I USA var det in i det sista osäkert om kultursektorn skulle få del av det ekonomiska stimulanspaket. Det till slut dock 50 miljoner dollar till kultursektorn i Barack Obamas “American Recovery and Reinvestment Act”. I ett av de sista förslagen som lämnade kongressen var just kulturdelan struken efter kritik från det republikanska partiet. Något som ändrades till den slutliga versionen efter ett ambitiöst påtryckningsarbete från stora delar av den amerikanska kultursektorn.
Pengarna går till NEA, National endowment of the arts, som ungefär motsvarar Statens kulturråd i Sverige. De 50 miljoner dollar som de nu får är en markant ökning av deras anslag, som annars ligger på 145 miljoner dollar årligen.
Vi pratade med Martin Gelin, kulturjournalist som bor i New York där han bland annat skriver SvD:s USA-blogg och en bok om Barack Obama, för att reda ut trådarna.
- Det var ju mindre än en promille av den totala summan, men det var just sådana här små saker som republikanerna valde att fokusera på i sin kritik av paketet, i försöket att skapa en populistisk revolt mot demokraternas “slösaktighet”. Flera republikaner kritiserade representanthusets talesman Nancy Pelosi för att prioritera sina “tjusiga vänner på gallerier i San Francisco”. Det var förstås substanslöst, men fick en del spelutrymme i medierna. Med svenska mått är det ju en väldigt liten summa, men som jag skrev i min artikel i SvD så fungerar statliga bidrag till NEA som ett slags katalysator. När NEA ger pengar till en teater eller dansgrupp får de en kvalitetsstämpel som gör att de privata donationerna mångdubblas.
USA har ingen kulturminister, inget kulturdepartement, inget kulturutskott etc. Kommer det efterfrågas mer kulturpolitik nu i kristider, när donatorer och sponsorer skjuter till mindre pengar?
- Både och tror jag. Dels innebär den allmänna krisstämningen i landet att folk är beredda att överge sin vanliga livsstil. Folk drar ner på lyx, nöjen och kulturkonsumtion, och även på de privata donationer som så många kulturinstitutioner är beroende av. Så kultursektorn kommer förstås drabbas väldigt hårt av krisen. Samtidigt är förhoppningarna stora på Obama, som är mer kulturellt engagerad än tidigare presidenter.
Pratas det överhuvudtaget om en statlig kulturpolitik i USA, det här uppropet för en kulturminister har ju ändå över 200 000 skrivit på…?
- Diskussionen om kulturminister är kul, och jag kan tänka mig att Barack Obama kommer prioritera den om några år när ekonomin börjat återhämta sig.
Många inom kultursektorn hade stora förväntningar på Obama. Hur ser du på Obamas möjligheter att föra någon kulturpolitik överhuvudtaget sett till det ekonomiska och politiska läget?
- John F Kennedy sade att konsten förhindrar makten från att korrumperas, och det verkar som att Barack Obama tänker likadant, även om han inte kommer hålla några stora tal om kulturpolitik verkar han mån om att symboliskt lyfta fram den: han var på Alvin Ailey-dansteatern i Washington DC förra veckan, han har bjudit in Stevie Wonder till vita huset, han har skrivit och publicerat poesi (och åtminstone en av hans två böcker har litterära kvalitéer). Michelle Obama hade på sig designers som Isabel Toledo och Jason Wu på inaugurationsdagen, namn som bara folk i modebranschen hört talas om tidigare. Det märks på Obama att han är estetiskt intresserad, han har jämfört processen när man skriver god lagstiftning med att skapa en musiksymfoni. Sen ska man nog inte heller underskatta representanthusets talman Nancy Pelosi som kämpe för kulturen i praktiken.
Om det ser ljust ut för de kreativa näringarna i Storbritannien, ser det sämre ut för konsten och konstnärerna i USA.
