Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
20 oktober 2012 under Noterat | kommentera

Framtiden för humaniora

Tobias Tobias

Hur ser framtiden ut för humaniora?

Häromdagen arrangerade Riksbankens Jubileumsfond Flexitdagen på Fotografiska i Stockholm. Flexit är ett projekt där forskare inom samhällsvetenskap och humaniora blir deltidsanställda på företag, som samtidigt utgör en bas för deras fortsatta forskning. Vi hörde bland andra forskarna Martin Berg och Alexandra Borg som sitter på just sådana tjänster, och som för dagen hade samlat ihop olika föredragshållare och paneler.

Bloggkollegan Emma Stenström betonade som så ofta betydelsen av humaniora inom såväl utbildningar som näringslivet.

Jag satt med i den avslutande panelen — med Eva Swartz Grimaldi, Lotta Gröning, Fredrik Lindström och Lars Trägårdh — som dock målade en mörkare bild. Själv kände jag ett behov av föra in ett mer realitstiskt perspektiv. Även om det blivit allt viktigare med kreativitet, estetik och historieberättande — så är det uppenbart att det är ekonomer och ingenjörer och inte minst programmerare som ges eller tar täten.

Så även om till exempel forskare inom humaniora har mycket att tillföra, så är det inte säkert att de får tolkningsföreträde, eller för den delen tar sig den rollen.

Det här är något som även gäller diskussionen om kulturella och kreativa näringar, ända bak till upplevelseindustrin. Pratet om konstnärer som de nya, stora vinnarna då upplevelser och storytelling ska skapas har ju visat sig vara ihåligt. De får tyvärr glada om de får vara med, som (underbetalda) underleverantörer. Det här är något som är farligt att snedvrida åt det överoptimistiska hållet, för då riskerar man den viktiga kulturpolitiska finansieringen i grunden.

Nåväl, tillbaka till humanioras roll. Här var det intressant att lyssna till Fredrik Lindström, som väl aldrig hade varit så frispråkig i ett mer offentligt sammanhang. Forskaren och författaren Jonas Andersson sammanfattade på sin blogg:

Fredrik Lindström, mest känd som komiker, har ju som många vet en bakgrund som akademiker (språkvetare), och uttryckte en förvånansvärt svartsynt, närmast pessimistisk syn på samtiden: (…) han beklagade sig över den ekonomism som råder, och dessutom pratade om samtida kälkborgerliga tendensen att avfärda sånt man inte förstår eller håller med om som ”elitism” eller finkultur/högkultur

Ett annat tema för våra panel var spridning av forskning, och här berättade jag för första gången om Volantes nya satsning Density. I rollen som förläggare upplever jag det ofta som problematiskt att inte fler forskare vill skriva för en bredare publik, att sådana incitament helt saknas för akademien. Men med Density, som blir ett internationellt eboksförlag med inriktning på kortformat, hoppas jag vi kan göra underverk när det gäller att utveckla och sprida kunskap.

Tack till Alexandra Berg för bilder.





Kommentera
1 juli 2011 under Analys, Noterat | 6 kommentarer

Fem svar till Svenskt Näringsliv

Tobias Tobias

Svenskt näringsliv släppte igår en rapport som igår ledde till stora reaktioner. Orsaken till reaktionerna var att rapporten, med namnet ”Konsten att strula till ett liv”, föreslår sänkt studiestöd till humaniorastudenter som enligt rapporten etablerar sig på senare på arbetsmarknaden än studenter inom teknik och tillverkning.

Jag ska erkänna att jag inte läst rapporten — skäms att jag ändå uttalar mig i DN idag — men jag tillåter mig ändå ha några synpunkter utifrån den diskussion som förts igår och idag. Fyra spontana reaktioner, och så lägger jag till en femte via Emma.

1) En betydande del av näringslivet kan faktiskt härledas till kulturföretagande, inte minst sett till sysselsättning där siffran ligger kring fem procent. Det är bland annat exakt det här som jag har försökt beskriva i olika sammanhang de senaste tio åren.

2) Ett samhälle där inte humaniora betonas låter både skrämmande och dödstrist. Är syftet att skapa raka led med välkammade individer på väg utan omvägar mot sina vinstmaximerande jobb? Och hur spännande blir Sverige eller svenskar utan förmåga att diskutera eller visa upp kultur? Hur blir ett samhälle där vi inte bär med oss grundläggande värderingar? Och vem ska göra kalkylerna för vad som är lönsamt eller inte?

