Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
1 mars 2012 under Noterat | kommentera

Kulturen högre upp på den politiska dagordningen

red red

Myndigheten för kulturanalys har lämnat över sin första årliga rapport, “Kulturanalys 2012”,  till regeringen. I rapporten görs en omvärldsanalys där trendbegrepp som publik, medborgare, deltagande och dialog  diskuteras. Huvuddelen av rapporten består av en utvärdering av vad samverkansmodellen hittills har inneburit. Några slutsatser är att modellen har bidragit till att kulturfrågor har kommit högre upp på den politiska dagordningen och att kulturplanerna i de flesta fall behandlat all regional kultur, inte bara den som de får statliga bidrag för. En utförligare rapport om samverkansmodellen särredovisas även, den kan laddas ned direkt [.pdf]. Missa heller inte vårt tidigare samtal med Clas-Uno Frykholm, chef för myndigheten.

Kommentera
31 januari 2012 under Samtal | kommentera

SAMTAL/Clas-Uno Frykholm: Vi behöver mer kunskap om kulturfinansieringen

red red

Clas-Uno Frykholm är chef för den nyetablerade Myndigheten för kulturanalys, som ibland förkortas ”Myka” eller ”Kulturanalys”. Myndighetens uppdrag är att utvärdera, analysera och redovisa effekter av åtgärder som genomförts på kulturområdet. Och även att genomföra egna utredningar och analyser på kulturområdet, exempelvis för kulturens samlade finansiering. I april har myndigheten varit igång i ett år och kommer snart att publicera sina första rapporter. (Det bör här också nämnas att Kulturekonomis Tobias Nielsén är medlem i Insynsrådet till myndigheten.)

Smekmånaderna är snart över. Snart släpps era första rapporter. Vad handlar de om?
Vi har tre rapporter som går till trycket inom kort:

Årsrapporten beskriver myndighetens uppbyggnad, bemanning och hur vi har påbörjat arbetet inom våra sex huvuduppgifter. Där ges också en kort presentation av vår första utvärdering av kultursamverkansmodellen.

Den första av våra årliga rapporter till regeringen, Kulturanalys 2012, inleds med en omvärldsanalys där vi bland annat fördjupar oss något i begreppet medborgarperspektiv och ger en internationell utblick som belyser effekter av nedskärningarna inom kultursektorn i några utvalda länder. Därefter problematiserar vi uppdraget att belysa kulturens samlade finansiering och utvecklar vi några tankar om hur vi ska arbeta med samhällsekonomiska analyser. Rapporten innehåller en liknande analys av vårt uppdrag att bedöma effekterna av den statliga verksamhetssyrningen. Vi presenterar också resultat av våra utvärderingar av kultursamverkansmodellen och regeringens satsningar på jämställdhet inom inom film, musik och historiska muséer. Rapporten avslutas med en beskrivning av det kulturpolitiska forskningsfältet och några tankar om hur vi ska arbeta vidare med forskningsfrågorna i framtiden.

Den tredje rapporten, Kultursamverkansmodellen – en första utvärdering, är en särredovisning av vår första utvärdering av kultursamverkansmodellen som riktar sig en bredare publik.

Varför behövs det en myndighet för kulturanalys och varför nu?
Anledningen till att myndigheten bildades var att regeringen ville skapa en fristående myndighet som huvudsakligen skulle ha granskande och utvärderande uppgifter. Tidigare hade myndigheter som ansvarar för att genomföra kulturpolitiken och fördela statliga anslag – främst Kulturrådet – också ansvaret för att utvärdera resultaten av sin egen verksamhet, vilket kanske inte är så lyckat. Att bilda fristående analysmyndigheter är för övrigt en generell trend inom flera politikområden. Det finns nu ett tiotal sådana myndigheter där kulturanalys och vårdanalys är de två senaste.

Vad kommer det innebära att ni har blivit utsedda att fungera som statistikansvarig myndighet för kulturområdet?
För oss är det en stor styrka att ha direkt tillgång till statistiken inom kulturområdet. Det gör att vi snabbt och smidigt kan kombinera kvantitativa och kvalitativa data i våra utvärderingar. Vi har också spännande planer för hur statistiken kan utvecklas i framtiden. Bland annat vill vi utveckla det vi kallar för ”snabbstatistik” och skapa en webbplats – kulturfakta.se – där alla som är intresserade ska kunna få tillgång till statistik på ett enkelt sätt. Men först och främst handlar det om att utveckla och förbättra den statistik som redan finns. Vi hoppas nu bara att regeringen avsätter rimliga resurser för detta, så att vi kan fullgöra vårt uppdrag på bästa sätt.

