Johanna Skantze är vd för Generator som arbetar för att främja tillväxten inom kulturella och kreativa näringar genom kompetensutveckling och kunskapsspridning. Framför allt riktas arbetet mot kommuner, regioner och högskolor.
På ett år har Johanna blivit något av en nyckelaktör inom diskussionen om kulturella och kreativa näringar och synts både i Sverige och utomlands. I måndags var hon med och arrangerade ett seminarium i Almedalen om “kreativa näringarna och export”. Se eftersändning från seminariet här.
Var kom du ifrån?
Dels har jag tidigare erfarenhet av att under flera år ha drivit projekt relaterade till entreprenörskap och innovation på Europanivå, med bas i Tyskland och Italien. Min erfarenhet i kombination med förmånen att arbeta med personer som är otroligt generösa med sin kunskap och sina kontaktnät har varit mycket värdefullt i mitt arbete. Jag fick ett snabbt insteg i de svenska nätverken, bland annat tack vare min företrädare Anders Sjöstedt* som introducerade mig i olika sammanhang där jag kunde etablera viktiga kontakter.
Varför är du intresserad av det här området?
Jag tycker det är fantastiskt roligt att arbeta i gränslandet mellan privat och offentlig sektor och utmanas av komplexiteten i dessa frågor. Jag är övertygad om att det är ett framtida tillväxtområde där Sverige verkligen kan hävda sig internationellt — och kan jag genom mitt arbete i Generator vara delaktig i att främja den utvecklingen är det otroligt stimulerande!
Varför bytte Nätverket för upplevelseindustrin namn till Generator Sverige?
I och med 2009 års arrangemang etablerades vår konferens Generator som den årliga mötesplatsen för alla som arbetar med utveckling av kulturella och kreativa näringar. Det möte som skapas i konferensen är vitalt för vår organisation samtidigt som den innefattar allt vi gör; kunskapsspridning, kompetensutveckling och kontaktskapande. Dessutom används begreppet upplevelseindustri alltmer sällan medan vi istället talar om kulturella och kreativa näringar, vilket är ytterligare en anledning som gör namnbytet till Generator naturligt.
Vilken roll fyller Generator?
Generator är en nationell plattform för regionala och nationella aktörer som arbetar med utveckling av kulturella och kreativa näringar. Vi är en medlemsorganisation som samlar regionala och kommunala aktörer med målet att skapa förutsättningar för regional utveckling genom tillväxt och profilering.
Det är valår i år. Vad säger du till politiker när du möter dem?
Jag understryker fördelarna med att satsa på detta område: tillväxt; detta är redan växande branscher och det finns ett stort intresse för att arbeta inom dem, alltså är det viktigt att underlätta för företagande då många av entreprenörerna har icke-kommersiell bakgrund, mervärdet i god design; det finns ett samband mellan att involvera design som strategiskt verktyg och inte bara som estetiskt tillägg och ökad lönsamhet, förbättrad Sverigebild; dessa branscher stärker Sverigebilden och sätter avtryck internationellt.
Vilken är den viktigaste frågan i Sverige just nu för de kulturella och kreativa näringarna?
Nationellt handlar det om att den handlingsplan för kulturella och kreativa näringar som nu sjösatts blir så lyckosam som möjligt, ett ansvar som ligger hos alla inblandade. Internationellt handlar det om att vi från Sverige håller oss framme när grunden för EU-initiativet European Creative Industries Alliance ska läggas. Generator har inlett samtal med intressenter i flera andra länder för att undersöka möjligheten att göra ett gemensamt inspel till DG Enterprise and Industry.
Ni arrangerar även konferensen Generator igen i november, den här gången i Piteå. Behöver vi ytterligare prat om satsningar på kreativa näringar?
I år gör vi Generator ännu mer till en arena för att visa upp vad som händer på olika platser i landet. Vi kommer att lyfta upp fler konkreta case, fler exempel på regionala och nationella projekt och ställa fler entreprenörer på scenen för att låta dem själva berätta om sina erfarenheter. Och det finns det definitivt ett stort behov av att göra!
* Numera chef på Hyper Island i New York, reds. anmärkning.
Ni skriver i inledningen av boken att upplevelseekonomin är ett svårdefinierat och vagt begrepp. Vari låg den största utmaningen att försöka definiera och avgränsa upplevelseekonomin?