3) Även om inte kurserna leder till jobb så är det tydligt att även kulturellt deltagande är viktigt. Se till exempel Pier Luigi Saccos inspel om Kultur 3.0 där han menar att diskussionen om det ekonomiska och sociala bidraget från kultur inte får stanna vid vad några sektorer levererar, utan om deltagande. Detta apropå hobbykurser. Sedan kan man förstås diskutera hur långt ett samhälle ska gå i sina subventioner, men det är fel att direkt nedvärdera den här typen av aktiviteter.

4) Och från ett ekonomiskt perspektiv går det inte att bortse hur kreativitet och innovation allt mer lyfts fram för att skapa välstånd. Häromåret kom till exempel en IBM-studie där ”kreativitet” lyfts fram som den viktigaste egenskapen för chefer idag. Frågan hänger ihop med hur svenska varumärken ska kunna nå den kinesiska medelklassen, kontra att svenska företag får nöja sig med att vara lägre betalda underleverantörer till utländska designers. Hur kopplar detta till kultur eller humaniora? Jag kan börja prata om innovationsimpulser och mångfald; det finns även studier kring detta. Det är förstås alltid svårt att peka på förhållandet mellan orsak och verkan, men Steve Jobs gör faktiskt det i sitt tal vid Stanford 2005, ett oerhört inspirerande tal över huvud taget. Här talar han om nyttan han har haft av att läsa kalligrafi, trots att det skedde planlöst.

5) Bloggkollegan Emma Stenström lägger till ett femte perspektiv — utbildningsperspektivet — i SvD och skriver att Svenskt Näringslivs förslag är ”så dumt att man knappt tror att det är sant”. Och fortsätter ” På andra håll i världen går tankegångarna åt precis motsatt håll. I USA kom till exempel nyligen en stor studie som visar att det är nödvändigt att integrera humaniora, det vill säga ”liberal arts”, i den grundläggande utbildningen av ekonomer för att kunna skapa ett konkurrenskraftigt näringsliv för framtiden.”

Andra röster i debatten är bland annat teaterförbundets ordförande som säger till Ekot att ” Jag blir oerhört häpen när jag hör ett sådant här förslag. Det vore väldigt märkligt om man från Svenskt näringsliv inbillar sig att den här typen av yrken inte behövs i ett modernt humanistiskt demokratiskt samhälle.”

Per Svensson skriver läsvärt i Sydsvenskan: ”Tack tack tack för ett lyckat skämt!”

Fackförbundet DIK skickade ut ett pressmeddelande igår där de startar ett upprop om att humanister bidrar till samhällsnyttan. Karin Linder, förbundsordförande, säger att ” Vi vet att tillväxt kräver kultur. Men så länge som Svenskt Näringsliv vägrar att se det skapar vi, snarare än undanröjer vi, hinder för att låta de kreativa näringarna blomstra”.

Evelina Wahlqvist skriver tycker att problemet är felformulerat: ”Insatserna bör istället sättas in i en senare fas och bemöta frågan: Hur skapar vi en arbetsmarknad och ett näringsliv där många olika kompetenser kan verka och också mötas?”

Sanna Rayman på SVD:s ledarsida har ett delvis annorlunda perspektiv — och det är nyttigt. Hon skriver: ”Ja, förslaget är dåligt och yxigt, men det här är knappast någon demokratifråga. Och att vi har ett problem med överutbildning i vissa konstnärsyrken är en realitet väl värd att diskuteras.”Absolut en viktig poäng, men som mer hänger ihop med information än begränsade studiemedel.

***

Uppdatering; Röster i debatten.

-

Kommentera
15 april 2010 under Noterat | kommentera

Nationalekonomi blir humaniora

Emma Emma

Du missade väl inte David Brooks kolumn i DN i dag? Han är inte min favorit, men det händer att han träffar väldigt rätt.

Det gjorde han i dag. Hans tes är att nationalekonomin är på väg att diskvalificera sig som vetenskap, eftersom den inte förmår göra vettiga förutsägelser och faktiskt inte har gått framåt.

Däremot är det tydligt att den tar en allt mer humanistisk vändning och inkorporerar ämnen som psykologi, sociologi och antropologi. Snart är den tillbaka där den startade, som humaniora, en gång i tiden med starka band till moralfilosofin.

Rätt intressant, eller hur?

Och här är länken till ursprungskrönikan i New York Times, även om jag tycker att DN:s rubriksättare lyckades bättre.

Kommentera
7 maj 2009 under Noterat | kommentera

Behovet av humaniora

Emma Emma

I en precis genomförd och ännu inte släppt undersökning av drygt 100 vd:ar och marknadschefer i näringslivet, värderar en dryg tredjedel kompetens i humaniora högt eller mycket högt. Och – hör och häpna – kompetens i humaniora värderas högre än kompetens i finansiell analys!