Vilka är de viktigaste forskningsområdena för det kulturpolitiska området? Var finns de allvarligaste kunskapsbristerna?
Ett område där vi generellt sett saknar kunskap är hur den digitala utvecklingen påverkat kulturvanorna, särskilt i de yngre åldersgrupperna. Dels saknas uppgifter nästan helt för barn yngre än 10 år, dels är de frågor som ställs formulerade på 1970-talet och därför inte anpassade till de senaste 10-15 årens utveckling av digitalt distribuerad kultur.

Vi har inte heller någon bra kunskap om hur kulturens finansiering egentligen ser ut. Vi har hyfsat bra kunskap om de offentliga medelströmmarna, men hur stor är den privata finansieringen? Hur stort värde har alla ideella insatser?

En annan viktig fråga för kulturpolitikens framtida inriktning är hur den offentliga infrastrukturen för kultur – med den menar jag statligt, regionalt och kommunalt finansierade museer, teatrar, orkestrar, bibliotek osv – påverkas av olika förändringar i omvärlden, till exempel regionaliseringen, internationaliseringen, den digitala utvecklingen, förändrade villkor på arbetsmarknaden för kulturskaparna, upplösningen av gränser mellan producent och konsument, mellan professionell och amatör etcetera.

Mycket spännande är också att se på hur kultur kan föras in som en fjärde faktor i arbetet med hållbar utveckling, vid sidan av ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet.

Ni har fått ett särskilt uppdrag från regeringen att till i höst fundera kring kulturindikatorer för utvärdera de kulturpolitiska målen. Berätta mer!
Det finns inte så mycket mer att berätta i nuläget. Det vi ska göra är att analysera hur kvalitativa och kvantitativa indikatorer kan utvecklas för att utvärdera effekterna av den nationella kulturpolitiken. Vi har haft vissa inledande diskussioner med departementet kring detta, men uppdraget är än så länge ganska öppet. Det vi har gjort så här långt är att titta på liknande system i andra länder för att se vilka indikatorer de använder, men så mycket mer har vi inte hunnit.

Hur ska ni lyckas mäta kvalitet?
Det är en bra fråga, som man brukar säga. Det första som jag vill vara mycket tydlig med är att vi själva inte på något sätt kommer att uttala oss om konstnärlig kvalitet. Däremot är det inte ointressant att beskriva hur andra upplever att kvaliteten påverkas av olika politiska beslut, och det är något som vi kan och ska kartlägga. Vill man göra någon form av oberoende bedömning av hur kvaliteten i olika kulturella och konstnärliga verksamheter utvecklas måste man anlita externa sakkunniga, på samma sätt som man gör när man bedömer kvalitet i forskning. Det är dock förknippat med många problem och stora kostnader, så det är något som vi inte planerar att göra inom den närmaste framtiden. Att värdera verksamheter och bedöma kvalitet ur andra aspekter är däremot något som ligger i vårt uppdrag och något som vi som professionella utvärderare är experter på.

Kommentera
22 juni 2011 under Noterat | 1 kommentar

Här sitter de som ska veta mest om kultur

Tobias Tobias

Idag var jag på mitt första möte som medlem i Insynsrådet till Myndigheten för kulturanalys. Här sitter myndigheten, på Kungsholmen i Stockholm i en liten lokal vid Statskontoret och i ett kvarter där annars Trygg Hansa breder ut sig. Det är en liten organisation. Totalt vill de till att börja med bli fyra utredare, en chef och en koordinator på halvtid.

När kulturministern kallar så är det lätt att känna sig hedrad och tacka ja, men det här känns som ett mycket intressant uppdrag. Av flera skäl.

Kulturpolitiken befinner sig för det första i ett brytningsskede. Att försöka fånga detta, inte minst hur samverkansmodellen fortlöper, blir en utmaning.

För det andra är det intressant att följa och ha synpunkter på hur Analysmyndigheten byggs upp. Jag har ju stretat många gånger med den obefintliga jämförbarhet som finns mellan olika kulturinstitutioner. En annan del handlar om hur myndigheten ska lyckas fånga, som det heter, ”kulturområdets samlade finansiering”, det vill säga inte bara delen som får statliga kulturmedel. Det finns även andra delikata knäckfrågor.

Ambitionen är i alla fall högt ställd. Direktören Clas-Uno Frykholm pratade om att de på sikt vill vara den organisation som har den bästa kunskapen om kultursektorn (och om de inte vet mest så ska de ta in kunskap från den som vet mest).

Kommentera