Som jag ser det, har det nordiska användandet av upplevelseekonomin sin grund i en mix av tre olika teorier. Pine och Gilmores bok The Experience Economy från 1999, satsningen på creative industries i Storbritannien med de första kartläggningarna av de kreativa industrierna (DCMS, 1998 och 2001) och Richard Floridas bok The Rise of the Creative Class från 2002.
Problemet är att dessa tre böcker alla visserligen har något med upplevelser och kreativitet att göra, men annars har de inte mycket gemensamt. Den första fokuserar i huvudsak på konsumenterna, den andra på producenterna och den tredje har ett fokus på lokal och regional utveckling. Dessutom knyter sig den nordiska tolkningen av begreppet upplevelseekonomin tätt till konst- och kultursektorn, utan att kopplingen är uttalad eller väldefinierad.
De största utmaningarna med att definiera och avgränsa begreppet upplevelseekonomin är därför relaterat till följande frågor: Vad är definitionen av en upplevelse? Vilken roll spelar de kreativa näringarna i upplevelseekonomin? Hur kan marknadsekonomiskt värdeskapande baserat på upplevelser hitta sin plats? Det är inga klara svar eller bevis på dessa frågor. Det betyder att beroende på hur mycket eller lite man räknar varierar upplevelseekonomins storlek. För att spetsa till det lite: Man kan dra ifrån och lägga till efter ens eget gottfinnande och allt kan i princip vara upplevelseekonomi. Därmed förlorar begreppet sin betydelse vilket gäller både teoretiskt och politiskt.
Vilken betydelse har upplevelseekonomin i Danmark?
Upplevelseekonomin har ett fortsatt stort fokus i Danmark, även om betydelsen av själva begreppet avtar, förmodligen på grund av den oklara avgränsningen och en tom politisk retorik kring det. Upplevelseekonomin har en fortsatt betydelse för alla de tre dimensionerna. För att ge tre exempel:
Det nyupprättade danska centret för upplevelseekonomin, som bland annat delar ut projektstöd, tar sin utgångspunkt i kopplingar mellan traditionellt näringsliv och kreativa företag i syfte att skapa nya upplevelser och tillväxt. Alltså en ”Pine och Gilmore”-tankegång, men där kärnan i upplevelserna är hos de kreativa eller kulturella företagen. Ett annat exempel är att staten dessutom valt att stötta några utvalda kreativa sektorers utveckling. Dessa är mode, dataspel, musik och matkultur. Ett tredje exempel är att det är hos kommuner och regioner man hittar störst fokus på upplevelseekonomin i relation till ekonomisk utveckling. Framför allt inspirerat av Richard Florida men det har också ett stort fokus på turism.
Du var med och organiserade en konferens om kulturekonomi i juni. Vad handlade den om och vilka diskussioner tycker du var de mest intressanta och viktigaste som togs upp på konferensen?
Det är framför allt tre diskussioner jag tycker är viktiga.
För det första är det hela diskussionen om definitionen av upplevelseekonomin, kulturindustrier och kreativa industrier. Det finns inga klara definitioner och avgränsningar av dessa begrepp och frågan är vilken betydelse det har, både teoretiskt såväl som politiskt. Några länder har exempelvis valt en definition som lägger vikt vid konsumenternas upplevelser medan andra länder har sin utgångspunkt hos den konstnärliga och kreativa producenten. Relationerna till konst- och kultursektorn är betydande i båda typer av definitioner, men den närmre relationen är fortsatt oklar. Därav följer en rad viktiga teoretisk och empiriska implikationer och frågor: Vad karakteriserar avgränsningen från ”normala” produkter och servicetjänster? Vad finns det för bevis för att till att sektorn har ”systematiska” effekter på hela ekonomin? Vilka är de politiska implikationerna: kommer det offentliga stödet som traditionellt gått till konst i högre grad kanaliseras till exempelvis underhållning och datorspel?
För det andra är det diskussionen om upphovsrätt och digitala rättigheter. Digitaliseringen har medfört många ändringar: i innehåll, distribution och marknadsföringen av kreativa produkter och servicetjänster, i upphovsrättslagen av skydd av digitala verk, i sättet som royalties och andra ekonomiska rättigheter samlas in och fördelas till rättighetsinnehavarna samt i användandet av upphovsrättsskyddat material och piratkopiering. Detta reser många relevanta frågor. Hur kan upphovsrättslagen bäst ta höjd för de väsentliga tekniska ändringar digitaliseringen har medfört i de kreativa industrierna, först och främst i förhållande till upphovsmännen?