Kanske är det därför dags att ta efter Harvard, där man nu har valt att uppmuntra till studier i humaniora (”liberal arts”) genom att bland annat senarelägga valet av specialisering. Särskilt viktigt tror man att det är i dessa tider. Rektor Drew Faust – för övrigt den första kvinnliga rektorn i Harvards historia – säger: ”That kind of critical thinking and questioning is something we should encourage and instill more fully than we do”.

Själv kan jag inte annat än hålla med, och njuter samtidigt av att under våren kunna höra mina egna handelsstudenter – insiktsfullt, klokt och sensibelt – analysera ledarskapsfrågor i böcker som ”Den allvarsamma leken”, ”1984”, ”Fursten”, ”Högläsaren”, med flera.

Kommentera
23 februari 2009 under Noterat | kommentera

Icke-icke-jag

Emma Emma

Du missade väl inte Merete Mazzarellas understreckare i dag?

(Apropå kvinnliga röster i debatten. Merete tillhör dessutom en av mina idoler och förebilder.)

Jag, som satt och kämpade med ett bångstyrigt bokkapitel om gränserna mellan det privata och det offentliga, fick direkt näring till mina tankar. Eller vad sägs till exempel om hennes avslutning:

Man kan gissa att allt fler går allt mer strategiskt tillväga, att de personliga uppgifter man väljer ut liknar den sedel av låg valör det sägs att man helst ska ha i fickan om man rör sig i New Yorks Central Park och kan lämna ifrån sig ifall man blir rånad – i hopp om att få behålla plånboken. Eller åtminstone klara livhanken. Man kan gissa att allt fler av oss numera har privatliv på två nivåer – ett för offentligt bruk och ett som verkligen är privat. Man får rentav hoppas att så är fallet…

Framför allt som krönikör, men i viss mån också som forskare, föreläsare och bloggare, har jag alltid fått kritik för att jag är för privat; att jag inte har några gränser mellan det privata och det offentliga.

Det stämmer förstås inte. Jag vet (för det mesta) var gränsen går, och jag har precis den där typen av privatliv som Merete beskriver: på två parallella nivåer. Ett privat privat och ett offentligt privat.

Själv brukar jag säga att jag har tre jag. Ett icke-jag, som utgörs av bilden av mig. Ett jag, som enbart jag själv, mina närmaste och eventuellt min terapeut känner till. Och ett icke-icke-jag, som är det jag medvetet använder mig av som instrument framför allt i krönikorna, men även i viss mån i forskningen, föreläsningarna och bloggandet.

Ett icke-icke-jag som är privat, men aldrig fullt ut; som är redigerat, men inte påhittat. Lite mindre (medvetet) strategiskt än det som Merete beskriver, och snarare ett medel för att både kunna bjuda på och samtidigt skydda mig själv och mina närmaste. Jag tycker nämligen att både det totalt självutlämnande och det till synes objektiva och avpersonifierade är ointressant – och försöker därför hitta en tredje väg.

Såhär formulerade jag mig i min doktorsavhandling, med referens till en annan favoritprofessor, Barbara Townley, och jag tycker att det håller än i dag:

Jag tillhör dem som gärna ser att det klassiska akademiska sättet att skriva på tillåts att ändra karaktär och att distansen mellan författare och läsare reduceras. Som Barbara Townley säger, det finns i sättet att skriva fortfarande kvar en tanke om en objektiv vetenskap och en hierarkisk relation mellan subjekt och objekt. Hon beskriver det:

”Det oengagerade akademiska subjektet introducerar en social distans mellan författaren/talaren och läsaren/lyssnaren. Som akademiker är vi tränade att stryka alla referenser till subjektet. Akademiska författares auktoritet förvärvas genom ett systematiskt avlägsnande av allt om dem själva ur texten. […] Syftet, anledningarna, ilskan, sammanhanget, forskarens plats historiskt och kontextuellt, allt är avlägsnat ur texten.”

Townley argumenterar för att den akademiska distansen skapar social distans mellan författare och läsare. Författaren är och förblir abstrakt. Kunskap presenteras som ett ting, som kan förflyttas ur sin miljö. Men, som hon skriver, ”kommunikation försiggår inte mellan två abstrakta individer, utan mellan två människor”.

Jag sympatiserar mycket med det förhållningssätt som Townley istället förespråkar, där forskarrollen är ett ”sårbart jag som engagerar mig i skrivandet”.

Kommentera