Kulturekonomi

Cirkus/ekonomi

cirkus, utbildningar

Som jag redan har berättat om har vi hållit en kurs och ett par spännande workshops på temat cirkus och ekonomi. I går var det avslutning, och jag kan inte säga annat än att jag är djupt imponerad av samarbetet mellan cirkusartisterna och handelsstudenterna.

Jag har ju drivit den här typen av samarbetsprojekt förut, till exempel mellan studenter på Handels och Konstfack, men cirkusprojektet är utan tvekan det mest lyckade. Man kan fråga sig varför. Personligen tror jag att en förklaring ligger i cirkusens karaktär: att det bland annat är en kollektiv konstform, att man är van vid att arbeta interdisciplinärt och, inte minst, att cirkusen har ett stort hjärta.

Och sedan ska man förstås inte glömma att mina fantastiska handelssstudenter, som går vår Master in Management (lustigt nog förkortad MiM), har osedvanligt öppna sinnen, en stor nyfikenhet och lätt att bjuda på sig själva. (Här bredvid hänger till exempel en artist och en handelsstudent tillsammans i trapetsen.)

Det bästa med projektet var att det inte alls blev som vi hade tänkt oss. Jag gick in med föreställningen att cirkusartisterna skulle göra olika workshops för handelsstudenterna, som de senare sedan skulle hjälpa till att paketera och sälja. Där landade vi inte alls. Artisterna hade ingen lust alls att göra något slags “cirkussafari” eller vara inbjudna som underhållare, utan ville mötas på lika villkor. Handelsstudenterna hakade snabbt på – och tillsammans landade de två grupperna i en massa lärdomar och insikter av mer existentiell karaktär.

Egentligen precis där jag tror att det är allra bäst att landa; där kärnan ligger och där mötet mellan konsten och företagandet ger allra, allra mest!

Kortfattat fick respektive grupp först några förberedande seminarier. Jag föreläste om konst och företagande och konstföretagande för cirkusartisterna, och Kajsa från Cirkör kom till Handels och pratade om cirkusdiscipliner och grundläggande värderingar. Dessutom höll Anna från Evolab ett seminarium om kreativitet och företagande för respektive grupp.

Under den första workshopen i Alby fick handelsstudenterna sedan pröva på att regissera, de fick träna och prata tillit, de ägnade mycket tid åt frågor om hur förödande prestationskrav kan vara för kreativiteten, åt vad som är gammalt och nytt inom cirkusen och hur man förnyar traditioner, åt vikten av att hitta passionen och mycket mer.

Under den andra workshopen på Handels fortsatte de arbeta med det övergripande och gemensamma temat “Risker och möjligheter”. I grupper arbetade de sedan med att se likheter och skillnader vad gäller synen på ledarskap, beslutsfattande, kreativitet och innovation, motivation, framgång och misslyckande.

Resultatet blev oerhört intressant, om än alldeles komplext för att rapportera här. Generellt kan man säga att de hittade fler likheter än olikheter, men att de också kom in på det som åtminstone jag tycker är de väsentliga skillnaderna mellan konstnärlig verksamhet och företagande, och det som är nyckeln för att förstå konstföretagandet! Skillnaderna i drivkrafter, i sättet att närma sig saker inifrån-och-ut eller utifrån-och-in, i olika typer av processer.

Som tur var dokumenterade vi allt och hade dessutom hjälp att genomföra intervjuer efteråt plus att handelsstudenterna skriver skriftliga reflektioner. Så småningom kommer därför en utförlig rapport, även om de allra viktigaste lärdomarna och insikterna förstås skedde i mötet och stunden, och inom respektive individ.

Slutligen vill jag nämna att projektet går till historien som århundradets smidigaste samarbetsprojekt mellan Handelshögskolan, Dans- och cirkushögskolan, Cirkus Cirkör och Evolab – mellan två högskolor, en kulturorganisation och ett kommersiellt företag, med andra ord – vilket kanske inte heller är helt förväntat. Men det har gått så löjligt smidigt att jag aldrig har varit med om något liknande – och nu är vi redo att ta det ett steg vidare.

