Först och främst kan vi behöva skilja på national- eller samhällsekonomi och företagsekonomi.
De första sysslar med samhällsnivån, till exempel regionala effekter av satsningar på kultur;
de andra med ekonomi på organisationsnivå, till exempel hur kulturföretag fungerar.

På engelska hörs skillnaden i “Economics” (nationalekonomi) respektive “Business” (företagsekonomi) och på Handels läser man till exempel sin grundutbildning i “Business and Economics”, d v s i företags- och nationalekonomi.

Forskarutbildningen, däremot, skiljer sig åt. Då läser man antingen national- eller företagsekonomi, och sedan är det rätt sällsynt att man rör sig mellan fälten.
Jag, som är företagsekonom, skulle till exempel aldrig kunna undervisa i nationalekonomi och jag drar mig också för att forska på det fältet. Jag anser mig helt enkelt inte behörig, och hyser dessutom en annan grundläggande kunskaps- och människosyn.

På kulturfältet tar det här sig också uttryck i skilda begrepp och konferenser:
“Cultural Economics”, som nyligen gick av stapeln i Köpenhamn, har till exempel mer av ett samhällsekonomiskt fokus, alltmedan “Arts Management”, som ägde rum i Dallas förra året, främst rör sig på det företagsekonomiska fältet.

PS I nästa avsnitt ska vi dyka ännu lite djupare, och också se till skilda traditioner inom företagsekonomin.

Det har varit helt fascinerande läsning, bättre än många artiklar och böcker jag har läst i ämnet, och jag avser att ställa samman delarna till en rapport.

Bland det mest slående är dock hur majoriteten av dessa masterstudenter i ekonomi upplever att cirkusartister, och konstnärer generellt, är mycket mer av entreprenörer än de själva. Kunskap i ekonomi minskar nämligen förmågan att agera entreprenöriellt är deras tes, vilket är otroligt intressant i den nuvarande politiska diskursen där alla ska bli entreprenörer.

San Francisco är inte min favoritstad. Jag har alltid tyckt att det är hyckleriets huvudstad, med en sådan fruktansvärd fattigdom och sådana mängder hemlösa – sida vid sida med allt det liberala, toleranta, bildade, organiska och alternativa. Det går inte ihop i mitt svenska huvud, men amerikanarna själva förklarar det med att San Francisco är en av de städer som låter de fattiga finnas. Andra städer skickar helt enkelt i väg dem med en enkel Greyhoundbiljett – och det är förstås inte bättre.

Fortfarande är annars det mest bestående intrycket att USA tappat såväl greppet som självförtroendet. Aldrig har jag så många gånger på en vecka fått höra – av amerikanarna själva – att vi ligger så långt före vad gäller forskning, utbildning, politik eller vad det än månde vara.

(Nu ska man förstås minnas att jag mest träffar amerikanska akademiker, och de är förstås inte representativa för hela befolkningen!)

Mest slående är skillnaden förstås mot Indien, som vi besökte för några veckor sedan. Där handlade allt om framtiden och självförtroendet var enormt. Raka motsatsen mot USA, faktiskt.

I Indien upprepades hela tiden hur den indiska modellen, med sin mångsidighet och sitt stora sociala patos, är framtiden. Här i USA talas det hela tiden om hur den amerikanska modellen med sitt fokus enbart på det mätbara och girigheten, måste ersättas med något annat.

Är det inte intressant?

Dock inte helt bra för vår studieresa. Det känns ju som om Indien var en bättre sådan, och jag ångrar att vi inte tittade närmare på hur man undervisar vid olika universitet där. Här blir jag inte så imponerad.

“Arts administration & policy”-programmet vid SAIC tycker jag fortfarande verkar bra (och som en liten parentes kan man konstatera att de har en 100%-ig europeisk fakultet – och inte en enda amerikan anställd). Jag gillade framför allt att det låg vid en konstnärlig högskola och hade en stark konstnärlig grund. Ett liknande, med annat namn, skulle jag gärna se att Konstfack hade.

SAIC:s design och arktitektur-program var ur min synvinkel mindre intressant. På mina områden var de långt, långt efter oss.

IIT:s rätt hajpade dubbla MFA/MBA blev jag heller inte så imponerad av. De låter helt enkelt sina designstudenter ta ett antal traditionella MBA-kurser vid sidan av sina designstudier. Jag intervjuade en student och han tyckte att det var ungefär som att studera ett främmande språk – och lika tråkigt.

Stanford’s d.school var nästa stopp – och de gör onekligen rätt mycket intressant. Inte minst gillar jag att de har ett sådant stort socialt fokus, och en del av deras kurser och case skulle jag gärna ta med mig hem. Samtidigt som jag också tycker att de är lite fast i sin egen (IDEO-)modell, och jag kan inte låta bli att skratta åt deras sjukliga fixering vid Post-it notes.

