Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
3 juli 2011 under Noterat | kommentera

Tv-snack om festivaler igen

Tobias Tobias

Det verkar vara ett obligatoriskt inslag i nyhetsförmedlingen numera — att diskutera hur det egentligen går med alla festivaler.

Första frågan handlar ofta om alla får plats och ett svar ges i själva frågan. Det finns en festivaltrend nu — inte bara det att många festivaler äger rum, utan också att medias intresse bidrar till göra festivaler till något som för allt fler är ett självklart inslag under sommaren.

Sedan är det som vanligt på en marknad. Nya aktörer kommer, gamla slås ut. Att några rockfestivaler — läs: Arvika och Hultsfred — under så lång tid har fungerat är inget som kan tas som självklart, även om det har varit lätt att tro det när ”klustersatsningar” sätts igång.

Igår intervjuades jag av TV4 Nyheterna kring sommarens festivalträngsel. De kom till och med hem och stod med kameran i trädgården (vilket väl nog blir första och sista gången om det inte ska bli uppföljning i programmet: hur vildvuxen kan man egentligen låta en trädgård bli?). Hade egentligen hellre förberett mig för en sista kväll på Peace&Love än stått vid en syrsénberså, men blev det i år.

Som vanligt blir ett sånt snack kraft nedkortat. Men för den som vill läsa mer:

Kommentera
29 juni 2011 under Noterat | kommentera

Arvika borde lärt sig av Hultsfreds fall

Tobias Tobias

Det är oerhört tråkigt att höra om Arvikafestivalens konkurs: det blir inget 20‑årsjubileum. Trots försök att återgå till festivalens ursprung efter de senaste årens ekonomiska svårigheter och förra årets kris då nedläggningen var väldigt nära. I år är det helt enkelt för få som har köpt biljetter.

Det hela påminner mycket om Hultsfred ifjol — och kanske hade Arvika kunnat lära sig en del från sin småländska kollega.

När vi pratade med Putte Svensson, en av grundarna till Hultsfredsfestivalen och ansvarig förra året,  sa han att de borde tagit time out, att de inte hann börja om och göra bra bokningar i tid. Kanske borde Arvika på så sätt tagit en paus i år och kraftsamlat inför nästa?

För arrangörerna underlättades säkert inte biljettförsäljningen av att Hultsfredsfestivalen i år ligger på samma datum som Arvikafestivalen skulle ha ägt rum. Hultsfredsfestivalen som förra året gick i konkurs och sedan i år övertagits av tyska FKP Scorpio.

När Hultsfredsfestivalen, och föreningen Rockparty, gick omkull var det inte bara festivalen utan ett helt system med utbildningar och olika former av nätverk som riskerades. Utbildningarna kommer dock att finnas kvar men satsningen är strikt kommersiell för den nya ägaren, även om indirekta effekter i form av turism och profilering kvarstår och anses viktiga.

Notera att de nya tyska ägarna har fått bättre villkor än den tidigare föreningen. Hultsfreds kommun går in med 2,7 miljoner till festivalen per år under de kommande tre åren men Scorpio ska börja betala tillbaka till kommunen redan nästa år enligt planen.

Andra lärdomar från Hultsfred handlar om att hänga upp det samhällsekonomiska bygget på en enskild, sårbar aktör. I Värmland finns projektet Modell A, med fokus framför allt på Arvika och som arbetar för att utveckla skärningspunkterna mellan kultur, besöksnäring och näringsliv. Jag kan för lite om det projektet, men jag konstatera två saker utifrån att Hultsfred under många år blev en symbol för samhällsplanering kring upplevelseindustri och kulturella och kreativa näringar:

– Det är lätt att glömma marknadsmässiga risker och tro att vad som funnits länge kommer pågå av sig själv för evigt. Risken för verksamheten blir också risken för samhällssatsningen om de hänger ihop för intimt.

– Att dra in en verksamhet in i ett samhällsbygge måste ske varsamt. Fokus måste få fortsätta vara verksamheten — annars, enligt punkten ovan, kan allting falla ihop.

Frågan är såklart komplex och jag har funderat mycket över den. För samtidigt behövs insatser på glesbygden för att stärka den s.k. kritiska massan inom relevanta nätverk.

Kommentera
27 juli 2010 under Analys | kommentera

Ingen livebubbla — men en anpassning

Tobias Tobias

Arvikafestivalen har ställt in sina betalningar och presenterade idag sin dystra situation på en presskonferens; 2 miljoner kronor i förlust i år, 5 miljoner kronor släpar sedan förra året; hoppet står nu helt till Arvika kommun och leverantörers tålamod.

Hultsfredsfestivalen valde att inte genomföra sin 30:e festival och ställde in helt. Biljettköparna fick inte någon festival, men artisterna behövde inte spela (för få) utan full betalning.

Vi kan lära oss två saker av detta. För det första att årets festivaldöd egentligen är förra årets, bara att förlusterna doldes och sköts fram tack vare välvilja. För det andra att det är svårt att arrangera en bred rockfestival utan publikunderlag, i en glesbygd. Jämfört med Peace & Love i Borlänge som ihop med grannen Falun (1 mil?) faktiskt har 100.000 invånare.

Om detta ska jag tala i TV4:s Nyhetsmorgon imorgon kl 7.40. De här festivalproblemen är nämligen en del av en generell trend — vilket gör att det börjar talas om en livebubbla. Carola har till exempel ställt in en av två planerade konserter i Dalhalla. The Ark ställer in sin konsert i Huskvarna på lördag och har flyttat en konsert på Långholmen i Stockholm 11 augusti till Gröna Lund 19 augusti .

