Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
7 maj 2013 under Samtal | kommentera

SAMTAL/Carin Daal: Vad jag lärt mig

Tobias Tobias

 

Första gången jag träffade Carin Daal jobbade hon på KK-stiftelsen (Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling). Fler var inblandade, men Carin var den tydligaste drivkraften under många år i arbetet för att lyfta fram upplevelseindustrin.

Långt före de flesta andra, vilket innebar att det fanns lite att lära av. Allting som genomfördes gjordes för första gången — statistikinsamling, mötesplatser, kompetensutveckling av olika slag — utan den flora av lärdomar och exempel som finns idag.

Det känns som att historien har givit henne rätt, att det var något viktigt som hon och KK-stiftelsen var inne på. Men var alla satsningar lika lyckade?

Idag har hon utvidgat ansvarsområde som chef för entreprenörskapsenheten vid Näringsliv Skåne — och det är intressant hur denna näringslivsenhet vid Region Skåne samverkar med kulturenheten.

Det blev ett långt samtal om lärdomar och framtid, men värt att läsa.

KK-stiftelsens satsning på upplevelseindustrin gjorde avtryck. Hur ser du på satsningen i efterhand?
Jag tycker att det var en modig satsning som gjordes i rätt tid – precis när teknikutvecklingen inom IT-området tagit fart. Drivkraften bakom satsningen var till stor del behovet av att fylla den nya tekniken med innehåll samt att förstå vad denna nya teknik kunde få för betydelse för nya konsumtions- och livsstilsmönster. Satsningen handlade om att synliggöra nya branscher och dess kompetenser som viktiga innehållsleverantörer, där det inte skulle räcka med att satsa på teknikutveckling om Sverige ska kunna konkurrera globalt.

Satsningen bestod av ett antal delar; kunskapsutveckling, komptensutveckling av branscherna via satsningen på mötesplatser och utveckling av utbildningar för näringslivet. Kunskapsutvecklingen, där bland annat statistikframtagning, studier av olika slag för att få mer kunskap om branscherna har varit en del, tror jag har varit jätteviktig för hur vi arbetar nationellt, regionalt och kommunalt med satsningar på detta område idag.

Mötesplatssatsningarna, som handlade om att stimulera det branschöverskridande mötet mellan olika områden inom upplevelseindustrin, har varit framgångsrika på olika sätt. Man kan dock konstatera att det krävs långsiktiga finansiella åtaganden från det offentliga om denna typ av satsningar ska fylla den strukturförändrande roll som vi önskade. Där har inte alla mötesplatssatsningarna lyckats.

Den tredje satsningen, som kopplar till utbildningar riktade mot näringslivet, så är jag övertygad om att det krävs att näringslivet kontinuerligt kompetensutvecklar sig, men att formerna för detta måste utvecklas. Inom ramen för KK-stiftelsens satsning var det utbildningar på magisternivå som vi arbetade med och mina erfarenheter är att små- och medelstora företag generellt inte ser att de har tid med denna form av utbildningar. Här finns fortsatt mycket att göra.

Har du dragit några generella lärdomar som du vill dela med dig av?
Främst att entreprenörerna inom dessa branscher/områden mycket sällan drivs av att tjäna pengar utan drivs utifrån lusten att skapa och i många fall även av att förändra samhället. Många gånger ser man sig som en ofrivillig företagare. Att bli sedd och eventuellt få stöd med delar av sitt företagande kan dock göra mycket för att utveckla synen på att vara och se sig som företagare.

En annan viktig lärdom handlar om potentialen i att lära branscherna emellan. Här finns en jättepotential som jag ser det. Inom ramen för KK-stiftelsens satsning testade vi bland annat detta – att sätta samman grupper från olika branscher där man tittade på affärsmodeller och produktionskedjan och jämförde och lärde av varandra.

Slutligen är min lärdom att entreprenörskap i stort kräver samma typ av stöd, och att nätverk är en av de viktigaste nycklarna till framgång. Här saknas det ofta välfungerande nätverk för entreprenörer inom kulturella och kreativa näringar. Man har inte rätt kontakter för att hitta kapital, komma in på rätt marknader etcetera. Detta behöver utvecklas!

Då sa vi upplevelseindustrin. Nu säger kulturella och kreativa näringar, alternativt sektorn. Spelar det någon roll att vi har bytt namn på vad vi pratar om? Eller är det kanske olika saker?
Både ja och nej. Det spelar roll på ett sätt. Det vi ville åstadkomma med begreppet upplevelseindustrin var att sätta fokus på konsumentledet och att det finns en ny industri, med branscher som inte tidigare synliggjorts som viktiga vad gäller att bidra till BNP exempelvis. Med begreppet kulturella och kreativa näringar så läggs fokus på producentledet på ett annat sätt och drivkraften till värdeskapandet syns inte lika tydligt.

Jag tror dock att de som är verksamma inom näringen till stora delar känner sig mer hemma i det senare begreppet och det är nog viktigast.

