offentlig sektor stärka entreprenörskap?
Vi arbetar utifrån en tillväxtmodell som är ganska enkel:

  • Få fler att vilja bli entreprenörer i Skåne genom satsningar på entreprenörskap inom utbildningssystemet samt genom attitydförändrande insatser.
  • Stärka befintliga entreprenörer i Skåne genom att utveckla stödstrukturen runt entreprenörerna (rådgivning, kapitaltillgång med mer), utveckla inkubatorer och stärka nätverk.
  • Attrahera entreprenörer till Skåne genom att utveckla attraktiva miljöer (inkubatorer, mötesplatser med mer) samt bygga internationella nätverk för entreprenörer

Vilka insatser gör ni för att klara dessa utmaningar?
I dagsläget arbetar vi framför allt med de två första punkterna enligt modellen som jag beskrev tidigare.

En viktig uppgift är att stimulera till entreprenörskap inom samhällets olika sektorer såsom privat, offentlig, idéburen- och akademisk sektor. Detta gör vi genom att initiera, finansiera och koordinera aktörer och projekt för att utveckla kunskap, arbetsmodeller med mer inom de olika sektorerna. Satsningen på kulturella och kreativa näringar är ett exempel på ett särskilt område som vi fokuserar på, entreprenörskap inom vården är ett annat.

I arbetet med att stärka utvecklingen av ett mer entreprenöriellt förhållningssätt har vi gjort ett antal satsningar mot grundskolan under åren för att kompetensutveckla skolpersonal inom entreprenöriellt lärande. Vi har just nu också riktade satsningar mot högskolan för att få in entreprenörskap som en del i utbildningen. Dessutom gör vi en hel del satsningar för att synliggöra skånska entreprenörer samt generellt öka kunskaperna om entreprenörskapets betydelse för tillväxt.

Slutligen vill vi medverka till bättre förutsättningar för företagsutveckling i olika faser genom att utveckla det stödsystem som ska främja entreprenörskap, nyföretagande och utveckling av företag och innovationer. Här handlar ofta insatserna om att finansiera olika aktörer och deras arbete med att hjälpa entreprenörerna i olika skeden i deras företagsutveckling.

Vad som är intressant med Skåne är att det verkar som att näringslivsenheten arbetar med kulturenheten. Eller är det kanske bara som det verkar…? Vad innebär det samarbetet mer konkret?
Nej, det är inte bara som det verkar utan det är väldigt mycket på riktigt och känns väldigt positivt. Detta var något vi försökte få till på nationell nivå tidigare. Nu händer det på regional nivå! Här ser jag en stor möjlighet vad gäller att skapa förutsättningar för tillväxt inom de kulturella och kreativa näringarna. Genom att få två olika system att mötas kan nya mönster och förutsättningar skapas vad gäller arbetssätt, nätverk, modeller för affärsutveckling med mer.

Du är från Göteborg, bodde länge i Stockholm och är nu bosatt i Malmö. Upplever du stora skillnader mellan storstadsregionerna i hur man ser på innovation och entreprenörskap?
Ja. De är tre olika städer med ganska olika förutsättningar.

Stockholm är mycket större, här finns den svenska finanssektorn och de flesta huvudkontoren på plats. Min uppfattning är att det offentliga, och näringslivet, ofta haft uppfattningen att saker och ting händer av sig självt här. Konkurrensen om uppmärksamhet är stor i Stockholm vilket gör det svårt att få utrymme att synas och höras och därmed minskar kraften att lyckas samlas och enas på en plats eller inom ett område. Ett exempel är inom designområdet där jag under snart tio år följt diskussionen om ett designmuseum eller utvecklingscentrum för design. Men där man inte lyckats enas och därmed inte lyckats skapa tillräcklig kraft i frågan som jag ser det.

Göteborg och Malmö liknar varandra mer. Här har det funnits ett antal starka personer, ofta män, som pekat med hela handen för att skapa förnyelse efter ganska svåra omstruktureringar inom stadens näringsliv. I båda städerna finns en undergroundkultur att bygga på. I Malmö, som ju är mindre, med en ganska liten stadskärna blir satsningarna väldigt tydliga och nätverken lättare att hantera. Det offentligas roll blir viktigare exempelvis i rollen som riskkapitalist.