National Endowment for the Arts (NEA) har just kommit ut med rapporten “Artists in a Year of Recession: Impact on Jobs in 2008“, som visar att de konstnärliga yrkesgrupperna är hårdare drabbade än andra av lågkonjunkturen och att många lämnar yrket. Sammanfattningsvis:
– Artists are unemployed at twice the rate of professional workers.
– Unemployment rates for artists have risen more rapidly than for U.S. workers as a whole.
– Artist unemployment rates would be even higher if not for the large number of artists leaving the workforce.
- Unemployment rose for most types of artist occupations.
- The job market for artists is unlikely to improve until long after the U.S. economy starts to recover.
Och för att fortsätta längs den dystra linjen:
En annan amerikansk studie visar, inte helt förvånande, att gåvor och donationer till ideell verksamhet generellt minskar – och att kultursektorn är den som är hårdast drabbad:
Arts and culture will see the biggest drop, with 41 percent reporting a decrease in resources.
Och ännu värre ser det ut i ytterligare en studie om vart gåvorna går från rika individer; den visar på en nedgång på över 70 % till konst- och kultursektorn mellan åren 2005 och 2007, d v s innan lågkonjunkturen.
Historien om Motown, som idag fyller 50 år, är främst historien om Berry Gordy. Han hade ständigt ett öga på sista raden: ”Du vet, om du tjänar pengar eller inte?”, som han säger i Craig Werners A Change Is Gonna Come – Music, Race & the Soul of America (1999).
Samtidigt lyckades han skapa ”en magisk plats”, för att citera Martha Reeves i Martha & the Vandellas, bland annat genom att satsa både studiotid och en utbildning på en tolvårig blind kille (Stevie Wonder).
Det började genom att han sa upp sig upp från det löpande bandet på en av motorstaden Detroits fabriker och den 12 januari 1959 lånade 800 dollar från sin familj för att förverkliga sin dröm och startade Motown.
Som Stefan Thungren skriver i SvD idag, historien om Motown “kom inte bara att förändra den globala musikscenen, han kom även att skriva soundtracket till delar av den historiska rörelse som idag har lett ända fram till en svart amerikansk president”.
Thungren återger även vad Gordy, i senaste numret av magasinet Mojo, säger om vad Motowns arv betyder nu efter 50 år – och det är fina ord: “kärlek, och en tro på sig själv”.
En film som rekommenderas i sammanhanget är den om husbandet The Funk Brothers, Standing in the Shadows of Motown. Jag är ju en känslig man när jag ser på film – jag minns att jag fällde en tår när jag såg den.
Det som verkade så bra från början: en gränslös värld, där innehåll tack vare digital distribution lätt kan spridas.
Vi upptäckte snabbt hur tidigare (och uppdaterade) avtal satt många krokben genom att begränsa rättigheter till enstaka landområden. Vi har också sett hur lokala regelverk gjort distributionen svårare, t.ex. när iTunes skulle komma till Sverige.
Titeln på Vinnova-rapporten som vi jobbade med i somras, och som jag hoppas släpps snart, har också arbetstiteln “Digitala murar och möjligheter: global distribution och lokala regelverk för film, musik och spel”.
Tyvärr går inte heller utvecklingen mot enklare regelverk, snarare tvärtom. Igår annonserade staten New Yorks guvernör David Paterson att han vill ha en “iPod-skatt” som innebär beskattning av nedladdad musik och annan digitalt distribuerad underhållning. Bakgrunden är att New York, beroende på Wall Streets kollaps, kommer tappa enorma skatteintäkter.
New York är inte den första amerikanska staten som ger sig på området. CNET rapporterade i augusti i år och gav en bra bakgrund med alla svårigheter.
En dag som denna, då Obama förhoppningsvis blir vald till president, är bloggämnet givet.
En sak är också säker: det blir inte bra om McCain vinner. Inte heller ur ett kulturekonomiskt perspektiv. Vad jag förstår, har han fortfarande inte kommit upp med någon form av kulturellt program.
