Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
4 april 2013 under Noterat | 1 kommentar

Kulturdebatt om teaterns driftsformer

red red

I mars har en het debatt om hur en teater drivs på bästa sätt blossat upp – om hur man får det att gå ihop samtidigt som den konstnärliga friheten värnas. En debatt som inte minst är intressant när man diskuterar kulturens ekonomi generellt.

Bakgrunden till debatten har varit den kommande sammanslagningen mellan Stockholms stadsteater och Kulturhuset och en utredning för att låta tekniker hyras in istället för att vara fast anställda. Marie-Louise Ekman skrev ett debattinlägg där hon gick ut hårt mot framför allt Madeleine Sjöstedt (om än utan att nämna hennes namn) och kritiserade en sådan utveckling. Tillspetsat målade hon upp en bild där Kulturhuset slås ihop med Åhléns som ligger mitt emot.

Gerhard Hoberstorfer, skådespelare och regissör på Stadsteatern, skrev ett svar där han menar att Ekman målar upp ett skräckscenario som inte finns och som inte gynnar teatern. Och att Åhléns klarar sig bra utan Kulturhuset.

Som en parentes kan nämnas, vilket Calle Nathanson påpekade twitter, att Kulturhuset och Åhléns har haft ett samarbete under 2000-talet. Mellan 2005 och 2008 betalade Åhléns 3,2 miljoner kronor för ombyggnaden av ”Rum för barn”. Det finns mer att läsa om det och andra samarbeten mellan näringsliv och kultur i Kulturrådets rapport, ”Kulturens icke offentliga finansiering”.

I förra veckan skrev mångsysslaren Linda Skugge, nu bland annat producent på Teater Brunnsgatan fyra, en krönika om hur man behåller magin samtidigt som teatern drivs som ett bolag. Ett inlägg som delvis tangerade denna debatt då Skugge ställer sig frågande till den kritik mot att en teater tjänar pengar på fler sätt än biljettintäkter och bidrag.

Skugge skriver i sitt recept över hur man vänder en ekonomisk kris: ”Naturligtvis anställer man ingen utan alla går antingen på timme eller på faktura. Antingen har vi en teater eller så har vi inte en teater.” Det var en beskrivning från en annan verklighet än den som både Stockholms Stadsteater och Dramaten lever i.

Kommentera
9 februari 2013 under Gäst | 3 kommentarer

Gästkrönika/Kulturen på den digitala marknaden

red red

Det är lätt att se hur digitaliseringen påverkar affärsmodeller inom olika branscher i kultursektorn. Men hur digitaliseringen påverkar kulturpolitiken och institutionerna behöver diskuteras mer, skriver Max Valentin, vd på Fabel Kommunikation som är med och arrangerar konferensserien Truly Digital.

Datorns och internets födelse har varit viktiga faktorer i den globala ekonomin och en viktig milstolpe för hela världshandelns utveckling. Spreadsheets, eller på svenska kalkylprogram, var bland de första programmen som användes brett för att sköta företagens bokföring och ekonomi. Och IT-jätten IBM var bland de första som utvecklade programmen för en bredare grupp användare redan 1976.

På kulturområdet har den digitala utvecklingen förändrat vårt sätt att konsumera kultur vilket påverkar hur vi distribuerar och finansierar kultur och vice versa. När kulturen nu träder in på den digitala marknaden är det viktigt att känna till hur detta ekosystem ser ut.

Vi ser att värdekedjorna förändras bland annat genom att vägen nu är kortare mellan kreatör till publik och vem som är upphovsperson förändras för den delen också. Från att ha finansierat, producerat och sedan marknadsfört ett verk mot publik suddas nu gränserna ut och det blir allt vanligare att dessa steg sker parallellt. Marknadsföring och finansiering går hand i hand och produktionsprocessen blir mer transparent och deltagarfokuserad.

Nya affärsmodeller växer fram som möter den digitala utvecklingen och utmanar den tidigare värdekedjan. Tjänster som Flattr, iZettle, Crowdculture, Paypal och prenumerationslösningar som Spotify och Netflix drar ner distributionskostnaderna och gör det möjligt för kreatörer att nå konsument och publik direkt på nya sätt. En bok kan gå direkt från författarens dator till din läsplatta och metoder som crowdfunding kopplar också samman finansieringen med marknadsföring och social spridning.

Dessa tjänster och verktyg och den förändrade konsumtionen ställer krav på förändrade arbetssätt och en ny rollfördelning. Aktörer utmanar varandra för att hitta sin rätta plats i det framväxande ekosystemet. Det är lätt att se hur det fundamentalt förändrar förlags-, film- och musikbranschen men hur påverkar det våra institutioner och kulturpolitiken?

