Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
25 november 2013 under Samtal | 2 kommentarer

”Kulturpolitiken har inte lyckats förbättra konstnärernas villkor”

Tobias Tobias

modigx2Erik Modig är forskare vid Handelshögskolan där han inriktar sig på att studera hur människors beteende påverkas av olika typer av kommunikation. Han har även en bakgrund som gallerist. Karolina Modig är kulturjournalist med särskild inriktning mot svenska konstvärlden och hon är även redaktör för tidningen Konstnären. Tillsammans är de aktuella med boken ”Värdet av konst: för människa, näringsliv och samhälle”.

Varför skrev ni en bok om konstens värden?
Erik: Det behövdes. Vi saknade en bok som tog ett större grepp om konstens värden. Bidragen inom området fanns utspridda i många olika källor. Dessutom kändes det som att många uteslutande såg på det ekonomiska värdet av konst, medan vi fann bevis för så många fler värden. Boken behövs för att balansera upp debatten och sammanställa värdena på ett och samma ställe.

Var det något som förvånade er i arbetet med boken?
Karolina: Hur mycket studier och resultat det faktiskt finns som visar på andra värden än de rent ekonomiska. När vi under skrivprocessen berättade om boken dömde många ut ämnet som något flummigt, som ett område där det bara spekuleras utan konkreta bevis för hur konsten faktiskt påverkar oss och vår omgivning. Dessa avfärdanden grundar sig troligtvis i att mycket av materialet tidigare varit ”undangömt” i svårtillgängliga forskningsartiklar eller komplicerade tegelstensböcker. Men genom lite grävande har vi funnit resultat som visar på konstens positiva effekter på allt ifrån vår hjärna till hela samhällsekonomier.

Ni har bott i New York nu under hösten. Ser ni någon skillnad mellan hur konstens värden tas tillvara där jämfört med i Sverige?
K: Det första som slår en när man kommer hit, i alla fall om man som vi bor i en stadsdel som Williamsburg, är all den gatukonst som omger en. Allt från husfasader till lyktstolpar kläs med budskap från olika graffiti- och gatukonstnärer. Det är en konkret, uppenbar skillnad. I övrigt är det svårt att märka tydliga skillnader på så kort tid, men jag pratade med Absolut Vodkas Art Ambassador Alban de Pury idag, som berättade hur konstscenen i New York sedan bara en kort tid tillbaka bubblar av nya grepp och talanger. Förutom att konstnärerna själva arbetar mer och mer med disciplinöverskridande format, där konsten dras in i musik, film, digitala uttryckssätt och så vidare, är det allt fler varumärken som intresserar sig för olika typer av konstsamarbeten. Det är såklart väldigt positivt, samtidigt som det är en utmaning för både konstnärer och varumärken att mötas på en jämlik nivå. Men enligt de Pury har konsten här bara den senaste tiden blivit något som letar sig in i allt fler sammanhang och som korsbefruktas med alla möjliga områden. Det visar på hur man ser positivt på konstens värden.

Ni verkar kritiska till kulturpolitiken och skriver att den under ett sekel misslyckats med att ”höja konstnärernas villkor”. Hur menar ni?
K: Går man tillbaka 75-100 år i historien kan man se att kulturpolitiken inte har förändrats särskilt mycket, oavsett vilket parti som suttit vid makten. Visst har det funnits tider med mer eller mindre engagemang från politiskt håll, och större eller mindre punktinsatser har naturligtvis verkställts. Men ser man till vad till exempel KRO har kämpat för i form av visningsersättningar, ateljéstöd, starkare fäste för enprocentsregeln, avdragsgiltiga konstinköp för företag och så vidare, är detta debatter som förts över många decennier. Och ingen kulturpolitik har än så länge lyckats förbättra konstnärernas villkor inkomstmässigt. En konstnärs medellön ligger exempelvis fortfarande under den generella medelinkomsten. Nuvarande regering har, liksom tidigare regeringar, gjort vissa punktinsatser, nu senast en viktig satsning på förenkling och omförhandling av det så kallade MU-avtalet. Men inför 2014 har inte en enda kulturbudgetpost avsatts specifikt för konstfrämjande satsningar. Detta trots att enbart drygt 3 procent av regionernas kulturbudgetar läggs på konst, museiverksamheter undantaget (enl. KRO/KIF:s Bild- och formindikator 2013).

Ni skriver att ’haloeffekten’ är viktig för att förstå värdet av konst, det vill säga att förekomsten av konst färgar av sig på sin omgivning. Den kan höja värdet på produkter som finns där liksom öka trivseln och statusen kring något. Är detta konstens viktigaste uppgift?
E: Jag tror att det blir fel att kalla en viss uppgift som viktigast. Det beror självklart på vem man frågor och i vilket syfte man vill använda konsten. Den mesta konsten skapas och bör skapas utan en funktionell uppgift i tanke. Då är det just avsaknaden av uppgift som är viktigast. När det kommer till konstens värde för företag så är just haloeffekten en mycket viktig uppgift, då den erbjuder företag ett konkret funktionellt värde vilket kan gynna både företaget och de konstnärer som därmed får lättare att argumentera för värdet av sin konst.

Ett intressant avsnitt handlar om konst i reklam, vilket du Erik själv har forskat om. Vad är det som gör att konst kan påverka annonser och varumärken positivt?
E: Annonser har ett ständigt krav på sig att vara kreativa och nyskapande för att kunna stå ut i det ökade mediebrus vi har i dagens samhälle. Där har konsten visat sig vara en värdefull beståndsdel både när det kommer till att hitta uttryck som står ut och även inspiration till skapandet av annonser. Bland annat visar forskning att användandet av språk i gatukonst har mycket gemensamt med copywriting. Utöver dessa effekter kan även konsten bidra med associationer av kvalitet och kreativitet till det annonserade varumärket.

emodig
Kommentera