Obama, däremot, satte redan våren 2007 samman ett “kulturellt plank”, bestående av ett antal professionella, som han bollade idéer med och som sedermera tog fram ett program.
Med svenska ögon sett, känns programmet inte särskilt imponerande. Obama vill bland annat höja anslagen till National Endowment for the Arts från 125 till 175 miljoner dollar per år, det vill säga en höjning som motsvarar lite mer än vad hans egen reklamfilm kostade häromdagen. Han vill satsa på konst och kultur i skolan liksom på kulturell diplomati. Även om det låter lite främmande i svenska öron med formuleringar som: “Artists can be utilized to help us win the war of ideas against Islamic extremism.”
Mer? Jo, han vill förbättra sjukförsäkringarna för konstnärer, locka utländska konstnärer till USA samt göra vissa förbättringar i skattelagstiftningen. Vill du läsa själv, finns programmet här: obama_factsheet_arts.pdf.
Och även om det inte är märkvärdigt, är det ju bättre än ingenting.
Sommaren har varit fantastisk. Sonen och jag har för andra året i rad tuffat och luffat runt USA med tåg. Sammanlagt har vi nu besökt 45 delstater. I år tog vi det långa varvet runt nästan hela USA. Under dryga sex veckor besökte vi tio platser, och därmellan tillbringade vi lika många dagar på tåget. Eller tvärtom.
Vad som var bäst, tågresorna eller stoppen, är omöjligt att säga.
Jag älskar Amtrak. Allra mest det sociala: den gemenskap som uppstår i varje kupé, samtalen, berättelserna, de nya bekantskaperna. Är det något som är positivt i amerikansk kultur, är det just det här: Småpratet. Nyfikenheten. Känslan av gemenskap, om än bara tillfällig. Jag saknar det så i Sverige.
Med dollarn så låg som nu, är det också billigt. För 600 dollar (hälften för sonen) får man resa hur mycket man vill, vart man vill, i trettio dagar. Standarden i kupéerna är snäppet över Business Class på flyget, med stora, sköna säten, som till och med min medelålders, otränade kropp klarar av att sova i. Tryggt vaggad till sömns av det rytmiska dunkandet.
Och av skönheten, både utanför och innanför. Amerikanska tåg är vackra. Som silverfärgade, dubbeldäckade skepp glider de majestätiskt fram genom landskapet. Empire Builder, Texas Eagle, Coast Starlight, Southwest Chief, Sunset Limited… bara att höra de olika sträckornas namn väcker reslusten och fantasin. → continue reading
Vi planerar hur vi ska fira den amerikanska nationaldagen. I år kommer vi att vara i San Diego den fjärde juli och sonen ser redan fram emot fyrverkerierna över bukten.
Det känns lite konstigt att tänka på i dag, på Sveriges nationaldag. Här stod vi istället på balkongen vid lunchtid och tittade ut över demonstrationen som tågade förbi på gatan nedanför. Den anti-rasistiska, tack och lov, även om de också är läskiga när de maskerade går förbi och skriker.
Men trots allt får man vara glad över att man bor på Södermalm och inte på Östermalm en dag som denna. Där demonstrerar nämligen nynazisterna, eftersom polisen tycker att de passar bättre där. Eller som insatschefen uttrycker det i en nu försvunnen artikel på dn.se:
- “Det är ingen slump att de hamnade på Östermalm. Södermalm är svårare att använda till högerdemonstrationer.”
Höger eller vänster, öster eller söder, alldeles oavsett är det absurt. Är det här svensk kultur? Ska vi verkligen fortsätta “fira” nationaldagen, om det år efter år går till på det här viset?
Jag brukar inte känna så, men i dag längtar jag till USA, som i det här sammanhanget framstår som en betydligt mer civiliserad och kultiverad nation.
När den ekonomiska betydelsen av kulturnäringarna, liksom av upplevelseindustrin, hålls fram brukar det refereras till USA. Där är det självklart att kultur och underhållning också kan vara big business.
