Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
3 oktober 2012 under Noterat | kommentera

Boksläpp: Under konstruktion

red red

Idag under ett seminarium i Stockholm presenterade redaktörerna Calle Nathanson och Tobias Harding SweCult och SKL:s forskningsantologi ”Under konstruktion – Effekter av kultursamverkansmodellen 2010‑2012”. Som undertiteln anger handlar antologin om de lärdomar det redan nu går att dra från arbetet med samverkansmodellen (se även inlägg Kulturekonomi skrivit om modellen).

”Under konstruktion” anspelar på att det fortfarande är många förändringar som är på gång där framtiden i stor utsträckning är öppen. Syftet med boken är därför att fungera som ett slags följeforskning, eller lärande utvärdering, medan modellens strukturer nu håller på att sättas. Det vill säga att vara ett verktyg att använda i det fortsatta arbetet med att utveckla modellen snarare än att fastställa modellens resultat.

Boken är indelad i tre huvudsakliga delar – ”Roller, processer och dialoger”, ”Effekter och konsekvenser” och ”Finansiering”. Och materialet som forskarna i huvudsak har studerat är de regionala kulturplaner som funnits klara och vissa nedslag där djupintervjuer har genomförts.

Innan samverkansmodellen började genomföras riktades kritik framför allt mot att regionerna inte skulle klara att hantera konstpolitiken, det vill säga politiken som berör det professionella kulturlivet. En slutsats i boken är att dessa farhågor inte har besannats utan att konstpolitiken har stärkts. Regionerna har blivit små ”minikulturråd” som Calle Nathanson uttryckte det på seminariet. Den bredare kulturpolitiken som behandlar demokrati‑ och deltagandefrågor har, liksom tidigare, i stor utsträckning lämnas över till civilsamhället och kommunerna. Delvis beror detta också på att exempelvis bibliotek sköts av kommuner som är en väldigt viktig institution för kulturdeltagandet.

En annan slutsats är dock att civilsamhället bättre kunnat delta i dialogerna om kulturpolitiken men att det ekonomiska stödet inte ökat till dessa. En orsak till detta är samverkansmodellen följer departementsindelningen där exempelvis studieförbunden faller under utbildningsdepartementet och inte inom kulturbudgetarna.

För hela kulturfinansieringen konstateras i boken att modellen inneburit en viss ökning av kulturanslagen, men inte något guldregn. Framför allt gäller det på regional nivå där kulturbudgeten ökat med fem procent. På statlig nivå är det ytterst mariginellt, 0,49 procent och i kommunerna ser det väldigt olika ut.

Det har inte gått att se om regionerna har profilerat sig inom vissa områden, utan i stort är det likt som det var innan. Fortfarande är det också så att regionernas arbete i stor utsträckning är styrd av statens nationella kulturpolitiska mål. I boken riktar Peter Almerud kritik mot detta, att reformen inte inneburit ett verkligt regionalt bestämmande.

En kritik som framkommer i boken också av bland annat Per Möller är att när kulturen sätts in i ett större sammanhang är det framför allt perspektivet på ekonomisk tillväxt som lyfts fram och inte exempelvis kulturens betydelse för social hållbarhet. Hela sammanhanget måste lyftas fram mer menar Möller.

Förutom redaktörerna medverkar ytterligare nio forskare. Beställ boken i tryckt format från SKL eller ladda ned pdf‑versionen direkt.

Redaktörerna Tobias Harding och Calle Nathanson presenterar bokens innehåll.

Kommentera
11 maj 2011 under Gäst | kommentera

GÄSTKRÖNIKA/Calle Nathanson: Fonder och privata initiativ

red red

Calle Nathanson är kulturexpert på Sveriges kommuner och landsting och i denna gästkrönika diskuterar han offentliga kulturfonder och privata initiativ till kultursatsningar.

Det finns alltid för lite pengar. Det gäller inte bara den egna privata ekonomin utan i allra högsta grad inom kultursfären. Även om vi har en stark offentlig kulturfinansiering i Sverige som delas mellan stat, regioner och kommuner så räcker den inte till. Och ser man till kulturbudgetens utveckling de senaste 40 åren kan vi konstatera att den får allt svårare att möta de ökade löne- och prisuppräkningarna. Så därför tittar många på alternativa finansieringskällor.

Förhoppningen finns att det ska bli fler privata finansiärer, företag som med nymornat intresse för kultur ska öppna plånboken och gå in och ”ta sitt ansvar”. Gärna ett Ikea eller Volvo som använder sina vinster från svenskarnas lojala och trogna handlande.

Man kan säga att det är två modeller av privat medfinansiering som det offentliga tittar på: den ena går ut på att privata medel ska vara med och finansiera nya byggnader till exempel en ny opera medan det andra går ut på att skapa fonder för kulturstöd där offentliga medel blandas med privata. Frågan är hur de privata aktörernas intresse ser ut?

På såväl statlig som regional och kommunal nivå har offentliga fonder – Kulturbryggan, Fonden Innovativ Kultur med fler – startats med förhoppning om att skattebetalarnas medel ska matchas med näringslivets. Det är för tidigt att avgöra om initiativen lyckas eller inte men man kan fundera över hur privata finansiärer är intresserade att vara medspelare med det offentliga.

När det gäller nya hus för kultur har vi under de senaste åren sett flera privata initiativ. Främst inom bildkonsten och i Stockholm genom Magasin 3, Bonniers Konsthall och nu senast Sven-Harrys Konstmuseum, men även på andra håll som till exempel Jim Dines Walking to Borås.

