Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
21 februari 2013 under Noterat | 1 kommentar

Göra skillnad. Apropå gubblallarna (New York del 2)

Tobias Tobias

Här nedan en bild på det som gjort mig mest irriterad på sistone. Att ställa upp i Melodifestivalen för att sjunga ironiskt om en ”jävla schlager” är ett hån mot de som faktiskt kastar sig ut där och försöker göra något på riktigt.

Visserligen är inte Melodifestivalen arenan för det mest vågade och utmanande — men jämför med 18-årige Amanda Fondell som verkligen försökte sig på något, något unikt, och som floppade tyvärr.

Tommy Körberg är en av Sveriges bästa sångare. Varför inte försöka göra ett avtryck, än en gång? Orkar han inte längre? Att sedan svenska folket sedan röstar fram de här gubblallarna är en annan sak och både obegripligt och beklämmande.

Det har gått en vecka sedan jag lyssnade på Tim O’Reilly i New York. ”The innovator’s innovator” som han presenterades. Han var oerhört inspirerande och avslutade med:

”It’s not about how much money you make, but how much difference you make. 
Work on stuff that matters.”

Det känns som att Körberg och hans grupp, vad den nu heter, befinner sig på längst bort på andra sidan av den skalan som O’Reilly måttade upp. O’Reilly är en av mina förebilder, men han var över huvud taget sevärd för alla som funderar över media och kultur i allmänhet och böcker och bibliotek i synnerhet. Se videon längre ner.

20130221-142648.jpg

 

 

Kommentera
18 januari 2013 under Analys | kommentera

Åtta perspektiv på film och nya medier

Tobias Tobias

Är det bara jag som har känslan att filmbranschen — såväl den svenska som internationellt — tittar sig lite villrådigt runt omkring på den teknologiska utvecklingen och inte alltid vet hur man ska förhålla sig. Ibland blir det huvudet i sanden, ibland några trevande försök för sakens skull.

Visserligen ser vi stora innovationer också, men kommer inte de utifrån, från andra håll än traditionella branschaktörer?

Jag är följeforskare för EU-projektet Moving Pictures 2, som drivs av Filmregion Stockholm-Mälardalen, och ett av deras delprojekt handlar just om nya medier. Frågan är förstås hur de ska angripa detta område som har så många olika infallsvinklar. Jag har tidigare varit inne på frågan i samband med rapporten ”Film utanför filmen” (om rapporten och releasen, om seminarium och andra artiklar,

I ett försök att bena ut hur man från filmens perspektiv kan fundera kring nya medier har jag landat i punkterna nedan. Har jag missat något? Andra kommentarer? Resonemanget är förstås basala till viss del, men sådana bitar måste också med, inte minst eftersom inte alla är insatta.

Hur filmen produceras. Nya sätt att filma, utveckla animationer och på övriga sätta ”göra film” har möjliggjorts av teknologisk utveckling. Till exempel har videokameran på mobiltelefonen använts för att filma (även om resultaten främst kan ses som experiment). Mer banbrytande har varit utvecklingen inom animation vilket märks i filmer som ”Sagan om ringen”-trilogin.

Hur en film definieras. Är ”film” detsamma som långfilm? Se till exempel hur Youtube, en av världens största webbsajter, därutöver huserar mängder av videoklipp som gjorts av både professionella och amatörer. I flera fall handlar det dessutom om bearbetningar av befintliga filmer; och det har i flera talats om att en film inte längre är färdig när den släpps utan det är då bearbetningar gjorda i en hybrid- eller remixkultur tar vid (prokonsumtion).

Hur en film bara är en medieform. Karaktärer som skapas på film har sedan länge även tagit sig ur filmen och sålts som leksaker, tshirttryck eller tagit plats i andra medieformer som bok eller datorspel. Det är då vi kan prata om crossmedia. Ett annat ord, myntat av amerikanske professorn Henry Jenkins, är transmedia som syftar på hur en historia som berättas i en film kompletteras av andra, unika berättelser på olika plattformar, men som är sammanflätade.