I USA hittar vi också inställda turnéer och publiktapp. Enligt amerikanska Pollstar har intäkterna för de första sex månaderna i år från de 100 största turnéerna i Nordamerika, minskat med 200 miljoner dollar jämfört med samma period förra året. Det motsvarar en minskning på 17 procent. Totalt motsvarar bruttointäkterna för de första sex månaderna den lägsta siffran sedan 2005. Antalet sålda biljetter har minskat med 9 procent.

Är det en festivalbubbla som vi ser spricka? I alla fall pysa. Men ingen livebubbla.

Med en ekonomisk bubbla brukar man mena en marknad som är övervärderad – och vi ser en nödvändig justering av priser och utbud. Men att tala om bubbla är nog överdrivet. Snarare justering.

Min bedömning är inte att vårt behov minskar av här-och-nu-upplevelser, skapade ihop med andra människor och på en plats som också påverkar. Live som fenomen är inte på väg att dö eller minska. Bara att formerna anpassas. Trots allt har det sålts biljetter för en miljard dollar i USA i år och kurvan har pekat uppåt i flera år. Det finns också mängder av konserter och festivaler som lockar många besökare. När biljetterna släpptes till Robyns konsert i Köpenhamn, exempelvis, tog de slut på två minuter.

Däremot är det svårt att hålla uppe de höga priserna och återskapa de stora scenerna – så ofta – eftersom det vimlar av megastjärnor som tar sig ut. Som Markus Larsson väl formulerar det i Aftonbladet: ”Allt växte. Antalet festivaler och turnéer. Festivalernas storlek och vinstkrav. Artisternas gager. Publikrekorden på Ullevi.”

Det blir lätt så att när en marknad som blomstrar ska exploateras. Aktörer flockas dit, framför allt om andra marknader minskat (tänk: skivindustrin). Men alltför många praktfulla blommor, år efter år, gör det till slut svårt att hålla intresset uppe, även för de som är mest hängivna.

Allt kan sammanfattas i ökad konkurrens, vilket medfört större kostnader och hårdare tävlan om samma publik och samma artister. Konkurrens i form av allt fler festivaler och stora konserter; och därmed kamp om samma publik och samma artister. Konkurrensen lett till felberäkningar. Högre kostnader har lett till att publikbortfall slagit extra hårt.

Låt mig bena ut ytterligare:

Gagerna har ökat. Dels för att artisterna och musikindustrin vill ta tillbaka vad man förlora på minskad skivförsäljning. Dels för att liveintresset är stort och att det på så sätt varit möjligt att ta ut höga priser från både arrangörer och publik.

Antalet arrangörer har också ökat. Många har varit med och dragit i artisterna. På så sätt konkurrerar svenska arrangörer även med tyska, holländska och danska.

Det unika försvinner. Men eftersom artisterna turnerar hela tiden blir det svårt att hålla uppe priserna; det kommer ju troligtvis nya möjligheter att se just den artisten och annars kommer snart andra stjärnor. På varje svensk lite större festival finns också alla svenska aktuella stora artister samlade.

Platsmarknadsföring. En anledning till fler större konserter och festivaler i Sverige beror på att platser sett värdet i att profilera sig och generera turistintäkter. En insikt om att evenemangsekonomin är stor, om än kringlig eftersom intäkterna fördelar sig till många (såväl arrangörer som det lokala näringslivet i övrigt), har växt fram. Platser deltar genom att till exempel kommunen erbjuder marknadsföring, service och direkt ekonomiskt stöd.

Snedvriden konkurrens. Viljan att profilera sig som plats har lett till att många festivaler, till exempel Malmöfestivalen, inte tar något inträde alls. Då blir det desto svårare att arrangera en festival som innebär att folk både måste resa till en plats och betala för att komma in.

Död för svensk musikliv? Dessutom kan vi lägga till Bert Karlssons ”rasande” på Aftonbladet Debatt om bokningsbolagens ”maffialika metoder” — för att citera honom — som dödar svenskt musikliv. ”Problemet”, skriver han och syftar förstås främst på Live Nation, ”är de internationella bokningsbolagen som bestämt sig för att suga ut det svenska musiklivet”.

Finanskris. Denna innebär att sponsorer inte kunnat gå in lika aktivt samt att en svagare krona medfört att utländska artister blivit dyrare att boka.

Nischfestivalerna har gått bäst. För Arvika verkar det ha varit ett misstag att släppa sin hand om sin kärnpublik – syntare – och sikta mot att bli något för alla (Anders Nunstedt i Expressen håller med).

Vad krävs för att festivalerna ska gå runt och överleva?

Engagemang och fingertoppskänsla, så att det blir ett spännande program. (Jämför Fjordfestivalen nedan.)

Koll på sin budget. Ambitionerna måste vara realistiska och byggas upp långsiktigt. Risken för chansningar är oerhört stor.

Koll på sin publik, både sett till smak och geografi. Finns en hemmamarknad? Vill besökare idag campa eller dra till Göteborg och bo på hotell? Hittills har nischfestivaler klarat sig bäst, med Sweden Rock som lysande exempel. Men vad innebär det att metalfester arrangeras i varje liten håla?

Delad risk med eller annat stöd från övriga som tjänar på arrangemanget. Många är med och delar på den turistekonomiska kakan. När U2 spelade på Ullevi ifjol var intäkterna omkring en kvarts miljard.

***
Läs mer:

-

Kommentera