Gnistbildning är ett ord som jag tar med mig från konferensen Generator i Malmö igår och förrgår. Bra titel på en eventuell bok, om inte annat. (Ordet nämndes av Johan Hellström, mannen bakom Furillen på Gotland.)
Så är det med konferenser. Ofta tycker jag att det är några små oväntade bitar som gör det lönt att lägga tid och kraft på dem.
I övrigt är en slutsats att intresset för de kreativa näringarna faktiskt ökar. Den här konferensen var ett tecken på det (fullsatt, fler än 300 deltagare). Ett annat är förstås regeringens handlingsprogram.
Jag är förvånad. Främst över att det tagit så lång tid, och att vi egentligen kanske borde vara mer specifika i våra diskussioner än att ta måla med de där stora penseldragen som bara begreppet “kreativa näringar” (eller “upplevelseindustrin”) innebär. Men en personlig lärdom är hur lång tid det tar för vissa idéer att slå igenom politiskt och bredare. Varför de slår igenom är en diskussion för sig.
Ofta har det känts som att vi – jag! – fortfarande står och talar om sådant som var tydligt för tio år sedan, som om inget har hänt. Men, som jag sa i en tillbakablickande diskussion (“10 år med kreativa näringar”), så är det snarare så att det som förutspåddes och påbörjades för tio år sedan har slagit igenom med magnitud under nollnolltalet. Om man tidigare kunde prata om det som var på gång så finns nu massvis av exempel. Tittade bakåt gjorde också Carin Daal (f.d. KK-stiftelsen, numera Region Skåne) och Birgitta Modigh (Kulturrådet). I samma panel tog sig Evelina Wahlqvist (Handels i Göteborg) som vanligt en fri och offensiv mittfältsroll och gjorde det bra.
Tyvärr är det ju lite mindre spännande att upprepa sig – men jag balanserar detta mot flera nystartade projekt som handlar om att blicka framåt, både vad gäller kultursektorn, bokmarknaden och samhället i stort. Vad kommer hända? Fråga mig om sex månader och jag kommer ha massvis av kvalificerade gissningar.
***
Annars var det två helt bisarrt intensiva dagar i Malmö (och, utöver det, ett möte på Nordiska Ministerrådet i Köpenhamn). Jag var involverad i fyra programpunkter. Diskussionen med fyra exempel från olika länder var delvis mycket intressant, inte minst karismatiska Tonika Sealy från Caribbean Export. (Se klipp här.)
En mycket intressant panel fick dessutom några ord vardera under rubriken “Hur går vi vidare nu?”. Där inledde kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth oväntat bra, men vi hörde också intressanta exempel från bland annat Umeå (Jan Björinge). Den panelen var också första gången det blixtrade till och blev debatt då Karin von Schenck – f.d. journalist men numera sparrisodlare, “från verkligheten” som hon sa – angrep projektifieringen i det offentliga systemet.
Konferensen är redan väldokumenterad och mer kommer fyllas på. Här är förmiddagspasset från dag 2 med just den panelen (sista delen), men också med radiojournalisten Karsten Thurfjells genomgång av arkitektur (först) och återblickspanelen (därefter) som jag deltog i:
Det är dags för konferensen Generator’09 i Malmö. Mer än 300 personer kommer samlas vilket innebär fullsatt – och illustrerar att den som trodde att det var färdigdiskuterat om kreativa näringarna misstar sig. Snarare är det så att allt fler har lockats av regeringens fokus på dessa genom en särskild handlingsplan. Kulturministern kommer för övrigt medverka.
Jag är med på fyra punkter:
Världen just nu. Utblick för att se vad som sker på andra håll i världen sett till offentliga initiativ. Jag ska inleda och moderera en diskussion med personer från fyra länder, bland annat Dominikanska Republiken.
Vad har vi lärt oss av ett decenniums satsningar? Jag och några till ska fundera över utvecklingen. Vad har varit bra? Vad har varit mindre bra?
Går det att mäta? Klart det gör! En slags grundkurs i mätningar. Jag ska hålla ett inledande föredrag och sedan leda diskussionen.