Det var mycket fokus på mötesplatser och du skrev även bok med Stina Algotson på temat. Är mötesplatser något som du tagit vidare i din nya roll på Region Skåne.
Inte i dagsläget. Den satsning som vi på Näringsliv Skåne bedriver tillsammans med Kultur Skåne är i sin linda. Vi har tagit fram en gemensam strategi politikområdena emellan och nästa steg är att klubba en gemensam handlingsplan. Efterfrågan på olika former av mötesplatser har dock framkommit inom ett antal områden, så vem vet. Ett resultat av KK-stiftelsens satsning är Media Evolution här i Malmö, en mötesplats för medieindustrin i södra Sverige – och det finns önskemål om att utveckla liknande miljöer i Skåne.

Hur kan man från offentlig sektor stärka entreprenörskap?
Vi arbetar utifrån en tillväxtmodell som är ganska enkel:

  • Få fler att vilja bli entreprenörer i Skåne genom satsningar på entreprenörskap inom utbildningssystemet samt genom attitydförändrande insatser.
  • Stärka befintliga entreprenörer i Skåne genom att utveckla stödstrukturen runt entreprenörerna (rådgivning, kapitaltillgång med mer), utveckla inkubatorer och stärka nätverk.
  • Attrahera entreprenörer till Skåne genom att utveckla attraktiva miljöer (inkubatorer, mötesplatser med mer) samt bygga internationella nätverk för entreprenörer

Vilka insatser gör ni för att klara dessa utmaningar?
I dagsläget arbetar vi framför allt med de två första punkterna enligt modellen som jag beskrev tidigare.

En viktig uppgift är att stimulera till entreprenörskap inom samhällets olika sektorer såsom privat, offentlig, idéburen- och akademisk sektor. Detta gör vi genom att initiera, finansiera och koordinera aktörer och projekt för att utveckla kunskap, arbetsmodeller med mer inom de olika sektorerna. Satsningen på kulturella och kreativa näringar är ett exempel på ett särskilt område som vi fokuserar på, entreprenörskap inom vården är ett annat.

I arbetet med att stärka utvecklingen av ett mer entreprenöriellt förhållningssätt har vi gjort ett antal satsningar mot grundskolan under åren för att kompetensutveckla skolpersonal inom entreprenöriellt lärande. Vi har just nu också riktade satsningar mot högskolan för att få in entreprenörskap som en del i utbildningen. Dessutom gör vi en hel del satsningar för att synliggöra skånska entreprenörer samt generellt öka kunskaperna om entreprenörskapets betydelse för tillväxt.

Slutligen vill vi medverka till bättre förutsättningar för företagsutveckling i olika faser genom att utveckla det stödsystem som ska främja entreprenörskap, nyföretagande och utveckling av företag och innovationer. Här handlar ofta insatserna om att finansiera olika aktörer och deras arbete med att hjälpa entreprenörerna i olika skeden i deras företagsutveckling.

Vad som är intressant med Skåne är att det verkar som att näringslivsenheten arbetar med kulturenheten. Eller är det kanske bara som det verkar…? Vad innebär det samarbetet mer konkret?
Nej, det är inte bara som det verkar utan det är väldigt mycket på riktigt och känns väldigt positivt. Detta var något vi försökte få till på nationell nivå tidigare. Nu händer det på regional nivå! Här ser jag en stor möjlighet vad gäller att skapa förutsättningar för tillväxt inom de kulturella och kreativa näringarna. Genom att få två olika system att mötas kan nya mönster och förutsättningar skapas vad gäller arbetssätt, nätverk, modeller för affärsutveckling med mer.

Du är från Göteborg, bodde länge i Stockholm och är nu bosatt i Malmö. Upplever du stora skillnader mellan storstadsregionerna i hur man ser på innovation och entreprenörskap?
Ja. De är tre olika städer med ganska olika förutsättningar.

Stockholm är mycket större, här finns den svenska finanssektorn och de flesta huvudkontoren på plats. Min uppfattning är att det offentliga, och näringslivet, ofta haft uppfattningen att saker och ting händer av sig självt här. Konkurrensen om uppmärksamhet är stor i Stockholm vilket gör det svårt att få utrymme att synas och höras och därmed minskar kraften att lyckas samlas och enas på en plats eller inom ett område. Ett exempel är inom designområdet där jag under snart tio år följt diskussionen om ett designmuseum eller utvecklingscentrum för design. Men där man inte lyckats enas och därmed inte lyckats skapa tillräcklig kraft i frågan som jag ser det.

Göteborg och Malmö liknar varandra mer. Här har det funnits ett antal starka personer, ofta män, som pekat med hela handen för att skapa förnyelse efter ganska svåra omstruktureringar inom stadens näringsliv. I båda städerna finns en undergroundkultur att bygga på. I Malmö, som ju är mindre, med en ganska liten stadskärna blir satsningarna väldigt tydliga och nätverken lättare att hantera. Det offentligas roll blir viktigare exempelvis i rollen som riskkapitalist.

Slutligen, du har själv varit entreprenör och drivit eget företag, vad är din viktigaste lärdom från den tiden som du tar med dig i arbetet idag?
Jag var med och startade ett möbelföretag ihop med två killar där affärsidén var att göra möbler av gammalt norrländskt ladvirke och förmedla historiken kring varje lada med varje möbel. Hade vi vetat vad vi vet idag, att möbler ska produceras i Småland och att där finns fantastisk kunskap och bra nätverk, så hade vi sparat massor av arbete och pengar. Med andra ord rätt kunskap och nätverk är avgörande i starten av ett företag. Kan jag vara med och bidra till det känns det väldigt värdefullt oavsett bransch.

