Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
1 juni 2010 under Utblick | kommentera

Litteraturens effekter?

red red

Lasse Winkler, Svensk Bokhandels chefredaktör, kommenterar det monumentala USA-släppet av sista boken i Millennium-trilogin med en tro på litteraturens möjligheter att öka kännedomen om ett land.

”Så intrycket och effekterna av Stieg Larssons framgångar är enorma både vad gäller intresset för svensk litteratur och för landet. Spelar det någon roll? I allra högsta grad, försåvitt man tycker att mellanmänskliga relationer är viktiga.”

Svenska ambassaden i Indien tror också på denna kraft. Regelbundna läsare av Kulturekonomi minns säkert att Tobias träffade två indiska journalister tidigare i våras efter en uppringning av nämnda ambassad. Ett led i en mindre marknadsföringskampanj av svenska deckare, men framför allt en kampanj för att marknadsföra Sverige med förhoppning om bland annat turistekonomiska effekter. Klicka på bilden för att se resultatet från en av journalisterna, i indiska Time Out.

Tobias uttalar sig: ”This new trend digs into the other side of Swedish life — the darkness, the melancholy… It’s not what you want to promote. But perhaps it can add complexity to the image of Sweden and make it more exciting.”

Någon månad efter träffarna i Stockholm med de indiska journalisterna anordnade svenska ambassaden också seminarier i New Delhi, Bangalore och Mumbai. Huvudpersonen och inledningstalaren för satsningen, Håkan Nesser, uteblev dock på grund av askmolnet men seminarierna resulterade ändå i en hel del artiklar i indisk dagspress.

Och kommer indierna snart att vallfärda till Sverige? Tjaa, det fanns en antydan om att bilden av ”det mörka Sverige” är lockande hos i alla fall den ena av journalisterna och det har ju rapporterats om succé för stadsvandringar i Mikael Blomkvists och Lisbeth Salanders fotspår. (Den där succén bör nog nyanseras för övrigt. Varken från ett turistekonomiskt eller kulturellt perspektiv kan stadsvandringar ses som betydelsefulla.)

Den indiska medelklassen saknar dock en stark tradition av att läsa skönlitteratur. Enligt en undersökning av tidningen Tehelka läser endast 18 procent av de svarande för nöjes skull. Försäljningssiffrorna av böcker i Indien är generellt också blygsamma och cirka 14 000 sålda böcker av de enskilda delarna i Millennium-trilogin anses vara en succé, enligt SvD 4/5 (ej på nätet). Hur många indier Nesser, Larsson och Läckberg lockar till Sverige återstår att se.

Kommentera
28 mars 2010 under Utblick | kommentera

Post-it notes & Powerpoints

Emma Emma

Söndag i San Francisco – och äntligen tid att summera resan. Utanför skiner solen och kineserna i parken mittemot praktiserar Qi Gong, Tai Chi, eller vad det nu är. På tv:n predikar Joel Osteen, en av alla dessa tusentals kristna ”motivational speakers” (för övrigt porträtterad i Barbara Ehrenreichs senaste ”Bright-Sided. How Positive Thinking Undermined America”, som jag varmt kan rekommendera).

San Francisco är inte min favoritstad. Jag har alltid tyckt att det är hyckleriets huvudstad, med en sådan fruktansvärd fattigdom och sådana mängder hemlösa – sida vid sida med allt det liberala, toleranta, bildade, organiska och alternativa. Det går inte ihop i mitt svenska huvud, men amerikanarna själva förklarar det med att San Francisco är en av de städer som låter de fattiga finnas. Andra städer skickar helt enkelt i väg dem med en enkel Greyhoundbiljett – och det är förstås inte bättre.

Fortfarande är annars det mest bestående intrycket att USA tappat såväl greppet som självförtroendet. Aldrig har jag så många gånger på en vecka fått höra – av amerikanarna själva – att vi ligger så långt före vad gäller forskning, utbildning, politik eller vad det än månde vara.

(Nu ska man förstås minnas att jag mest träffar amerikanska akademiker, och de är förstås inte representativa för hela befolkningen!)

Mest slående är skillnaden förstås mot Indien, som vi besökte för några veckor sedan. Där handlade allt om framtiden och självförtroendet var enormt. Raka motsatsen mot USA, faktiskt.

I Indien upprepades hela tiden hur den indiska modellen, med sin mångsidighet och sitt stora sociala patos, är framtiden. Här i USA talas det hela tiden om hur den amerikanska modellen med sitt fokus enbart på det mätbara och girigheten, måste ersättas med något annat.

Är det inte intressant?

Dock inte helt bra för vår studieresa. Det känns ju som om Indien var en bättre sådan, och jag ångrar att vi inte tittade närmare på hur man undervisar vid olika universitet där. Här blir jag inte så imponerad.

”Arts administration & policy”-programmet vid SAIC tycker jag fortfarande verkar bra (och som en liten parentes kan man konstatera att de har en 100%-ig europeisk fakultet – och inte en enda amerikan anställd). Jag gillade framför allt att det låg vid en konstnärlig högskola och hade en stark konstnärlig grund. Ett liknande, med annat namn, skulle jag gärna se att Konstfack hade.

SAIC:s design och arktitektur-program var ur min synvinkel mindre intressant. På mina områden var de långt, långt efter oss.

