Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
16 december 2013 under Samtal | kommentera

Alfons Karabuda: ”Det gynnar affärerna att bejaka mångfald och jämställdhet”

red red

alfons karabudaAlfons Karabuda är kompositör och ordförande i intresseföreningen SKAP – Sveriges kompositörer och textförfattare. SKAP arrangerade nyligen den internationella konferensen Digital Agenda For Music ’13 som satte fokus på musikbranschens roll på en ökad digital och internationell marknad.

Vad innebär en digital agenda för musiken?
Musiken behöver vara en del av de digitala agendorna såväl nationellt som i EU. SKAP:s satsning Digital agenda för musiken under 2013 har syftat till just det, att föra upp musiken och musikskaparna på agendan i de digitala agendorna. Genom vårt ordförandeskap i ECSA (European Composer & Songwriter Alliance) har SKAP deltagit i EU-arbetet kring bland annat det nya direktivet för upphovsrättssällskap och den digitala inre marknaden, och vi kommer självklart fortsatt att engagera oss i arbetet för en reform och harmonisering av upphovsrätten. Dessutom har Digital agenda för musiken syftat till att skapa nya arenor för samverkan mellan musik, teknik och politik. De här aktörerna pratar ofta två och två, mer sällan alla tre tillsammans. Ska vi lyckas på ett bra sätt med den digitala utvecklingen måste vi göra det tillsammans, med förståelse för varandras perspektiv. Jag tror att dialog och samarbete långsiktigt gynnar den digitala utvecklingen mer än tuff lobbying bakom ryggen på varandra.

Är det just de digitala frågorna som är de viktigaste för musikbranschen just nu?
Det finns många frågor som är viktiga för musikbranschen, men det är klart att de digitala är tongivande idag. Det arbete vi gör nu sätter en helt ny infrastruktur för musik, film och tv framöver. Det är inget musikbranschen som helhet, eller vi som företräder de enskilda kompositörerna, låtskrivarna och textförfattarna kan eller ska stå utanför.

Finns det andra viktiga frågor?
Under 2014 kommer SKAP att göra en satsning på mångfald och jämställdhet, som förstås alltid är en aktuell fråga. Men även här ser vi en koppling till den digitala utvecklingen. Vi menar att mångfald och jämställdhet är perspektiv som inte bara måste finnas med i den digitala diskursen, utan faktiskt är en av nycklarna till framgång för den digitala utvecklingen. Som vi diskuterade på konferensen ser vi också hur de nya strukturer som växer fram i nya affärsmodeller och nya digitala tjänster redan från start är mer jämställda än den gamla skivbolagsstrukturen. Det är förstås inte en slump, kanske är vi nu mogna att se fördelarna med mångfald och jämställdhet i alla verksamheter på ett sätt vi inte gjorde när den förra strukturen växte fram för ett sekel sedan.

Självklart ser jag med tillförsikt på att också vikten av de enskilda musikskaparnas arbete börjar hitta in på agendan. Deras arbete, musiken, ligger till grund för alla dessa tjänster som ska få den digitala inre marknaden att snurra. De som gör innehållet skapar värde för alla i näringskedjan – faktum är att det är deras arbete som är anledningen till att det överhuvudtaget finns en näringskedja.

Vad tog du med dig från konferensen?
Många saker. Kanske främst just vikten av att mångfalds- och jämställdhetsperspektivet finns med i arbetet med den digitala utvecklingen. Men också att vi även denna gång lyckades samla ”fler än oss själva”. Till konferensen kom såväl musiken, tekniken och politiken som innovatörer, entreprenörer och digitala tjänster, både redan etablerade och nya startups. Och vi hade den här breda representationen både på scen och bland åhörarna. Därför var nätverkandet och samtalet i foajén i pauserna och i Södra Bar under efterminglet lika viktigt som det som hände på scen. För SKAP:s del innebär det här att vi kan fortsätta arbetet med en ännu bredare plattform för dialog och samarbete.

Kreativa Europa är nu antaget av Europaparlamentet. Hur viktigt är ett europeiskt perspektiv när vi talar kulturpolitik och kreativa näringar?
Det är avgörande. Dels för att politik och lagstiftningsprocesser ser ut som de gör. Men framförallt för att en allt större del av infrastrukturen bakom kulturen blir gränsöverskridande med den digitala utvecklingen. Samtidigt är det lika avgörande att medlemsländerna får behålla sin kulturella särart. Det är trots allt den som utgör valutan i den nya infrastrukturen, och det är den som ger oss vår egen kulturella identitet.

Kommentera
1 oktober 2013 under Noterat | 4 kommentarer

Pappa och mamma vill att du läser

Tobias Tobias

Det talas sällan om vad kulturpolitik egentligen handlar om. Att någon tycker att andra ska exponeras för, eller göra något, mer eller mindre. Det kan handla om filmutbud, tillträde för fler att lära sig spela instrument eller att hålla en operascen igång av hög kvalitet.

Just nu slås det på stora trumman för läsning, och särskilt läsning av böcker. Regeringen vill i sin proposition ”Läsa för livet” som presenterades på Bokmässan arbeta för läsfrämjande. Satsningen kommer i spåren av Litteraturutredningen.