Den tredje viktiga diskussionen rör kulturturism. Enligt några rapporter är kulturturismen den del av turismen som har visat sig ha den högsta tillväxten under senare år. Satsningar på kulturturism är väsentlig i många utvecklingsstrategier för städer, regioner och länder. Den ekonomiska betydelsen av kulturturism på lokal och regional utveckling är ett hett ämne, såväl från ett teoretiskt som ett politiskt perspektiv. Men den exakta definitionen och mätningen av kulturturismen är emellertid inte klar. Viktiga frågor är därför: Vad är kulturturism? Hur kan kulturturismens betydelse mätas? Hur kan vi utvärdera kulturturisternas preferenser? Kan kulturturism vara en katalysator för lokal och regional utveckling? Vad är en lämplig politik för att skapa ekonomisk utveckling baserat på kulturturism.
Kanske beror det på decennieskiftet, kanske på lågkonjunkturen eller på att allt som hissas också granskas förr eller senare.Det har gått drygt tio år sedan upplevelseindustrin började föras fram i Sverige och creative industries användas i Storbritannien och internationellt.
Jag har själv känt behov av reflektion och föreslog bland annat det som ett tema för konferensen Generator i höstas. I går sände SVT Kulturnyheterna ett bakåtblickande reportage om upplevelseindustrin och kreativa näringarna. Vinkeln verkade vara “vad hände?” och var inriktad på de satsningar som genomförts. Bra så, men jag tycker att inslaget missade att ta upp de omvärldsfaktorer som är tydliga, nämligen att betydelsen av design, kultur och upplevelser har ökat i olika vrår av samhället.
Men det finns såklart mycket att säga om den retorik och de satsningar som genomförts, och inte bara i Sverige. Det är märkbart hur samma uttryck återkommer i bakgrundsbeskrivningar och handlingsprogram (se här om Thailand). Själv försöker jag alltid idag försöka börja i en konkret ände och undvika svepande begrepp, om de inte fyller en funktion av pragmatiska eller teoretiska skäl.
Cunningham har tidigare skrivit flera bra genomgångar och står nu bakom ännu en sådan ihop med kollegan Terry Flew; med titeln “Creative Industries After the First Decade of Debate”, publicerad i tidskriften The Information Society. (Sammanfattning här, artikeln i sin helhet i pdf-format här.)
De konstaterar att definitionerna varierar mellan länder och mellan internationella organ som UNCTAD och UNESCO, och vi skulle kunna lägga till, även mellan svenska kommuner och regioner. I Storbritannien används creative industries eller creative economy, liksom i länder som Singapore, Hong Kong, Taiwan, Korea, Nya Zeeland och i Australien men i huvudsak på delstatsnivå. I många europeiska länder istället kulturella näringar eller kulturella sektorn.
Den ideologiska hemvisten är ett annat tema. Kopplingen till en allmän neoliberal samhällsutvecklingen diskuteras och är intressant från ett svensk perspektiv, där satsningar på upplevelseindustrin och kreativa näringarna har initierats av socialdemokratiska politiker, både på kommunnivå (tänk Hällefors och Hultsfred) och nationell nivå (Pagrotsky). Det är alltså en missuppfattning att synen på kulturen som något nyttigt har sin start i Kulturutredningen eller den sittande svenska regeringen, utan måste ses som en global trend som pågått länge. Citat från artikeln:
“There is certainly considerable talk about markets, entrepreneurship, competition, and innovation in creative industries policies, but it has been noted that this was not a new thing: Cultural policy since the 1970s had been moving from a supply-side, artist-centered approach to one that gave stronger consideration to consumer demand and cultural markets.”
Det här bland annat inneburit en förflyttning i politiken från fokus på stora institutioner till småföretag. Men de flesta är ändå överens om det viktiga samspelet däremellan.
“By pointing to a positive correlation between the development of culture and the creative industries and economic growth and innovation, rather than seeing cultural provision as a rent extracted from the “real” or “productive” economy on the basis of social or cultural value rationales alone, we can begin to think about such cultural institutions as public-sector social innovation incubators (Cunningham 2009a). — But it is to say that creative industries theories and policy discourses are not defined by an ideological preference for large commercial institutions over those of the public sector. Rather, they can act as an advocate for the contribution of SMEs, and for the formative role of public sector cultural institutions as cultural questions move to the fore of globalized knowledge-based economies and societies.”