Även insamlingsorganisationernas roll påverkas av denna utveckling vilket har lett till en het debatt om upphovsrätt och ersättning av digitalt distribuerad kultur. Insamlingsorganisationerna fyller en viktig roll i att skydda upphovsrättsägare och se till att de får skälig ersättning för sina verk om de spelats, visats, lästs och så vidare. När distributionsmöjligheterna blir fler och rättighetslicenser som Creative commons allt vanligare, hur ser ersättningsmekanikerna ut då?

Ett exempel på försök att möta det nya landskapet var att, under hösten 2011, införa en ”hårddisksavgift” i Sverige som en utökning av den tidigare privatkopieringsavgiften. Dessa administreras och delas ut av Copyswede och motsvarande försök gjordes i filmavtalet i relation till bredbandsbolagen men där gick det inte igenom. I Frankrike och Tyskland går diskussionens vågor höga nu när rättighetsägarna vill införa höga avgifter för sökmotorerna då privatpersoner letar efter skyddat material.

Oavsett vad man tycker så finns det vissa som tjänar på att material distribueras och fyller webbaktörernas sidor med innehåll, men hur gör vi återkopplingen av pengar till de som skapar? Är det tjänsteleverantörer, bredbandsbolag eller hårdvaruproducenter som ska göra det genom beskattning eller ska marknaden hantera det hela? Hur möter vi digitala besök och visningar, vems verk bör belönas och hur vill vi stödja talangutvecklingen?

För att adressera frågorna om kulturlivet i den digitala tidsåldern har vi startat konferensserien Truly Digital – A Nordic Ecosystem for the Arts. På Louisiana utanför Köpenhamn den 1:a mars är det dags för del två i serien och denna gång fokuserar konferensen på nya affärsmodeller och policys i den digitala tidsåldern.

Digitala frågor kommer att vara högt prioriterade på både den Nordiska och Europeiska agendan fram till 2020. I EUs nästa ramprogram länkas strategier för utveckling av de kreativa industrierna till den digitala agendan och Nordiska ministerrådet driver initiativ för att skapa bättre integration mellan de nordiska ländernas digitala marknader.

 

Kommentera
20 september 2012 under Noterat | kommentera

Nordisk portal för riskkapital inom KKN

red red

Igår eftermiddag lanserades två nordiska initiativ för att skapa finansieringen inom kulturella och kreativa näringar. Det första är en gemensam portal för företag inom kulturella och kreativa näringar och potentiella investerare och affärsänglar. Tanken med portalen är att företag ska kunna ladda upp sin affärsidé och -plan som sprids i investerarnätverket. Bakom initiativet står Kreanord, nordiska ministerrådets nätverk för kulturella och kreativa näringar och CKO (Center for Kultur- og Oplevelsesøkonomi).

Det andra initiativet är crowdfunding-plattformen Manymade som är specialinriktad mot KKN. Manymade är icke vinstdrivande och bakom projektet står Majken Overgaard och  Olof Werngren. Frågan är dock om en ytterligare plattform behövs i Norden, den lilla medlemsbasen verkar hittills vara ett problem för de nationella crowdfundinginitiativ som redan finns.

Kommentera
9 juni 2012 under Noterat | kommentera

Seminarium om breddad finansiering

red red

I början av juni arrangerade flera konsthallar tillsammans ett seminarium om “breddad finansiering” på ABF-huset i Stockholm.  Breddad finansiering syftar till att offentligt finansierade kulturinstitutioner ska öka intäkterna från andra inkomstkällor än från det offentliga. Diskussionen rörde frågor bland annat kring om breddad finansiering är ett sätt att privatisera kulturlivet eller en strategi att engagera samhället och öka mångfalden och vad det får för långsiktiga konsekvenser. Deltog gjorde Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt, Jonas Anderson f d direktör Framtidens Kultur och Ingrid Lomfors, Kulturbryggan under ledning av David Karlsson (läs intervju på Kulturekonomi.se). Både David Karlsson och Madeleine Sjöstedt har skrivit om sina reflektioner efter samtalet. Samtalet går att se i efterhand på ABF:s hemsida.