Den så kallade “kreativa” sektorn är faktiskt lika fixerad vid Post-it notes som näringslivet är vid Powerpoints.

Efter Stanford bar det av in till San Francisco, CCA och deras MBA i Design Strategy, som jag gillade. Den står på tre ben: design, ledarskap och hållbarhet – och har rätt nytänkande kurser. Inte minst var det positivt att se hur de integrerade det kreativa med samhälls- och systemtänkande samt hur de förmådde att se att ekonomi både handlar om siffror och människor.

Det är annars slående att rätt många i designvärlden ser ekonomi som ett ämne som enbart sysslar med siffror.

Avslutningsvis har det varit konferens i ett par dagar på temat “Education in Design & Business”, vilket förstås har varit toppen för mig. Nu känner jag mig inte längre ensam, och inte längre sådär mittemellan som jag ibland kan göra hemma. Dessutom måste jag säga att det var otroligt skönt att få vistas i en könsblandad grupp med lika många kvinnor som män – jag som annars alltid är den enda kvinnan i alla mina sammanhang (utom cirkusen).

Även om jag också blir rätt deppig när jag konstaterar hur extremt olika villkor vi har i Sverige och USA – och hur många fler timmar jag undervisar jämfört med mina amerikanska kollegor. De trodde inte sina öron när jag berättade att jag detta läsår har kursansvar för sju kurser, programansvar för ett nytt masterprogram, undervisar i ytterligare tre kurser samt forskar.

I USA undervisar man sällan mer än två-tre kurser per läsår och om man har programansvar sällan mer än en.

För mig var det en ögonöppnare – och jag känner starkt att jag måste göra något åt min situation när jag kommer hem.

Men tillräckligt om mig och tillbaka till konferensen. Vi var två européer, jag och Vincent från Amsterdam som ska starta en ny multidisciplinär masterutbildning i “Creative Entrepreneurship and Leadership”, Mick från Nya Zeeland, tre kanadensare och resten var amerikaner. Många från Stanford, förstås, och flera från CCA. Sedan bland annat från Berkeley, som har en del spännande designkurser i sin MBA, och från University of Philadelphia, som likt Helsingfors slår ihop sina handels-, tekniska och designhögskolor nästa år.

Generellt kan man säga att trenden starkt går emot det multidisciplinära, att det råder en hel del ifrågasättande av traditionella silo-utbildningar, där studenterna inte lär sig att samarbeta med andra discipliner, samt att det råder ett stort fokus på att försöka integrera ekonomiska, ekologiska, tekniska, humanistiska, sociala och kulturella aspekter i såväl forskning som undervisning.

Däremot är det inte alls ett lika stort fokus på entreprenörskap här som hemma. När jag berättade att alla svenska universitetsutbildningar måste ha entreprenörskap på schemat gapade alla amerikaner. De hade aldrig hört på maken. Här tänker de fortfarande främst i stora, hierarkiska företagsmodeller, vilket märks på alla sätt och vis.

Spontant skulle jag alltså säga att Stockholm School of Entrepreneurship (SSES) ligger mer än i framkant. Vi skulle kunna göra mycket mer, och det finns aspekter jag tycker att vi saknar, framför allt vad gäller det hållbara, humanistiska och kulturella, men i det stora hela känns det, som sagt var, som om vi är minst tio år före.

Och så saknar vi förstås en PR-apparat. Jag är rätt chockad över den PR-apparat som en del av universiteten här har. Inga namn nämnda, men ett superhajpat MBA-program “med designfokus” har i praktiken två korta obligatoriska kurser samt några valbara. Inte mer. Däremot en hel korridor av PR-människor som pumpar ut hur fantastiskt och nytänkande programmet är. Rätt sjukt, eller hur? Och rätt förlegat. I längden tror jag ändå att substans utgör den vinnande strategin, inte struntprat.

PS Av okänd anledning kan jag inte länka, ladda upp foton eller fixa med texten i bloggen. Sorry!

Ingen lyckades bättre än Sture med att kombinera bildning, humanism, stats- och affärsmannaskap. Och det med en makalös ödmjukhet.

När Sture kom till Handels för att föreläsa för alla nya studenter brukade han inleda med att den enda anledningen till att han tog upp deras tid, var att han var så gammal att han hunnit göra så många misstag som de kunde lära av.

Sedan berättade han historier om sin tid som chef i Wallenbergsfären, om FN och Dag Hammarskiöld och om viktiga värden.

Ingen, absolut ingen, drog sådana applåder som Sture. Det var stående ovationer i aulan, de högsta utvärderingar jag någonsin sett, och en och annan snyftning.

Det Sture bidrog med är det som vi behöver allra, allra mest – och som så tyvärr är så sällsynt.