Idag skickade Kulturrådet ut meddelande om bidrag för läsfrämjande insatser kopplade till idrottsrörelsen. Jag gissar på att analysen i bakgrunden handlar om att pojkar läser mindre idag och var finns pojkar fortfarande — jo, på fotbollsplanen.

Eller så är de intresserade av musik. Tajmingen blir i det här läget perfekt för hiphopartisten Petter, nu aktuell med boken ”16 rader” och som berättar i otaliga intervjuer om sin kärlek till böcker. Han motsvarar inte typen för den vanliga läsaren. Perfekt, tänker läraren och bibliotekarien, med risk för att Petter kommer bli så sönderkramad den närmsta tiden att de som han ska tala för till slut kommer känna det som att han också är en del av de vuxna etablissemanget. Vilket han för den delen också är.

De stora morgontidningarna vill också vara med. Daniel Sandström, kulturchef för SvD drog en lans för skönlitteraturen nyligen. DN känner sig förstås hemma här. I ett manifest föreslås att man ska göra läsningen synlig, det vill säga sitta med en bok. Bakom står Patrik Hadenius som är chefredaktör för Forskning & Framsteg.

Det är inte svårt att förstå bakgrunden till oron. Undersökningar visar på minskad läsning just bland yngre män. Som jag skrev om nyligen så slås jag ofta av att det är få som läser böcker i situationer där man tidigare såg böcker. Det var därför våra nya enkätresultat både var lite glädjande och förvånande: intresset för att läsa böcker slog alla andra intressen.

Den här frågan är på många sätt viktigare än vad som händer med boken i sig, apropå digitaliseringen och jag tänker på seminariet ”Bokmediets omvandling” som jag besökte på Bokmässan. Därför tycker jag att Rasmus Fleischer träffade rätt i sin Expressen Kultur-artikel, i alla fall delvis. Han konstaterar att marken inte är plöjd på samma sätt nu för ebokens intåg i Sverige som den var i USA då Kindle fick sitt genombrott. Idag är surfplattan (iPad) — inte den dedikerade, monokroma läsplattan — standard, vilket medför direkt konkurrens för boken med andra medieformer, i samma apparat. Däremot håller jag inte alls med honom om att förlagen förväntar sig eller tror att ett genombrott kommer korrigera för andra farhågor, till exempel bokhandelns tynande roll eller minskad läsning. Förlagen turar mest på som tidigare och bryr sig snarare mer om att hitta nästa diet eller, som nu, nästa Backman.

Hur som helst.

Jag uppmuntrar förstås allt arbete med läsfrämjande. Bokens betydelse utgör ju en av hörnpelarna i vad jag och Volante gör.

Samtidigt gnager en fråga i mig. Är vi bara några som på ren autopilot framhåller bokens roll? Blir de personer som i stället dedikerar sig mot rörlig bild sämre människor?

Kanske handlar det om en känsla att se kultureliten som ovanifrån ska bilda pöbeln, på samma sätt som en pappa och en mamma som tjatar på sitt barn om vad som är bäst för dem. Även DN:s Jonas Thente tar upp svårigheterna med ett sådant politiskt arbete.

Mest saknar jag nog en diskussion. Varför ska vi läsa böcker? Kanske ska vi tala om läsning i stort, och berättelser betydelse, lika mycket?

För med ett sådant samtal — också fört av andra än kulturjournalister, utanför ekokammaren — så uppstår också andra och troligen bättre argument och åtgärder.

 

Kommentera
3 september 2013 under Noterat | kommentera

Kevin Spacey om framtidens modell för tv och film

Tobias Tobias

Kevin Spacey är förstås en fantastisk skådespelare. Han är också en lysande talare — jag har hört honom själv hålla igång i en dryg timme under en konferens i London — och här beskriver han varför Nexflix-modellen för tv-serien ”House of cards” var rätt val.

Till att börja med: Har ni inte sett ”House of cards” så gör det. Bästa tv-serien som jag sett senaste året.

Det som brukar framhållas med den tv-serien är att det är onlinedistributören Netflix som tagit fram den utifrån den data som de har om sina prenumeranter och tittare, och som med ensamrätt sänder den. Alltså, tv-serien sänds inte via en tv-kanal, utan strömmas via en nättjänst (som du kan koppla enkelt till tv:n, men det är en annan sak).

Det speciella har också varit att tv-serien inte sänts eller släppts med ett avsnitt i taget, utan tillgängliggjordes med alla avsnitt samtidigt. Just så som de flesta trots allt börjat konsumera tv-serier, antingen med hjälp av dvd-boxar (jag minns första säsongen av ”24”) eller piratnedladdning. Som Kevin Spacey pekar på utifrån framgången med denna modell: ”Publiken vill ha kontrollen.”

Kevin Spacey spelar huvudrollen i ”House of cards”. Vad han gjorde på filmfestivalen i Edinburgh var att ge ett annat perspektiv på Netflix-distributionen, nämligen konstnären eller skaparens. Han berättar hur han, regissören David Fincher och manusförfattaren Beau Willimon först gick till de stora tv-kanalerna.