Äpplen och päron – vilken mätmetod ska vi välja? En fortsättningsdiskussion för den som redan arbetat med mätningar. Jag leder en diskussion med några av Sveriges ledande personer på området.
Dag 1 tar ett brett grepp och tar upp nya medier och ger mer generella omvärldsanalyser, bland andra från Micael Dahlén, professor i marknadsföring vid Handelshögskolan i Stockholm och författare till Volantes bok “Nextopia”. Dag 2 är mer fokuserat på kreativa näringar och vad som kan och bör göras.
Konferensen spelas in och sänds live via Bambuser (kika in här för länk förmodar jag, även för att se i efterhand). Apropå vad Emma tipsade om häromdagen: man missar minglet, men kunskapen från allt fler konferenser sprids såhär. Lätt att gilla.
Snart är det dags att trycka boken “A penny for your thoughts -
10 Lessons to Help You Build a Creative Business”.
Vad tycker ni om omslaget?
Jag har skrivit ihop med Dominic Power (Uppsala universitet) och Margret Sigurdardottir (Köpenhamns handelshögskola och Islands universitet). Förhoppningsvis har det blivit en lättillgänglig och reflekterande guide för kreatörer och om kulturföretagande.
För en halvtimme sedan avslutades presskonferensen på Rosenbad – här är en snabbanalys och nya satsningen i korta drag.
Presskonferensen var kort och intensiv och med både kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och näringsminstern Maud Olofsson. Jag var inte på plats, utan såg via nätet. Maud hälsade välkommen, särskilt kul sa hon att det här tillfället var eftersom det här är “så viktiga branscher”.
Nyheten är att regeringen anslår 60 miljoner kronor från nya budgeten (“friska” pengar, betonades senare). Med de 13 miljonerna från ifjol blir det totalt 73 miljoner kronor under en treårsperiod.
Det är en uppryckning från svenskt regeringshåll, och jag är lite förvånad även om satsningen egentligen bara sätter oss bredvid vad andra länder redan gjort, till exempel Norge och Danmark. Under det decennium som präglats av vurmande för de kreativa näringarna runt om i världen, och i många regioner i Sverige – jag har ju följt detta på nära håll – så har just ett svenskt regeringsinitiativ saknats.
Själv har jag ju pekat på att det här är ett område som politiskt fallit mellan stolarna (myndigheterna) kultur och näring, och därför fallit utanför många strukturer. Det har varit det största behovet att rätta till. Och här stod de idag, ministrarna med sina två självkritiska perspektiv och sa ord som jag skrivit så många gånger:
Kulturministern: “Vi anser att kultur är mycket större än kulturpolitiken och vi vill också att kulturen ska ta mer plats i samhället”
Näringsministern: ”Vi måste erkänna att banker och Almi inte har kunnat de kreativa näringarna. Det har funnits en misstro.”
***
Pengarna ska gå till:
1) Inkubatorer
Befintliga inkubatorer är lite traditionella, enligt Maud Olofsson. “Vi har sett att många inkubatorer inte är formade för de kreativa näringarna.”
(Uppdrag till Vinnova, Innovationsbron och kulturmyndigheterna.)
2) Mellanhänder, modeller och nätverk för samverkan
“Många har bra produkter, men sämre försäljning.” Mäklar- och säljfunktioner behövs.
(Uppdrag till Tillväxtverket och kulturmyndigheterna.)
3) Innovation och design
Särskilt industriella och miljömässiga aspektekterna.
(Uppdrag till Tillväxtverket och Vinnova ihop med Svensk Form och Svensk Industidesign.)
4) Ledarskap och organisation
En bättre rubik på denna punkt hade nog varit processer. Frågeställningen verkar ha varit: hur ska traditionella näringslivet kopplas ihop med de som är duktiga på kreativa processer?
(Uppdrag till Vinnova.)
5) Finanseringsbehov
Näringsministern: “Jag ser hos mina myndigheter att man kan fordonsindustrin, man kan annat traditionellt näringsliv, men man kan inte lika mycket om de kreativa näringarna.” Särskilt verkar det här ha riktats – välförtjänt – mot Almi.
