Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
3 juli 2011 under Noterat | kommentera

Tv-snack om festivaler igen

Tobias Tobias

Det verkar vara ett obligatoriskt inslag i nyhetsförmedlingen numera — att diskutera hur det egentligen går med alla festivaler.

Första frågan handlar ofta om alla får plats och ett svar ges i själva frågan. Det finns en festivaltrend nu — inte bara det att många festivaler äger rum, utan också att medias intresse bidrar till göra festivaler till något som för allt fler är ett självklart inslag under sommaren.

Sedan är det som vanligt på en marknad. Nya aktörer kommer, gamla slås ut. Att några rockfestivaler — läs: Arvika och Hultsfred — under så lång tid har fungerat är inget som kan tas som självklart, även om det har varit lätt att tro det när ”klustersatsningar” sätts igång.

Igår intervjuades jag av TV4 Nyheterna kring sommarens festivalträngsel. De kom till och med hem och stod med kameran i trädgården (vilket väl nog blir första och sista gången om det inte ska bli uppföljning i programmet: hur vildvuxen kan man egentligen låta en trädgård bli?). Hade egentligen hellre förberett mig för en sista kväll på Peace&Love än stått vid en syrsénberså, men blev det i år.

Som vanligt blir ett sånt snack kraft nedkortat. Men för den som vill läsa mer:

Kommentera
19 augusti 2010 under Samtal | 1 kommentar

SAMTAL/Putte Svensson: Mer pengar till kultur — mindre till hus

Tobias Tobias

Putte Svensson, en av grundarna av Rockparty och Hultsfredsfestivalen, har inte fått någon semester i sommar. I stället har han på uppdrag av konkursförvaltaren stängt igen både festival, Rockparty och flera bolag. Det är en historia om en liten ungdomsförening som började för nästan 30 år sedan i en liten källarlokal och växte till Sveriges största rockfestival under många år, liksom bidrog till ett minikluster av utbildningar och företag.

Men denna epok har gått i graven. Meddelandet att det inte skulle någon bli mer festival släpptes 29 juni.

Jag ställde några frågor till Putte igår. För den som inte vet har vi samarbetat mycket tidigare, bland annat utvecklat FUNK-modellen som att sätt att beskriva hur de kreativa näringarna kan stimuleras (modellen har även exporterats). De senaste åren har Putte varit begravd i festivalarbete och tackat nej till alla sådana uppdrag, men nu vill han ut och hjälpa andra igen. Inte minst för att undvika samma misstag som han själv har gjort.

Läs även min tidigare analys av det som kommit att kallas livebubbla och festivaldöd.

Varför gick inte festivalen och föreningen att rädda?

– Rent ekonomiskt krävdes det så pass så stora förskott som vi inte kunde täcka eftersom vi inte tillräckligt med biljetter i tid. Förr betalade man allt i efterhand, men så är inte längre. Vi vet ju inte, men om vi hade kunnat avvakta lite till hade vi kanske sålt 10.000 till 15.000 biljetter och då hade vi gått runt. Nu hade vi bara tre dagar på oss att få fram ytterligare 10 miljoner kronor.

– Vi hade ett antal styrelsemöten där vi diskuterade biljettutvecklingen. Vi trodde att den skulle ta fart och sedan var det på gång med finansiärer som var beredda att rädda festivalen. När situationen blev omöjlig förstod vi konsekvenserna, att konkurs var oundviklig. Först festivalbolaget, men att konkursen även skulle dra med sig Rockparty och dotterbolagen eftersom de hade fordringar på festivalen samt försäljningsintäkter ifrån mat och annat. Rockparty var tvungen att få in pengar för att täcka skulder från 2007 och 2009.

Vad tänkte du när du insåg det oundvikliga?

– Ena sekunden är man ledsen och besviken. Det känns som om hela världen ska gå under. Andra sekunden tänker man mer praktiskt, på alla som drabbas, på dem som köpt biljetter eller förlorar sina jobb.

Vad säger du om sommarens festivaldöd i övrigt? Vad är det som har hänt?

– Egentligen började det bli svårt för flera år sedan, vilket beror på en mängd faktorer. En kombination av att det finns väldigt många evenemang nu, inte minst många städer som har sina för att stärka sin image. Samtidigt har gagerna skjutit i höjden och finanskrisen slagit in vilket gjort att sidointäkter såsom sponsorpengar nästan försvunnit.

– Om man tittar på festivaler i sommar så är det inte många som ekonomiskt gått bra. Det finns några som publikt varit succéer, men om man till exempel bara ser på biljettintäkter är det väldigt få som går runt. I stället är andra intäkter viktiga. Vissa kan ju sälja öl fritt över hela området. Andra kan få hjälp från kommunen med kostnader för område och marknadsföring.

Är det svårare att driva festival i glesbygden?