I dessa presidentvalstider är det intressant att notera att budgeten för National Endowment for the Arts (lite som svenska Kulturrådet) har höjts för första gången på evigheter. Till en – med amerikanska mått mätt – rekordnivå. Och av president Bush.
Det trodde man väl aldrig, men det är bara att hoppas att nästa president – vem det än blir – hänger på.
Det är aldrig lätt att sammanfatta de många intrycken från en semester, och när semestern, som i mitt fall, dessutom pågått under fem långa veckor är det nästintill omöjligt. Sonen och jag har – inspirerade av Jenny Diskis fantastiska reseskildring Främling på tåg – tågluffat runt USA, och det är bland det bästa jag någonsin gjort och en kulturell upplevelse om något!
Men det har också blivit en del annan kultur. Massvis av film, förstås, eftersom det i USA sommartid är Filmtajm med stort F – antagligen beroende på att biograferna är luftkonditionerade. Vi har hunnit med ett gäng premiärer: Simpsons, Harry Potter, Transformers, Ratatouille, Evan Almighty… Som synes har urvalet styrts av det elvaåriga ressällskapet – och av marknadsföringen (mer om den senare).
Annars har det, som under nästan alla våra långresor, blivit mindre litteratur än beräknat; en hel del musik via iPodden; inga datorspel (semesterdealen lyder: inget spelande, inget jobbande); lite för mycket och framför allt lite för dålig tv på kvällarna samt sist, men inte minst, massvis av museer.
Vi utgör nämligen ett levande bevis på att museer och turism hör ihop. Aldrig går vi så mycket på museer som när vi reser; ofta blir det flera per dag. Och vi är inte ensamma. Museer, speciellt om de har fri entré, utgör generellt viktiga turistattraktioner. I Storbritannien, till exempel, anses sju av de tio viktigaste turistattraktioner vara statliga museer och gallerier – med fri entré.
Frågan är om inte en satsning på museer till och med kan bidra till ökad turism. Vad hade till exempel Washington DC varit utan sitt Smithsonian; hade staden haft lika många besökare?
Att det dessutom är fri entré på de flesta museerna i Washington DC gör inte saken sämre. Det gör att det är lätt att slinka in på museer man inte vanligtvis besöker – och tänk vad lärorikt och kul det är! Precis som kulturlivet bör fungera, enligt min mening. Och detta sker alltså i USA, men inte längre i Sverige!
På många sätt fungerar dock museerna i USA precis som man föreställer sig. En hel del är privata, såsom exempelvis Georgia O’Keeffe-museet i Santa Fe. Från början var det tänkt att det skulle vara ett offentligt finansierat museum, men sedan tyckte huvudfinansiären och grundaren Anne Marion att det var ett dåligt alternativ. Eller som hennes man, John Marion, uttrycker det i museets presentation:
“She thought it was a much better idea to do a museum on her own rather than be part of the state museum” [...] “State-owned museums were subject to the whims of state finances; there would be no guarantee the state wouldn’t some day decide to sell O’Keeffe paintings to meet some direct need…”
I Sverige resonerar vi för det mesta precis tvärtom: privata medel är kortsiktiga; offentliga garanterar långsiktighet. Och det säger väl egentligen allt om hur föreställningarna om kulturfinansiering skiljer sig åt mellan olika länder.
Själv föredrar jag den svenska modellen och tron på det offentliga, inte minst efter att ha rest runt här hela sommaren. Men mer om det senare.
I USA var det in i det sista osäkert om kultursektorn skulle få del av det ekonomiska stimulanspaket. Det till slut dock 50 miljoner dollar till kultursektorn i Barack Obamas “American Recovery and Reinvestment Act”. I ett av de sista förslagen som lämnade kongressen var just kulturdelan struken efter kritik från det republikanska partiet. Något som ändrades till den slutliga versionen efter ett ambitiöst påtryckningsarbete från stora delar av den amerikanska kultursektorn.
Vill du börja prenumerera på 