Från clowner till chefer

utbildningar

Under veckan som kommer ska jag undervisa:
- handelsstudenter
- konststudenter
- cirkusartister, samt
- höga chefer i näringslivet

Är jag splittrad, eller mångsidig? Kan jag köra samma seminarium? Och vad är i så fall den gemensamma nämnaren?

Dessutom har jag varit handledare för två masteruppsatser som ska läggas fram i veckan:

Josefin Landgård och Frida Nordström Nilsson lägger fram sin uppsats om kvinnliga entreprenörer och företagande som strategi på måndag.

Moa Gammel och Kristina Persson lägger fram sin uppsats om kvinnliga filmproducenter och jämställdhet i filmbranschen på torsdag.

Bägge är verkligen väl värda att läsa, och jag rekommenderar dem varmt!

Indisk kulturekonomi

indien, utbildningar

Det är äntligen dags för vår årliga workshop vid National Institute of Design i Ahmedabad, Indien.

Temat för året är “The Future of Talent” och under en vecka ska våra svenska design-, ekonomi- och ingenjörsstudenter via SSES genomföra spaningar tillsammans med ett antal indiska studenter.

Jag avser att rapportera om resultaten här på bloggen, liksom om mina efterföljande eskapader i Mumbai, där jag ensam fortsätter spaningarna.

Och börjar här med en bild från studenternas egen introduktion.

Stockholm det nya Detroit?

utbildningar

Jag är rätt orolig för Stockholms framtid. Tycker att det är så sjukt många stora egon och så mycket prestige, revirpinkande och stuprörstänkande. I alla fall i universitetsvärlden.

Helst skulle jag flytta till Helsingfors. Det nya Aalto-universitetet, som startade nu efter jul och som är en sammanslagning av handelshögskolan, den tekniska och den konstindustriella högskolan, verkar toppen.

Som Stanfords d.school i storlek LARGE. Eller som om man vågade slå samman Handels, KTH och Konstfack.

Det tror jag är framtiden. Och det är ju också den utvecklingen man ser internationellt.

Fast här i Stockholm går vi – SSES undantaget – snarare åt motsatt håll. Mot den uppdelning som Mark Taylor, religionsprofessor vid Columbia, förra året kallade “the Detroit of higher learning”.

Vad är kulturekonomi?

utbildningar

Kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska fortsätta blogga på kulturekonomi.se, eller inte.
Som synes var det länge sedan.
Anledningen är framför allt att jag undrar om det verkligen är kulturekonomi som jag sysslar med.

Fast: vad är kulturekonomi? Och vad är inte kulturekonomi?

Hösten 2009 var också den värsta i mitt liv, vilket förstås är en annan förklaring till min frånvaro.
Det nystartade masterprogrammet vid Handels har tagit en ofantlig tid – och har faktiskt inte varit särskilt kul. Mest bara en massa administration och oändliga betygsdiskussioner.
Jag har inte fått undervisa i mina egna ämnen, inte i något som ens påminner om kulturekonomi, och samtidigt inte haft minsta tid över för att forska.
Det har varit oerhört frustrerande!

Konstfack har varit räddningen, och jag har nu förlängt min tjänst där med ytterligare tre år. Där får jag undervisa på områden som jag har forskat om och som intresserar mig. Det har känts och känns väldigt kul – och jag ser nu fram emot att utveckla en kurs i konstekonomi till våren liksom att börja arbeta med en större, mer långsiktig satsning på design och ekonomi.

Så allt är inte nattsvart. Och jag hyser fortfarande förhoppningen om att det ska bli bättre på Handels. Jag ser så tydligt hur andra handelshögskolor världen över går mot ett mer kulturekonomiskt tänkande.

En artikel i New York Times beskriver den utveckling jag själv tror på. Mot ett mer integrerat, mer kritiskt tänkande, utifrån fler perspektiv.

Och det är väl trots allt det som kulturekonomi framför allt handlar om?

Stormig vecka

jämställdhet, utbildningar

Det har varit en stormig vecka. Dagens Industri har gjort en granskning av jämställdheten på Handelshögskolan (i Stockholm, alltså; i exempelvis Göteborg ser det helt annorlunda ut) i en artikelserie, och resultatet har varit nedslående. Vi är SÄMST på jämställdhet av alla högskolor och universitet i Sverige, och SÄMST av alla europeiska ekonomutbildningar i Financial Times ranking (plats nr 50 av 50).

