Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
18 januari 2013 under Analys | kommentera

Åtta perspektiv på film och nya medier

Tobias Tobias

Är det bara jag som har känslan att filmbranschen — såväl den svenska som internationellt — tittar sig lite villrådigt runt omkring på den teknologiska utvecklingen och inte alltid vet hur man ska förhålla sig. Ibland blir det huvudet i sanden, ibland några trevande försök för sakens skull.

Visserligen ser vi stora innovationer också, men kommer inte de utifrån, från andra håll än traditionella branschaktörer?

Jag är följeforskare för EU-projektet Moving Pictures 2, som drivs av Filmregion Stockholm-Mälardalen, och ett av deras delprojekt handlar just om nya medier. Frågan är förstås hur de ska angripa detta område som har så många olika infallsvinklar. Jag har tidigare varit inne på frågan i samband med rapporten ”Film utanför filmen” (om rapporten och releasen, om seminarium och andra artiklar,

I ett försök att bena ut hur man från filmens perspektiv kan fundera kring nya medier har jag landat i punkterna nedan. Har jag missat något? Andra kommentarer? Resonemanget är förstås basala till viss del, men sådana bitar måste också med, inte minst eftersom inte alla är insatta.

Hur filmen produceras. Nya sätt att filma, utveckla animationer och på övriga sätta ”göra film” har möjliggjorts av teknologisk utveckling. Till exempel har videokameran på mobiltelefonen använts för att filma (även om resultaten främst kan ses som experiment). Mer banbrytande har varit utvecklingen inom animation vilket märks i filmer som ”Sagan om ringen”-trilogin.

Hur en film definieras. Är ”film” detsamma som långfilm? Se till exempel hur Youtube, en av världens största webbsajter, därutöver huserar mängder av videoklipp som gjorts av både professionella och amatörer. I flera fall handlar det dessutom om bearbetningar av befintliga filmer; och det har i flera talats om att en film inte längre är färdig när den släpps utan det är då bearbetningar gjorda i en hybrid- eller remixkultur tar vid (prokonsumtion).

Hur en film bara är en medieform. Karaktärer som skapas på film har sedan länge även tagit sig ur filmen och sålts som leksaker, tshirttryck eller tagit plats i andra medieformer som bok eller datorspel. Det är då vi kan prata om crossmedia. Ett annat ord, myntat av amerikanske professorn Henry Jenkins, är transmedia som syftar på hur en historia som berättas i en film kompletteras av andra, unika berättelser på olika plattformar, men som är sammanflätade.

Hur en film distribueras. Digitaliseringen har medfört möjligheter för nya typer av distribution. Det gäller såväl hur filmer sprids till biografer som nya distributionskanaler (internet). Detta har medfört att fönsterneutralitet lyfts fram, till exempel inom ramen för Filmavtalet där vissa korrigeringar har skett som tar hänsyn till nya distributionssätt (även om biografdistribution fortfarande är huvudspåret; men i nya Filmavtalet står att Sverige ska vara ledande i Europa på nya tekniska plattformar). Till en följd av den teknologiska utvecklingen kan vi idag se filmer på en mängd olika sätt: via mobiltelefonen, via surfplattan, via datorn, utöver traditionella sätt som på biografen eller på teve. Bland hoten märks biografdöd och olaglig nedladdning.

Hur en film diskuteras och rekommenderas. Internet har möjliggjort enorma databaser med information om film, liksom hur människor kan koppla ihop sig genom sociala medier och dela med sig av åsikter och sprida filmklipp.

Hur en film konsumerasDetta hänger ihop med både distribution och diskussion och s.k. prokonsumtion (apropå definition ovan), men det är viktigt att betona mottagarperspektivet.

Hur en film finansieras. Nya medier har dessutom skapat större möjligheter för s.k. crowdsourcing, då en mängd människor genom ofta mindre insatser kan finansiera filmprojekt. I USA märks tjänster som Kickstarter, i Sverige finns inom filmområdet Filmbasen som arbetar med en crowd culture-plattform (och där detta EU-projekt också är involverade).