(Uppdrag till Tillväxtanalys, som ska undersöka finansieringsbehovet och vad som kan göras bättre.)
***
Sedan sades andra saker också och en hel del schabloner, och om jag skulle vilja rätta till lite perspektiv här är att det är alldeles för mycket fokus på kreatörer. Om vi pratar värdeskapande från ett ekonomiskt perspektiv sker det i mellanhänder, koncept och distribution. Det är Amazon, Apples Itunes och Spotify som är högt värderade – inte filmproduktionsbolag eller bokförlag, och ännu mindre enskilda kreatörer. (Vilket inte innebär att de är mindre viktiga, jag vill bara klarlägga om vi pratar ekonomiskt perspektiv.)
Även om punkt 2 i programmet tar upp den här funktionen så handlade det övergripande resonemanget om kreatörs- och producentfunktionen. Jag tycker att en inkubator som Transit på Konsfack är utmärkt. Men jag tror inte att det är där som de nya stora företagen i de kreativa näringarna skapas. Jag tror i stället att det är viktigare att fler entreprenörer (=företagsbyggare) ser att det finns pengar att tjäna inom de här sektorerna.
En kreativ inkubator – om vi nu ska kalla dem så – är därför viktigare på Handels än på Konstfack. Återigen, om vi pratar ekonomisk tillväxt och inte överlevnad på sin talang.
***
Övriga punkter? Jag måste läsa och höra mer, men i princip samlar de upp vad som kommit fram som önskemål tidigare. Möjligen är jag tveksam till punkten om organisation och kreativa processer. Konstnärer har inte ensamrätt på kreativitet. Det är inte ens säkert att de främst behärskar sådana. Men jag förstod inte riktigt vad som skulle genomföras. Över huvud taget verkar mycket nu skickas vidare till myndigheterna som ska fundera vidare – och det är först då vi kan bedöma, då vi får se hur kloka saker som kommer ut från dessa.
Kulturministern lär få smisk från sitt håll för att pengarna skulle behövts på andra håll i kulturen, inte minst i samband med att kulturpropositionen presenteras på måndag. Men jag ska försvara henne: Dels ligger de flesta satsningar på näringsdepartementets myndigheter, så man kan se det här som en utvidgning av kulturbudgeten, att kulturen får fästen också på de departement som (alltid) har mer pengar. Dels är det här välbehövliga strukturella satsningar.
Jag ska för övrigt själv vara med och diskutera kulturpropositionen i SR Ekots direktsändning kl 18.15 på måndag.
***
En sak till: definitionen av kreativa näringarna nämndes inte och den styr faktiskt vad som kommer inkluderas i satsningen och inte. Tillväxtanalys har ju faktiskt föreslagit att vi i stället ska säga kulturnäringar.
Varken “upplevelseindustrin” eller “kreativ klass” nämndes heller. En sidoobservation.
Apropå att alla satsar – se nedan om Thailand – idag torsdag kl 12.00 presenterar näringsminister Maud Olofsson och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth satsningen på “kulturella och kreativa näringar” (sic!).
Vad jag har förstått handlar programmet mest om riktlinjer till myndighetet och inte så mycket pengar. Vilket egentligen är vad som behövs främst.
Det var nästan ett år sedan – här är min kommentar från då – som regeringen berättade att 13 miljoner kronor satts av för de här branscherna. Men ska vi ha särskilda branschstöd egentligen? Och var är i så fall speciellt i det här fallet? Jag kommer diskutera mer kring det framöver, men min inställning är i princip samma då: vi har en gigantisk offentlig apparat, som dock främst hjälpt andra än just de här sektorerna. Tillgången har visserligen funnits, men har av kompetens- och attitydskäl inte nått fram.
Därför är pengar per se inte det viktigaste, utan att se till att företagen och individerna i kultur- och kreativa näringarna når fram till samma utlysningar och stödsystem som finns för övriga branscher.
För övrigt ska det bli intressant att se vad det är som dröjt så länge. Alla förväntade sig att den här handlingsplanen skulle komma i början av året.
Satsningar på kultur och kreativitet i världen utgår från att hitta unika konkurrensfördelar när kunskap och innovationskraft, i stället för råvaror, framför allt driver ekonomierna.