Slutligen, du har själv varit entreprenör och drivit eget företag, vad är din viktigaste lärdom från den tiden som du tar med dig i arbetet idag?
Jag var med och startade ett möbelföretag ihop med två killar där affärsidén var att göra möbler av gammalt norrländskt ladvirke och förmedla historiken kring varje lada med varje möbel. Hade vi vetat vad vi vet idag, att möbler ska produceras i Småland och att där finns fantastisk kunskap och bra nätverk, så hade vi sparat massor av arbete och pengar. Med andra ord rätt kunskap och nätverk är avgörande i starten av ett företag. Kan jag vara med och bidra till det känns det väldigt värdefullt oavsett bransch.

Kommentera
26 mars 2013 under Noterat | kommentera

Kultur och attraktiva städer (Kulturting, Jönköping, del 2)

Tobias Tobias

Om vi på Kulturtinget i Jönköpings län började med att prata om ”Kreativa Europa” så fortsatte vi med Sverige och mer konkret kopplingen till samhällsplanering och attraktionskraft.

Först pratar jag. Sedan pratar Rudolf Antoni, utredare och biträdande näringspolitisk chef för Fastighetsägarna.

Jag följde upp Johanna van Antwerpens europeiska perspektiv med att försöka ge en bakgrund till varför och hur vi pratar om kulturella och kreativa näringar. Det blev också en slags blinkning till mitt tidigare föredrag om Kulturskolans betydelse.

I sitt föredrag utgick Antoni bland annat från den rapport han skrivit för Fastighetsägarna, “Kulturen och staden”. I rapporten har ett kulturindex tagits fram över invånarnas kulturvanor i de 34 största svenska städerna. Sedan ställs kulturindexet mot andra variabler som befolkningsökning, andel högutbildade, bostadsrättspris, handelsindex, arbetslöshet, folkmängd och inkomst för att se hur sambandet ser ut dem emellan. Sambandet mellan ett högt kulturindex visar sig vara vara särskilt starkt mellan en hög inflyttning och hög utbildning och ett högt handelsindex.

 

Kommentera
25 mars 2013 under Noterat | 1 kommentar

Kreativa Europa (Kulturting, Jönköping, del 1)

Tobias Tobias

Kreativa Europa nämns ibland. Det är EU-kommissionens idéprogram och förslag på en sammanslagen och utökad budget för kultur- och medieområdet. Det är EU:s kulturavdelning (”DG Culture”) som står bakom det.

Men från ett annat håll pågår olika insatser, nämligen från ”DG Enterprise”, det vill säga näringspolitiskt. De har bland annat satt igång European Creative Industries Alliance.

Jag vet ganska lite om vad som pågår och i ärlighetens namn tycker jag att det varit ganska tyst, men till Kulturtinget i Jönköpings län hade vi lyckats få Johanna van Antwerpen från Amsterdam (jag var själv föreläsare och Volante hade hjälpt till med programmet). Hon är koordinator för European Creative Industries Alliance (ECIA) och det var intressant att få överblick.

Dessutom pratade hon om sitt arbete för Amsterdamregionen. Hon var med och grundade Amsterdam Innovation Motor, började själv men nu är organisationen en hörnsten i Amsterdams utvecklingsarbete.

Nedan inspelning från hennes föredrag från Jönköping. Hon börjar prata ungefär 35 minuter in.

Först ut är författaren Mian Lodalen som är uppväxt i Jönköping. Hennes föredrag är också värt att lyssna till. Mian pratar om hur kultur kan vara så mycket och hennes väg in.

(Tack till Jönköpings läns landsting och V-art.)

Kommentera
21 mars 2013 under Noterat | 3 kommentarer

Kulturskolan bakom USA-ettor

Tobias Tobias

Vem hade kunnat tro att killen längst upp till höger med glasögon sex år senare skulle bli en av världens hetaste låtskrivare med sin första USA-etta? Idag har han varit med och skrivit fler låtar (sex) som toppat USA-listan än både Benny Andersson och Per Gessle.