I dagsläget har vi två kvinnliga professorer (vilket ändå är en rejäl förbättring, eftersom vi länge enbart har haft en aktiv). Ingen kvinna har någonsin blivit professor på Handels. Närmare 90 % av fakulteten (d v s disputerade anställda) är män, och könsfördelningen har faktiskt blivit sämre det senaste året.

Dessutom – vilket inte har framkommit i artiklarna – ser det dåligt ut även på andra håll. De akademiskt tillsatta cheferna, t ex programcheferna, är ALLA män. De kvinnliga chefer vi har är inte disputerade, utan finns i stödfunktioner som personal, information, etc. En klassiker, med andra ord: männen styr kärnverksamheten, kvinnorna stöttar.

Och självklart kan man gå vidare och titta på direktionen och föreningen och advisory board och sådär. Men det kanske inte behövs. Det ser likadant ut på alla nivåer, med ett stort – och viktigt – undantag: STUDENTERNA! De senaste åren har vi tagit in drygt 40 % kvinnliga studenter på kandidatnivå.

Det är för deras, för studenternas skull som jämställdheten är en sådan viktig fråga. Som högskola har vi ett enormt ANSVAR. Vi måste vara FÖREBILDER för våra studenter, och därför – just därför – måste vi vara jämställda!

Men jag är faktiskt OPTMISTISK. Artikelserien i Dagens Industri har tagit skruv, debatten har aldrig varit så levande, och jag misstänker att såväl direktion och ledning som regering (vi har ju trots allt statsbidrag, även om vi är privata) kommer att tvingas agera. Dessutom har det kommit fram många bra och konstruktiva förslag, och fakulteten har för första gången mobiliserat. Det känns FANTASTISKT!

Att jag sedan har fått ta ofattbart mycket skit den senaste veckan, efter att ha uttalat mig i Dagens Industri, spelar mindre roll. Ja, jag skulle till och med kunna ta att få sparken, om det bara blir en FÖRÄNDRING!

Jag är hellre en som bråkar, än en som håller tyst och därmed indirekt upprätthåller systemet!

Och jag bråkar med skolans bästa inför ögonen. Jag tror nämligen inte att vi överlever om vi inte hänger med. Vi fyller 100 år i år, och det är hög tid att det händer något. Det har varit 100 år av mansdominans; nu är det dags att sikta mot 100 år av jämställdhet. Dags att bli förebild; inte förlegad!

Vem vet, år 2009, då Handelshögskolan i Stockholm fyller 100 år, blir kanske året då det äntligen händer och vänder.

PS Dagens citat kommer från Marie-Louise Ekman i tidningen Vi:

“När jag var chef på Konsthögskolan såg jag mig hela tiden som en elevrepresentant som råkat få en massa makt”.

Så borde alla rektorer resonera!

Ekonomers villkor

utbildningar

När man sysslar med kulturekonomi, händer det att man får intrycket av att problemen alltid är mycket större i kulturen än i ekonomin. Men så är inte alltid fallet.

I dag och i morgon befinner jag mig på Företagsekonomisk ämneskonferens, med företagsekonomer från alla Sveriges lärosäten. Ordförande Sten Jönsson, från Göteborg, höll ett omskakande inledningsanförande:

* Antalet kontakttimmar per student har minskat från 20 till 5 i veckan, vilket förstås är värst för studenterna, men också påverkar oss som sitter mittemellan, d v s lärarna. Det är oerhört frustrerande att inte kunna göra ett bra jobb!

* Trots att ekonomer är de som skapar mest ekonomisk tillväxt i samhället, enligt en färsk undersökning, har utbildningen av dem mycket mindre resurser än alla andra utbildningar. Att det är sjukt mycket sämre för studenterna på Handels än på Konstfack är förstås ingen nyhet, men däremot visste jag inte att Sverige satsar mindre på ekonomutbildningar än vad andra länder gör. I grannlandet Norge satsar man till exempel dubbelt så mycket per student!