Hur en film distribueras. Digitaliseringen har medfört möjligheter för nya typer av distribution. Det gäller såväl hur filmer sprids till biografer som nya distributionskanaler (internet). Detta har medfört att fönsterneutralitet lyfts fram, till exempel inom ramen för Filmavtalet där vissa korrigeringar har skett som tar hänsyn till nya distributionssätt (även om biografdistribution fortfarande är huvudspåret; men i nya Filmavtalet står att Sverige ska vara ledande i Europa på nya tekniska plattformar). Till en följd av den teknologiska utvecklingen kan vi idag se filmer på en mängd olika sätt: via mobiltelefonen, via surfplattan, via datorn, utöver traditionella sätt som på biografen eller på teve. Bland hoten märks biografdöd och olaglig nedladdning.

Hur en film diskuteras och rekommenderas. Internet har möjliggjort enorma databaser med information om film, liksom hur människor kan koppla ihop sig genom sociala medier och dela med sig av åsikter och sprida filmklipp.

Hur en film konsumerasDetta hänger ihop med både distribution och diskussion och s.k. prokonsumtion (apropå definition ovan), men det är viktigt att betona mottagarperspektivet.

Hur en film finansieras. Nya medier har dessutom skapat större möjligheter för s.k. crowdsourcing, då en mängd människor genom ofta mindre insatser kan finansiera filmprojekt. I USA märks tjänster som Kickstarter, i Sverige finns inom filmområdet Filmbasen som arbetar med en crowd culture-plattform (och där detta EU-projekt också är involverade).

Hur en film arkiveras. Hur ska filmarvet tas om hand, helst både arkiveras och tillgängliggöras.

***

För filmbranschens aktörer blir det relevant att fundera i termer av inuti eller utåtvänt. Ska man koncentrera sig på sina egna frågor innan det är dags att sitta på möten med IKT-klustret i Kista?

Jag tänker mig att man måste jobba på båda spåren. Utan något som helst utåtvänt perspektiv så kommer man förtvina helt, vilket Theodore Levitt förklarar fint i sin klassiska HBR-artikel om närsynthet (Marketing myopia). Samtidigt måste en organisation i en bransch i strukturomvandling fokusera inåt och inte tro att allting fyller samma funktion som tidigare.

Kommentera
18 oktober 2012 under Noterat | kommentera

Svenskarnas internetanvändning

red red

Igår släppte Stiftelsen för Internetinfrastruktur årets upplaga av “Svenskarna och Internet”, en rapport som behandlar svenskarnas internetvanor. På en rad områden märks det nu att internetanvändningen har slagit igenom och en ökning av användandet börjar plana ut. Själva användningen av internet i sig är hög i Sverige jämfört med andra länder, 89 procent använder internet. Det innebär dock att 1,2 miljoner inte alls eller väldigt sällan gör det och de är framför allt äldre över 45 år som uppger att de inte är intresserade som skäl.

De mobila uppkopplingarna ökar dock fortsatt kraftigt, 55 procent har i år en mobil uppkoppling. Förra året var den siffran 30 procent och 2010 var den 16 procent. Surfplattor har också slagit igenom på allvar i år, 20 procent använder en surfplatta nu och bland barnfamiljer är det så många som var tredje som gör det.

För att lyfta fram några siffror som berör kulturområdet. Musiken är ett område där det också skett en utplaning av den ökning som gällt tidigare. Två av tre svenskar använder internet för att lyssna eller ladda ned musik vilket är lika många som 2011, året då Spotify slog igenom stort. För tv- och videotittandet är motsvarande siffra 53 procent, också det i nivå med 2011. Fildelningen har dock inte minskat utan ungefär lika många fildelar och lika ofta som under de tre senaste åren. Och i ett längre perspektiv har fildelningen snarare ökat än minskat.

Användningen av e-böcker ligger dock fortsatt långt efter musik- och tv-områdena. Elva procent läser i en e-bok (här definierat som ”en bok som är elektronisk på skärm”) under en genomsnittlig vecka. För pappersboken är motsvarande siffra 70 procent. Endast två procent läser enbart e-böcker.

Läs hela undersökning som tar upp betydligt fler aspekter av vår vardag på internet än på kulturområdet. Ladda ned rapporten direkt.

Kommentera
18 augusti 2011 under Bok | 3 kommentarer

Nedkopplad

Tobias Tobias

image

Kanske du också loggade ur i somras? Eller känns det omöjligt med till exempel mejlen i mobilen?