Hur en film arkiveras. Hur ska filmarvet tas om hand, helst både arkiveras och tillgängliggöras.

***

För filmbranschens aktörer blir det relevant att fundera i termer av inuti eller utåtvänt. Ska man koncentrera sig på sina egna frågor innan det är dags att sitta på möten med IKT-klustret i Kista?

Jag tänker mig att man måste jobba på båda spåren. Utan något som helst utåtvänt perspektiv så kommer man förtvina helt, vilket Theodore Levitt förklarar fint i sin klassiska HBR-artikel om närsynthet (Marketing myopia). Samtidigt måste en organisation i en bransch i strukturomvandling fokusera inåt och inte tro att allting fyller samma funktion som tidigare.

Kommentera
20 september 2012 under Noterat | kommentera

Nordisk portal för riskkapital inom KKN

red red

Igår eftermiddag lanserades två nordiska initiativ för att skapa finansieringen inom kulturella och kreativa näringar. Det första är en gemensam portal för företag inom kulturella och kreativa näringar och potentiella investerare och affärsänglar. Tanken med portalen är att företag ska kunna ladda upp sin affärsidé och -plan som sprids i investerarnätverket. Bakom initiativet står Kreanord, nordiska ministerrådets nätverk för kulturella och kreativa näringar och CKO (Center for Kultur- og Oplevelsesøkonomi).

Det andra initiativet är crowdfunding-plattformen Manymade som är specialinriktad mot KKN. Manymade är icke vinstdrivande och bakom projektet står Majken Overgaard och  Olof Werngren. Frågan är dock om en ytterligare plattform behövs i Norden, den lilla medlemsbasen verkar hittills vara ett problem för de nationella crowdfundinginitiativ som redan finns.

Kommentera
14 maj 2012 under Samtal | kommentera

SAMTAL/Joakim Blendulf: Ett transparent filmstöd skapar starkare berättare

red red

Joakim Blendulf arbetar som verksamhetsansvarig och filmkonsulent på Filmbasen i Botkyrka i södra Stockholm. Filmbasen startade 2008 med ambitionen att vara en mötesplats för framför allt unga filmare som är på väg in i utbildning eller befinner sig i ett tidigt skede i sin karriär.

Hur skulle du beskriva Filmbasen?
Det är både en fysisk och virtuell mötesplats för filmare i Stockholm-Mälardalen, med uppdrag att ge stöd till utveckling- och produktion av film. Vår tyngdpunkt ligger på talangutveckling och utöver produktionsstöd utvecklar vi filmskapare genom olika workshops, kurser och nätverksbyggande evenemang. Den virtuella mötesplatsen, hemsidan Filmbasen.se, har över 3000 medlemmar och antalet växer för varje dag som går. Filmbasen drivs av Film Stockholm, länets regionala resurscenter för film.

Riktar ni er bara till filmare i huvudstadsregionen?
Filmbasen började som ett initiativ 2008 av Stockholms läns landstings kulturförvaltning och Botkyrka kommun med stöd av Svenska Filminstitutet. Tidigare hade Filmverkstan på Skeppsholmen varit en viktig utvecklingsplats för nya filmskapare, men då den lades ner i början av 2000-talet så saknades en fysisk plats att mötas på. Det var därför viktigt att etablera en sådan mötesplats i Stockholm igen. Det  har alltså varit ett fokus på huvudstaden men sedan förra året är även de andra tre regionala resurscentrumen runt Mälardalen med under hemsidan Filmbasen.se. Vi har också konstaterat att Filmbasen.se är lite av en virtuell mötesplats för filmare i hela Sverige eftersom det inte finns så många liknande sidor, som både är ett slags socialt media för filmare men också fungerar som en nyhetssida för filmbranschen.