Två intressanta detaljer: Det var alltså inte Netflix som ”tog fram”, utan snarare tackade ja. Men från ett större perspektiv är det intressant hur han lyfter fram betydelsen som Netflix innebar för den konstnärliga friheten. I USA är nämligen modellen att först göra en pilot och sedan se hur den går. Av 113 piloter  förra året, så sändes 35 på tv och 13 fick fortsätta.

Spacey, Fincher och Willimon ville inte göra en pilot och trycka in för mycket i den. De ville få berätta sin historia långsamt och med alla lager som ryms i den.

I sin presentationen — nedan är bara en sammanfattning — går Spacey också till angrepp på vad som är en film. Som om tv-serien i tolv avsnitt vore mindre värd.

 

Kommentera
27 juni 2013 under Samtal | 1 kommentar

SAMTAL/Ulrika Holmgaard: ”Det första k:et i kkn missas”

Tobias Tobias

Ulrika Holmgaard är vd för Svensk Scenkonst och har en bakgrund bland annat som kulturentreprenör och har startat upp flera verksamheter, däribland ungdomsverksameten Lava vid Kulturhuset. Innan hon tillträdde som vd för Svensk Scenkonst var Holmgaard kulturråd vid svenska ambassaden i Berlin.

Du har arbetat inom olika delar av scenkonsten, även med Wallmans salonger. Kan den offentligt finansierade scenkonsten lära sig något av den som är mer marknadsfinansierad? 
Jag har arbetat med scenkonst och kultur finansierad på alla möjliga sätt; offentligt finansierad kommunalt, regionalt, statligt, sponsrat och det du kallar marknadsfinansierat. Min erfarenhet säger mig att man alltid kan lära av andra branscher rent generellt. Oavsett finansieringsform finns det mycket att titta på när det gäller hur att hantera viktiga frågor som till exempel arbete på oregelbunden arbetstid, omstruktureringar på grund av ändrade ekonomiska förutsättningar eller prissättning av biljetter.

Jag själv startade ett eget företag 1994, Scenit Produktion, inspirerad av just Hasse Wallmans sätt att arbeta och mina år på Wallmans Nöjen, där min idé var att effektivisera hanteringen av produktionsprocessen för frigruppsvärlden. Mina erfarenheter från egenföretagaråren är framför allt, att det också finns mycket från myndighetshåll att göra för att förbättra förutsättningarna för kulturaktörer. Från politiskt håll talar man om att bättre sörja för småföretagarna. Här borde man mer, inte minst i sammanhanget med kulturella och kreativa näringar, titta på kulturens småföretagare, som oftast står långt bort från stora intäkter men som drar de tunga lassen att få kulturprojekt att gå runt eller att över huvud taget bli av.

Scenkonst nämns i definitionen som en del av kulturella och kreativa näringar. Tycker du att ni hör hemma i det sammanhanget?
Jag tycker absolut att scenkonst på samma sätt som andra kulturyttringar, hör hemma inom begreppet Kulturella och kreativa näringar. Exkluderar man oss, skulle det vara det samma som att säga att det varken är kultur eller kreativt.
Tyvärr nämns inte scenkonst alltid i definitionen av KKN. Ta exempelvis Svenska Institutet (SI) som har fyra fokusområden. Ett av dessa är Kulturella och kreativa näringar men enligt SI omfattar det endast foto, design, mode, gaming, film, litteratur och musik. SI håller med om att scenkonsten marginaliseras, och menar att scenkonstaktörerna själva måste göra sig mer synliga. Jag tror att det kan ligga något i det. Frågorna är både hur, och huruvida om scenkonsten ges tillträde?

Det visar sig också i rapporter från Tillväxtverket och Kulturbryggan, att man satsar väldigt olika på scenkonsten. Det finns alltså ingen entydig hållning som talar för att scenkonsten är självklar i KKN-aktörers synsätt.

Vad beror det på?
De 73 miljoner (inom regeregingens handlingsplan för KKN 2009-2012, reds anmärkning) som allokerats för att undersöka KKN:s förutsättningar har primärt kommit näringslivsorienterade myndigheter eller organisationer till del (Tillväxtverket, Vinnova, Tillväxtanalys), vilket kan vara en förklaring till att det första k:et i KKN känns borttappat. Det blev tydligt vid en parallelläsning av Tillväxtverkets slutrapport – Mäklarfunktioner (jan 2013) och återrapporteringen (jan 2012) ”Kulturmyndigheternas arbete med kulturella och kreativa näringar” där kulturmyndigheterna (Riksarkivet, Nämden för hemslöjdsfrågor, Kulturrådet, SFI, Konstnärsnämnden)  menar att deras erfarenheter inte tagits tillvara och att de inte efterfrågats i genomförandefasen.

Redan från början ser vi sålunda strukturella problem.
Om inte våra kulturmyndigheter har en självklar plats i detta arbete, blir det lättare att förstå vilka utmaningar som scenkonstens aktörer har att tampas med för att göra sig hörda.