Kommentera
10 januari 2013 under Bok | 2 kommentarer

Passionssamhället

Tobias Tobias

image

I den debattantologi som släpps i nästa vecka, ”Framtidsutmaningar: Det nya Sverige”, lanserar jag och Emma våra tankar om passion och innovation. Vi diskuterar kring det passionssamhälle som vi tycker oss se.

Det är tankar som grott i oss ett tag som vi nu äntligen skrivit ner. Det har gått snart två år sedan vi pratade om att vi skulle skriva en bok om ämnet. Vi har pratat tidigare om att skriva böcker ihop utan resultat (det har mest blivit gemensamma rapporter), men vem vet, kanske blir det här gången vi sätter oss ner.

Så här introducerar vi vårt kapitel:

Passion kommer bli allt viktigare både för individen som vill förverkliga sig själv och göra något meningsfullt, och för samhället, som måste hantera det och behöver passionerade människor för att utvecklas på bästa sätt. Hur väl man lyckas hantera passionspotentialen – det vill säga medborgarnas möjligheter att finna och förverkliga sin passion – kommer att bli ett allt större konkurrensmedel för ett land eller en plats.

Notera att vi inte argumenterar för att alla har rätt att få syssla med sin passion. Det finns också utmaningar kring detta. Kan det skapa en ineffektiv stress att man alltid ska syssla med det som gör en passionerad? Vad händer med de jobb som anses mindre attraktiva men som ändå måste göras? Den sistnämnda frågan tangerar diskussionen om det finns utrymme i ekonomin för att enbart syssla med sin passion.

Ändå är det tydligt att när verkliga framsteg sker så härstammar dem utifrån en vilja att åstadkomma något extraordinärt. Och den drivkraften hämtas nästan alltid i en passion för det man vill uppnå eller det man vill göra.

I vår debattartikel för SvD Brännpunkt från november är vi också inne på en ytterligare dimension, nämligen att vi hittar många av de här passionsföretagen inom de kulturella och kreativa näringarna. Genom att förstå företagen i de här branscherna så skapar vi även manualer för den riktning som företagandet tar över huvud taget, det vill säga mot en passionsekonomi.

Kapitlet ”Passion och innovation” kan även köpas separat som e-singel (bland annat via dito). Boken är för övrigt den första på Volantes nya förlag 8tto som har skapats för samarbeten och inriktat mot samhällsfrågor och debatt.

Emma var även inne på det är temat på sitt föredrag på Generator-konferensen i Gävle i november:

Många kapitel i boken ”Framtidsutmaningar” är läsvärda. Helt ärligt så har läsningen av vissa kapitel givit mig en oerhört bra översikt över viktiga utmaningar framåt. Vad gäller kultur så missa förstås inte kapitlet om det nyskapande kulturlivet och samhället av Stina Westerberg, till vardags generaldirektör på Statens musikverk.

Se även Svenska Dagbladets recension (som kom en vecka före utsatt recensionsdatum).

image

 

Kommentera
12 november 2012 under Samtal | 1 kommentar

SAMTAL/Giep Hagoort: Kreativa Europa är redan verklighet

red red

Holländske Giep Hagoort är forskare vid Utrecht School of the Arts där han framför allt intresserar sig för entreprenörskap inom de kulturella och kreativa näringarna. Hoogart ledde också arbetet med EU:s grönbok om de kulturella och kreativa näringarna och på onsdag, 14 november, talar han vid konferensen Ka-tziing i Göteborg som bland annat Nätverkstan är med och arrangerar.

Du ledde arbetet med EU:s grönbok om de kulturella och kreativa näringarna. Hur har processen fortsatt efter att grönboken publicerades?
Grönboken från EU-komissionen publicerades under våren 2010. Vår egen forskning för kommissionen om den entreprenöriella dimensinonen hos de kulturella och kreativa näringarna började dock redan 2008. Vår studie fokuserade på en bättre förståelse för kulturella och kreativa företag, särskilt de små och medelstora företagen, och hur de kan stödjas inom EU. Först publicerade vi en litteraturgenomgång där vi förklarade företagens särskilda kännetecken. Det följdes sedan av expertmöten, runda bords-diskussioner och kompletterande kvantitativ forskning.

Vår viktigaste slutsats var att småföretagen utgör 80 procent av det totala antalet av de kulturella och kreativa företagen. En stödjande infrastruktur måste dörför baseras på dessa kännetecken. Grönboken har följt den slutsatsen. Och flera organisationer har understrukit det angreppssättet när de har kommenterat grönboken, och i Europakommissionens förslag, Kreativa Europa 2014, går det att se att den aspekten fortfarande är synlig.

Slutligen har vi (Utrecht School of the Arts-HKU) publicerat den kompletta rapporten om den entreprenöriella dimensionen i december 2010.

