Mest slående har förstås lågkonjunkturen varit i USA de senaste åren, men nu känns det som om det – för första gången på länge – spirar lite optimism igen. Dessutom har lågkonjunkturen faktiskt fört med sig en del gott, som ett ifrågasättande av vad man egentligen lär sig på ekonomutbildningar, till exempel. Just nu läser jag The MBA Oath, som är ett av många intressanta initiativ.

På det lite ytligare planet är det otroligt att se vilket genomslag Yelp börjar få. Det är förstås ingen ny tjänst, men plötsligt känns det som om man inte kan klara sig utan den. Morgon som kväll surfar man in och kollar vart man ska gå och vad man bör äta och göra. Och det fungerar fantastiskt bra.

Frågan är dock om Yelp skulle fungera lika bra i Sverige. Är svenskar lika villiga att dela med sig? Vi är det ju definitivt inte i det verkliga livet, men kanske är vi det virtuellt. Eller?

Just nu grubblar både tonåringen och jag mycket över vilka kulturskillnader som finns på nätet. I verkligheten och till vardags är de ju nämligen slående.

Varför? Ja, först och främst för det enorma utbudet av museer, förstås. Och för att de flesta har fri entré, vilket gör att man kan strosa fram och tillbaka mellan dem, se en utställning på ett museum och en annan på ett annat, komma tillbaka dagen efter om något var bra, eller gå – utan dåligt samvete – om något inte föll en i smaken.

Tonåringen och jag har under några dagar hunnit med en massa monument och museer. Ibland tillsammans, ibland var för sig. När han tar timmar och åter timmar på sig på alla museer av historisk karaktär, som till exempel Holocaust Memorial Museum, kan jag, när jag tröttnar, smita vidare till närmsta konstmuseum. Det är toppen – och bäddar för en konfliktfri semester.

För att inte tala om hur skönt det är att hela området runt The Mall är fritt från kommersialism. Förutom museibutiker och auktoriserade försäljare av mat och dryck, kan man gå kilometer efter kilometer utan att stöta på ett enda kommersiellt inslag. Det njuter jag verkligen av.

Tänk Love Stockholm 2010 – fast tvärtom! Eller ett inverterat Ullared. När det gäller att veta var man ska dra gränsen mot det kommersiella har vi svenskar mycket att lära av amerikanerna!

San Francisco är inte min favoritstad. Jag har alltid tyckt att det är hyckleriets huvudstad, med en sådan fruktansvärd fattigdom och sådana mängder hemlösa – sida vid sida med allt det liberala, toleranta, bildade, organiska och alternativa. Det går inte ihop i mitt svenska huvud, men amerikanarna själva förklarar det med att San Francisco är en av de städer som låter de fattiga finnas. Andra städer skickar helt enkelt i väg dem med en enkel Greyhoundbiljett – och det är förstås inte bättre.

Fortfarande är annars det mest bestående intrycket att USA tappat såväl greppet som självförtroendet. Aldrig har jag så många gånger på en vecka fått höra – av amerikanarna själva – att vi ligger så långt före vad gäller forskning, utbildning, politik eller vad det än månde vara.

(Nu ska man förstås minnas att jag mest träffar amerikanska akademiker, och de är förstås inte representativa för hela befolkningen!)

Mest slående är skillnaden förstås mot Indien, som vi besökte för några veckor sedan. Där handlade allt om framtiden och självförtroendet var enormt. Raka motsatsen mot USA, faktiskt.

I Indien upprepades hela tiden hur den indiska modellen, med sin mångsidighet och sitt stora sociala patos, är framtiden. Här i USA talas det hela tiden om hur den amerikanska modellen med sitt fokus enbart på det mätbara och girigheten, måste ersättas med något annat.

Är det inte intressant?

Dock inte helt bra för vår studieresa. Det känns ju som om Indien var en bättre sådan, och jag ångrar att vi inte tittade närmare på hur man undervisar vid olika universitet där. Här blir jag inte så imponerad.

“Arts administration & policy”-programmet vid SAIC tycker jag fortfarande verkar bra (och som en liten parentes kan man konstatera att de har en 100%-ig europeisk fakultet – och inte en enda amerikan anställd). Jag gillade framför allt att det låg vid en konstnärlig högskola och hade en stark konstnärlig grund. Ett liknande, med annat namn, skulle jag gärna se att Konstfack hade.