KKN-frågan har lyfts fram utifrån statens intresse av att hitta nya tillväxtområden, drivet av vinstintresse där vinst är lika med ekonomisk återbäring av investerade medel. En stor del av vår offentligt finansierade kulturverksamhet, scenkonsten inkluderad, är inte tillkomna för att skapa ekonomiskt plus i statens kassa.

Den stora okunskapen får väl sägas ligga i den totala brist på insikt i vilka enorma resurscentra som scenkonstinstitutionerna besitter i form av strukturellt kapital och kompetens. I över 50 år har Sverige och dess medborgare investerat och byggt allt detta. Att inte ha större inlevelseförmåga eller visionär blick att se hur allt detta har en betydelse för hela det svenska kulturlandskapet, och i förlängning som en spill-over effekt på de kulturella och kreativa näringarna, ja det är kapitalförstöring.

Vad kan man göra bättre?
För att komma tillrätta med rådande missförhållanden bör man från politiskt håll extra försäkra sig om att aktörer med offentligt uppdrag och skattemedel aktivt arbetar för att inkludera scenkonsten. Fån Svensk Scenkonsts håll är vi mer än beredda att agera i frågan, där så tillfälle ges, och vara den länk som idag en inte oansenlig del av skattemedel går till.

Ty de facto är det så, att staten i och med KKN-satsningen har fött fram en ny kår av mellanhänder eller länkar, de så kallade inkubatorerna, mäklarna eller möjliggörarna. Än så länge verkar de inte leva på annat än offentliga medel och det skulle ju kunna ses som ett dilemma.

Yterligare problematiskt får jag säga att själva utvärderingen av mångmiljonsatsningen är. Vilka mål har man satt upp vid start, och hur bedömer man att satsningen lyckats? Att mäta framgång i antal nya f-skattare kan inte vara tillräckligt bevis.
Svensk Scenkonst gjorde en ansats och sökte projektmedel hos KreaNord, via Kulturkontakt Nord; ”Effektiva och hållbara strukturer för scenkonsten i Norden” där vi tillsammans med branschorganisationer i Norge, Finland och Danmark ville undersöka på vilka sätt scenkonstinstitutionerna, med sina strukturella kapital och kompetenser, i högre grad skulle kunna fungera som nav för interregional utveckling, främst inom gränsområden inom Norden. Vi fick avslag med motivering:  ”Även om ansökningen var intressant, motsvarade projektet inte tillräckligt KreaNords ändamål. Också affärstänkandet var ganska svagt”.
Det var intressant att pröva saken och inte bara prata. Nu har vi gjort ett försök och Svensk Scenkonst kommer fortsätta att agera i frågan, närmast kan alla följa vårt samtal runt just KKN i Almedalen – på plats eller via web.

Vi lever i en tid där vi översköljs av digitala och inspelade upplevelser. Hur står sig scenkonsten egentligen om du blickar tio år framåt, eller ännu längre?
Det vore dåraktigt att med bestämdhet sia om framtiden i något område, vare sig ekonomi, väder eller kulturpolitisk utveckling. Jag ställer mig frågan ”varför digitalisering?” och tror att beroende på vad svaret blir, så kommer också scenkonsten att kunna anamma det digitala samhället. Digitalisering av scenkonsten är främst som en fråga om tillgänglighet, och det kan ses som ytterligare ett uppdrag bland flera. Även inom scenkonstområdet finns det olika förutsättningar för olika genrer, och det är ingen slump att musiken med konserter ligger i framkant vad gäller att applicera digital teknik och genomföra sändningar. Göteborgs Symfoniorkester har jobbat digitalt sedan 2004, så det blir snart tio år. För teaterns del har det tagit längre tid, även om flera av våra medlemmar sedan några år tillbaka arbetar med digitala sändningar. Det roliga som visade sig vid våra branschdagar i Karlstad nu i maj var att av fem medlemmar som presenterade sina verksamheter inom området, hade alla fem sina egna varianter och tillämpningar.

Upphovsrättsfrågan är såklart väldigt viktig och det finns många som rycker och drar i scenkonstens aktörer nu, för att se vilka områden som måste bevakas och vad som ska betalas för. Vi arbetar för att tydliggöra vår uppfattning om vikten av att se till tillgänglighetsaspekten. Men jag ser fram emot att läsa Per Strömbäcks bok ”Drömmen om Alexandria. Den digitala distributionens dilemma” där han menar ”…att betala kostnaden för att skapa nytt material faller fortfarande å de gamla analoga systemen i hög grad”.

Jag är övertygad om att scenkonsten står stark, men inte oförändrad, om tio år, givet vissa politiska och ekonomiska förutsättningar. Sverige ska bli världsledande inom det digitala området – inom befintliga budgetramar. Eftersom vi inte ser digitalisering som en ny kommersiell plattform för institutionerna, måste en miljonsatsning på digital teknik för ett scenkonsthus antingen innebära sponsring eller reducering inom verksamheten på annat sätt.