Till sist — genomgång av de olika generella modeller som används i olika delar av världen. Ursäkta språkblandningen.
A United States model, where there is a substantive divide in thinking and calculation toward arts and culture on the one hand and the entertainment/copyright industries on the other, and where the bulk of policy initiatives are highly localized and subnational in their focus, as seen with the rise of the “creative cities” movement.
A European model that emphasizes the cultural mission of these industries and strategies for social inclusion for common cultural benefit and where the term “cultural industries” is generally preferred to that of creative industries.
A diverse range of Asian approaches, which strongly emphasize the role of national sociocultural and political circumstances, but still identify opportunities for export growth and successful branding of global city-region in the highly competitive Asia-Pacific region, while at the same time challenging long-held orthodoxies about instrumentalist education and the dominance of the ICT sectors in driving economic growth.
Developing country models in South America, South Africa, the Caribbean and elsewhere, where questions of cultural heritage maintenance, poverty alleviation, and provision of basic infrastructure have precluded overly technocratic conceptions of creative industries being promoted uncritically as the inevitable fruits of the information society.
Gnistbildning är ett ord som jag tar med mig från konferensen Generator i Malmö igår och förrgår. Bra titel på en eventuell bok, om inte annat. (Ordet nämndes av Johan Hellström, mannen bakom Furillen på Gotland.)
Så är det med konferenser. Ofta tycker jag att det är några små oväntade bitar som gör det lönt att lägga tid och kraft på dem.
I övrigt är en slutsats att intresset för de kreativa näringarna faktiskt ökar. Den här konferensen var ett tecken på det (fullsatt, fler än 300 deltagare). Ett annat är förstås regeringens handlingsprogram.
Jag är förvånad. Främst över att det tagit så lång tid, och att vi egentligen kanske borde vara mer specifika i våra diskussioner än att ta måla med de där stora penseldragen som bara begreppet “kreativa näringar” (eller “upplevelseindustrin”) innebär. Men en personlig lärdom är hur lång tid det tar för vissa idéer att slå igenom politiskt och bredare. Varför de slår igenom är en diskussion för sig.
Ofta har det känts som att vi – jag! – fortfarande står och talar om sådant som var tydligt för tio år sedan, som om inget har hänt. Men, som jag sa i en tillbakablickande diskussion (“10 år med kreativa näringar”), så är det snarare så att det som förutspåddes och påbörjades för tio år sedan har slagit igenom med magnitud under nollnolltalet. Om man tidigare kunde prata om det som var på gång så finns nu massvis av exempel. Tittade bakåt gjorde också Carin Daal (f.d. KK-stiftelsen, numera Region Skåne) och Birgitta Modigh (Kulturrådet). I samma panel tog sig Evelina Wahlqvist (Handels i Göteborg) som vanligt en fri och offensiv mittfältsroll och gjorde det bra.
Tyvärr är det ju lite mindre spännande att upprepa sig – men jag balanserar detta mot flera nystartade projekt som handlar om att blicka framåt, både vad gäller kultursektorn, bokmarknaden och samhället i stort. Vad kommer hända? Fråga mig om sex månader och jag kommer ha massvis av kvalificerade gissningar.
***
Annars var det två helt bisarrt intensiva dagar i Malmö (och, utöver det, ett möte på Nordiska Ministerrådet i Köpenhamn). Jag var involverad i fyra programpunkter. Diskussionen med fyra exempel från olika länder var delvis mycket intressant, inte minst karismatiska Tonika Sealy från Caribbean Export. (Se klipp här.)
En mycket intressant panel fick dessutom några ord vardera under rubriken “Hur går vi vidare nu?”. Där inledde kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth oväntat bra, men vi hörde också intressanta exempel från bland annat Umeå (Jan Björinge). Den panelen var också första gången det blixtrade till och blev debatt då Karin von Schenck – f.d. journalist men numera sparrisodlare, “från verkligheten” som hon sa – angrep projektifieringen i det offentliga systemet.