Nu lanserar ni den första nordiska Crowdfundingplattformen för film, hur kommer det sig att ni väljer att satsa på det?
Anledningen är dels att vi vill pröva alternativa finansieringsformer för filmen och dels som ett led i att göra vårt produktionstöd ännu mer transparent och demokratiskt. Vi har från början valt att konstruera Filmbasen.se så att ansökningssidorna delvis är offentliga, detta för att vem som helst ska kunna läsa åtminstone själva projektbeskrivningarna. Dessutom har besluten från konsulenten varit offentliggjorda, vilket inneburit att alla har kunnat se motiveringen till varför ett filmprojekt får stöd eller inte. Vi har märkt en klar tendens att det här har skapat bättre ansökningar då filmarna har inspirerat varandra. Vi tror att crowdfunding kan vara ett sätt att tydliggöra sina projektidéer och kommunikationen kring vad man vill berätta och varför. Då gäller det inte bara gentemot konsulenten utan också mot en större målgrupp: alla som är potentiella mikrodonatorer. Vi tror att detta skapar ännu starkare berättare genom att man gör sin pitch om och om igen och genom det stärker grundkärnan i sin historia

Vi har inte gjort satsningen för att vi tror att detta ska generera väldigt mycket mer pengar in i systemet. Men jag tror dels att det är viktigt att filmskaparna etablerar en relation med sin publik och dels är det ett spännande sätt att se hur man kan kommunicera kring sina filmer. Det är möjligt att söka crowdfunding i olika faser men jag tror att det här lämpar sig bäst i de initiala faserna då man behöver ett startkapital för att sätta igång sitt projekt. Därefter kan man ju även söka Film Stockholm/Filmbasens offentliga stöd, vilket står kvar oförändrat. De offentliga medlen i satsningen på crowdfunding är extra pengar och äter inte upp något av de andra stöden.

En återkommande diskussion inom filmsektorn rör svårigheter för kvinnor att ta sig fram och slå igenom, hur arbetar ni för att stärka kvinnliga filmare?
Vi har jobbat proaktivt med detta sedan starten av Filmbasen. När jag började som konsulent märkte jag att det var väldigt få projekt som kom in från kvinnliga filmare, endast omkring 20 procent av projektansökningarna hade en kvinnlig regissör. Jag konstaterade samtidigt att det gick ut lika många tjejer som killar från de högre filmutbildningarna så det var någonstans det uppstod ett glapp. Därför kände jag att vi var tvungna att göra någonting mer aktivt än att bara kvotera till en jämnare fördelning av stöden. Hösten 2008 satte vi igång en projektutvecklande workshop under ledning av Lisa Aschan (”Apflickorna”) med sex kvinnliga filmare från länet som vi tyckte var spännande. I slutet på det året konstaterade vi att antalet projektansökningar från kvinnliga filmare hade ökat och dessutom hade vi fördelat projektstöd jämnt mellan könen. Vi har haft en fortsatt jämn fördelning av stödet sedan dess och ligger högre än det nationella snittet.

Finns det några spännande projekt eller filmer som kommit fram ur Filmbasen?
Ja, absolut! Från de senaste åren är det extra kul att lyfta fram de hyllade långfilmer som utvecklats genom Filmbasens talangprogram. ”Avalon” av Axel Petersén, ”Pojktanten” av Ester Martin Bergsmark och ”Colombianos” av Tora Mårtens är alla väldigt starka debutlångfilmer. Sen tycker jag också Fijona Jonuzis kortfilmer som vi har gett stöd till, ”Girl” och ”Astrid”, är väldigt sevärda. En annan spännande filmare att hålla ögonen på i framtiden är Fanni Metelius. Hennes kortfilm ”Banga inte” med stöd av Film Stockholm/Filmbasen visades nyligen på SVT och hade sin internationella premiär på Berlinale. Det görs överhuvudtaget mycket bra film i Stockholm just nu och det ser onekligen ljust ut inför framtiden.