Men hur unikt blir något när alla försöker göra likadant? Surfar runt för att studera Thailands nya initiativ “Creative Thailand” och hittar den här videon. Förutom översättningen till thailändska skulle det här likaväl kunnat ha varit en video för Bristol, Västernorrland eller Göteborg.
how do we compete in the 21st century
with factories closed dow
workforce unemploye
what is real contribution to our competetive advantag
when technology flattens the worl
market space becomes unlimited
people need more and more variety
and money is no longer the prime limitation
but… are we ready?
Jag säger inte att satsningarna har fel utgångspunkt. Bara att det inte räcker att stanna här. Att ställa den övergripande frågan är inte längre nog. Alla är redan framme vid den.
Samtidigt som det går dåligt för många kulturella verksamheter, går det bättre än någonsin för konstnärshemmen. I alla fall utomlands, enligt en artikel i The Art Newspaper.
En orsak är att det ofta är relativt billigt att besöka konstnärshem. Men kanske finns det också annat som lockar. En önskan om att få en inblick i det kreativa skapandet? En längtan efter något som känns genuint, på riktigt? Eller en allmän lust att kika in i kändisars privatliv?
Jag har ofta tyckt att vi svenskar är lite halvdåliga på det här med konstnärshem. Strindberg är förstås ett undantag. Liksom Astrid Lindgrens Näs. Samt Karin och Carl Larsson. Och ett antal till.
Men generellt? Eller är det bara jag som har missat dem?
När vi åkte runt med tåg i USA förra och förrförra året annonserade man till exempel i högtalarna när tåget åkte förbi någon plats där någon känd skådespelare, författare eller konstnär hade bott. Det kanske vore något för SJ att ta efter.
Och nu i sommar gick jag en fantastisk tur i Hemingways hus i Key West. Trots att Hemingway aldrig har varit någon favorit, var jag efteråt helt såld. Ja, berättelsen om honom och hans hem, gjorde honom faktiskt till en mycket intressantare författare i mina ögon, och jag var genast tvungen att köpa och läsa om “The Old Man and the Sea”.
Mest av allt berodde det dock på guiden som var duktig både som hemingwaykännare och, inte minst, som historieberättare.
Riktigt lika inspirerande var det inte på Southfork Ranch. Huset var i verkligheten pyttelitet, och guiden gäspade (!) stort under sin dragning. Ja, alltihop var så urbota USELT att det faktiskt blev bra, och dessutom kändes det helt ÄKTA som en spegling av Dallas.
Southfork Ranch, som ett slags fiktivt konstnärshem, ska ju inte vara bra, för att vara bra. Det passar liksom med en guide som beter sig som om hon, likt Sue-Ellen, tagit en tur till barskåpet innan visningen. Ja, till och med det fejkade, som till exempel allén som i verkligheten var jättekort, kändes äkta, just för att det var fejkat.
PS Själv befinner jag mig annars i händelsernas centrum, på Östergarnslandet (i likhet med Johan Croneman i dagens DN tror jag dock att medieintresset för Gotland delvis beror på att halva medieklassen befinner sig här). Här brukade vi faktiskt redan som tonåringar spana in Max Hanssons hem, Östergarnslandets eget Southfork Ranch, och nu också riksbekant.
Precis som Tobias kände jag mig redan i våras rätt trött på kulturpolitik, och innan semestern var jag dessutom rejält trött på det kulturekonomiska forskningsfältet och inte minst på att vara yrkesakademiker. Jag tyckte – och tycker – att utvecklingen är rätt skrämmande, och börjar mer och mer tro att forskning bör bedrivas utanför universitetssystemet, eftersom systemet inte längre premierar kunskapsutveckling, utan enbart strategiskt agerande.
Men nog om det. Det är en fråga som snarare hör hemma på Riksbankens Jubileumsfonds blogg, där jag ska fortsätta gästblogga i augusti.
Nu till det viktiga. Semestern. Som vanligt fick jag en massa inspiration och tankar under semestern.
