Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
11 maj 2011 under Gäst | kommentera

GÄSTKRÖNIKA/Calle Nathanson: Fonder och privata initiativ

red red

Calle Nathanson är kulturexpert på Sveriges kommuner och landsting och i denna gästkrönika diskuterar han offentliga kulturfonder och privata initiativ till kultursatsningar.

Det finns alltid för lite pengar. Det gäller inte bara den egna privata ekonomin utan i allra högsta grad inom kultursfären. Även om vi har en stark offentlig kulturfinansiering i Sverige som delas mellan stat, regioner och kommuner så räcker den inte till. Och ser man till kulturbudgetens utveckling de senaste 40 åren kan vi konstatera att den får allt svårare att möta de ökade löne- och prisuppräkningarna. Så därför tittar många på alternativa finansieringskällor.

Förhoppningen finns att det ska bli fler privata finansiärer, företag som med nymornat intresse för kultur ska öppna plånboken och gå in och ”ta sitt ansvar”. Gärna ett Ikea eller Volvo som använder sina vinster från svenskarnas lojala och trogna handlande.

Man kan säga att det är två modeller av privat medfinansiering som det offentliga tittar på: den ena går ut på att privata medel ska vara med och finansiera nya byggnader till exempel en ny opera medan det andra går ut på att skapa fonder för kulturstöd där offentliga medel blandas med privata. Frågan är hur de privata aktörernas intresse ser ut?

På såväl statlig som regional och kommunal nivå har offentliga fonder – Kulturbryggan, Fonden Innovativ Kultur med fler – startats med förhoppning om att skattebetalarnas medel ska matchas med näringslivets. Det är för tidigt att avgöra om initiativen lyckas eller inte men man kan fundera över hur privata finansiärer är intresserade att vara medspelare med det offentliga.

När det gäller nya hus för kultur har vi under de senaste åren sett flera privata initiativ. Främst inom bildkonsten och i Stockholm genom Magasin 3, Bonniers Konsthall och nu senast Sven-Harrys Konstmuseum, men även på andra håll som till exempel Jim Dines Walking to Borås.

I Berlin finns fotografihuset C/O Berlin vilket är ett privat initiativ och som bland annat varit inspirationskällan för Fotografiska i Stockholm. På en studieresa till Berlin och Hamburg träffar jag politiker och tjänstemän och ställer frågan om privat finansiering. Svaren blir tidvis suckar och en bekräftelse på att det är samma resonemang som förs där, samma förhoppningar och samma funderingar om det verkligen finns ett intresse att dela ansvaret.

Det finns helt klart en trend med ökat privat intresse att göra satsningar inom kulturfältet och det är välkommet om man vill ha ett rikt och levande kulturliv. Men trenden är att enskilda aktörer startar egna verksamheter. Och det går att förstå om ett företag eller en enskild person vill göra sin kultursatsning i eget namn. Varför skulle man ge pengarna till någon annan aktör som får ”spela bort dem” efter eget behag?

Det återstår att se hur det går med de offentliga fonderna i Sverige och möjligheterna att ragga privata pengar. Men man ska komma ihåg att fonderna också tjänar ett annat syfte: nämligen att stödja nyskapande kulturprojekt som ett komplement till det ordinarie offentliga kulturstödet. Och vill vi ha mer experimenterade och utmanande konstupplevelser så är det rätt väg att gå.

Kommentera