Kommentera
28 april 2011 under Noterat, Rapport | kommentera

Mer kapital till kulturella näringar

Tobias Tobias

Att få finansiering utifrån är i många fall viktigt för att företag ska kunna starta och sedan utveckla nya idéer till produkter och tjänster. Tillväxtanalys har tagit fram en rapport som kartlägger hur behovet ser ut för små och medelstora företag att få extern finansiering och ett PM som särskilt tittar på hur situationen ser ut inom kulturella och kreativa näringar.

Det rapporten och PM:et visar är att situationen för kapitalförsörjning inte innebär ett problem för ekonomin som helhet, varken inom kulturella och kreativa näringar eller för företag generellt i Sverige.

För kulturella och kreativa näringar (KKN) ser situationen sämst ut för de mindre företagen med 1-9 anställda och bäst för de företag med mellan 10-50 anställda. Den senare gruppen har dock störst spridning vad gäller behovet av kapital. En klar majoritet av kulturföretagen har dock inte någon anställd alls.

För KKN, liksom generellt, ser behovet av kapital dock olika ut beroende på branscher, region och storlek på företagen. Inom kulturella och kreativa näringar gick det däremot inte att se någon variation på företag beroende på om de hade en manlig eller kvinnlig företagsledare, vilket det gjorde i Sverige som helhet där företag med kvinnliga ledare var i större behov av finansiering än företag med manliga ledare.

Metoderna för att mäta kapitalbehovet behöver dock kompletteras med mer djupgående analyser. Tillväxtanalys håller därför nu på med att ta fram mer detaljerade uppgifter om situationen för kulturnäringarna.

Kommentera
15 mars 2011 under Samtal | 3 kommentarer

SAMTAL/Max Valentin: Det finns stora möjligheter att göra en stor förbättring för många

Tobias Tobias

Crowdfunding är det nya svarta i kulturen. Eftersom många brottas med brist på pengar är ofta intresset stort för nya modeller att finansiera sin verksamhet. En av dem som har funderat kring crowdfunding – eller på svenska: användar- eller folkfinansiering — i ett svenskt, kulturpolitiskt sammanhang är Max Valentin som tagit initiativet till Crowdculture – en plattform för crowdfunding av kulturprojekt. Crowdculture drivs tillsammans med Fonden Innovativ Kultur och har nyligen avslutat sin första testperiod som ledde till finansiering av sex projekt.

23 maj deltar Max Valentin tillsammans med bland andra Joakim Jardenberg på en utbildningsdag hos Volante Academy på temat ”Digitalt deltagande – sociala medier och crowdfunding”.

Vad är crowdfunding?
Det handlar om att individer gemensamt går samman och skapar en pool av resurser för att genomföra någon form av projektidé. Det handlar ofta om nystartade företag, sociala projekt, lokal journalistik eller som vi, applicerat det på kultur.

Begreppet kan kanske bli tydligare om man skriver ut det som ”crowd sourced capital”, det vill säga en annan strategi till finansieringsströmmar än till exempel riskkapital, offentlig finansiering eller det kanske vanligaste, egenfinansiering.

Vad är egentligen nytt i detta? Att flera är med och finansierar har väl gjorts tidigare?
Att individer går samman för att skapa något man anser sig ha gemensam nytta av som kyrkor, Dramaten och vissa av Ibsens föreställningar är inget nytt utan där har just denna typ av finansieringsupplägg använts.

Det som däremot man kan påstå är nytt är enkelheten och transparensen i finansieringsprocessen som webbtekniken ger oss. Samma teknik ger oss också förutsättningarna att bryta oss utanför det personliga nätverket vilket varit betydligt mer utmanande tidigare.

Crowdculture har varit ett försök att integrera crowdfunding-modellen i kommunal verksamhet, nämligen Stockholm stad. Är den offentliga kopplingen viktig?
Ja, för oss har det varit väldigt viktigt. De crowdfundingmodeller vi kan se växa fram bygger enkom på tanken av (mikro-)mecenatskap och att skapa autonoma strukturer online. Vi tror på någon form av ”Nordisk modell” där finansieringen av vad vi upplever som relevant för det gemensamma sker i samverkan.

Man skulle ju kunna tänka sig att vårt system enkom blandade företagspengar med privatpersoners, men det skulle förta en stor del av syftet med projektet. En drivkraft för oss har varit att öppna upp för möjligheten för fler att ta ett steg in på den semi-offentliga arenan som kulturstockholm är. Detta är en kulturpolitisk handling som syftar till att på ett konstruktivt sätt utmana expertrollen, stärka lobbynätverk och kvalitetskriterier och där med hur ekonomiska medel fördelas.