Long time no see…

kulturpolitik, utbildningar

Mitt bloggande här är nuförtiden väldigt sporadiskt. Mest för att jag är så sjukt upptagen med undervisning, forskning och annat.

Vårt nya masterprogram på Handels tar förstås mest tid. Enormt mycket tid, om jag ska vara ärlig. Det är kul, men krävande. Studenterna är smarta, roliga och drivna. Och det finns egentligen bara ett problem: BETYGSHETSEN. Jag ägnar minst ett par timmar i veckan åt att diskutera betyg och betygssättning och det är rent ut sagt DEPRIMERANDE! De timmarna hade jag ju kunnat ägna åt att förbättra kvaliteten i undervisningen i stället.

Tyvärr får det också andra effekter på kvaliteten. Man tvingas tillbaka till ett mer statiskt undervisningssätt, där det finns rätt och fel svar på frågor, och där inget oplanerat inträffar. Det är otroligt SORGLIGT, och jag tror inte att det gynnar studenterna på lång sikt, även om det gör det på kort sikt.

Det är dock inte studenternas fel, utan felet ligger hos de företag som, enligt ryktena, enbart rekryterar på betyg, och kräver minst 80 % i alla ämnen och liknande idioti. Senast hörde jag ett obekräftat rykte att Spotify var ett av dem – vilket jag verkligen hoppas inte är sant. Så KORKADE kan de väl ändå inte vara?

Av den här anledningen är Konstfack numera mitt andningshål. Jag blir så otroligt glad av att möta studenterna där, som är så motiverade, så smarta, så snabba, så konstruktivt kritiska, så intresserade. I förrgår satt alla till exempel kvar och diskuterade en halvtimme efter seminariets slut. Och det utan – eller på grund av? – att de inte får annat än godkänt respektive icke-godkänt på kurserna.

I går kom jag också på en annan skillnad mellan utbildningarna. Jag har en tendens att prata i bisatser, och glömma bort andra hälften av meningarna. På Handels händer det ofta att studenter blir irriterade över det. På Konstfack fyller studenterna själva i. De tänker – precis som jag själv – så mycket mer associativt.

I veckan som gick gästföreläste jag också på en annan av Handels utbildningar. På hög nivå. Och för första gången på länge blev jag extremt ifrågasatt för att jag sysslade med kultur och ekonomi. Som i gamla tider, alltså. Vem betalade? Vad hade det med ekonomiämnet att göra? Fanns det evidensbaserad forskning, och så vidare? Det var som att stiga femton år tillbaka i tiden.
…
Eller framåt i tiden? Under några dagar har jag haft min goda forskarvän Jo Caust här från Australien (tyvärr sjuk i vad jag misstänker är svininfluensa, men det är en annan historia..). Jo är grundare av “arts management-programmet i Adelaide och framgångsrik forskare på såväl det kulturpolitiska som “arts management”- fältet.

Vi har känt varandra i många år, och det går inte att beskriva hur underbart det är att ha sådana forskarvänner, med vilka man kan diskutera:
- skillnader mellan att undervisa på ekonomiska respektive konstnärliga högskolor (Jo hade precis samma erfarenheter som jag);
- strategier för att överleva i en så mansdominerad miljö som på en ekonomihögskola (här är jag dock alltid den som har det värst, på Handels är vi enbart 13 % kvinnor i fakulteten, och mina utländska forskarkollegor arbetar ALLA i mer jämställda miljöer)
- samt, inte minst, KONKRETA forskningsfrågor om såväl kulturentreprenörer som kulturpolitik (just Jo och jag delar en rad forskningsintressen, och har alltid legat nära varandra).

Här står Jo med sin nya och tillika svininfluensasjuka (?) man, Max.
Tyvärr blev besöket – på grund av influensan – inte riktigt vad vi hade räknat med. Perfect Performance-festivalen fick till exempel stryka på foten. Men vi hann i alla fall prata en del, och kom då att diskutera kulturpolitik.

Jo berättade mycket intressant från den australiska horisonten. Hur man t ex – i samband med “regionaliseringen” – tappat bort principen om armslängds avstånd, och hur man kommit att bli helt fixerad vid affärsplaner. Enligt henne är numera 9 av 10 bedömare från affärs- eller administrationshållet och bedömer enbart de anslagssökande organisationernas affärsplaner. Det låter som en förskräcklig utveckling och jag hoppas innerligt att vi inte hamnar där!