Ni släppte en rapport om samverkansmodellen för några veckor sedan. Tidigare har modellen mest diskuterats utifrån det offentliga perspektivet. Hur ser egentligen institutionerna som ni representerar på den kulturpolitiska utvecklingen?
Kultursamverkansmodellen innebar initialt en strukturell administrativ förändringsprocess, där förberedande utredningar undersökte och analyserade förutsättningarna för kommuner och landsting att hantera övergången från statlig till regional hantering av anslagsmedel. Först i och med att regionerna hade tecknat avtal med staten och så förbundit sig att ta ansvar för den regionala kulturen, kom scenkonstinstitutionerna in i bilden.

Svensk Scenkonsts rapport ”Villkorad existens, politik och konsekvens: En rapport om kultursamverkansmodellen och scenkonsinstitutionerna” kommer i stora drag fram till samma slutsatser som Myndigheten för Kulturanalys rapport på temat.

Kultursamverkansmodellen har inte varit igång tillräckligt länge för att vi ska dra alltför stora slutsatser på dess effekter. Värt att notera är att inga större förändringar har skett vad gäller anslagsfördelning. I många av kulturplanerna lyfts dansen fram som prioriterat område – kommer det att hanteras genom ökade uppdrag för scenkonstinstitutionerna? I några regioner verkar det vara fallet. Ett intressant resultat som vår undersökning visar är att scenkonstinstitutionerna har ett utvecklat samarbete med många olika delar av samhället, samarbeten som i de flesta fall skapats innan kultursamverkansmodellen trädde i kraft. Dessutom samverkar man ofta i större utsträckning än vad uppdragen kräver.

Vad som inte har diskuterats tillräckligt är att de strukturella förändringarna ser olika ut i olika regioner, där landstingen alltid är nav men på olika sätt har delegerat allt eller delar av kulturuppdraget på regionförbund. Vad innebär det för scenkonstaktörerna när ansvarsfrågan i vissa regioner kan bollas mellan två instanser, som kan hänvisa ansvar till varandra? Och var befinner sig den nationella kulturpolitiken i detta nu, och inte mindre intressant, inom en nära framtid?

Kommentera
10 april 2013 under Essä, Noterat | 2 kommentarer

Böcker har sina öden (men bli inte för närsynt)

Tobias Tobias

20130410-231741.jpg

Till konferensen IfBookThen på Moderna Museet i Stockholm gav branschtidningen Svensk Bokhandel ut en bok med en sammanställning av tidigare artiklar.

Jag skrev bokens förord som återpubliceras här.

***

Jag är säker på att du också har märkt det. Du kan gå igenom en tågvagn, kliva på en buss eller resa med ett flygplan och du ser ytterst få som sitter med en bok och läser.

Ännu färre läser böcker på skärmar, oavsett om det är läsplatta, mobil eller surfplatta. Men skärmarna finns där. Det är bara det att de främst används för annat än böcker.

Om någon ändå skulle ses med en bok? Då är det inte osannolikt att boken är på engelska och inköpt via en amerikansk nätbokhandel (eller på pocketbutiken med en tredjedel av utbudet på engelska).

Den svenska bok- och förlagsbranschen står idag inför många och stora utmaningar. Därför är det allvarligt om framtidsdiskussionen stannar vid påståendet att eboken bara är ett nytt format. För vi kan inte bara tala om boken.

De följande sammanställda artiklarna har tidigare varit publicerade i Svensk Bokhandel och visar att branschförändringarna är strukturella. De handlar bland annat om förlagens respektive författarnas roller, om konkurrensen när de anglosaxiska förlagen direktsäljer och därmed hur översättningar hotas, om bibliotekens roll och om de internationella nätjättarna Apple, Amazon och Google.

Ett stycke i en av artiklarna summerar tillståndet:

“Situationen är besvärande, inte minst för att det inte längre räcker att var duktig på klassiska förlagsfrågor. Nu går en stor del av tiden åt till att tänka på helt nya konflikter och frågeställningar.”

Detta stycke är dessutom intressant eftersom det utgår från att den nuvarande situationen skulle vara extra besvärande just eftersom nya konflikter och frågeställningar har dykt upp. Tyvärr är detta perspektiv talande, men det gäller inte bara bok- och förlagsbranschen. Det är inte heller unikt för nuläget.

Att utgå från att branschstrukturer och uppgifter inte förändras är bokstavligt talat livsfarligt. Lösningen handlar om att inte bli för närsynt, utan att lyfta blicken och att våga omdefiniera sig. En av de mest lästa och refererade ekonomiartiklarna heter Marketing Myopia, det vill säga marknadsnärsynthet, och publicerades 1960 i Harvard Business Review.

Författaren Theodore Levitt, senare uppmärksammad för sina tidiga insikter om globaliseringen, stödjer sin argumentation på flera exempel av hur branscher har förändrats. Järnvägsbolagen fick inte problem för att folk inte längre behövde resa, utan för att andra färdsätt började konkurrera, såsom bil eller flyg. De utgick från att de var i järnvägsbranschen, enbart, och inte sysslade med transporter mer generellt.