Konferensen är redan väldokumenterad och mer kommer fyllas på. Här är förmiddagspasset från dag 2 med just den panelen (sista delen), men också med radiojournalisten Karsten Thurfjells genomgång av arkitektur (först) och återblickspanelen (därefter) som jag deltog i:
Det är dags för konferensen Generator’09 i Malmö. Mer än 300 personer kommer samlas vilket innebär fullsatt – och illustrerar att den som trodde att det var färdigdiskuterat om kreativa näringarna misstar sig. Snarare är det så att allt fler har lockats av regeringens fokus på dessa genom en särskild handlingsplan. Kulturministern kommer för övrigt medverka.
Jag är med på fyra punkter:
Världen just nu. Utblick för att se vad som sker på andra håll i världen sett till offentliga initiativ. Jag ska inleda och moderera en diskussion med personer från fyra länder, bland annat Dominikanska Republiken.
Vad har vi lärt oss av ett decenniums satsningar? Jag och några till ska fundera över utvecklingen. Vad har varit bra? Vad har varit mindre bra?
Går det att mäta? Klart det gör! En slags grundkurs i mätningar. Jag ska hålla ett inledande föredrag och sedan leda diskussionen.
Äpplen och päron – vilken mätmetod ska vi välja? En fortsättningsdiskussion för den som redan arbetat med mätningar. Jag leder en diskussion med några av Sveriges ledande personer på området.
Dag 1 tar ett brett grepp och tar upp nya medier och ger mer generella omvärldsanalyser, bland andra från Micael Dahlén, professor i marknadsföring vid Handelshögskolan i Stockholm och författare till Volantes bok “Nextopia”. Dag 2 är mer fokuserat på kreativa näringar och vad som kan och bör göras.
Konferensen spelas in och sänds live via Bambuser (kika in här för länk förmodar jag, även för att se i efterhand). Apropå vad Emma tipsade om häromdagen: man missar minglet, men kunskapen från allt fler konferenser sprids såhär. Lätt att gilla.
Snart är det dags att trycka boken “A penny for your thoughts -
10 Lessons to Help You Build a Creative Business”.
Vad tycker ni om omslaget?
Jag har skrivit ihop med Dominic Power (Uppsala universitet) och Margret Sigurdardottir (Köpenhamns handelshögskola och Islands universitet). Förhoppningsvis har det blivit en lättillgänglig och reflekterande guide för kreatörer och om kulturföretagande.
För en halvtimme sedan avslutades presskonferensen på Rosenbad – här är en snabbanalys och nya satsningen i korta drag.
Presskonferensen var kort och intensiv och med både kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och näringsminstern Maud Olofsson. Jag var inte på plats, utan såg via nätet. Maud hälsade välkommen, särskilt kul sa hon att det här tillfället var eftersom det här är “så viktiga branscher”.
Nyheten är att regeringen anslår 60 miljoner kronor från nya budgeten (“friska” pengar, betonades senare). Med de 13 miljonerna från ifjol blir det totalt 73 miljoner kronor under en treårsperiod.
Det är en uppryckning från svenskt regeringshåll, och jag är lite förvånad även om satsningen egentligen bara sätter oss bredvid vad andra länder redan gjort, till exempel Norge och Danmark. Under det decennium som präglats av vurmande för de kreativa näringarna runt om i världen, och i många regioner i Sverige – jag har ju följt detta på nära håll – så har just ett svenskt regeringsinitiativ saknats.
Själv har jag ju pekat på att det här är ett område som politiskt fallit mellan stolarna (myndigheterna) kultur och näring, och därför fallit utanför många strukturer. Det har varit det största behovet att rätta till. Och här stod de idag, ministrarna med sina två självkritiska perspektiv och sa ord som jag skrivit så många gånger:
Kulturministern: “Vi anser att kultur är mycket större än kulturpolitiken och vi vill också att kulturen ska ta mer plats i samhället”
Näringsministern: ”Vi måste erkänna att banker och Almi inte har kunnat de kreativa näringarna. Det har funnits en misstro.”
***
Pengarna ska gå till:
1) Inkubatorer
Befintliga inkubatorer är lite traditionella, enligt Maud Olofsson. “Vi har sett att många inkubatorer inte är formade för de kreativa näringarna.”
(Uppdrag till Vinnova, Innovationsbron och kulturmyndigheterna.)