Kommentera
15 mars 2011 under Samtal | 3 kommentarer

SAMTAL/Max Valentin: Det finns stora möjligheter att göra en stor förbättring för många

Tobias Tobias

Crowdfunding är det nya svarta i kulturen. Eftersom många brottas med brist på pengar är ofta intresset stort för nya modeller att finansiera sin verksamhet. En av dem som har funderat kring crowdfunding – eller på svenska: användar- eller folkfinansiering — i ett svenskt, kulturpolitiskt sammanhang är Max Valentin som tagit initiativet till Crowdculture – en plattform för crowdfunding av kulturprojekt. Crowdculture drivs tillsammans med Fonden Innovativ Kultur och har nyligen avslutat sin första testperiod som ledde till finansiering av sex projekt.

23 maj deltar Max Valentin tillsammans med bland andra Joakim Jardenberg på en utbildningsdag hos Volante Academy på temat ”Digitalt deltagande – sociala medier och crowdfunding”.

Vad är crowdfunding?
Det handlar om att individer gemensamt går samman och skapar en pool av resurser för att genomföra någon form av projektidé. Det handlar ofta om nystartade företag, sociala projekt, lokal journalistik eller som vi, applicerat det på kultur.

Begreppet kan kanske bli tydligare om man skriver ut det som ”crowd sourced capital”, det vill säga en annan strategi till finansieringsströmmar än till exempel riskkapital, offentlig finansiering eller det kanske vanligaste, egenfinansiering.

Vad är egentligen nytt i detta? Att flera är med och finansierar har väl gjorts tidigare?
Att individer går samman för att skapa något man anser sig ha gemensam nytta av som kyrkor, Dramaten och vissa av Ibsens föreställningar är inget nytt utan där har just denna typ av finansieringsupplägg använts.

Det som däremot man kan påstå är nytt är enkelheten och transparensen i finansieringsprocessen som webbtekniken ger oss. Samma teknik ger oss också förutsättningarna att bryta oss utanför det personliga nätverket vilket varit betydligt mer utmanande tidigare.

Crowdculture har varit ett försök att integrera crowdfunding-modellen i kommunal verksamhet, nämligen Stockholm stad. Är den offentliga kopplingen viktig?
Ja, för oss har det varit väldigt viktigt. De crowdfundingmodeller vi kan se växa fram bygger enkom på tanken av (mikro-)mecenatskap och att skapa autonoma strukturer online. Vi tror på någon form av ”Nordisk modell” där finansieringen av vad vi upplever som relevant för det gemensamma sker i samverkan.

Man skulle ju kunna tänka sig att vårt system enkom blandade företagspengar med privatpersoners, men det skulle förta en stor del av syftet med projektet. En drivkraft för oss har varit att öppna upp för möjligheten för fler att ta ett steg in på den semi-offentliga arenan som kulturstockholm är. Detta är en kulturpolitisk handling som syftar till att på ett konstruktivt sätt utmana expertrollen, stärka lobbynätverk och kvalitetskriterier och där med hur ekonomiska medel fördelas.

Innebär crowdfunding att den offentliga finansieringen kan minska genom att fler blir delaktiga på individnivå?
Jag är inte säker på om ökad delaktighet inom ett fält innebär minskat offentligt fokus på området. En kraftig ökning av högskolestudenter under efterkrigstiden har ju inte inneburit mindre offentliga medel till akademierna utan tvärt om, större offentliga satsningar och mer privat kapital i form av till exempel forskningsmedel.

Varför deltar man och medfinansierar? Får man tillbaka något?
I det test vi genomfört uppger tretton procent att de medfinansierar för att en kompis lagt upp ett projekt, sexton procent för att de vill stödja Stockholms kulturliv och cirka tjugo procent för att de hittat ett projekt de gillar. De flesta har dock gått med på grund av nyfikenhet kring systemet.