Vilka är de ”heta frågorna” som rör de kulturella och kreativa näringarna i EU nu? Kommer KKN fortsätta att ta plats på agendan eller tar andra frågor över?
Då jag samlat in alla möjliga trender, utvecklingar och i nya studier – som vår egen forskningsrapport ”Pioneering Minds Worldwide” – observerar jag tre centrala frågor:

  1. Den dynamiska relationen mellan KKN och andra sektorer. På global, nationell, regional och lokal nivå har nya digitala lab och cross‑over-nätverk skapats, med ett fokus på innovation. I min egen omgivning ser jag ett växande samarbete när det gäller hållbarhetsfrågor, där konstnärer, designers och kulturella entreprenörer spelar en proaktiv roll.
  2. En växande politisk medvetenhet hos regeringar om en mer holistisk ansats när det gäller KKN. Att inte bara de ekonomiska aspekterna är viktiga, utan även social och geografisk samanhållning. Detta samlar nya grupper vid bordet att utarbeta nya aktiviterer uppifrån och ner och nerifrån och upp.
  3. Kreativa städer vill etablera ett europeiskt parnerskap med andra städer för att dela med sig av erfarenheter och kunskap, utbyta kulturella event och skapa ”lärandelab” (”Learning Labs”). Särsklit mellanstora städer är aktiva inom det här området. Vi är akademisk partner till flera europeiska städer som Colchester, Lille, Edinburgh och Hagen som arbetar tillsammans under den gemensamma rubriken Creative Urban Renewal (CURE). Vi har noterat ett ökat intresse för en stödjande urban infrastruktur med hjälp av kreativa näringar.

Med säkerhet kommer en kraftigt sammankopplad kulturell och kreativ sektor vara avgörande för EU och dess medlemsstater under de kommande åren.

Från ditt perspektiv, hur placerar sig Sverige internationellt när det gäller KKN?
Om vi talar om Sverige i ett internationellt sammanhang ser jag olika bilder. I 2011 års upplaga av det globala kreativitetsindexet – som Richard Florida utformat där hänsyn till alla möjliga indikatorer tas – är Sverige i topp och lämnar 81 länder bakom sig, med USA som tvåa och Finland på tredje plats. Jag vill gratulera Sverige till den positionen! Indexet behandlar dock inte forskning om KKN. Efter att ha sett de här siffrorna, har jag fått intrycket av att svenska forskare behöver stärka sin prestation. Jag saknar dem vid konferenser som handlar om entreprenörskap inom KKN. Jag saknade dem också i UNCTAD-rapporten från 2010. Eftersom Sverige placerar sig först i indexet måste de svenska forskarna sitta inne med väldigt intressanta berättelser!

Kommer Kreativa Europa att bli verklighet tror du? Vilka är de potentiella hindren?
Kreativa Europa – idéen, praxisen – och Kreativa Europa 2014 – EU-förslaget – är redan verklighet! Alla europeiska intressenter vill se ett starkt och kreativt Europa inom den globala kreativa ekonomin.

Ändå lider politiker av något som jag kallar för ”Europestress”: å ena sidan ser de Europa som en rik kulturell och kreativ kontinent, men å andra sidan tvekar de inför att skapa en stark politisk konstruktion för ett framtida Europa. Kanske är det EU:s medlemsstater som inte vill finansiera de kreativa ambitionerna inom EU, och det är ett stort hinder. Ett annat hinder är om vi enbart fokuserar på Europa, och glömmer bort att skapa starka nätverk på gräsrotsnivåer och ignorerar kulturella och kreativa ambitioner på dessa grundläggande nivåer.

Men som medlem av den urbana kreativa rörelsen ”City for Utrecht for Cultural Capital of Europé 2018”,  är jag optimitst när det handlar om att hantera dessa hinder.

Kommentera
9 december 2011 under Samtal | kommentera

SAMTAL/Bill Gartner: ”Att misslyckas är ett sätt att lära”

red red

William B. Gartner är en av de mest rutinerade entreprenörskapsforskarna med sina över 30 års erfarenhet på området. Gartner har bidragit till att både utveckla och bredda fältet med sitt fokus på entreprenören i ett sammanhang snarare än individen. Den 14 december gästar han Stockholm och ger en föreläsning om entreprenörskap och storytelling, fri entré.

Varför är det viktigt att prata om misslyckanden inom entreprenörskap?
Vi pratar alltför lite om misslyckanden, i den utsträckning att misslyckanden måste vara en del av inlärningsprocessen. Annars vet vi inte var gränserna ligger. Beträffande vad vi lär oss, så lär vi oss vad som inte fungerar. Varför kunder inte köper våra produkter eller tjänster, varför våra kostnader är för höga, varför idéen vi hade inte fungerar som en livskraftig affärsmodell och så vidare. Så, ja, man bör se på misslyckanden som ett sätt att ta reda på varför ens första antaganden inte fungerade.

Varför pratas det så lite om misslyckanden i så fall?
Vi är verkligen rädda för att misslyckas på grund av en rad anledningar så det framstår som ett stort problem för många människor. De är inte villiga att försöka, för att de inbillar sig att konsekvensen av ett misslyckande skulle bli ödesdigert, ibland kan det innebära stora problem men oftast inte. Siten www.failureclub.org försöker att prata om de här frågorna.