Lite av misstag blev vi, tonåringen och jag, strandade i Atlanta, Georgia, direkt efter konferensen i Dallas. Vi bestämde oss för att hyra en bil och se var vi hamnade.
Som alltid ledde det minst planerade till det mest förutsägbara. Vi hamnade i Florida. Och gjorde precis allt det där som man kan förväntas göra på en tonårssemester: vi firade 4th of July på South Beach; vi snorklade och slappade på Key West; vi vandrade bland alligatorer och miljarder myggor i Everglades; vi kollade, efter en evighetslång väntan, rymdfärjan Endeavours uppskjutning från Kennedy Space Center; vi besökte Universal Studios, SeaWorld och Disneyworld i Orlando och åkte en miljon åkturer samt avslutade till sist med ett besök på Coca-Cola i Atlanta, innan vi i natt flög hem.
(Om du inte vet det, flyger Delta nuförtiden direkt mellan Stockholm och Atlanta, till ungefär halva priset av SAS.)
Nej, det var inte som våra älskade tågsemestrar i USA, Asien och Afrika, som vi har åkt på de senaste åren. Det var verkligen mer “mainstream”, nästan lite charterfeeling, om än med egen bil. Men vi hade väldigt, väldigt kul!
Fast när jag berättade för mina forskarkollegor att vi skulle till Florida, snörpte de alla på munnen. Intellektuella åker nämligen inte till Florida. Intellektuella åker till Kalifornien eller New York – dit skulle precis ALLA efter konferensen. Och intellektuella går absolut inte på temaparker.
Men vi hade som sagt var skitkul. Från början till slut. Och jag hävdar att det finns en poäng med att göra sådana här resor tillsammans med sin tonåring; att inget gör en semester bättre än att man har kul och gör saker tillsammans.
Samtidigt som det förstås är väldigt generationstypiskt. Blotta tanken på att mina egna föräldrar skulle ha åkt på en sådan här semester med mig när jag var tonåring är fullkomligt skrattretande. Det är verkligen en curlinggrej, tror jag.
Samtidigt som det också är bekvämt. Någon annan fixar underhållningen, och man behöver som föräldrar inte själv komma upp med idéer, utan allt är arrangerat. Vi är kanske inte bara curlingföräldrar, vi är själva beredda att betala för att också bli curlade.
Personligen tycker jag att fenomenet temaparker i sig är värt en resa. De väcker hur många intressanta tankar som helst, och jag närmar mig dem gärna som forskare. Jag har fått material till minst ett par artiklar enbart från den här sommarens besök.
Dessutom gillar jag åkturer, särskilt om de kombinerar kroppsliga upplevelser med berättelser. Det är faktiskt svårt att avgöra vem som är mest entusiastisk, tonåringen eller jag, inför en berg- och dalbana. Som Manta, till exempel, SeaWorlds senaste, som verkligen är en innovation.
Eller min gamla favorit, Rock ´n´ Roller Coaster, på Disneyworld (och nej, ingen lyckas fånga den särskilt väl på video, men man kan ana av skriken och skratten hur det KÄNNS, den estetiska upplevelsen, i den gamla bemärkelsen av estetik, som upplevelser via alla sinnen).
Om inte det är kultur, vet jag inte vad som är det. Och ekonomi. Om än inte så bra ekonomi i dessa dagar, eftersom inte minst Disneys temaparker har ekonomiska problem. Kanske är temaparker gårdagens fenomen, gårdagens upplevelseindustri.
Ungefär som rymdindustrin. Ärligt talat blev jag rätt trött på hela rymdgrejen, som mest känns som något medelålders män intresserar sig för – och sedan hittar tusen anledningar att motivera.
Delvis kan det handla om att vi väntade och väntade och väntade och när färjan till sist gick upp, på sjätte försöket, var man så trött på alltihop att man bara ville bli av med den. Det var verkligen lite som filmen “Groundhog Day” eller “Måndag hela veckan”, som den hette på svenska. Dag efter dag var det tankningar, astronauter som åkte iväg i sin van och vinkade, påklädningar, nedräkningar – och sedan, till sist, efter timmars väntan, ett NO GO. Och så började alltihop om nästa dag.