Ett annat exempel är hur Hollywood var på väg att gå under när teven slog igenom. På samma sätt som med järnvägsbolagen så definierade filmbolagen sin verksamhet snävt. De såg att de arbetade med film och inte underhållning, vilket också föranledde att filmbolagen betraktade teve som ett hot och inte som en möjlighet för att expandera sin verksamhet.

Varje organisation gör givetvis sitt ett eget val att välja inriktning, men annan ekonomisk forskning gör liknelser med evolutionsteorin. En organisation som inte utvecklas – och definierar sin verksamhet brett – kan aldrig dra nytta av tillväxtmöjligheter och får svårt att överleva på sikt.

Men på vissa sätt är argumentationen hoppingivande: det är upp till varje företag att själv skapa sin lycka. Men detta, menar Levitt, bör ske genom att utgå från människors behov i stället för fokus på att sälja sina – befintliga – produkter. Hur ska vi agera på information om att läsförståelsen sjunker drastiskt bland unga?

Hur ska vi vidga vår branschdefinition? Jag blir själv konfunderad när min dotter säger ”film” om en illustrerad barnbok som bara gjorts lite interaktiv för en iPad. (Men visst, karaktärerna rör sig.) Förändringen kan även kännas sorglig: vi är ju många som älskar hantverket med boken – kombinationen av innehåll och format, av ord och papper, av hur omslaget bidrar till att sätta en ton och kan vara ett konstverk i sig. Som bokhandlar- och lärarbarn är jag uppvuxen med väggar klädda med böcker och som tjugoåring började jag samla på förstaupplagor. Vid senaste barnkalaset hemma konstaterade de andra barnen högt: ”Titta, Judith (min dotter) bor i ett bibliotek!” Och då har jag ändå slängt eller ställt undan två tredjedelar av boksamlingen

Frågan om branschdefinition – och branschutvidgning – är komplex och lär leda till olika svar beroende på vad vi gör i den nuvarande branschkedjan.

Tim O’Reilly introducerades som the innovator’s innovator när han inledningstalade vid senaste Tools of Change for Publishing-konferensen i New York. Han manade oss till att gå tillbaka till huvudfrågan: Varför gör vi det vi gör? Själv, berättade han, började han ge ut böcker i början av 1980-talet för att han vill lösa problem och att han tyckte att idéer hade betydelse. Det finns förstås flera kanaler för detta syfte idag. Han sa att om du är en förläggare och bara tänker på böcker så har du nog missat något.

På väggen i mitt småländska barndomshem hade vi en stor plansch med en gammal bok och texten habent sua fata libelli, som min pappa förklarade betyder ”böcker har sina öden”. Det underliggande budskapet är att det är fantastiskt med en boks långa livslängd, spridning och förmåga att påverka människor på djupet.

Nu har jag tagit planschen till Volantes kontor i Gamla stan i Stockholm, även om jag egentligen tror på en omformulering. För vi kan inte bara tala om boken.

***

En annan bok till konferensen var “eBooks & eBucks – money, passion and change”, som är en del Malmöbaserade medieklustret Media Evolutions skriftserie. Några av Media Evolutions medlemmar har också skrivit texter, däribland Anders Mildner. Skriften kan laddas ned gratis som pdf eller e-pub för din läsplatta.

Kommentera
9 februari 2013 under Gäst | 3 kommentarer

Gästkrönika/Kulturen på den digitala marknaden

red red

Det är lätt att se hur digitaliseringen påverkar affärsmodeller inom olika branscher i kultursektorn. Men hur digitaliseringen påverkar kulturpolitiken och institutionerna behöver diskuteras mer, skriver Max Valentin, vd på Fabel Kommunikation som är med och arrangerar konferensserien Truly Digital.

Datorns och internets födelse har varit viktiga faktorer i den globala ekonomin och en viktig milstolpe för hela världshandelns utveckling. Spreadsheets, eller på svenska kalkylprogram, var bland de första programmen som användes brett för att sköta företagens bokföring och ekonomi. Och IT-jätten IBM var bland de första som utvecklade programmen för en bredare grupp användare redan 1976.

På kulturområdet har den digitala utvecklingen förändrat vårt sätt att konsumera kultur vilket påverkar hur vi distribuerar och finansierar kultur och vice versa. När kulturen nu träder in på den digitala marknaden är det viktigt att känna till hur detta ekosystem ser ut.

Vi ser att värdekedjorna förändras bland annat genom att vägen nu är kortare mellan kreatör till publik och vem som är upphovsperson förändras för den delen också. Från att ha finansierat, producerat och sedan marknadsfört ett verk mot publik suddas nu gränserna ut och det blir allt vanligare att dessa steg sker parallellt. Marknadsföring och finansiering går hand i hand och produktionsprocessen blir mer transparent och deltagarfokuserad.

Nya affärsmodeller växer fram som möter den digitala utvecklingen och utmanar den tidigare värdekedjan. Tjänster som Flattr, iZettle, Crowdculture, Paypal och prenumerationslösningar som Spotify och Netflix drar ner distributionskostnaderna och gör det möjligt för kreatörer att nå konsument och publik direkt på nya sätt. En bok kan gå direkt från författarens dator till din läsplatta och metoder som crowdfunding kopplar också samman finansieringen med marknadsföring och social spridning.