2) Mellanhänder, modeller och nätverk för samverkan
“Många har bra produkter, men sämre försäljning.” Mäklar- och säljfunktioner behövs.
(Uppdrag till Tillväxtverket och kulturmyndigheterna.)
3) Innovation och design
Särskilt industriella och miljömässiga aspektekterna.
(Uppdrag till Tillväxtverket och Vinnova ihop med Svensk Form och Svensk Industidesign.)
4) Ledarskap och organisation
En bättre rubik på denna punkt hade nog varit processer. Frågeställningen verkar ha varit: hur ska traditionella näringslivet kopplas ihop med de som är duktiga på kreativa processer?
(Uppdrag till Vinnova.)
5) Finanseringsbehov
Näringsministern: “Jag ser hos mina myndigheter att man kan fordonsindustrin, man kan annat traditionellt näringsliv, men man kan inte lika mycket om de kreativa näringarna.” Särskilt verkar det här ha riktats – välförtjänt – mot Almi.
(Uppdrag till Tillväxtanalys, som ska undersöka finansieringsbehovet och vad som kan göras bättre.)
***
Sedan sades andra saker också och en hel del schabloner, och om jag skulle vilja rätta till lite perspektiv här är att det är alldeles för mycket fokus på kreatörer. Om vi pratar värdeskapande från ett ekonomiskt perspektiv sker det i mellanhänder, koncept och distribution. Det är Amazon, Apples Itunes och Spotify som är högt värderade – inte filmproduktionsbolag eller bokförlag, och ännu mindre enskilda kreatörer. (Vilket inte innebär att de är mindre viktiga, jag vill bara klarlägga om vi pratar ekonomiskt perspektiv.)
Även om punkt 2 i programmet tar upp den här funktionen så handlade det övergripande resonemanget om kreatörs- och producentfunktionen. Jag tycker att en inkubator som Transit på Konsfack är utmärkt. Men jag tror inte att det är där som de nya stora företagen i de kreativa näringarna skapas. Jag tror i stället att det är viktigare att fler entreprenörer (=företagsbyggare) ser att det finns pengar att tjäna inom de här sektorerna.
En kreativ inkubator – om vi nu ska kalla dem så – är därför viktigare på Handels än på Konstfack. Återigen, om vi pratar ekonomisk tillväxt och inte överlevnad på sin talang.
***
Övriga punkter? Jag måste läsa och höra mer, men i princip samlar de upp vad som kommit fram som önskemål tidigare. Möjligen är jag tveksam till punkten om organisation och kreativa processer. Konstnärer har inte ensamrätt på kreativitet. Det är inte ens säkert att de främst behärskar sådana. Men jag förstod inte riktigt vad som skulle genomföras. Över huvud taget verkar mycket nu skickas vidare till myndigheterna som ska fundera vidare – och det är först då vi kan bedöma, då vi får se hur kloka saker som kommer ut från dessa.
Kulturministern lär få smisk från sitt håll för att pengarna skulle behövts på andra håll i kulturen, inte minst i samband med att kulturpropositionen presenteras på måndag. Men jag ska försvara henne: Dels ligger de flesta satsningar på näringsdepartementets myndigheter, så man kan se det här som en utvidgning av kulturbudgeten, att kulturen får fästen också på de departement som (alltid) har mer pengar. Dels är det här välbehövliga strukturella satsningar.
Jag ska för övrigt själv vara med och diskutera kulturpropositionen i SR Ekots direktsändning kl 18.15 på måndag.
***
En sak till: definitionen av kreativa näringarna nämndes inte och den styr faktiskt vad som kommer inkluderas i satsningen och inte. Tillväxtanalys har ju faktiskt föreslagit att vi i stället ska säga kulturnäringar.
Varken “upplevelseindustrin” eller “kreativ klass” nämndes heller. En sidoobservation.
Apropå att alla satsar – se nedan om Thailand – idag torsdag kl 12.00 presenterar näringsminister Maud Olofsson och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth satsningen på “kulturella och kreativa näringar” (sic!).
Vad jag har förstått handlar programmet mest om riktlinjer till myndighetet och inte så mycket pengar. Vilket egentligen är vad som behövs främst.