I början av året fick jag ett boktips från journalisten Anders Mildner, som alltid har bra koll på ny facklitteratur inom kultur och samhälle. Han skulle recensera ”The Winter of Our Disconnect” där forskaren och journalisten Susan Maushart berättade om sitt experiment som pågick i ett halvår:

Utan internet.
Utan tv.
Utan mobiltelefon.

Utmaningen gällde inte främst henne själv, utan hennes tre tonårsbarn som så många andra levde sina liv i Facebook och med olika medier flödandes runt omkring en samtidigt. Det var inte minst därför som hårda (om än godtyckliga) regler blev nödvändiga. Men regler och målsättningar hänger tätt ihop.

Jag gillade boken skarpt och igår kom de första exen av en svensk utgåva — med titeln ”Nedkopplad” — till labbet här i Gamla stan. Mitt förlag Volante ger nämligen ut boken (reklam: läs mer och förköp här). Fyra månader har det tagit från start till nu: oerhört bra jobbat av alla från översättare till formgivare och inte minst Olle och Simon på Volante.

Susan Maushart kommer till Sverige i nästa vecka för att medverka på The Conference i Malmö. Hon samtalar dessutom med Johanna Koljonen på Kulturhuset i Stockholm nästa lördag kl 14 — då är ni alla hjärtligt välkomna!

Jag gillade boken av flera anledningar. Den var roligt skriven, diskuterade intressant kring bland annat barnuppfostran, och ifrågasatte sådant som så många av oss bara hyllar och erkänner per automatik.

Det sistnämnda är en del i en större trend. Den ensidiga hyllningskören till internet har fått flera tonarter. En annan bok som släppts nyss är ”Framtiden” av Jonas Andersson och Eric Schüldt. Jag har inte läst denna, men Andreas Ekström höjde den till skyarna i Sydsvenskan. Se även Anders Mildners krönika i SvD häromveckan, som kommenterats på några bloggar (klicka till exempel härifrån). Uppdatering: Hittar också Tobias Brandels artikel idag i SvD, där han bland andra talat med Susan Maushart.

Men jag noterar — och detta är viktigt — att debattörerna ofta talar förbi varandra. Susan är mer inne på internets dominans i vardagslivet, medan andra tar ett samhälleligt perspektiv kring öppenhet. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Själv loggar jag aldrig helt ur helt utan ser nedkopplad — för att låna ett ordval från Rasmus Fleischer — snarare som en gradfråga: alltså inte om jag kollar mejlen utan hur ofta.

Kommentera
13 april 2011 under Samtal | kommentera

SAMTAL/Joakim Jardenberg: "Internet innebär helt nya förutsättningar för kulturen"

Tobias Tobias

Om någon är spindel i nätet och guru inom sociala medier i Sverige är det Joakim Jardenberg. Han sprider vidare, han hejar på, han diskuterar — och blir diskuterad. Dessutom brukar han vara först. Bland annat startade han upp aftonbladet.se redan 1994, sedan länge en framgångssaga när det gäller affärsmodeller på nätet.

Jag är särskilt nyfiken på hans syn hur kultursektorn kan använda sig av– eller hotas av? — medieutvecklingen. Den 23 maj deltar han i vår utbildningsdag om digitalt deltagande. Det känns som ett unikt tillfälle då han ihop med tre andra experter kommer kunna anpassa diskussionen för kultursektorn (läs mer på Volante Academy).

Vad kan internets möjligheter tillföra kulturen?
Helt nya förutsättningar. I det korta perspektivet handlar det om en ny distributionskanal så klart. Att sända via nätet, i alla dess former, är relativt billigt och förhållandevis enkelt. Det betyder att det kan göras med små resurser, och att kulturen – i synnerhet den som redan är gemensam finansierad eller ofinansierad – når ut till så många fler än tidigare. Enklare tillgång för befintliga målgrupper, men också möjlighet att hitta nya, i synnerhet om man addera de sociala kanalernas spridningseffekter.

Distribution har alltid varit en trång sektor. Inte nu längre. Men det är inte slut där. Både interaktion och produktion har också fått helt nya förutsättningar. Det är egentligen bara ambitionen som sätter gränserna för vad som kan göras.