Personer som anmält projekt till sidan har uppmanats att definiera vad de ger tillbaka till de som finansierat dem. Få har dock uppgivit att detta påverkat deras val och vad man fått har kanske inte upplevts som så spännande. Men om vi iakttar mer mogna system som Kickstarer.com så förstår man snabbt att detta är ganska viktigt. Vi ser att ett viktigt steg för utvecklingen av Crowdculture är att hantera vilka licenser projektägare väljer att distribuera sina resultat under.

Vilka är de största slutsatserna från projektet?
89 procent av de cirka 170 som var betalande medlemmar i testet uppger att de skulle fortsätta vilja vara med och antalet betalande medlemmar ökade i slutet med cirka 28 per vecka. Om man utgår från den tillströmning av medlemmar vi såg och extrapolerar det över ett år så innebär det ett tillskott på drygt 800.000 kronor till Stockholms kulturliv årligen. Det är nästan i nivå med den budget staden avsätter för utdelning via Fonden för Innovativ kultur. För mig så är det en indikation på att finns en stor potential.

Mindre roliga slutsatser är att vi alla, såväl medlemmar som skapare av systemet, befinner oss tidigt i en lärcykel. Många saknar en förståelse för vad som händer och vår pedagogik har varit mer än bristfällig. Men jag gissar det är därför man testar saker, för att lära sig om hur saker och ting fungerar. Kontentan av det är om vi förhåller oss lite ödmjukt till varandra så finns det stora möjligheter att göra en stor förbättring för många.

Kommentera
16 juni 2009 under Analys | kommentera

Skillnaden mellan nu och då

Tobias Tobias

Idag skriver SvD om s.k. crowdfunding, dvs när många är med och finansierar. Jag är citerad.

Det är ett ämne som jag följt sedan jag skrev om den brittiska gruppen Exile Inside för sju år sedan. Det känns som en evighet på flera sätt. De sålde ”medlemskap” till nya skivor och deras metod gav en bild av möjligheter bortom storbolagen. Numera finns mängder av sådana artister – och andra kulturföretagare – som gör det mesta själva och drar nytta av internets möjligheter till marknadsföring och distribution.

Exile Insides metod var inte ny då heller, men med internets första steg gav den en god bild av vilka möjligheter som fanns för att nå ut till fans. Skillnaden var att de som gick in med pengar investerade - inte donerade eller förköpte – en hyfsad summa; 500 pund.

Tanken att det är mängden av fans som gör skillnad med små summor vardera hade inte satt sig – och, viktigare, tekniska hjälpmedel av typen MySpace, Facebook eller Twitter hade inte skapats, och bloggverktygen hade precis börjat nå en publik.

Rubriken på artikeln, i Expressen kultur, var dessutom ”Ta cd:n dit man kommer”. Den hade såklart varit omöjlig idag: synen på hur musik ska distribueras har äntligen förändrats (även om cd-skivorna fortfarande dominerar som distributionsform). Från den brittiska duons webbplats såldes cd-skivor, liksom t-shirts och signerade utgåvor av både skivor och affischer.

Idag finns också mängder av exempel på fan-funding. Här är två länkar för den (artist) som vill kika mer:
>> Fan-Funding & Donation Sites: 9 Ways to Raise Money for Your Next Music Project
>> 5 Community Building Twitter Apps for Bands and Musicians

Sedan kan vi gå ännu längre tillbaka och tänka inget nytt under solen. Dels har ju föreningar och med dem medlemskap funnits i många år. Dels tycker jag att det är relevant att betrakta skattefinansierade verksamheter som crowdfunding också; även om vi inte har valet att inte betala skatt och låter framröstade företrädare (politiker) styra hur pengarna ska satsas.

Klicka här för att läsa den gamla artikeln om Exile Inside. (Artikeln var för övrigt en av de sista jag skrev innan jag lämnade journalistrollen.)

Kommentera