Det var nästan ett år sedan – här är min kommentar från då – som regeringen berättade att 13 miljoner kronor satts av för de här branscherna. Men ska vi ha särskilda branschstöd egentligen? Och var är i så fall speciellt i det här fallet? Jag kommer diskutera mer kring det framöver, men min inställning är i princip samma då: vi har en gigantisk offentlig apparat, som dock främst hjälpt andra än just de här sektorerna. Tillgången har visserligen funnits, men har av kompetens- och attitydskäl inte nått fram.
Därför är pengar per se inte det viktigaste, utan att se till att företagen och individerna i kultur- och kreativa näringarna når fram till samma utlysningar och stödsystem som finns för övriga branscher.
För övrigt ska det bli intressant att se vad det är som dröjt så länge. Alla förväntade sig att den här handlingsplanen skulle komma i början av året.
Satsningar på kultur och kreativitet i världen utgår från att hitta unika konkurrensfördelar när kunskap och innovationskraft, i stället för råvaror, framför allt driver ekonomierna.
Men hur unikt blir något när alla försöker göra likadant? Surfar runt för att studera Thailands nya initiativ “Creative Thailand” och hittar den här videon. Förutom översättningen till thailändska skulle det här likaväl kunnat ha varit en video för Bristol, Västernorrland eller Göteborg.
how do we compete in the 21st century
with factories closed dow
workforce unemploye
what is real contribution to our competetive advantag
when technology flattens the worl
market space becomes unlimited
people need more and more variety
and money is no longer the prime limitation
but… are we ready?
Jag säger inte att satsningarna har fel utgångspunkt. Bara att det inte räcker att stanna här. Att ställa den övergripande frågan är inte längre nog. Alla är redan framme vid den.
Samtidigt som det går dåligt för många kulturella verksamheter, går det bättre än någonsin för konstnärshemmen. I alla fall utomlands, enligt en artikel i The Art Newspaper.
En orsak är att det ofta är relativt billigt att besöka konstnärshem. Men kanske finns det också annat som lockar. En önskan om att få en inblick i det kreativa skapandet? En längtan efter något som känns genuint, på riktigt? Eller en allmän lust att kika in i kändisars privatliv?
Jag har ofta tyckt att vi svenskar är lite halvdåliga på det här med konstnärshem. Strindberg är förstås ett undantag. Liksom Astrid Lindgrens Näs. Samt Karin och Carl Larsson. Och ett antal till.
Men generellt? Eller är det bara jag som har missat dem?
När vi åkte runt med tåg i USA förra och förrförra året annonserade man till exempel i högtalarna när tåget åkte förbi någon plats där någon känd skådespelare, författare eller konstnär hade bott. Det kanske vore något för SJ att ta efter.
Och nu i sommar gick jag en fantastisk tur i Hemingways hus i Key West. Trots att Hemingway aldrig har varit någon favorit, var jag efteråt helt såld. Ja, berättelsen om honom och hans hem, gjorde honom faktiskt till en mycket intressantare författare i mina ögon, och jag var genast tvungen att köpa och läsa om “The Old Man and the Sea”.
Mest av allt berodde det dock på guiden som var duktig både som hemingwaykännare och, inte minst, som historieberättare.
Riktigt lika inspirerande var det inte på Southfork Ranch. Huset var i verkligheten pyttelitet, och guiden gäspade (!) stort under sin dragning. Ja, alltihop var så urbota USELT att det faktiskt blev bra, och dessutom kändes det helt ÄKTA som en spegling av Dallas.
Southfork Ranch, som ett slags fiktivt konstnärshem, ska ju inte vara bra, för att vara bra. Det passar liksom med en guide som beter sig som om hon, likt Sue-Ellen, tagit en tur till barskåpet innan visningen. Ja, till och med det fejkade, som till exempel allén som i verkligheten var jättekort, kändes äkta, just för att det var fejkat.
PS Själv befinner jag mig annars i händelsernas centrum, på Östergarnslandet (i likhet med Johan Croneman i dagens DN tror jag dock att medieintresset för Gotland delvis beror på att halva medieklassen befinner sig här). Här brukade vi faktiskt redan som tonåringar spana in Max Hanssons hem, Östergarnslandets eget Southfork Ranch, och nu också riksbekant.
Johanna Skantze är vd för Generator som arbetar för att främja tillväxten inom kulturella och kreativa näringar genom kompetensutveckling och kunskapsspridning. Framför allt riktas arbetet mot kommuner, regioner och högskolor.
Vill du börja prenumerera på 