– Ja, det är svårare i en ort som Hultsfred där inget finns från början. Det kostar mer eftersom man måste bygga upp allt. För Sonisphere i Stockholm eller Way Out West i Göteborg behöver man inte bygga upp en stor camping. Boende löser sig på andra sätt genom kompisar, lägenheter och hotell.

Är det något du skulle vilja ha gjort annorlunda?

– Många saker. Sättet som vi gjorde funkade ju inte. Vi hade bland annat för lite tid. Det var ovisst för länge kring festivalen under hösten. Det bästa hade varit att ta en time out efter förra året, för att få tid att få ordning på ekonomin och hinna börja om. Kanske göra om, men jag kan inte säga hur, det skulle kräva lite mer analys och eftertanke.

Var det fel att bygga upp Rock City och olika företag så mycket kring en verksamhet, festivalen, som uppenbarligen innebar en stor risk?

– Utifrån föreningens stadgar så var det rätt. (Tobias: läs min tidigare kommentar här.) Vi skulle inte bara göra en festival utan jobba med Hultsfred som ort, ungdomar och musik. Vissa år har det här varit bra för festivalen, andra sämre. Om det är något jag ångrar är att det gått åt mycket pengar till infrastruktur, alltså byggnader och område. Vi har låst upp för mycket pengar i stället för att kunna satsa på innehåll, på det kulturella.  Det här har jag tänkt på en del de senaste åren.

Det byggs mycket i Sverige just nu. Många kulturhus och arenor. Hur ser du på det?

– Det är viktigare att det finns pengar till innehåll. I alla fall måste det finnas kvar pengar även när byggnaderna står där. Min erfarenhet är att det därför är bra om en aktör står för infrastrukturen och någon annan för innehållet.

Vad ska du själv göra?

– Jag ska göra en mängd olika saker. Jag ska dela med mig av min kunskap, nu med ännu mer erfarenhet. Jag fortsätter att föreläsa och kommer ta betalt för att utveckla platser runt om i Europa. Sedan har jag ju funderingar på att göra grejer i Hultsfred. Det är skoj att göra evenemang, även om man inte blir rik på det… Men jag kommer hålla en lite låg profil och inte vara drivande på samma sätt. Jag vill gärna överföra min kunskap till de som är yngre.

Vad händer i Hultsfred annars?

– Det tuffar på som vanligt med utbildningar och företag och andra evenemang. Sedan kommer det förhoppningsvis in nya personer och organisationer, sådana som vi har jobbat med tidigare. Vi kanske har hämmat vissa, att de inte har vågat ta för sig. Nu blir det plats för dem.

Men finns inte risken att det inte bara är en festival som försvinner, utan ett system med person och organisationer och deras nätverk?

– På längre sikt kan det vara så. Därför är det viktigt att det fortsätter finnas evenemang. Det behöver inte vara en festival med 20.000 personer, utan kanske fyra stycken med färre besökare. Man kan göra endagsgrejer också.

Till sist, och du måste välja – vilken Hultsfredsfestival var bäst?

– 2004. Det var då jag träffade min blivande fru på festivalen.

Kommentera
27 juli 2010 under Analys | kommentera

Ingen livebubbla — men en anpassning

Tobias Tobias

Arvikafestivalen har ställt in sina betalningar och presenterade idag sin dystra situation på en presskonferens; 2 miljoner kronor i förlust i år, 5 miljoner kronor släpar sedan förra året; hoppet står nu helt till Arvika kommun och leverantörers tålamod.

Hultsfredsfestivalen valde att inte genomföra sin 30:e festival och ställde in helt. Biljettköparna fick inte någon festival, men artisterna behövde inte spela (för få) utan full betalning.

Vi kan lära oss två saker av detta. För det första att årets festivaldöd egentligen är förra årets, bara att förlusterna doldes och sköts fram tack vare välvilja. För det andra att det är svårt att arrangera en bred rockfestival utan publikunderlag, i en glesbygd. Jämfört med Peace & Love i Borlänge som ihop med grannen Falun (1 mil?) faktiskt har 100.000 invånare.

Om detta ska jag tala i TV4:s Nyhetsmorgon imorgon kl 7.40. De här festivalproblemen är nämligen en del av en generell trend — vilket gör att det börjar talas om en livebubbla. Carola har till exempel ställt in en av två planerade konserter i Dalhalla. The Ark ställer in sin konsert i Huskvarna på lördag och har flyttat en konsert på Långholmen i Stockholm 11 augusti till Gröna Lund 19 augusti .

I USA hittar vi också inställda turnéer och publiktapp. Enligt amerikanska Pollstar har intäkterna för de första sex månaderna i år från de 100 största turnéerna i Nordamerika, minskat med 200 miljoner dollar jämfört med samma period förra året. Det motsvarar en minskning på 17 procent. Totalt motsvarar bruttointäkterna för de första sex månaderna den lägsta siffran sedan 2005. Antalet sålda biljetter har minskat med 9 procent.

Är det en festivalbubbla som vi ser spricka? I alla fall pysa. Men ingen livebubbla.