Sedan sist har jag själv hunnit undervisa vid School of the Art Institute of Chicago (SAIC). Jag haft möten vid Illinois Institute of Technology (IIT), där man kan ta en kombinerad MFA/MBA, och d.school vid Stanford, där man kombinerar ekonomi, teknik och design.

I morgon blir det möten vid California Center for the Arts (CCA) – och sedan
konferens i San Francisco med deltagare från en massa nordamerikanska universitet som på olika sätt kombinerar design och ekonomi.

Intryck hittills: USA är på väg att halka efter. På område efter område är det vi som framstår som nytänkande och i framkant. Och de som vill lära av oss. Det är faktiskt en enorm skillnad mot förr, både vad gäller innehållet och inställningen.

Jag lovar att berätta mer så snart jag hinner.

För det första har fakulteten konstnärlig bakgrund. Ja, alla är faktiskt själva konstnärer, även om de nu undervisar i en massa olika ämnen.

För det andra ligger programmet vid en konstnärlig högskola, vilket jag alltid har argumenterat för.

För det tredje kombinerar man kulturpolitik med ekonomi med entreprenörskap, ett kritiskt med ett pragmatiskt perspektiv, betonar det nyskapande och blandar enskilda konstnärer med framtida konstadministratörer, vilket känns rakt igenom rätt.

Ja, faktiskt blev jag riktigt sugen på att dra igång något liknande, när jag i dag hade förmånen att möta hela det här programmets fakultet. Det är ju precis det här vi skulle behöva i Sverige!

PS Tyvärr kan jag inte länka av okänd anledning, men här kan du själv läsa mer: http://www.saic.edu/degrees_resources/gr_degrees/maaap/index.html

Det är precis i linje med Moholy’s idé att integrera konst, teknologi och ekonomi. Ja, hans budskap på 1930-talet låter faktiskt nästan skrattretande likt många av dagens managementgurus, till exempel Sverigeaktuella Daniel Pink.

En nyttig påminnelse om att viljan att förena konst, teknologi och ekonomi inte alls är något nytt och unikt för vår tid.

Här i Chicago firar vi annars att sjukvårdsreformen gick igenom i kväll. Eller i alla fall gör jag det. Amerikanerna verkar förvånansvärt ointresserade. Och på tv tar det ungefär femtio kanaler av sport, såpor, shower och annan skit innan jag ens hittar till CNN som i alla fall sänder direkt från kongressen. Bara det är ju skrämmande.

För att inte tala om det faktum att Tiger Woods dyker upp på fler kanaler än Obama när man zappar. Vad säger det om samhället?

Annars står sponsring högt på dagordningen i Chicago denna helg. På planet över var “alla” som sysslar med sponsring i Sverige med, eftersom världens största sponsringsmässa just har öppnat här. Den hade kanske varit kul att gå på, även om jag för länge sedan har insett att jag inte alls är någon “sponsringstyp”. Snarare tvärtom.

Sitta i styrelser, vara chef, jobba på TV, skriva krönikor, föreläsa på konferenser – allt sådant ses som oändligt mycket mer glamoröst och föranleder alltid följdfrågor och en lätt beundran. Alltmedan undervisning möts med tystnad och ibland en medlidsam blick som säger “Stackars dig”.

Varför är det så? Borde det inte vara tvärtom?

Även om det kan bli för mycket av det goda, tycker jag själv att undervisningen är basen och kärnan i allt jag gör.

Undervisningen är det absolut viktigaste, garanterat det mest framtidsorienterade och utan tvekan det mest utmanande!

De senaste veckorna har jag, förutom att undervisa masterprogrammet på Handels, haft en kurs i Konst, ekonomi och entreprenörskap för konststudenterna på Konstfack. Jag vill inte påstå att jag har lyckats (första gången är alltid svår), men det har varit väldigt kul. Det är ett så enormt härligt gäng studenter att jag är helt överväldigad. I går var det till exempel en kille som hade med sig en tårta som han bjöd oss alla på, “för att den var billig och att det därmed blev ekonomi i praktiken”. Sådant händer inte på Handels.

Kursen har sedan innehållit en mängd moment. Vi har pratat konstekonomi och konstmarknader, vi har kritiskt studerat diskurser av typen “kreativ ekonomi” och att alla ska bli “entreprenörer”, vi har gått in mer på konkret kulturekonomi och diskuterat specifika förutsättningar och drivkrafter för konstföretagare, vi har gått igenom en hel del praktiskt material av typen KRO:s avtal och hur man startar företag, vi har försökt hitta vars och ens olika typer av kompetenser, och vi har studerat hur redan yrkesverksamma konstnärer de facto gör, vi har – på studenternas begäran – gått igenom grundläggande bokföring, vi har kollat samarbeten med näringslivet och olika “artists-in-residence-projekt” och vi ska nu slutligen, i individuella coachingsamtal, diskutera vars och ens “aktivitetsplan”.