När färjan till sist kom iväg, var jag mest imponerad över att den verkligen – bokstavligt talat – åkte rakt upp. Tonåringen tyckte att det var logiskt, och det hade han väl rätt i. Allt det där alla andra pratade om som så fantastiskt: ljudet, vibrationerna och elden var dock minst lika imponerande på Disney.
Och det är just här, i graderna av verklighet, som det hela blir riktigt intressant. Det ska det bli en artikel om, som jag kanske får anledning att återkomma till.
Likaså finns det förstås massvis mer att berätta om och många fler iakttagelser, men det får förhoppningsvis bli en annan dag, eller i en annan form.
Många har tänkt kring hur kulturnäringarna – eller upplevelseindustrin eller kreativa näringarna – ska kartläggas. Både i Sverige och utomlands.
Jag är förstås en av dem och hos Regionförbundet Östsam kunde jag sitta i timmar och diskutera hur de hade tänkt. De har jobbat en hel del med olika kartläggningar, först med fokus på Norrköping, sedan hela Östergötland och därefter både i olika EU-projekt och i det svenska samverkansprojektet KRUT (vår intervju om projektet; Östsams beskrivning; om deras senaste rapport).
Resultatet av samtalen blev en bilaga till Tillväxtanalys (f.d. ITPS) rapport som jag skriver om nedan. Det är en viktig rapport, men tyvärr kommer den tio år senare än önskvärt. Det här goda kunskapsunderlaget skulle ha funnits redan före alla kartläggningar som genomförts i Sverige – före alla resurser som investerats för att så många funderat kring definitioner.
Östsam belyser den situationen, att mycket hade blivit enklare och billigare för samhället i stort om regeringen (eller någon myndighet, t.ex. Kulturrådet såsom statistikansvarig myndighet) tidigare sett till att en nationell vägledning hade funnits. Vi pratar miljontals kronor i besparingar.
Beskrivningen av Östsams arbete kan också ses från ett bredare perspektiv, såsom betydelsen av exakthet kontra resurseffektivitet, samt vilka problem och kostnader det kan innebära att utveckla en egen definition.
Bara kort och sakligt – jag har inte hunnit läsa noga:
Så var det bestämt. Till slut. I Sverige ska vi säga kulturnäringar, det vill säga inte kreativa näringar, kulturindustri, kreativa sektorn eller upplevelseindustrin.
Det är i alla fall förslaget till regeringen från myndigheten Tillväxtanalys, som har fått i uppgift att föreslå en definition på näringsverksamheter med prefixen “kreativa”, “upplevelse” eller “kultur” baserat på den statistik som finns tillgänglig idag. Med utgångspunkt i studier från Unesco och Eurostat väljer Anne Kolmodin och Lars Bager-Sjögren m.fl. begreppet “kulturnäringar”. De menar att kulturnäringar bör användas som namn istället för kreativa näringar, då kulturnäringar kan identifieras i befintlig statistik och enkelt kan anpassas till en eventuell harmonisering för internationella jämförelser.
I sin delrapport (Dnr 2009/054) som lämnades in häromveckan skriver de att definitionen kan användas i flera syften:
1) En uppskattning av kulturnäringarna i ekonomin vilket inte är detsamma som kulturräkenskaper som är ett alternativt sätt att uppskatta kulturen i nationalräkenskaperna.
2) Regional fördelning av kulturnäringarna i ekonomin.
3) Kulturnäringarna i ekonomin fördelad på kulturnäringar och kultursysselsatta utanför kulturnäringarna.
Bakgrunden är förstås uppmärksamheten för dessa branscher, ofta kopplad till siffror om sysselsättning och tillväxt som uttryck för framtidshopp och planering. Kultur- eller kreativa näringar har en framträdande plats i regionala tillväxt- och utvecklingsprogram.
Tillväxtanalys föreslår en definition som kan användas med svensk befintlig registerbaserad statistik, men diskuterar också bristerna i s.k. SNI-koder. Myndigheten Tillväxtanalys ska lämna in kompletterande underlag, med statistik utifrån vald definition, senast 30 oktober 2009.
Vill du börja prenumerera på 