Du har bland annat hjälpt Helsingborgs symfoniorkester med livesändningar. Vad har ni uppnått?
Avsikten för de inledande försöken har varit enkel och på många sätt given i en digital värld: Sprida kulturen (självförklarande och en förhoppningsvis naturlig drivkraft för alla som sysslar med kulturella uttryck). Fylla salen (givetvis är digitalt på distans aldrig samma sak som analogt på plats). Bygga varumärket (både internt och externt visar det här på vilja att utvecklas, ta plats, vara aktiv.)

Sedan är det fortfarande väldigt mycket en experimentverkstad. Man testar och provar, och lär sig mer och mer för varje gång. Men det står redan klart att de tre målen är riktiga och att livesändningar på nätet är ett utmärkt sätt, bland många, att nå dem. Och så är det ju kul också.

Vad kan andra lära sig av de här exemplet?
Redan Aristoteles sa ju: ”What we have to learn to do, we learn by doing”. Jag brukar prata i termer som spaden i marken, babysteps och det urskånska ”klydda inte”. Att göra idag är inte så svårt, tekniken är tillgänglig, friktionen är låg. Inom kort ska vi paketera våra erfarenheter på ett sätt som gör att vem som helst kan komma igång med bara ett par knapptryckningar. Sedan kan man nog också lära sig att när man börjar en resa mot ett mer modernt och digitalt tänkande så händer mycket annat spännande också. Men det får vi återkomma till.

Vilka kulturformer tror du har mest att vinna på medieutvecklingen?
Jag vill helst inte göra en sådan indelning. Jag tror att alla har stora fördelar att plocka på att kunna vara sina egna medier. Det handlar om attityd, de egna förutsättningarna och – som sagt – att sätta spaden i marken.

Kommentera
12 oktober 2010 under Analys | 1 kommentar

Web is dead

Tobias Tobias

De ledande tidningarna för att sätta finger på vad som sker just nu har tagit upp ett liknande tema. Vi rör oss från öppenhet på nätet till slutenhet. Det blir enklare att ta betalt för kultur och tjänster, men det sker också på bekostnad på något.

Texten The Web is dead pryder omslaget till Wireds septembernummer 2010. Efter närmare två decennier av World Wide Web har cirka en kvarts miljon applikationer som Skype, peer-to-peer och Twitter utvecklats. Chefredaktören Chris Anderson nämner distinktionen mellan den helt öppna webben och halvslutna plattformar. Att använda internet behöver alltså inte vara liktydigt med att använda webben; olika typer av internettjänster nås allt oftare genom att använda appar i stället för en webbläsare.

Michael Wolff som också skriver på temat, nämner att webben konstruerades av ingenjörer och inte av redaktörer och att HTML-konstruerade webbsidor inte är så bra ur annonssynpunkt.

I The Economist står det i artikeln ”The Web’s Wew Walls” om tre olika typer av murar, ”Walled wide web”. Det anses att internets öppenhet är hotat. Den första muren är nationell, där Kina tas som exempel genom att det genomförs  en gedigen kontroll av internetlänkar och internettrafik. Den andra typen av mur är walled gardens där Facebook kan tas som exempel med slutna, interna meddelandesystem. Den tredje typen av mur är att det finns oro över att nätverksoperatörer (network operators) kan sluta avtal med innehållsleverantörer (content providers) som kan leda till att webbsidor som är villiga att betala gynnas.

Denna utveckling med fler slutna nätverk kan, som antyds i The Economist, hota internets grundläggande principer om öppen och fri tillgång till information som kan nås via sökmotorer. Författarna i Wired har ett mer neutralt förhållningssätt. Att vissa bolag som är ekonomiskt starka ska gynnas och de som inte är det missgynnas kan såklart ifrågasättas.

Öppenheten på internet, som var grundläggande från början, kanske kommer att leda till mer slutenhet. I väst är det marknadsekonomin som är den ledande ekonomiska strukturen. Det som inte är lönsamt i den fysiska verkligheten har svårt att klara sig. Vi kanske ser en början på en utveckling för internet, där liknande principer kommer att råda i den virtuella verkligheten som i den fysiska verkligheten, eller så är vi redan där.