SAIC:s design och arktitektur-program var ur min synvinkel mindre intressant. På mina områden var de långt, långt efter oss.

IIT:s rätt hajpade dubbla MFA/MBA blev jag heller inte så imponerad av. De låter helt enkelt sina designstudenter ta ett antal traditionella MBA-kurser vid sidan av sina designstudier. Jag intervjuade en student och han tyckte att det var ungefär som att studera ett främmande språk – och lika tråkigt.

Stanford’s d.school var nästa stopp – och de gör onekligen rätt mycket intressant. Inte minst gillar jag att de har ett sådant stort socialt fokus, och en del av deras kurser och case skulle jag gärna ta med mig hem. Samtidigt som jag också tycker att de är lite fast i sin egen (IDEO-)modell, och jag kan inte låta bli att skratta åt deras sjukliga fixering vid Post-it notes.

Den så kallade “kreativa” sektorn är faktiskt lika fixerad vid Post-it notes som näringslivet är vid Powerpoints.

Efter Stanford bar det av in till San Francisco, CCA och deras MBA i Design Strategy, som jag gillade. Den står på tre ben: design, ledarskap och hållbarhet – och har rätt nytänkande kurser. Inte minst var det positivt att se hur de integrerade det kreativa med samhälls- och systemtänkande samt hur de förmådde att se att ekonomi både handlar om siffror och människor.

Det är annars slående att rätt många i designvärlden ser ekonomi som ett ämne som enbart sysslar med siffror.

Avslutningsvis har det varit konferens i ett par dagar på temat “Education in Design & Business”, vilket förstås har varit toppen för mig. Nu känner jag mig inte längre ensam, och inte längre sådär mittemellan som jag ibland kan göra hemma. Dessutom måste jag säga att det var otroligt skönt att få vistas i en könsblandad grupp med lika många kvinnor som män – jag som annars alltid är den enda kvinnan i alla mina sammanhang (utom cirkusen).

Även om jag också blir rätt deppig när jag konstaterar hur extremt olika villkor vi har i Sverige och USA – och hur många fler timmar jag undervisar jämfört med mina amerikanska kollegor. De trodde inte sina öron när jag berättade att jag detta läsår har kursansvar för sju kurser, programansvar för ett nytt masterprogram, undervisar i ytterligare tre kurser samt forskar.

I USA undervisar man sällan mer än två-tre kurser per läsår och om man har programansvar sällan mer än en.

För mig var det en ögonöppnare – och jag känner starkt att jag måste göra något åt min situation när jag kommer hem.

Men tillräckligt om mig och tillbaka till konferensen. Vi var två européer, jag och Vincent från Amsterdam som ska starta en ny multidisciplinär masterutbildning i “Creative Entrepreneurship and Leadership”, Mick från Nya Zeeland, tre kanadensare och resten var amerikaner. Många från Stanford, förstås, och flera från CCA. Sedan bland annat från Berkeley, som har en del spännande designkurser i sin MBA, och från University of Philadelphia, som likt Helsingfors slår ihop sina handels-, tekniska och designhögskolor nästa år.

Generellt kan man säga att trenden starkt går emot det multidisciplinära, att det råder en hel del ifrågasättande av traditionella silo-utbildningar, där studenterna inte lär sig att samarbeta med andra discipliner, samt att det råder ett stort fokus på att försöka integrera ekonomiska, ekologiska, tekniska, humanistiska, sociala och kulturella aspekter i såväl forskning som undervisning.

Däremot är det inte alls ett lika stort fokus på entreprenörskap här som hemma. När jag berättade att alla svenska universitetsutbildningar måste ha entreprenörskap på schemat gapade alla amerikaner. De hade aldrig hört på maken. Här tänker de fortfarande främst i stora, hierarkiska företagsmodeller, vilket märks på alla sätt och vis.

Spontant skulle jag alltså säga att Stockholm School of Entrepreneurship (SSES) ligger mer än i framkant. Vi skulle kunna göra mycket mer, och det finns aspekter jag tycker att vi saknar, framför allt vad gäller det hållbara, humanistiska och kulturella, men i det stora hela känns det, som sagt var, som om vi är minst tio år före.