Innebär crowdfunding att den offentliga finansieringen kan minska genom att fler blir delaktiga på individnivå?
Jag är inte säker på om ökad delaktighet inom ett fält innebär minskat offentligt fokus på området. En kraftig ökning av högskolestudenter under efterkrigstiden har ju inte inneburit mindre offentliga medel till akademierna utan tvärt om, större offentliga satsningar och mer privat kapital i form av till exempel forskningsmedel.

Varför deltar man och medfinansierar? Får man tillbaka något?
I det test vi genomfört uppger tretton procent att de medfinansierar för att en kompis lagt upp ett projekt, sexton procent för att de vill stödja Stockholms kulturliv och cirka tjugo procent för att de hittat ett projekt de gillar. De flesta har dock gått med på grund av nyfikenhet kring systemet.

Personer som anmält projekt till sidan har uppmanats att definiera vad de ger tillbaka till de som finansierat dem. Få har dock uppgivit att detta påverkat deras val och vad man fått har kanske inte upplevts som så spännande. Men om vi iakttar mer mogna system som Kickstarer.com så förstår man snabbt att detta är ganska viktigt. Vi ser att ett viktigt steg för utvecklingen av Crowdculture är att hantera vilka licenser projektägare väljer att distribuera sina resultat under.

Vilka är de största slutsatserna från projektet?
89 procent av de cirka 170 som var betalande medlemmar i testet uppger att de skulle fortsätta vilja vara med och antalet betalande medlemmar ökade i slutet med cirka 28 per vecka. Om man utgår från den tillströmning av medlemmar vi såg och extrapolerar det över ett år så innebär det ett tillskott på drygt 800.000 kronor till Stockholms kulturliv årligen. Det är nästan i nivå med den budget staden avsätter för utdelning via Fonden för Innovativ kultur. För mig så är det en indikation på att finns en stor potential.

Mindre roliga slutsatser är att vi alla, såväl medlemmar som skapare av systemet, befinner oss tidigt i en lärcykel. Många saknar en förståelse för vad som händer och vår pedagogik har varit mer än bristfällig. Men jag gissar det är därför man testar saker, för att lära sig om hur saker och ting fungerar. Kontentan av det är om vi förhåller oss lite ödmjukt till varandra så finns det stora möjligheter att göra en stor förbättring för många.

Kommentera
15 augusti 2010 under Noterat | 3 kommentarer

Mecenatkultur

Tobias Tobias

Fler borde ge tillbaka i form av både tid och pengar. Journalisten Andreas Ekström, och författare till ”Googlekoden”, visar nu upp ett gott exempel när han för vidare de pengar som han för ett år sedan själv fick under sitt bokskrivande, 10.000 kronor.

I en antologi — Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor — som mitt förlag Volante gav ut förra året tangerade Andreas temat i en mycket bra text om mecenatkultur. (Missa för övrigt inte boken om ni gjort! Flera bra kapitel och med olika perspektiv.)

I en undersökning som jag sammanställde för några år sedan om hur olika städer arbetar för filmproduktion — ”Filmen och staden” — minns jag att New Yorks program ”Made in NY” hade som krav att en bråkdel av utdelat stöd skulle återinvesteras i valfri konstnärlig verksamhet i staden. Inte så mycket att det påverkar stödet, men ändå något (omkring en promille om jag minns rätt).

Utan att ha studerat detta i detalj — men är det inte så att näringslivet är bättre på att ge tillbaka än kulturens framgångsrika? Visst, det finns mer pengar hos storbolagen och succéentreprenörerna, men jag tycker att de även verkar vara mer generösa när det gäller tid. Dessutom finns det ju faktiskt ett gäng konstnärer och artister som faktiskt har tjänat pengar. Ernst Billgren, Per Gessle, Jonas Gardell, PO Enquist.

Själv har jag funderat på vad jag kan göra, som ett sätt att ge tillbaka till kultursektorn som jag tjänar pengar på att analysera. Utöver pro bono-projekt och föredrag då och då har jag också planerat ett stipendium. Andreas Ekströms initiativ blev den utlösande faktorn. Inom ett halvår presenterar jag något.

Kommentera
30 september 2009 under Analys | kommentera

Sparas det mer på kultur?

Tobias Tobias

Vissa saker sägs ibland så ofta att de blir sanningar. Jag fick en intressant fråga och ett intressant svar som modifierar en sådan förförståelse.

FRÅGA

Sitter och läser synpunkter från olika parter om kulturpropositionen och snubblar då – för vilken gång i ordningen vet jag inte – över följande formulering: ”… eftersom kultur och fritid är det första som sparas in på när pengarna tryter så behövs såväl nationella som rikstäckande regionala kulturpolitiska mål.”