Dessutom, en hel del av våra misslyckanden går ouppmärksammade förbi, då vi misslyckas med saker hela tiden. Men det är små misslyckanden. Karl Weick har skrivet en suverän artikel i ämnet, ”Small Wins”. När vi gör olika situationer stora i våra liv, så blir de ett problem.

Du har använt dig av pjäser, filmer och romaner för att beskriva entreprenörskap. Hur kan konst och humaniora hjälpa oss att förstå entreprenörskapsprocessen bättre?

  • Processen – hur det verkligen fungerar.
  • Motivationer – hur människor känner och beskrivningar av varför de gör som de gör.
  • Konsekvenser – vi ser människor gå till handling, och, de får svar tillbaka, och sedan måste de ta i tu med det.
  • Tankar – hur människor tänker igenom problem, planerar, planlägger, svarar och anpassar sig.
  • Sammanhang – vad händer i situationen, andra spelare, deras tankar, känslor, handlingar och så vidare.

Att allt detta sker också över tid, så, vi kan se hur tankar och handlingar fungerar över tid i särskilda sammanhang vilket får särskilda konsekvenser. Och det är moraliska, etiska och estetiska aspekter att lyfta fram också. Så, vad konst och humaniora gör, är att verkligen ta itu med alla de här ämnena, de vänder sig verkligen mot hela ”människan” i alla de situationer som nämnts ovan.

Och för det mesta lär vi oss från berättelser. Jag kan föreläsa och ge ut tusentals powerpoints om ett ämne, men, människor har förmodligen lärt sig mer av att se ”The social network” än från de flesta texter om entreprenörskap. Det är en utmärkt film, och den säger massor om alla de saker jag listat ovan till exempel.

Vad kan du säga om drivkrafter bakom entreprenörskap?
En av de första insikterna jag hade när jag började intervjua entreprenörer för mer än 30 år sedan var att en entreprenör som anger ”tjäna pengar” som sitt huvudskäl till att vara entreprenör, troligtvis är en väldigt olycklig människa. Det är helt enkelt inte en särskilt övertygande anledning för att finnas till.

Jag tror att kreativa människor är mer benägna att göra vad de vill, vilket är viktigt. Utmaningen för kreativa individer är att balansera det de vill göra på ett sätt att de kan tjäna pengar på det. Jag har sett, alltför ofta, konstnärer som inte är intresserade av att göra någonting som kan generera pengar, jag har så många bra fallstudier kring detta. Men, jag tror att det är möjligt för konstnärer att röra sig i en riktning där de kan göra tillräckligt av det de vill, och fortfarande tjäna pengar på det.

Kommentera
28 april 2011 under Noterat, Rapport | kommentera

Mer kapital till kulturella näringar

Tobias Tobias

Att få finansiering utifrån är i många fall viktigt för att företag ska kunna starta och sedan utveckla nya idéer till produkter och tjänster. Tillväxtanalys har tagit fram en rapport som kartlägger hur behovet ser ut för små och medelstora företag att få extern finansiering och ett PM som särskilt tittar på hur situationen ser ut inom kulturella och kreativa näringar.

Det rapporten och PM:et visar är att situationen för kapitalförsörjning inte innebär ett problem för ekonomin som helhet, varken inom kulturella och kreativa näringar eller för företag generellt i Sverige.

För kulturella och kreativa näringar (KKN) ser situationen sämst ut för de mindre företagen med 1-9 anställda och bäst för de företag med mellan 10-50 anställda. Den senare gruppen har dock störst spridning vad gäller behovet av kapital. En klar majoritet av kulturföretagen har dock inte någon anställd alls.

För KKN, liksom generellt, ser behovet av kapital dock olika ut beroende på branscher, region och storlek på företagen. Inom kulturella och kreativa näringar gick det däremot inte att se någon variation på företag beroende på om de hade en manlig eller kvinnlig företagsledare, vilket det gjorde i Sverige som helhet där företag med kvinnliga ledare var i större behov av finansiering än företag med manliga ledare.

Metoderna för att mäta kapitalbehovet behöver dock kompletteras med mer djupgående analyser. Tillväxtanalys håller därför nu på med att ta fram mer detaljerade uppgifter om situationen för kulturnäringarna.

Kommentera
27 januari 2011 under Noterat | 5 kommentarer

Vad behöver den framgångsrike "kreativa" entreprenören?

Tobias Tobias

Det pratas mycket om insatser för kulturella och kreativa näringar — och ofta att specifika sådana behövs. Jag brukar ibland säga att en bra småföretagarpolitik räcker långt. Hur funkar det med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Skatteverket när det gäller — exempelvis — förståelse för ojämna inkomstnivåer samt liten skillnad mellan privat intresse och professionell utövning?

Om vi även ska rikta ljuset mot de tillväxt- och entreprenörsföretag som inte sällan framhålls som goda exempel så är det även andra saker som framhålls. Entreprenören Mattias Miksche har varit involverad i ett flertal verksamheter som brukar räknas till kulturella och kreativa näringar, till exempel rörlig bild och kommunikation (B-Reel), uthyrning av filmer (Lovefilm) och spel med betoning på lek och mode (Stardoll).