Även om det har varit väldigt långt från perfekt i år, tror jag i alla fall att det finns ett frö att utveckla till en riktigt bra kurs på sikt. Och det känns som sagt var väldigt kul – och väldigt viktigt!

Nästa vecka åker jag förresten på en studieresa till USA och kollar hur man korsbefruktar design och ekonomi på ett antal olika universitet där. Jag ska försöka hinna rapportera.

Jag har ju drivit den här typen av samarbetsprojekt förut, till exempel mellan studenter på Handels och Konstfack, men cirkusprojektet är utan tvekan det mest lyckade. Man kan fråga sig varför. Personligen tror jag att en förklaring ligger i cirkusens karaktär: att det bland annat är en kollektiv konstform, att man är van vid att arbeta interdisciplinärt och, inte minst, att cirkusen har ett stort hjärta.

Och sedan ska man förstås inte glömma att mina fantastiska handelssstudenter, som går vår Master in Management (lustigt nog förkortad MiM), har osedvanligt öppna sinnen, en stor nyfikenhet och lätt att bjuda på sig själva. (Här bredvid hänger till exempel en artist och en handelsstudent tillsammans i trapetsen.)

Det bästa med projektet var att det inte alls blev som vi hade tänkt oss. Jag gick in med föreställningen att cirkusartisterna skulle göra olika workshops för handelsstudenterna, som de senare sedan skulle hjälpa till att paketera och sälja. Där landade vi inte alls. Artisterna hade ingen lust alls att göra något slags “cirkussafari” eller vara inbjudna som underhållare, utan ville mötas på lika villkor. Handelsstudenterna hakade snabbt på – och tillsammans landade de två grupperna i en massa lärdomar och insikter av mer existentiell karaktär.

Egentligen precis där jag tror att det är allra bäst att landa; där kärnan ligger och där mötet mellan konsten och företagandet ger allra, allra mest!

Kortfattat fick respektive grupp först några förberedande seminarier. Jag föreläste om konst och företagande och konstföretagande för cirkusartisterna, och Kajsa från Cirkör kom till Handels och pratade om cirkusdiscipliner och grundläggande värderingar. Dessutom höll Anna från Evolab ett seminarium om kreativitet och företagande för respektive grupp.

Under den första workshopen i Alby fick handelsstudenterna sedan pröva på att regissera, de fick träna och prata tillit, de ägnade mycket tid åt frågor om hur förödande prestationskrav kan vara för kreativiteten, åt vad som är gammalt och nytt inom cirkusen och hur man förnyar traditioner, åt vikten av att hitta passionen och mycket mer.

Under den andra workshopen på Handels fortsatte de arbeta med det övergripande och gemensamma temat “Risker och möjligheter”. I grupper arbetade de sedan med att se likheter och skillnader vad gäller synen på ledarskap, beslutsfattande, kreativitet och innovation, motivation, framgång och misslyckande.

Resultatet blev oerhört intressant, om än alldeles komplext för att rapportera här. Generellt kan man säga att de hittade fler likheter än olikheter, men att de också kom in på det som åtminstone jag tycker är de väsentliga skillnaderna mellan konstnärlig verksamhet och företagande, och det som är nyckeln för att förstå konstföretagandet! Skillnaderna i drivkrafter, i sättet att närma sig saker inifrån-och-ut eller utifrån-och-in, i olika typer av processer.

Som tur var dokumenterade vi allt och hade dessutom hjälp att genomföra intervjuer efteråt plus att handelsstudenterna skriver skriftliga reflektioner. Så småningom kommer därför en utförlig rapport, även om de allra viktigaste lärdomarna och insikterna förstås skedde i mötet och stunden, och inom respektive individ.

Slutligen vill jag nämna att projektet går till historien som århundradets smidigaste samarbetsprojekt mellan Handelshögskolan, Dans- och cirkushögskolan, Cirkus Cirkör och Evolab – mellan två högskolor, en kulturorganisation och ett kommersiellt företag, med andra ord – vilket kanske inte heller är helt förväntat. Men det har gått så löjligt smidigt att jag aldrig har varit med om något liknande – och nu är vi redo att ta det ett steg vidare.

Är jag splittrad, eller mångsidig? Kan jag köra samma seminarium? Och vad är i så fall den gemensamma nämnaren?

Dessutom har jag varit handledare för två masteruppsatser som ska läggas fram i veckan:

Josefin Landgård och Frida Nordström Nilsson lägger fram sin uppsats om kvinnliga entreprenörer och företagande som strategi på måndag.

Moa Gammel och Kristina Persson lägger fram sin uppsats om kvinnliga filmproducenter och jämställdhet i filmbranschen på torsdag.

Bägge är verkligen väl värda att läsa, och jag rekommenderar dem varmt!