IIT:s rätt hajpade dubbla MFA/MBA blev jag heller inte så imponerad av. De låter helt enkelt sina designstudenter ta ett antal traditionella MBA-kurser vid sidan av sina designstudier. Jag intervjuade en student och han tyckte att det var ungefär som att studera ett främmande språk – och lika tråkigt.

Stanford’s d.school var nästa stopp – och de gör onekligen rätt mycket intressant. Inte minst gillar jag att de har ett sådant stort socialt fokus, och en del av deras kurser och case skulle jag gärna ta med mig hem. Samtidigt som jag också tycker att de är lite fast i sin egen (IDEO-)modell, och jag kan inte låta bli att skratta åt deras sjukliga fixering vid Post-it notes.

Den så kallade ”kreativa” sektorn är faktiskt lika fixerad vid Post-it notes som näringslivet är vid Powerpoints.

Efter Stanford bar det av in till San Francisco, CCA och deras MBA i Design Strategy, som jag gillade. Den står på tre ben: design, ledarskap och hållbarhet – och har rätt nytänkande kurser. Inte minst var det positivt att se hur de integrerade det kreativa med samhälls- och systemtänkande samt hur de förmådde att se att ekonomi både handlar om siffror och människor.

Det är annars slående att rätt många i designvärlden ser ekonomi som ett ämne som enbart sysslar med siffror.

Avslutningsvis har det varit konferens i ett par dagar på temat ”Education in Design & Business”, vilket förstås har varit toppen för mig. Nu känner jag mig inte längre ensam, och inte längre sådär mittemellan som jag ibland kan göra hemma. Dessutom måste jag säga att det var otroligt skönt att få vistas i en könsblandad grupp med lika många kvinnor som män – jag som annars alltid är den enda kvinnan i alla mina sammanhang (utom cirkusen).

Även om jag också blir rätt deppig när jag konstaterar hur extremt olika villkor vi har i Sverige och USA – och hur många fler timmar jag undervisar jämfört med mina amerikanska kollegor. De trodde inte sina öron när jag berättade att jag detta läsår har kursansvar för sju kurser, programansvar för ett nytt masterprogram, undervisar i ytterligare tre kurser samt forskar.

I USA undervisar man sällan mer än två-tre kurser per läsår och om man har programansvar sällan mer än en.

För mig var det en ögonöppnare – och jag känner starkt att jag måste göra något åt min situation när jag kommer hem.

Men tillräckligt om mig och tillbaka till konferensen. Vi var två européer, jag och Vincent från Amsterdam som ska starta en ny multidisciplinär masterutbildning i ”Creative Entrepreneurship and Leadership”, Mick från Nya Zeeland, tre kanadensare och resten var amerikaner. Många från Stanford, förstås, och flera från CCA. Sedan bland annat från Berkeley, som har en del spännande designkurser i sin MBA, och från University of Philadelphia, som likt Helsingfors slår ihop sina handels-, tekniska och designhögskolor nästa år.

Generellt kan man säga att trenden starkt går emot det multidisciplinära, att det råder en hel del ifrågasättande av traditionella silo-utbildningar, där studenterna inte lär sig att samarbeta med andra discipliner, samt att det råder ett stort fokus på att försöka integrera ekonomiska, ekologiska, tekniska, humanistiska, sociala och kulturella aspekter i såväl forskning som undervisning.

Däremot är det inte alls ett lika stort fokus på entreprenörskap här som hemma. När jag berättade att alla svenska universitetsutbildningar måste ha entreprenörskap på schemat gapade alla amerikaner. De hade aldrig hört på maken. Här tänker de fortfarande främst i stora, hierarkiska företagsmodeller, vilket märks på alla sätt och vis.

Spontant skulle jag alltså säga att Stockholm School of Entrepreneurship (SSES) ligger mer än i framkant. Vi skulle kunna göra mycket mer, och det finns aspekter jag tycker att vi saknar, framför allt vad gäller det hållbara, humanistiska och kulturella, men i det stora hela känns det, som sagt var, som om vi är minst tio år före.

Och så saknar vi förstås en PR-apparat. Jag är rätt chockad över den PR-apparat som en del av universiteten här har. Inga namn nämnda, men ett superhajpat MBA-program ”med designfokus” har i praktiken två korta obligatoriska kurser samt några valbara. Inte mer. Däremot en hel korridor av PR-människor som pumpar ut hur fantastiskt och nytänkande programmet är. Rätt sjukt, eller hur? Och rätt förlegat. I längden tror jag ändå att substans utgör den vinnande strategin, inte struntprat.

PS Av okänd anledning kan jag inte länka, ladda upp foton eller fixa med texten i bloggen. Sorry!

Kommentera
18 januari 2010 under Noterat | kommentera

Indisk kulturekonomi

Emma Emma

Det är äntligen dags för vår årliga workshop vid National Institute of Design i Ahmedabad, Indien.

Temat för året är ”The Future of Talent” och under en vecka ska våra svenska design-, ekonomi- och ingenjörsstudenter via SSES genomföra spaningar tillsammans med ett antal indiska studenter.Midsummer

Jag avser att rapportera om resultaten här på bloggen, liksom om mina efterföljande eskapader i Mumbai, där jag ensam fortsätter spaningarna.

Och börjar här med en bild från studenternas egen introduktion.

Kommentera