Med en ekonomisk bubbla brukar man mena en marknad som är övervärderad – och vi ser en nödvändig justering av priser och utbud. Men att tala om bubbla är nog överdrivet. Snarare justering.

Min bedömning är inte att vårt behov minskar av här-och-nu-upplevelser, skapade ihop med andra människor och på en plats som också påverkar. Live som fenomen är inte på väg att dö eller minska. Bara att formerna anpassas. Trots allt har det sålts biljetter för en miljard dollar i USA i år och kurvan har pekat uppåt i flera år. Det finns också mängder av konserter och festivaler som lockar många besökare. När biljetterna släpptes till Robyns konsert i Köpenhamn, exempelvis, tog de slut på två minuter.

Däremot är det svårt att hålla uppe de höga priserna och återskapa de stora scenerna – så ofta – eftersom det vimlar av megastjärnor som tar sig ut. Som Markus Larsson väl formulerar det i Aftonbladet: ”Allt växte. Antalet festivaler och turnéer. Festivalernas storlek och vinstkrav. Artisternas gager. Publikrekorden på Ullevi.”

Det blir lätt så att när en marknad som blomstrar ska exploateras. Aktörer flockas dit, framför allt om andra marknader minskat (tänk: skivindustrin). Men alltför många praktfulla blommor, år efter år, gör det till slut svårt att hålla intresset uppe, även för de som är mest hängivna.

Allt kan sammanfattas i ökad konkurrens, vilket medfört större kostnader och hårdare tävlan om samma publik och samma artister. Konkurrens i form av allt fler festivaler och stora konserter; och därmed kamp om samma publik och samma artister. Konkurrensen lett till felberäkningar. Högre kostnader har lett till att publikbortfall slagit extra hårt.

Låt mig bena ut ytterligare:

Gagerna har ökat. Dels för att artisterna och musikindustrin vill ta tillbaka vad man förlora på minskad skivförsäljning. Dels för att liveintresset är stort och att det på så sätt varit möjligt att ta ut höga priser från både arrangörer och publik.

Antalet arrangörer har också ökat. Många har varit med och dragit i artisterna. På så sätt konkurrerar svenska arrangörer även med tyska, holländska och danska.

Det unika försvinner. Men eftersom artisterna turnerar hela tiden blir det svårt att hålla uppe priserna; det kommer ju troligtvis nya möjligheter att se just den artisten och annars kommer snart andra stjärnor. På varje svensk lite större festival finns också alla svenska aktuella stora artister samlade.

Platsmarknadsföring. En anledning till fler större konserter och festivaler i Sverige beror på att platser sett värdet i att profilera sig och generera turistintäkter. En insikt om att evenemangsekonomin är stor, om än kringlig eftersom intäkterna fördelar sig till många (såväl arrangörer som det lokala näringslivet i övrigt), har växt fram. Platser deltar genom att till exempel kommunen erbjuder marknadsföring, service och direkt ekonomiskt stöd.

Snedvriden konkurrens. Viljan att profilera sig som plats har lett till att många festivaler, till exempel Malmöfestivalen, inte tar något inträde alls. Då blir det desto svårare att arrangera en festival som innebär att folk både måste resa till en plats och betala för att komma in.

Död för svensk musikliv? Dessutom kan vi lägga till Bert Karlssons ”rasande” på Aftonbladet Debatt om bokningsbolagens ”maffialika metoder” — för att citera honom — som dödar svenskt musikliv. ”Problemet”, skriver han och syftar förstås främst på Live Nation, ”är de internationella bokningsbolagen som bestämt sig för att suga ut det svenska musiklivet”.

Finanskris. Denna innebär att sponsorer inte kunnat gå in lika aktivt samt att en svagare krona medfört att utländska artister blivit dyrare att boka.

Nischfestivalerna har gått bäst. För Arvika verkar det ha varit ett misstag att släppa sin hand om sin kärnpublik – syntare – och sikta mot att bli något för alla (Anders Nunstedt i Expressen håller med).

Vad krävs för att festivalerna ska gå runt och överleva?

Engagemang och fingertoppskänsla, så att det blir ett spännande program. (Jämför Fjordfestivalen nedan.)

Koll på sin budget. Ambitionerna måste vara realistiska och byggas upp långsiktigt. Risken för chansningar är oerhört stor.

Koll på sin publik, både sett till smak och geografi. Finns en hemmamarknad? Vill besökare idag campa eller dra till Göteborg och bo på hotell? Hittills har nischfestivaler klarat sig bäst, med Sweden Rock som lysande exempel. Men vad innebär det att metalfester arrangeras i varje liten håla?

Delad risk med eller annat stöd från övriga som tjänar på arrangemanget. Många är med och delar på den turistekonomiska kakan. När U2 spelade på Ullevi ifjol var intäkterna omkring en kvarts miljard.

***
Läs mer:

-

Kommentera