Hur som helst ser vi ett mer moget och beräknande internet ta plats. Forskaren Daniel Johansson beskriver det i den kommande antologin ”Framtiden är nu” som att internet har passerat åren av ”vilda västern”. Nätets framtid handlar om påbyggnader och de företag som är stora idag — Google och Facebook — kommer hänga kvar på samma sätt som vi vant oss vid Ford och Coca-Cola.

Kommentera
3 september 2010 under Bok, Noterat | kommentera

Digital kulturpolitik — mitt kapitel i "Efter The Pirate Bay"

Tobias Tobias

Jag medverkar i den nya antologin Efter The Pirate Baysom ges ut av Kungliga Biblioteket och som sammanställts av redaktörerna Jonas Andersson och Pelle Snickars.

Mitt bidrag handlar om behovet av en digital kulturpolitik, och föreslår en mycket konkret modell för att komma igång med en sådan. Det är en modell som jag gillar skarpt och som jag tänker återanvända fler gånger, inte minst för att fånga kulturpolitikens viktigaste avvägningar generellt.

Framför allt försöker texten förklara varför en digital kulturpolitik — eller mer korrekt: en kulturpolitik som anpassar sig till digitaliseringen — handlar om mycket mer än upphovsrätten, utan medför många fler och djupgående konsekvenser.

Jag ska försöka återkomma mer om den här boken, men tills vidare:

Releasefest i Stockholm nästa onsdag, 8 september, på Kåken kl 18.00. Alla är välkomna. (Facebookgrupp här och pdf-inbjudan här.)

Ladda ner hela boken som pdf eller köp den superbilligt i ett skönt tryckt format.

***

Nedan mitt kapitel som pdf och i iPaper:

Efter The Pirate Bay – Tobias Nielséns kapitel

Kommentera
17 maj 2010 under Analys | 3 kommentarer

Digital kulturpolitik är inte bara digital

Tobias Tobias

Pelle Snickars, forskningschefen på Kungliga biblioteket, mejlar. Han är tillsammans med Jonas Andersson, doktorand vid Goldsmiths college, redaktör för antologin ”Efter Pirate Bay”.

Snickars vill att jag ska godkänna slutversionen av mitt bidrag till antologin som kommer ut i oktober. Jag har skrivit om att en kulturpolitik framåt måste rycka sig bort från Matteusprincipen — åt den som har ska vara givet — och ta hänsyn till en rad nya utmaningar.

Min bakomliggande poäng är att en digital kulturpolitik inte bara handlar om ”digitala frågor”, till exempel upphovsrätt. Sedan ställer jag upp olika vägval utifrån den begåvade modellen som byggs upp i François Matarassos och Charles Landrys artikel ”Balancing Act: Twenty-one Strategic Dilemmas in Cultural Policy”  från 1999. Jag har länge tänkt utforma en svensk variant av modellen och det här blir ett första försök.

Matarasso och Landry ställer upp olika motpoler, inte för att det handlar om val antingen eller, utan för att tvinga fram ställningstaganden. Några markerar den ideologiska grundsynen som bildar ramverket för all kulturpolitik. Andra är mer inriktade på verkställande utifrån det preciserade ramverket. Till exempel:

Utvald kultur <–> Vald kultur
5     4    3    2    1    0    1    2    3    4    5

Andra vägval som jag ställer upp är eget skapande/professionalism, livskvalitet/avkastning, privat/offentligt och förvaltning/experiment.

Nedan från min inledning (hur den ser ut just nu):

Om sjuttiotalets kulturpolitik handlade om att förse medborgarna med kultur är situationen radikalt annorlunda idag. Ett mediesamhälle har växt fram och ytterligare accelererats av Internets möjligheter att skapa och sprida kultur i form av musik, bilder och text. Utmaningen är inte längre att förse medborgarna med kultur, eftersom det snarare råder ett överutbud av kultur. Vi översköljs av musik, texter och bilder via tv:n, datorn, mobiltelefonen och i det offentliga rummet. I stället väcks andra frågor. Är vi nöjda med den sorts kultur som flödar, ofta producerad på en annan plats, ofta på andra språk än på svenska, ofta utan filter och mellanhänder? Vad är viktigast, att många får vara delaktiga eller att det finns utrymme för professionella konstnärer?