Webbtidningen Nya Affärer intervjuar honom och det är som så ofta intressant att lyssna till lärdomar. Han säger att ”man kan aldrig lyssna för mycket på användarna” — och det gäller väl egentligen samhällsplanering också, eller hur? Lyssnar de som arbetar med handlingsprogram på statlig och regional nivå tillräckligt på företagarna? Pratar de med rätt företagare i förhållande till de egna målen (om tillväxt är målet bör rimligen de tillväxtorienterade företagarna höras, inte livsstilsföretagarna)?

När Miksche själv pratar om offentliga insatser nämner han inget som annars brukar lyftas fram… inkubatorer, mötetsplatser eller branschguider. I stället nämner han personaloptioner. Alltså generell entreprenörspolitik. (”Detta gör att det är svårt för startups att rekrytera riktigt bra människor som kanske hellre har en hög stabil lön än tar en risk med en startup där man kanske skulle kunna få en stor andel i optioner.”)

Uppdatering: Idag skriver Computer Sweden om att Stardoll hotar lämna Sverige av ett annat skattetekniskt skäl: man anser sig tvungen att betala dubbel moms. Andra svenska ”app-bolag” är även oroliga över att de ska riskera samma dubbelbeskattning som Stardoll.

Kommentera
3 december 2010 under Noterat, Rapport | kommentera

Rapporten "Gungor och Karuseller"

red red

I senaste analysbrevet från Kulturekonomi bifogades rapporten ”Gungor och Karuseller” [.pdf] av Tobias Nielsén och Emma Stenström. Rapporten är en översiktlig och kortfattad guide till de kulturella och kreativa näringarna som tagits fram på uppdrag av det interregionala projektet KKN. Det skedde inför ett flertal seminariedagar under hösten och efter några besök på olika ALMI-kontor.

Tyvärr skadades filen i samband med analysbrevets utskick och går därför inte att öppna. Vi ber om ursäkt för felet.

>>Ladda ned rapporten ”Gungor och Karuseller”.

Nedan några filmer från vårt besök i Karlstad. (Stort tack för filmerna till Region Värmland, David Lindeby och Jakob Rubenson.)

Karlstad klipp 1 from QNB Volante on Vimeo.

Karlstad 2 from QNB Volante on Vimeo.

Karlstad 3 from QNB Volante on Vimeo.


Kommentera
10 november 2010 under Noterat | kommentera

Varför snackas det så mycket om entreprenörskap i Sverige, och så lite i USA?

Emma Emma

Efter några intensiva – och fantastiska – dagar i Chicago är jag både förvirrad och inspirerad.

Jag försöker förtvivlat förstå hur det kan vara precis tvärtemot vad man skulle tro; hur vi i Sverige framstår som helt fixerade vid kulturentreprenörer och kulturföretagande jämfört med amerikanare, och hur kritiken mot allt som är kommersiellt är så enormt mycket starkare här än i Sverige.

Efter att ha tillbringat två av årets tolv månader här, och träffat hundratals akademiker, kan jag bara konstatera att intrycket består. Det är vi svenskar som tjatar om kulturföretagande och kulturentreprenörer; inte amerikanerna.

Det är otroligt intressant, eller hur? Hur kan det komma sig?

I går körde jag tolv timmar i sträck på School of Art Institute i Chicago – och överallt mötte jag samma skeptiska inställning. Det var som att flyttas tio, tjugo år tillbaka i tiden – och oerhört stimulerande.

Studenterna rasade eller älskade. Några (få) gick igång och menade att det var första gången de hade fått höra sådana här tankar under sin utbildning. Andra blev förbannade, och menade att det var livsfarligt att över huvud taget prata om konst och ekonomi. Som konstnärer skulle de aldrig i livet arbeta eller göra något för ett företag.

De amerikanska studenterna var helt enkelt tusen gånger radikalare och argare än på Konstfack, och detsamma gällde på sätt och vis fakulteten.

I går var det faktiskt rätt jobbigt. Första seminariet gick bra, eftersom det var långt och hade få studenter, vilket gav tid till förklaring och fördjupning. Men föreläsningen för hela programmet gick inget vidare, eftersom några blev så arga, och i går kväll kände jag mig rätt deppig.

Fast i dag vände det. Då hade de studenter som var intresserade fått möjlighet att boka upp varsin timmes individuell handledning med mig – och det var helt fantastiskt! Vilka studenter! Och vilka projekt!

Plötsligt kändes allt meningsfullt igen, och just dessa studenter var tacksamma över att jag var där. De hade saknat precis den här dimensionen i programmet, och ville att jag skulle fortsätta som deras handledare på distans.

Och på eftermiddagen svängde det också i fakulteten. Frågan om det farliga entreprenörskapet dök upp igen, och sedan uppstod en intressant diskussion om hur det kunde komma sig att Sverige och Canada ägnar så mycket uppmärksamhet åt kulturentreprenörskap och kulturella näringar, men inte USA.

Beror det på att Sverige och Canada är välfärdstater, och att det därför finns en annan logik bakom satsningarna?

Eller på att entreprenörskap är så givet i USA, att man inte behöver tala om det här?