Dessa tjänster och verktyg och den förändrade konsumtionen ställer krav på förändrade arbetssätt och en ny rollfördelning. Aktörer utmanar varandra för att hitta sin rätta plats i det framväxande ekosystemet. Det är lätt att se hur det fundamentalt förändrar förlags-, film- och musikbranschen men hur påverkar det våra institutioner och kulturpolitiken?

Även insamlingsorganisationernas roll påverkas av denna utveckling vilket har lett till en het debatt om upphovsrätt och ersättning av digitalt distribuerad kultur. Insamlingsorganisationerna fyller en viktig roll i att skydda upphovsrättsägare och se till att de får skälig ersättning för sina verk om de spelats, visats, lästs och så vidare. När distributionsmöjligheterna blir fler och rättighetslicenser som Creative commons allt vanligare, hur ser ersättningsmekanikerna ut då?

Ett exempel på försök att möta det nya landskapet var att, under hösten 2011, införa en ”hårddisksavgift” i Sverige som en utökning av den tidigare privatkopieringsavgiften. Dessa administreras och delas ut av Copyswede och motsvarande försök gjordes i filmavtalet i relation till bredbandsbolagen men där gick det inte igenom. I Frankrike och Tyskland går diskussionens vågor höga nu när rättighetsägarna vill införa höga avgifter för sökmotorerna då privatpersoner letar efter skyddat material.

Oavsett vad man tycker så finns det vissa som tjänar på att material distribueras och fyller webbaktörernas sidor med innehåll, men hur gör vi återkopplingen av pengar till de som skapar? Är det tjänsteleverantörer, bredbandsbolag eller hårdvaruproducenter som ska göra det genom beskattning eller ska marknaden hantera det hela? Hur möter vi digitala besök och visningar, vems verk bör belönas och hur vill vi stödja talangutvecklingen?

För att adressera frågorna om kulturlivet i den digitala tidsåldern har vi startat konferensserien Truly Digital – A Nordic Ecosystem for the Arts. På Louisiana utanför Köpenhamn den 1:a mars är det dags för del två i serien och denna gång fokuserar konferensen på nya affärsmodeller och policys i den digitala tidsåldern.

Digitala frågor kommer att vara högt prioriterade på både den Nordiska och Europeiska agendan fram till 2020. I EUs nästa ramprogram länkas strategier för utveckling av de kreativa industrierna till den digitala agendan och Nordiska ministerrådet driver initiativ för att skapa bättre integration mellan de nordiska ländernas digitala marknader.

 

Kommentera
18 januari 2013 under Analys | kommentera

Åtta perspektiv på film och nya medier

Tobias Tobias

Är det bara jag som har känslan att filmbranschen — såväl den svenska som internationellt — tittar sig lite villrådigt runt omkring på den teknologiska utvecklingen och inte alltid vet hur man ska förhålla sig. Ibland blir det huvudet i sanden, ibland några trevande försök för sakens skull.

Visserligen ser vi stora innovationer också, men kommer inte de utifrån, från andra håll än traditionella branschaktörer?

Jag är följeforskare för EU-projektet Moving Pictures 2, som drivs av Filmregion Stockholm-Mälardalen, och ett av deras delprojekt handlar just om nya medier. Frågan är förstås hur de ska angripa detta område som har så många olika infallsvinklar. Jag har tidigare varit inne på frågan i samband med rapporten ”Film utanför filmen” (om rapporten och releasen, om seminarium och andra artiklar,

I ett försök att bena ut hur man från filmens perspektiv kan fundera kring nya medier har jag landat i punkterna nedan. Har jag missat något? Andra kommentarer? Resonemanget är förstås basala till viss del, men sådana bitar måste också med, inte minst eftersom inte alla är insatta.

Hur filmen produceras. Nya sätt att filma, utveckla animationer och på övriga sätta ”göra film” har möjliggjorts av teknologisk utveckling. Till exempel har videokameran på mobiltelefonen använts för att filma (även om resultaten främst kan ses som experiment). Mer banbrytande har varit utvecklingen inom animation vilket märks i filmer som ”Sagan om ringen”-trilogin.

Hur en film definieras. Är ”film” detsamma som långfilm? Se till exempel hur Youtube, en av världens största webbsajter, därutöver huserar mängder av videoklipp som gjorts av både professionella och amatörer. I flera fall handlar det dessutom om bearbetningar av befintliga filmer; och det har i flera talats om att en film inte längre är färdig när den släpps utan det är då bearbetningar gjorda i en hybrid- eller remixkultur tar vid (prokonsumtion).

Hur en film bara är en medieform. Karaktärer som skapas på film har sedan länge även tagit sig ur filmen och sålts som leksaker, tshirttryck eller tagit plats i andra medieformer som bok eller datorspel. Det är då vi kan prata om crossmedia. Ett annat ord, myntat av amerikanske professorn Henry Jenkins, är transmedia som syftar på hur en historia som berättas i en film kompletteras av andra, unika berättelser på olika plattformar, men som är sammanflätade.