En kulturpolitik för 2010-talet måste hantera en rad avvägningar. För vilka är kulturpolitiken främst till för? Några få professionella, amatörerna eller publiken? Ökar Internet betydelsen av möten och levande kultur? I så fall, ska de stimuleras? Ska butiker som säljer kulturprodukter stödjas, för att de annars inte kan överleva? Därtill måste man fråga sig om inte samskapande över nätet skall uppmuntras och stödjas likadant som studiecirklar och föreningsaktiviteter; tänk körsång och målarkurser?

Andra skribenter är bland andra Andreas Ekström (skribent), Daniel Johansson (Datavetenskap, KTH), Johan Söderberg (Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet), Kajsa Klein (JMK, Stockholms universitet), Karl Palmås (Handelshögskolan Göteborgs universitet), Karl Sigfrid, (riksdagsledamot), Kristopher Schollin, (Juridiska institutionen, Göteborgs universitet), Lars Ilshammar (Arbetarrörelsens arkiv & bibliotek), Leif Dahlberg (Institutionen för datavetenskap och kommunikation, KTH), Nicklas Lundblad (Stockholms Handelskammare), Nina Wormbs (Teknik- och vetenskapshistoria, KTH), Ola Larsmo (skribent och författare), Oscar Swartz (skribent och IT-entreprenör) och Peter Jakobsson (Medie- och kommunikationsvetenskap, Södertörns högskola).

Kommentera
31 mars 2010 under Samtal | kommentera

SAMTAL / Per Strömbäck: om Netopia och nätets framtid

red red

Per StrömbäckDebatter där internet varit i fokus har stundtals varit polariserade och olika röster har ofta talat förbi varandra. Ett initiativ för att nyansera debatten är Netopia som beskriver sig som ett webb- och idéforum som vill diskutera nätets framtid. Bakom initiativet står Per Strömbäck som har en lång karriär bakom sig inom dataspelsbranschen och är även redaktör för boken ”Gratis?”.

Vad vill Netopia?

Min egen ambition med Netopia är att fördjupa mina insikter om framtidens samhället på nätet. Jag har en stark känsla av att innehållsbranschernas kamp är en försmak av kommande, mycket större, strider om makten över nätet. I takt med att allt större delar av samhälle, affärsliv och privatliv digitaliseras ökar behovet av att diskutera demokrati, inflytande, rättigheter och hur vi vill att samhället ska fungera. Ju förr desto bättre. Så jag vill förstå detta bättre och förhoppningsvis kan det bidra till att andra blir klokare också. Det är det ena.

Sen retar jag mig på att samhället (dvs staten, dess myndigheter, rättsapparaten etc) ofta framställs som ett hot mot den enskildes integritet i den här debatten. I andra sammanhang är det ju samhällets roll att skydda den enskildes rättigheter och så borde det också kunna fungera på nätet. De verkliga integritetshoten kommer snarare från stora infrastrukturaktörer som kartlägger våra vanor i kommersiella syften. Här kan samhället utgöra en viktig motpol. Jag vill gärna diskutera de här frågorna med politikens traditionella analysverktyg – demokrati, mänskliga rättigheter, Höger/vänster-perspektiv – snarare än det för-eller-emot-internet-perspektiv som dominerat hittills. Netopia är en bra arena för det samtalet. Så ambitionen är skyhög, men samtidigt ödmjuk eftersom den bygger på en fråga snarare än ett färdigt svar.

I ditt förord till ”Gratis?” skriver du om en vilja att nyansera debatten bortom murar och ett högt tonläge. Hur är diskussionsklimatet nu tycker du?