I Berlin finns fotografihuset C/O Berlin vilket är ett privat initiativ och som bland annat varit inspirationskällan för Fotografiska i Stockholm. På en studieresa till Berlin och Hamburg träffar jag politiker och tjänstemän och ställer frågan om privat finansiering. Svaren blir tidvis suckar och en bekräftelse på att det är samma resonemang som förs där, samma förhoppningar och samma funderingar om det verkligen finns ett intresse att dela ansvaret.

Det finns helt klart en trend med ökat privat intresse att göra satsningar inom kulturfältet och det är välkommet om man vill ha ett rikt och levande kulturliv. Men trenden är att enskilda aktörer startar egna verksamheter. Och det går att förstå om ett företag eller en enskild person vill göra sin kultursatsning i eget namn. Varför skulle man ge pengarna till någon annan aktör som får ”spela bort dem” efter eget behag?

Det återstår att se hur det går med de offentliga fonderna i Sverige och möjligheterna att ragga privata pengar. Men man ska komma ihåg att fonderna också tjänar ett annat syfte: nämligen att stödja nyskapande kulturprojekt som ett komplement till det ordinarie offentliga kulturstödet. Och vill vi ha mer experimenterade och utmanande konstupplevelser så är det rätt väg att gå.

Kommentera
24 september 2010 under Samtal | kommentera

SAMTAL/Calle Nathanson: "kultur är en oundviklig faktor för att nå framgång"

Tobias Tobias

Calle Nathanson är handläggare på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) där han arbetar med kulturfrågor. Just nu är han ansvarig för att bistå regionerna med hjälp att utforma kulturplaner enligt den nya samverkansmodellen. I dagsläget ser han inte att valutgången innebär några förändringar för arbetet med modellen.

Hur långt har arbetet med samverkansmodellen kommit?
– Arbetet för de fem försökslänen – Region Skåne, Region Halland, Region Gotland, Västra Götalandsregionen och Norrbottens läns landsting – är sedan i våras i full gång och de regionala kulturplanerna ska vara inne hos Kulturrådet senast 3 november. Region Skåne har till exempel skrivit ett förslag som nu är ute på remiss.

Vad har varit svårare än förväntat?
– Eftersom arbetet sker med hög hastighet, Kulturrådets riktlinjer för kulturplanerna presenterades 22 juni, samtidigt som det saknas formella beslut om samverkansmodellen i riksdagen krävs ett stort mått av ödmjukhet från samtliga parter. Modellen bygger både på dialog mellan stat och region och på dialog mellan regioner, kommuner, kulturliv och civilsamhälle och det tar tid att skapa ett förtroendefullt samtal. Samtidigt som de offentliga aktörerna bygger upp nya system för arbetet håller både konstnärernas och civilsamhällets representanter på att formulera deras möjligheter att medverka i den regionala processen.

Kommer modellen innebära några förändringar i praktiken?
– Kulturplanarbetet innebär i bästa falla att ett nytt partnerskap mellan dessa fyra aktörer bildas och det är i sådant fall ett helt nytt sätt att närma sig varandra inom kulturområdet. Samma process och samverkan inom det regionala utvecklingsarbetet finns redan i framtagandet med de regionala utvecklingsprogrammen men är alltså ny på detta område. Och den är ny för samtliga även om den på sikt kanske kräver mer av kulturlivet och civilsamhället vad gäller regional organisation. Om man sen tar frågan vidare och undrar vilket resultat för konst, kultur och kulturmiljö detta kommer att få så återstår det att se, sammantaget menar jag dock att förutsättningarna för att stärka kulturområdet i sin helhet ökar.

Hur ser du på fortsättningen för samverkansmodellen?
-Vi vet genom olika nätverk och kontakter med våra medlemmar att i stort sett samtliga landsting/regioner har stort intresse av att komma med i modellen så snart som möjligt. Vi uppskattar att 10-12 län vill ingå från 2012 vilket innebär att de redan startat arbetet med kulturplanerna.

Några representanter för Timbro skrev häromveckan på DN Debatt om att landstingen borde sluta satsa på kultur. Har inte landstingen en roll i kulturpolitiken?
– Det är inte första gången som Timbro hävdar att landstingen och kommunerna inte ska satsa på kultur, fritid och regional utveckling och att det ligger utanför det så kallade uppdraget om välfärdens kärna. De har många gånger gjort en slarvig research och kommit med felaktiga siffror för hur stora kostnaderna egentligen är. För landstingens räkning handlar kulturkostnaderna om cirka 1,2 procent av de totala kostnaderna och för kommunernas räkning cirka 2,5 procent. Men konst, kultur och kulturmiljö som fundament för ett demokratiskt samhälle är större än dessa procentsiffror. Vi menar att kultur är en oundviklig faktor för att nå framgång med ett hållbart samhälle och att det offentliga har en avgörande roll att spela för att möjlig- och tillgängliggöra kultur.

SKL fokuserar under sin Kulturkonferens i år just på regionala aspekter. Vilken är den viktigaste frågan att diskutera just nu?
– Just nu handlar det i stor utsträckning om att hitta metoder för att skapa en gemensam regional kulturstrategi. En annan viktig fråga gäller dialogen mellan stat och region om behovet av att se det nya statliga anslaget för regional kulturverksamhet ur ett helhetsperspektiv i syfte att understödja en regional mångfald.

Kommentera