Det har alltid varit min tes att det vi ältar allra mest är det vi själva är sämst på. Och jag kunde inte låta bli att dra det exempel jag ofta tänker på, nämligen att det talas mycket mer om hållbarhet i USA än i Sverige, samtidigt som det är uppenbart att vi på många sätt lever mycket hållbarare i Sverige. Ta bara det här med sopsortering.

Kanske är det samma sak med entreprenörskap? Kanske är det just för att vi inte är så entreprenöriellt lagda i Sverige, som vi tjatar så mycket om det? Alltmedan amerikanerna bara gör.

Eller har det med kulturpolitiken, eller snarare avsaknaden av en sådan, att göra? Som alla påpekat, om och om igen, finns det ju ingen kulturpolitik i USA, och därmed är det svårt att göra satsningar på sådant som kulturella näringar, som ofta bygger på just ett samarbete mellan kultur- och näringspolitik.

Jag åker i alla fall hem rätt trött, men inspirerad. Det har varit några intensiva dagar här i Chicago, men det känns som vi har inlett ett samarbete som kommer att fortsätta.

Fast först ska jag hem och ta hand om ett gäng andra amerikaner från Stanford, CCA och Parsons, som kommer till Stockholm nästa vecka för att delta i ett seminarium om design som vi ordnar på Konstfack.

Samma gäng träffade jag i San Francisco i mars, och känslan var då densamma som nu i Chicago. Inte heller där ägnades det ett ögonblick på entreprenörskap eller egenföretagande. Fast de som deltog i designdiskussionen var förstås inte det minsta negativa till det kommersiella, utan snarare tvärtom. De älskade allt som var kommersiellt – men hade enbart storföretag i huvudet.

Det kan kanske vara ytterligare en anledning till det bortglömda entreprenörskapet här; många verkar fortfarande sitta fast i föreställningen om storföretaget. Det är liksom Microsoft, eller inget.

Och då är det inte så konstigt om man är negativ och inte ser några kopplingar till sitt konstnärskap.

Kommentera
1 november 2010 under Noterat | kommentera

Inte två sfärer

Tobias Tobias

Idag i Svenska Dagbladet skriver tidningens konstredaktör Clemens Poellinger en spretig och rätt obegriplig krönika, men om jag lyckas tolka den så är han inne på att konst och marknaden ska hållas helt separat och företagande är inget som konstnärer ska behöva syssla med.

Rubriken är ”Ideologiskt önsketänkande” — men om det är något som är önsketänkande är det just att man ska kunna hålla dessa sfärer från varandra. Framför allt är analysen för snäv. Kultur är inte bara konst och involverar inte bara konstnärer.

Några punkter — jag skulle kunna göra listan mycket längre:

  • Många konstnärer blir — oavsett om de vill det eller inte — egenföretagare. Att infoga kunskap om företagande under konstutbildningarna är knepigt, inte minst eftersom det kulturella kapitalet inte sällan byggs upp genom att ta avstånd från det ekonomiska kapitalet, men jag har svårt att se att det är fel att erbjuda en person insikt i och verktyg för den verklighet som följer. Se grafen nedan och jämför med andra yrkeskategorier när det gäller fördelningen anställda och entreprenörer.
entreprenörskap

  • Regeringens handlingsprogram för kulturella och kreativa näringar fångar en långt större del av kultursektorn än konstnärer som inriktar sig mot offentliga stöd. Om jag skulle styra skulle jag säga att den framför allt fokuserar på all annan kultur än denna, och jag har fått uppfattningen att det faktiskt är så. När Tillväxtverket bjuder in 20 företagare och representanter till samtal finns ingen konstnär där och ingen från den offentligt stödda, kulturpolitiska sfären. Min egen drivkraft i mycket av det som jag gjort har handlat om hjälpa till att även ”kulturföretag”, till exempel bokförlag, festivalarrangörer och artister, ska kunna dra nytta av den stora apparat som finns i Sverige för att stödja näringslivet. Länge har dessa företag hamnat mellan två stolar.
  • Alla de där som säljer utbildningstjänster till kulturutövare, är enligt krönikan de företag som tjänat pengar på ”kulturdepartementets strävan efter nya entreprenörer”. Jag kanske har missat något, men var finns de företagen? Har jag missat en egen affärsmöjlighet här?

Sedan kan vi förstås diskutera en del kring ordet entreprenörskap. Vilket vi har gjort i ett tiotal bloggposter på den här bloggen. Vi har haft något annorlunda syn — Emma tar gärna en annan utgångspunkt — men tycker båda att det finns stora faror i den enprenörskapsepidemi som råder. Själv tycker jag att man borde skilja på företagare och entreprenörer (eller vad man nu kallar det). Inte minst för att minimera den typen av ryggmärgsuttalanden som många inom den kulturpolitiska debattsfären stöter ut så fort ekonomiska rationaliteter diskuteras i samband med konst och kultur.