Finns det några siffror om tyder på att det generellt sparas mer på kulturverksamheterna i kommuner och landsting än på något annat?

SVAR (från Calle Nathanson, Sveriges kommuner och landsting)

Nej, det stämmer inte. Gamla Kommunförbundet gjorde en koll efter förra krisen, 1991-94, då det framställdes i media som att kultur (och fritidssektorerna) tog mest stryk. Det visade sig att man sparat ganska jämt över flera politikområden. Kulturen hade alltså inte sparat mer än till exempel skolan. Men eftersom det fanns mindre pengar i kulturbudgeten från början så sved det mer. Nya uppgifter för den här gången kommer kring årsskiftet.

Kommentera
17 mars 2009 under Noterat | kommentera

Sparbanksstiftelserna

Emma Emma

I dag och i morgon är det seminarium med Sparbanksstiftelserna angående deras kultursatsningar.
Tajmingen kunde vara bättre, eftersom många av stiftelserna har problem och har tvingats frysa kommande utdelningar.

Det är inte bra för svenskt kulturliv.

Sparbanksstiftelserna har uppskattningsvis och sammanlagt delat ut ungefär 100 miljoner kronor om året – i fria, ej på förhand intecknade, pengar – till kulturprojekt och, om utdelningarna upphör, är det alltså som om ungefär två (2) stycken Stiftelsen framtidens kultur försvann eller 125 stycken Innovativ Kultur, eller vad det nu kan bli (jag är lite osäker på hur mycket de ska dela ut per år).

Att Sparbanksstiftelsernas viktiga roll för kulturen inte har uppmärksammats mer, förvånar mig. Det är som om vi inte förmår att tänka bortom den enkla dikotomin offentligt – kommersiellt i kultursammanhang. En tredje logik, en stiftelselogik, där idén, ändamålet, står i centrum, ryms inte riktigt i vårt tänkande. (Även Framtidens kultur levde länge i skymundan.)

Bortsett från att Kultur & Näringsliv gav Sparbanksstiftelserna pris, när jag var vd, verkar det som om det är först nu, när det har blivit problem, som kultursidor och andra har fått syn på dem. Jag förstår om de, som någon sa i går, upplever det som rätt orättvist.

Kommentera
6 mars 2009 under Noterat | kommentera

Strypta stiftelsebidrag

Emma Emma

Stiftelserna förlorar mycket kapital i spåren av finanskrisen och lågkonjunkturen och mina stiftelseforskande kollegor vittnar om att många nu tvingas dra in på bidragen för att kunna betala ut de belopp som redan är utlovade, och för att rädda kapitalet.

Kulturen är visserligen inte lika hårt drabbad som forskningen, eftersom stiftelsernas bidrag på kulturområdet är relativt marginellt i Sverige. Kultur räknas ju, som bekant, inte till ett så kallat ”kvalificerat ändamål” och därför har stiftelser endast i begränsad utsträckning kunnat ge bidrag till just kultur. Till skillnad från i andra länder, inklusive våra grannländer, där stiftelser har stått för en betydande del av kulturfinansieringen.

Om detta finns mycket att säga, och personligen kan jag nog tycka att kultur borde kunna ses som ett allmännyttigt ändamål likväl som forskning och utbildning, till exempel. (Även om jag som forskare brukar få kritik för det, eftersom det skulle kunna innebära att forskningen får mindre pengar.)

Fördelen är att kulturen inte drabbas lika hårt när stiftelserna nu drar ned på sina utdelningar (och frågar du mina kollegor, har vi bara sett början på dem).

Trots det har det funnits betydelsefulla aktörer, inte minst regionalt, som exempelvis Sparbanksstiftelsen i Skåne, som är en av dem som har delat ut mycket pengar till kulturprojekt. Som alla sparbanksstiftelser är de dock hårt drabbade av krisen i Swedbank, och, enligt Sydsvenskan, stryper de tills vidare alla nya bidrag. Skånskt kulturliv går därmed miste om ett antal miljoner kronor.

Nummer ser det som ett tecken på att kultursponsringen går kräftgång. Själv vill jag gärna se det som två olika saker: bidrag från stiftelser och sponsring från företag, även om just sparbanksstiftelserna – med sin koppling till Swedbank – är lite unika. Men generellt rör det sig om olika saker, som inbegriper olika lagstiftning, om jag förstår juristerna rätt. Även om effekterna kanske är desamma: mindre pengar till kulturen.

Kommentera