Det är Johan ”Shellback” Schuster, idag 28 år, på bilden. För några veckor sedan tog han emot Regeringens musikexportpris av handelsministern Ewa Björling. Ur motiveringen: ”Tillsammans med kollegan Max Martin var Shellback trefaldigt nominerad inför 2013 stora Grammy-gala i USA och av den amerikanska musikbranschbibeln Billboard har Shellback rankats som den just nu hetaste musikproducenten i världen.'”

Jag använde Shellback som exempel när jag höll föredrag på en konferens i Malmö om Kulturskolans framtid för några dagar sedan. Kopplingen var naturlig eftersom superproducenten skrevs in på Kommunala Musikskolan i Karlshamn för snart två decennier sedan.

Det roliga var att hans trumlärare — Peter Svensson, eller trum-Peter — satt i publiken. Peter var Shellbacks lärare från årskurs 4 till och med årskurs 3 på det estetiska programmet på gymnasiet. Jag hade pratat med Peter innan när jag gjorde research och hade fått en bakgrund.

Det är en historia om vikten av kulturell infrastruktur och att talanger kommer från hela landet, även om de dras till Stockholm och, i det här fallet, till slut Hollywood. Historien visar också på vikten av dedikation och träning, men också på betydelsen att få tillträde till lärare som kan vägleda samt lokaler.

Det är också ett bevis för hur estetiska gymnasieprogram, studieförbund (läs Jan Gradvall) och musik-/kulturskolan har en stor betydelse — och, utöver att tillföra mycket för människors och samhällets utveckling på olika plan, också bli en oerhört lönsam affär.

Handelsministern igen: ”Intresset för svensk musik och den betydelse som svenska musikframgångar har på den internationella arenan går inte att underskatta. Det är därför särskilt glädjande att idag få dela ut Regeringens musikexportpris till musikskapare som bidrar till att öka både kännedomen och nyfikenheten på Sverige i utlandet.”

Hear, hear.

Johan ”Shellback” Schuster mottagare av Regeringens musikexportpris 2013.


Min väl använda figur: bredd leder till elit. Men oerhört relevant i exemplet Shellback.

Jag jämförde med idrottens organisation. En fråga borde vara hur fler kultur-Zlatan kan få tillträde och kunna utvecklas. Potentialen är gissningsvis enorm.

Kommentera
20 mars 2013 under Samtal | 2 kommentarer

SAMTAL/Gott självförtroende viktigt för internationell framgång i modebranschen

Tobias Tobias


Lisbeth Svengren Holm är professor i Fashion Management vid Textilhögskolan i Borås och har bland annat en bakgrund som forskningsansvarig på Svid. Hon är nu aktuell med två studier om svenka modebranschen; ”Internationell tillväxt i svenska modeföretag” i samarbete med ASFB och kapitlet ”Entreprenörskap och kreativitet i design- och modeföretag” i boken Kreativt kapital.

Är det relevant att tala om ett svenskt modeunder?
Det är en medieterm, antagligen som en följd av talet om det svenska musikundret, och därför att många modeföretag har varit framgångsrika internationellt under 2000-talet. Sverige har inte haft så många stjärnor i den internationella modevärlden och därför uppmärksammas det självklart när det blir nästan som en våg av företag som lyckas internationellt. Att de lyckas är dock resultat av hårt arbete och bra timing snarare än ett under.

Vilka är framgångsfaktorerna för de företag som har lyckats att växa även utanför Sverige?
Framförallt en stark ambition att bli internationell aktör, vilket till stor del beror på att man såg Sverige som en för liten marknad. Har man produkter med hög modegrad, bra kvalitet i ett högre prissegment än det som kedjorna erbjuder är den svenska marknaden mycket liten. Därför har export setts som nödvändig för att växa. Och växa vill man. Samtidigt växte dessa företag även i Sverige, vilket var en positiv överraskning. Det gav också resurser för den fortsatta expansionen utomlands. Dessutom – och lika viktigt – anser de framgångsrika företagen att deras produkter håller för en internationell konkurrens – det finns således ett gott självförtroende. Det är också bra timing för den svenska modedesignen, vilket inte minst utländsk media lyfter fram. Förutom rätt produkter i rätt tid har de svenska företagen en god leveransförmåga, vilket är A och O i en bransch som är oerhört tidsintensiv med korta säsonger för ordinarie försäljning.