Annat av intresse var hennes beskrivning av hur de australiska “analysmyndigheterna” utvecklats över tid. Från början sysslade de mest med att plocka fram statistik, massvis av statistik som ingen riktigt analyserade. Sedan började de komplettera med en del rätt läskiga “operations analyses”, där de gick in och försökte bryta ned exakt hur man producerade t ex teater – som om alla processer såg likadana ut. Tänk Taylor på teatern, eller affärstänkandet applicerat in absurdum!

Först på sistone har man börjat inse att de kvantitativa analyserna måste kompletteras med mer kvalitativa undersökningar, och nu är man äntligen inne på ett intressant spår, enligt Jo.

Det här borde förstås de som ska utreda den svenska analysmyndigheten titta närmare på – och jag hoppas innerligt att den här typen av aspekter kommer med!
…
Avslutningsvis kan jag berätta att ytterligare en anledning, förutom tidsbristen, till att jag inte bloggar så mycket här längre, är att jag ibland får nog av att skriva professionellt under arbetstid. När jag bloggar vill jag vara mer personlig, också för att det är den typ av bloggar jag själv helst läser.

Men jag är inte så säker på att mitt mer personliga anslag passar in på kulturekonomi.se, som är en mer renodlat professionell blogg.

Därför tycker jag att det är kul att gästblogga åt tidningen Topphälsa, som jag gör under ett par månader. Den som känner mig vet också att det alltid har varit ett intresse, och att jag också har skrivit en del forskningsartiklar om ämnet.

Dessutom handlar det i allra högsta grad om kultur, och definitivt om såväl estetiska som ekonomiska aspekter – på ett personligt och förkroppsligat vis…;-)

Grattis KKE!

utbildningar

I år fyller Konst, Kultur och Ekonomi-programmet vid Södertörns högskola tio år.

Födelseåret firas med ett stort och spännande seminarium om “Kulturens kunskapsformer: Vilka slags kunskaper bidrar konsten med” i dag.

Vi gratulerar (och ser fram emot festen)!

Kluvna tungor

politik, utbildningar

Det är lite frestande att spekulera i hur snacket går i regeringen i dag. Å ena sidan Göran Hägglund som än en gång gör ett förvirrat utfall mot “kulturvänstern”. Å andra sidan Maud Olofsson och Lena Adelsohn Liljeroth med sina 73 miljoner till kulturnäringarna.

Själv orkar jag inte riktigt hänga med, eftersom jag har fullt upp med att undervisa både ekonomer och konstnärer i entreprenörskap, på Handels respektive Konstfack.

Det är som alltid lika intressant att pendla mellan skolorna, och ibland världarna. Gemensamt för bägge grupperna av studenter är att de är väldigt företagsamma, men sedan finns det mycket som skiljer dem åt.

Som till exempel synen på moral. Alltmedan konstfacksstudenterna gärna diskuterar värderingar, börjar alltid någon handelsstudent fnysa “moralistiskt” så fort man närmar sig ämnet värderingar.

För att inte tala om toleransen för ambivalens. Konstfacksstudenterna har sällan problem att uttrycka sin ambivalens inför satsningar som exempelvis de ovanstående. Alltmedan handelsstudenter generellt, och särskilt på högre nivåer, allt som oftast vill ha tydliga svar. Där finns verkligen en extremt låg tolerans för ambivalens.

(När jag läste en MBA-utbildning i Canada gjorde mina kompisar en skulptur som de döpte till “Low Tolerance for Ambiguity” och skänkte till MBA-programmet. Klockrent!)

Trots – eller på grund av det – skulle jag gärna se mer samarbete mellan grupperna, inte minst för att jag tycker att konstfackstudenterna har mycket att lära handelsstudenterna.
Och apropå Tobias kommentar om inkubatorer nedan, tycker jag att vi – förutom kulturinkubatorn Transit på Konstfack och SSE Business Lab på Handels – skulle ha inkubatorer som sträcker sig mellan skolorna. Precis som de har på många andra håll i världen.