Jag tycker att samtalstonen har förändrats till det bättre. Boken ”Gratis?” kom till mitt under Ipred-debatt och Pirate Bay-rättegång, då var det ganska spänt i alla läger. Nu finns det mer utrymme för olika åsikter. Men jag saknar fortfarande ordentlig politisk debatt och det är synd, eftersom internets framtid är en av våra stora samtidsfrågor. Sen är det en utmaning för alla som deltar i samtalet att inte hamna i gamla hjulspår, jag märker på mig själv att det är lätt att inta bekväma invanda positioner. Men där finns inte svaren. Nätets styrkor att alla datapaket prioriteras lika, den decentraliserade strukturen, global tillgänglighet osv har tjänat oss väl i två decennier, men nu börjar svagheterna i systemet bli tydliga, som att det inte går att ta betalt för innehåll, lätt att övervaka enskilda, tendens till monopol i nischer och annat. Än så länge kan man hävda att den gamla världens regler kan tillämpas och att det är fysiska personer som agerar på nätet. Men på sikt funderar jag på hur mycket av de fenomen som vi ser i online-världar som World of Warcraft kommer att överföras på samhället i övrigt, t ex virtuella ekonomier och samhällsfunktioner utanför det reguljära myndighetssystemet. Jag önskar att hela det politiska spektrat utvecklade idéer om de här frågorna, snarare än ”samma regler ska gälla på nätet som i övriga världen” eller ”det går inte att kontrollera internet”. Så diskussionsklimatet utvecklas åt rätt håll, men de stora idéerna saknas. Jag vill att Netopia ska ge utrymme för en diskussion som är teknikpositiv utan att vara teknikdeterministisk.

Vem betalar för Netopia?

Netopias sympatisörer är organisationer som ställt sig bakom Netopias manifest. Dessa är för närvarande Dataspelsbranschen, Film&TV-Producenterna, Filmfolket, Svenska Förläggareföreningen, Svenska Musikförläggareföreningen, Sveriges Videodistributörers Förening, IFPI i Sverige och SOLV (Scandinavian online video). Finansieringen kommer från dessa i olika omfattning, några bidrar dock med sitt uttalade stöd snarare än pengar. Det är öppet för fler organisationer att ansluta sig, så jag hoppas att Netopia kan presentera nya  sympatisörer framöver.

Du är nyss hemkommen från en spelkonferens i USA. Vad är det senaste?

Jag var på Game Developers Conference i San Francisco tidigare i mars tillsammans med 16 000 andra dataspelsmänniskor, varav ett par hundra svenskar. Digitalt innehåll är hett och här har ju dataspelsmarknaden kommit väldigt långt. Mikrobetalningar, virtuella varor, reklam i spel är stora ämnen. Men hetast av allt är Facebook-spel, där vill alla vara med (på mer
eller mindre ansträngda sätt).

Hur väl står sig de svenska spelföretagen 2010?

Bra. DICE Modern Combat 2 säljer stort (etta i Sverige denna vecka), nya Just Cause av Avalanche lanseras om några veckor och har fått strålande recensioner. Men roligast av allt är kanske att det var svenska vinnare för tredje året i rad på Independent Games Festival i förra veckan.

Kommentera
27 januari 2010 under Analys, Noterat | 5 kommentarer

Säg hej då till ordet läsplatta

Tobias Tobias

ipadFörväntningarna har varit höga på Apples nya läsplatta och kvällen har blottat företagets sektliknande publik som twittrat och bloggat live i samband med släppet.

Kommer Apple rädda bok- eller tidningsbranschen på samma sätt som såg till att skapa ett digitalt handelssystem och digital spelare för musikbranschen?

Svaret pekar i en riktning som många av oss spånat kring tidigare. Det är inte en läsplatta eller e-bok som Apple nu presenterat — produkten heter iPad — utan en avancerad allt-i-allo-maskin som framför allt handlar om att bära internets möjligheter med dig. Den är större än en iPhone men mindre än dator.

I apparaten finns möjligheter för foto, spel, jobb och de vanliga nätapplikationerna såsom Facebook. Men som en ingrediens finns iBooks med ett fönster som liknar en bokhylla och vad Apple gör här för bokbranschen är att skapa en handelsplats som kommer konkurrera med Amazon om den globala marknaden men också utmanar vad som är en bok — nätet, rörliga bilder och länkar finns ju här som givna ingredienser. Även tidningsläsandet betonas, men också som något mer än en tidning: med rörliga bilder och -intervjuer.

Tv och tidning som en och samma sak. Och på sikt kommer element som fysiska ljud och rörliga bilder träda in i litteraturen också. Förändringen av artefaktenen bok kommer bli enorm på 20 års sikt sett i ett historiskt perspektiv. (Men som sagt, alla kommer inte rusa iväg.)

Så hej då till ord som läsplatta. I stället kommer vi troligen säga iPad till en början och sedan ”pad” eller ”platta” (den senare föreslagen av Mattias Boström på Piratförlaget i en pågående Twitterdiskussion).

Läs mer:

Kommentera