Hur en film distribueras. Digitaliseringen har medfört möjligheter för nya typer av distribution. Det gäller såväl hur filmer sprids till biografer som nya distributionskanaler (internet). Detta har medfört att fönsterneutralitet lyfts fram, till exempel inom ramen för Filmavtalet där vissa korrigeringar har skett som tar hänsyn till nya distributionssätt (även om biografdistribution fortfarande är huvudspåret; men i nya Filmavtalet står att Sverige ska vara ledande i Europa på nya tekniska plattformar). Till en följd av den teknologiska utvecklingen kan vi idag se filmer på en mängd olika sätt: via mobiltelefonen, via surfplattan, via datorn, utöver traditionella sätt som på biografen eller på teve. Bland hoten märks biografdöd och olaglig nedladdning.

Hur en film diskuteras och rekommenderas. Internet har möjliggjort enorma databaser med information om film, liksom hur människor kan koppla ihop sig genom sociala medier och dela med sig av åsikter och sprida filmklipp.

Hur en film konsumerasDetta hänger ihop med både distribution och diskussion och s.k. prokonsumtion (apropå definition ovan), men det är viktigt att betona mottagarperspektivet.

Hur en film finansieras. Nya medier har dessutom skapat större möjligheter för s.k. crowdsourcing, då en mängd människor genom ofta mindre insatser kan finansiera filmprojekt. I USA märks tjänster som Kickstarter, i Sverige finns inom filmområdet Filmbasen som arbetar med en crowd culture-plattform (och där detta EU-projekt också är involverade).

Hur en film arkiveras. Hur ska filmarvet tas om hand, helst både arkiveras och tillgängliggöras.

***

För filmbranschens aktörer blir det relevant att fundera i termer av inuti eller utåtvänt. Ska man koncentrera sig på sina egna frågor innan det är dags att sitta på möten med IKT-klustret i Kista?

Jag tänker mig att man måste jobba på båda spåren. Utan något som helst utåtvänt perspektiv så kommer man förtvina helt, vilket Theodore Levitt förklarar fint i sin klassiska HBR-artikel om närsynthet (Marketing myopia). Samtidigt måste en organisation i en bransch i strukturomvandling fokusera inåt och inte tro att allting fyller samma funktion som tidigare.

Kommentera
13 december 2012 under Noterat | kommentera

Den bästa politiken för kulturella och kreativa näringar?

Tobias Tobias

Men vad ska man göra? Jag har fått frågan flera gånger från politiker som verkar tycka att det här med kulturella och kreativa näringar faktiskt har potential, men som inte vet hur den inställningen ska överföras i konkret politik.

Ibland möts man av ett annat svar som då kommer automatiskt: vi har ingen branschspecifik politik. Som givetvis aldrig stämmer. Det finns en rad olika insatser för olika sektorer.

Men vad det svaret handlar om är att generella insatser för företagande är fullgott — och viss sanning finns där: en bra (om än uppdaterad) småföretagarpolitik räcker långt. Men det finns fler möjligheter som krävs specifika åtgärder. Många blandar ihop satsningar med stöd i form av bidrag, men det finns andra — ibland bättre — insatser.

En sådan åtgärd var att ta bort den dubbelbeskattning på appar som drabbade svenska bolag. Ett till förslag lyftes på DN Debatt häromdagen av EU-kommissionens vice ordförande Neelie Kroes och Europaparlamentarikern Cecilia Wikström (FP): stoppa straffskatten på digitala medier. Det handlar till exempel om att en bok säljs med 6 procent moms medan en ebok med 25 procent.

Problemet som alltid med sådana här åtgärder är att motivera varför vissa produkter ska gynnas av lägre momssatser. Den sänkta restaurangmomsen kan man ju till exempel fråga sig vad den ledde till… och musikbolagen har i snart tio år argumenterat för att musik borde säljas med 6 procent moms. (Tidigare handlade det om moms på skivor, men idag skulle — gissar jag — strömmad eller nedladdad musik inkluderas som ”digitala medier”, apropå debattartikeln.)

Kommentera
6 september 2012 under Noterat | 1 kommentar

Norskt digitaliseringsavtal för böcker

red red

Ett nytt digitaliseringsavtal för litteratur i Norge innebär att alla böcker som publicerats mellan 1900 och 2000 i Norge ska göras tillgängliga på Nasjonalbibliotekets digitala plattform Bokhylla. Böcker som har kvar upphovsrätten kan inte laddas ned, utan bara läsas på sidan, och förlagen ska själva bestämma vilka böcker som ska vara tillgängliga.

Satsningen finansieras genom att Nasjonalbiblioteket betalar 36 öre per inskannad sida till upphovsrättsorganisationen Kopinor som sedan fördelar intäkterna via stipendier. Totalsumman beräknas bli åtta miljoner norska kronor. År 2017 innebär det att cirka 250.000 böcker kommer finnas tillgängliga på plattformen, idag finns det 50.000. Böckerna är dock endast tillgängliga för de som har ett norskt ip-nummer.

Kommentera