Bara ett axplock av tidigare inlägg apropå entreprenörskap:

>> Skilj mellan kulturföretagare och kulturentreprenörer (Tobias)
>> RE: Skilj mellan kulturföretagare och kulturentreprenörer (Emma)
>> Cirkus/ekonomi (Emma jämför Konstfack och Handels)

>> Det här är inte kulturpolitik (Tobias om handlingsprogrammet)

Kommentera
10 september 2010 under Samtal | kommentera

SAMTAL/Dogge: "Tiden väntar inte på någon"

Tobias Tobias

Douglas León är mest känd som Dogge Doggelito, frontmannen i hiphopgruppen The Latin Kings som var tidiga med att rappa på svenska och var enormt stora i några år från mitten av 90-talet (minns här: klipp från Hultsfred). Intresset för hiphop kom tidigt genom Dogges äldre bror och han började rappa hemma i Alby redan 1983.

På senare tid har Dogge dock även medverkat i en långfilm, gjort reklam för Elgiganten, jobbat som programledare i TV4 med mer. Läs mer om hans senare liv i ett lysande reportage i musiktidningen Novell från förra året.

Nyligen deltog Dogge i ett seminarium för ALMI-rådgivare om kulturella och kreativa näringar, vilket jag var med och ordnade. Han har drivit företag i 15 år (men aldrig hört talas om ALMI).

Dogge pratade bland annat om hur den kommersiella och konstnärliga sidan av hans yrke påverkar varandra. Han var oerhört positiv till vad hans medverkan i reklamfilmen för Elgiganten givit och betonade ”våga vara kommeriell”. Jag försökte fråga honom om det ändå var nödvändigt under ett par startår att helt fokusera på musiken, men han menade — om han förstod frågan — att en inriktning som kommersiell ”kombinatör” redan från början hade varit bra.

Dogge var inte den enda kulturföretagare som vi träffade. Vi besökte såväl några andra på Subtopia i Botkyrka som galleriet Andersson/Sandström i Stockholm. Frågan om konstnärlig kontra kommersiell strategi väcktes hela tiden i de samtalen och blev ett bra underlag till diskussionerna med ALMI-rådgivarna.

Dogge, varför valde ni att starta ett eget skivbolag?
– Jag tror att vi startade vårt första skivbolag 1996. Det var för att vi ville att vi skulle äga vår egen musik. Visst, man kan göra en massa dealar med stora skivbolag, men sen äger du inte din egen musik och det tyckte vi lät helt sjukt. Här gör vi musik, svettas och jobbar och får knappt något betalt och så äger vi inte vår egen musik. Då bestämde vi, att okej, vi startar något eget där vi kan äga vår egen musik.

Hur var det när ni slog igenom?
– The Latin Kings var en klassisk rap-grupp. Vi levde vår dröm samtidigt som vi var ungdomar. När vi startade då rappade alla på engelska, men jag var så dålig på engelska att jag tänkte, shit, fan, hur ska jag nu klara rappen. Men jag tänker ju på svenska, jag drömmer på svenska, då måste jag också rappa på svenska eftersom den är en uttrycksform – och det visade sig ju vara ett genialt drag.

Tjänade ni pengar när ni startade och funderade ni på ekonomin?
– Hiphop-släktet är ett ganska roligt släkte. Man ska ha mycket bling bling, man ska ha fina bilar, man ska ha stora hus, men man får inte tjäna pengar. Då är man inte äkta. I början tjänade vi inga pengar alls. Då rappade vi bara för att äta mat.

Du blev väldigt omskriven när du medverkade i tv-reklamen för Elgiganten. Vad innebar den för dig?
– Vi var inte bara bland de första som rappade, jag var också en av de första som tog in rap på svenska i reklamsammanhang. Det blev också en ny grej. Det blev en jättestor diskussion om det var en bra grej eller inte. Om ni frågar mig så är det det bästa som jag har gjort. Så stor som jag blev efter den kampanjen, skulle jag aldrig kunna bli om jag bara rappade hela livet.

Har du någon affärsplan idag?
– Jag har så många projekt på gång, så mycket idéer, så mycket tankar som gör att jag behöver ekonomiska muskler. Det är det jag letar efter hela tiden för att kunna genomföra mina projekt, exempelvis nya låtar och skivor, barnböcker, en biografi och det är allt möjligt. Jag är inte bara i rapmarknaden längre, jag är i musikbranschen, jag är i bokbranschen, jag är i reklambranschen. Jag figurerar i många olika branscher. Det är väldigt, väldigt bra för att du får ett kontaktnät, en bredare publik och fler människor som vill göra affärer med dig.

– Tiden väntar inte på någon, så jag vill hinna skapa så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt. Det är min plan.

Hade du blivit en lika bra rappare om redan tidigare hade börjat göra fler saker samtidigt?
– Att hålla på med en mer kommersiell verksamhet är väldigt nyttigt för att du får många fler uppdrag. Du får göra mycket mer samtidigt som du får hålla på med din konst. Du har mycket friare händer. För det kostar ju att hålla på med konst också. Det innebär att det är massor med kvalitetstid som du slösar bort. Och det förstår man ju, tiden är ju det viktigaste, det är där skon klämmer hos mig, tiden. Våga vara kommersiell — det rådet skulle jag ge. Stäng inte igen den dörren. Det är det som många lyxlirare gör idag, men de mest framgångsrika är ju de som är kommersiella.

Kommentera