Vilka marknader är viktigast för svenska modeföretag?
De nordiska marknaderna är viktiga därför att de är nära och har ungefär samma affärskultur, vilket underlättar. Men även europeiska marknader som Tyskland och Holland är viktiga. Frankrike är viktig därför att det har så hög modestatus och lyckas du där är det inkörsporten till flera andra länder. Inte minst de asiatiska som har sina främsta inköpsresor till Frankrike. Men den marknad som verkar locka mest är USA, och då framförallt New York. Fast USA har många handelshinder som kan vara svåra att forcera.

På vilken sätt har H&M haft betydelse för andra svenska modeföretag?
H&M marknadsför sig inte som svenskt företag, så på det sättet är H&M ingen ban­brytare för svenskt mode bland konsumenter. Samtidigt har H&M:s framgångar gjort branschen uppmärksam på svenskt mode och det kan ha haft betydelse för nya företag när de söker agenter och distributörer. Dessutom, och kanske viktigast, är att många personer som nu driver egna företag har arbetat på H&M och där har haft en mycket bra skola.

Du har följt diskussionen om design från ett flertal perspektiv och under lång tid. Hur står sig designbegreppet idag tycker du?
Inom mode har design alltid haft en självklar roll och det har inte ändrats. Men när det gäller själva designbegreppet har det vidgats och är mer nyanserat idag, inte minst på grund av att intresset för design rent allmänt har ökat. Det står inte bara för den ytliga formen utan även för process och funktion – och som något som skapar mening hos produkter – och det är något som sker i samklang med användarna. Design är inte längre något som bara professionella designer ägnar sig åt. Även konsumenter och användare är mer involverade i designprocessen, ibland till och med organiserat och med hjälp av tillverkaren som tillhandahåller verktyg för detta, till exempel via nätet. Deltagande processer så kallad ”participatory design” blir vanligare och därmed blir även konsumenterna designer – mer eller mindre. Även utvecklingen inom service design har lyft fram designprocessen, det vill säga den kompetens och det synsätt som designer har, i sammanhang som inte var lika vanliga tidigare, till exempel bland tjänsteföretag inom såväl offentlig verksamhet som privata tjänsteföretag.

I ert kapitel i boken ”Kreativt kapital” har ni träffat spännande företag som POC, Zound och Whyred. Vad blir du mest överraskad av?
Det som är slående är hur stark den muntliga diskussionen av vad varumärket står för på en nästan filosofisk och känslomässig nivå samtidigt som produkten står i centrum för varumärket. Alla känner för varumärket och för produkterna. Och det gäller alla oavsett vilken funktion man har. Zound har växt så otroligt snabbt, så det är nog ingen överraskning att man har behövt utveckla organisationen och ta fram fler styrdokument. Men annars är det överraskande lite skriftlig dokumentation. En annan sak som är slående är hur man betonar friheten – att man värnar om den och är rädd att förlora den när man växer.

Ni lyfter fram ledarna eller entreprenörerna ganska mycket och jämför med Steve Jobs passion för produkterna och fokus på kreativitet och perfektion. Samtidigt menar ni att det är ”de ständiga diskussionerna” som driver det kreativa företag framåt. Hur är det egentligen – vad är viktigast?
Ledarna, entreprenörerna, är absolut viktigast därför att utan deras visioner och passion skulle det inte bli företag – och de sätter en nivå för vilka frågor som är viktiga att diskutera. Utan de ständiga diskussionerna och frågorna – och idéerna – från medarbetarna skulle inte heller ledarna utvecklas, vilket skulle vara mycket negativt för företagen.

Kommentera