Och så saknar vi förstås en PR-apparat. Jag är rätt chockad över den PR-apparat som en del av universiteten här har. Inga namn nämnda, men ett superhajpat MBA-program “med designfokus” har i praktiken två korta obligatoriska kurser samt några valbara. Inte mer. Däremot en hel korridor av PR-människor som pumpar ut hur fantastiskt och nytänkande programmet är. Rätt sjukt, eller hur? Och rätt förlegat. I längden tror jag ändå att substans utgör den vinnande strategin, inte struntprat.

PS Av okänd anledning kan jag inte länka, ladda upp foton eller fixa med texten i bloggen. Sorry!

Pengarna går till NEA, National endowment of the arts, som ungefär motsvarar Statens kulturråd i Sverige. De 50 miljoner dollar som de nu får är en markant ökning av deras anslag, som annars ligger på 145 miljoner dollar årligen.

Vi pratade med Martin Gelin, kulturjournalist som bor i New York där han bland annat skriver SvD:s USA-blogg och en bok om Barack Obama, för att reda ut trådarna.
- Det var ju mindre än en promille av den totala summan, men det var just sådana här små saker som republikanerna valde att fokusera på i sin kritik av paketet, i försöket att skapa en populistisk revolt mot demokraternas “slösaktighet”. Flera republikaner kritiserade representanthusets talesman Nancy Pelosi för att prioritera sina “tjusiga vänner på gallerier i San Francisco”. Det var förstås substanslöst, men fick en del spelutrymme i medierna. Med svenska mått är det ju en väldigt liten summa, men som jag skrev i min artikel i SvD så fungerar statliga bidrag till NEA som ett slags katalysator. När NEA ger pengar till en teater eller dansgrupp får de en kvalitetsstämpel som gör att de privata donationerna mångdubblas.

USA har ingen kulturminister, inget kulturdepartement, inget kulturutskott etc. Kommer det efterfrågas mer kulturpolitik nu i kristider, när donatorer och sponsorer skjuter till mindre pengar?
- Både och tror jag. Dels innebär den allmänna krisstämningen i landet att folk är beredda att överge sin vanliga livsstil. Folk drar ner på lyx, nöjen och kulturkonsumtion, och även på de privata donationer som så många kulturinstitutioner är beroende av. Så kultursektorn kommer förstås drabbas väldigt hårt av krisen. Samtidigt är förhoppningarna stora på Obama, som är mer kulturellt engagerad än tidigare presidenter.

Pratas det överhuvudtaget om en statlig kulturpolitik i USA, det här uppropet för en kulturminister har ju ändå över 200 000 skrivit på…?
- Diskussionen om kulturminister är kul, och jag kan tänka mig att Barack Obama kommer prioritera den om några år när ekonomin börjat återhämta sig.

Många inom kultursektorn hade stora förväntningar på Obama. Hur ser du på Obamas möjligheter att föra någon kulturpolitik överhuvudtaget sett till det ekonomiska och politiska läget?
- John F Kennedy sade att konsten förhindrar makten från att korrumperas, och det verkar som att Barack Obama tänker likadant, även om han inte kommer hålla några stora tal om kulturpolitik verkar han mån om att symboliskt lyfta fram den:  han var  på Alvin Ailey-dansteatern i Washington DC förra veckan, han har bjudit in Stevie Wonder till vita huset, han har skrivit och publicerat poesi (och åtminstone en av hans två böcker har litterära kvalitéer). Michelle Obama hade på sig designers som Isabel Toledo och Jason Wu på inaugurationsdagen, namn som bara folk i modebranschen hört talas om tidigare. Det märks på Obama att han är estetiskt intresserad, han har jämfört processen när man skriver god lagstiftning med att skapa en musiksymfoni. Sen ska man nog inte heller underskatta representanthusets talman Nancy Pelosi som kämpe för kulturen i praktiken.

National Endowment for the Arts (NEA) har just kommit ut med rapporten “Artists in a Year of Recession: Impact on Jobs in 2008“, som visar att de konstnärliga yrkesgrupperna är hårdare drabbade än andra av lågkonjunkturen och att många lämnar yrket. Sammanfattningsvis: