Våra datorer och iPods svämmar över av musik – köpt, fildelad eller strömmande. Våra fickor kan rymma mer musik än vad musiksaffärens hyllor rymde för bara för tio år sedan. I sin bok det “Det postdigitala manifestet“, diskuterar skribenten, bloggaren och samtidshistorikern Rasmus Fleischer hur vi lyssnar på musik i överflödets efterdyningar. För att navigera måste någon välja, vilket reser frågor om makt och ansvar. Och någonstans där, menar Rasmus Fleischer, mitt i överflödet, slutar musiken att vara en produkt och blir en form av samvaro och gemenskap.
Undertiteln på din bok är “hur musik äger rum” – har musikens sociala dimensioner fått en ökad betydelse i det postdigitala?
- Egentligen inte, för musik har alltid handlar om gemenskaper. Idag flyter nog allt ihop på ett annat sätt. Inspelningen är ingen slutprodukt. På många sätt är vi tillbaka i “refrängen”, för musik har ju alltid ägt rum på en plats och en tid och i en gemenskap – hur mycket den än har behandlats ekonomiskt som en produkt som säljs till en individ.
Vad blir de “kulturekonomiska” konsekvenserna av det postdigitala lyssnandet?
- Framför allt, tror jag, att frågan om staden och tillgången till dess fysiska rum hamnar i centrum. Utan att ha några siffror på saken vågar jag säga att de som i första hand lyckats profitera på den växande ekonomin kring levande musik och klubbkultur inte är musikutövare av något slag, utan snarare fastighetsägare, krögare och bryggerier. Rent kulturekonomiskt är det en klart viktigare fråga än allt det som diskuteras kring upphovsrätt.
Din bok har själv fildelats, hur ser du på det?
- Det glädjer mig! Särskilt glad blir jag av att läsa om hur ett gäng människor som läser boken tillsammans gör marginalanteckningar i den och har för avsikt att sedan scanna in boken med marginalanteckningarna och sprida ännu en variant. Jag är inte det minsta skraj för att de digitala versionerna ska konkurrera ut pappersboken, för en bra pappersbok har så många egna kvaliteter som inte kan rymmas i en fil – vilket jag för övrigt också skriver om i manifestet, § 41…
* Du kan följa Rasmus Fleischer på bloggen Copyriot.se, där han diskuterar filosofi, estetik och samtida kulturteori.
I går skrev jag om att kulturen inte blir någon valfråga, i alla fall inte inom ramen för kulturpolitik.
Trots det finns en fråga som skulle kunna lyfta kulturpolitiken ur mörkret. Det handlar om upphovsrätten utifrån skaparnas villkor.
Just nu börjar en mer öppen och gränsöverskridande diskussion märkas, till exempel i Almedalen med centerpartiets tankesmedja Fores upphovsrättsseminarium idag (se här) och smygsläppet av “Gratis?” imorgon (läs och se här).
Kulturpoliken skulle kunna leda detta försök till diskussion mellan olika intressen och som ställer sig frågan hur det kan vara och involvera flera perspektiv. Bara ett sådant nyanserat engagemang skulle åtminstone fånga många röster.
Frågan handlar givetvis inte bara om fildelning av kulturella verk, liksom inte heller kan ses som ett område, utan sträcker sig över många: yttrandefrihet, integritet, företagande, forskning och innovationer, samt konst och kultur. Men kulturpolitiken säger ju inte sällan att den går genom olika fält – så vilket möjlighet i detta fall!
Men jag saknar en debattvilja från kulturpolitiker, ett erkännande om att lagstiftningen för nätet släpar efter och att frågan är komplex. Att det inte bara handlar om att “slå vakt”. Att inte bara låta jurister gå i täten och säga hur det är. I de tyngsta upphovsrättsdiskussionerna under politikerveckan i Almedalen är inga kulturpolitiker representerade.
Både Lena Adelsohn Liljeroth och Leif Pagrotsky – kulturminstern respektive socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson – sa i tisdags att deras engagemang måste börja med att företrädare för sektorn själva ställer sig upp.
Jag tycker det är rimligt att förvänta sig av kultursektorn och underhållningsindustrin – liksom vad man kan förvänta sig av varje människa i en demokrati – att de vågar ställa sig upp och förmedla sina åsikter. Men det är misstag att tro att dessa motsvarar ett enda gemensamt intresse.
Kulturpolitiken måste för det första skilja på underhållningsindustri och enskilda kreatörer. Det är bara att minnas manusstrejken i Hollywood.
Och för det andra på rätt till ekonomisk ersättning och ideell rätt. Det är ju ett faktum att många kreatörer inte har fått särskilt mycket ersättning tidigare, utan har behövt komplettera sin skapande verksamhet men andra – så för många innebär inte en digital attack på upphovsrätten särskilt mycket sett till royaltyersättning.
Däremot måste en konsekvensanalys ta i åtanke hur branschkartor ritas om. Den stora effekten kommer snarare blir att producenterna och utgivarna är mindre riskvilliga och får mindre resurser, vilket begränsar utgivning, marknadsföring och stora produktioner. Detta ska dock vägas mot lägre produktions- och distributionskostnader tack vare tekniken, liksom att många faktiskt kan tänka sig att jobba gratis för att få skapa.
Om jag ska spåra någon trend i upphovsrättsdiskussionen – utöver flera försök för att komma ifrån skyttegravskrig – kommer vi se mindre fokus på ekonomiska sidan i upphovsrätten och mer på den ideella; att fler kommer börja värna för de ursrpungliga kreatörerna allt mer. Det är en grupp som har förbisetts länge och som buntats ihop med deras uppdrags- och arbetsgivarorganisationer.
Men inte heller denna diskussion bjuder på enkla lösningar. Till och med den ofta så säkra Rasmus Fleischer, en av grundarna av Piratbyrån, bloggare på Copyriot och doktorand i samtidshistoria, sa vid ett seminarium i tisdags – på en fråga från moderatorn Ulrika Knutsson hur “denna akilleshäl för piraterna ska lösas”:
“Det är svårt att säga… Jag vet faktiskt inte. Det är knepigt.”
Panelen ropade efter en kulturpolitik som borde börja fundera över avvägningar och olika ersättningsmodeller.
Nästa bok som jag förlägger har fått ett namn: “Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor“.
Funkar titeln? Blir ni sugna på att läsa och köpa boken? Den släpps i handeln i augusti.
Jag gillar frågetecknet i titeln – och jag antar att en del av er förstårpassningen (ibland blir man nöjd med sina idéer, även om de ibland är svåra att skilja från “dåliga darlings”). En annan undertitel som jag klurat på är “Internet bortom skyttegravarna”, då den speglar målsättningen med boken. Men det blir nog den mjukare och mer nyanserade titeln, för sån är jag.
Vi har satt upp en sajt där det än så länge bara finns en kort presentation, men i nästa vecka börjar vi lägga upp videoklipp med författarna och ett gäng texter, bl.a. smakprov.
Återkommer mer kring detta. Jag ska berätta varför jag vill jobba med den här boken och hur det ska gå till. Det har inte varit självklart.
Läser att flera “fangenererade” sajter har stängts ner. I Israel av en antipiratbyrå, i Frankrike av Warner Bros.
Det är sajter där undertexter lagts upp av fans, som alltså själva suttit och knåpat ihop översättningar. Wired skildrade några sådana i en liten artikel i höstas. Bland annat hur en spanjor och en argentinare tampades om – utan att få betalning – att få ut texter på spanska till senaste avsnittet av Gossip Girl så bra och snart som möjligt. När någon hörde av sig var det nästan bara för att korrigera fel.
Jag kan inte annat än att förvånas över jakten på “pirater” när den går så långt att de mest inbitna fansen angrips.
Med stor majoritet sa riksdagen idag ja till ipredlagen. En liten samling kulturskapare var på plats på åhörarläktaren, bland andra Horace Engdahl och Ernst Brunner.
Lagen innebär att rättighetsinnehavare av t ex musik, film och böcker får möjligheten att utkräva personuppgifter från internetoperatörer vid misstanke om någon fildelar upphovsrättsskyddat material. Uppgifterna kan sedan kan tas till domstol.
Jag förstår den politiska markeringen, men jag är mycket tveksam till om lagen innebär några förändringar i praktiken. Jag tror inte heller att någon rättighetsinnehavare kommer tjäna på att använda sig av lagen.
Riksdagsdebatten handlade mycket om värnande om upphovsrätt kontra rättssäkerhet. När vi är inne på argument om “samhällets bästa” så skulle jag vilja lägga till en aspekt, nämligen vad det kostar att vi – politiker, privatpersoner, jurister, poliser – lägger så mycket tid på fildelning och upphovsrätt just nu. Kommer vinsterna av den här “kampen” överstiga alternativkostnaden av att lagt resurser på något annat?
En vecka med Pirate Bay-rättegången. Vilka som släpps in i diskussionen är intressant att fundera över. Hur många kvinnor, exempelvis, har du hört i diskussionen? Säkert några, inte minst målsägarnas advokat Monique Wadsted och på bloggar, och det finns fler vilket påpekades i kommentarstråden i Emmas inlägg häromdagen.
En som funderat kring upphovsrätt från ett genus- och historiskt perspektiv är Eva Hemmungs Wirtén, professor vid Uppsala universitet. Det här är vår intervju från analysbrevet KE#0209.
Eva Hemmungs Wirtén. FOTO: Rebecca Wirtén
Är upphovsrätten en manlig fråga? - Det är alldeles uppenbart att debatten är mansdominerad. På seminariet i Malmö som jag just kommer ifrån, var det 25 inbjudna och bara tre var kvinnor. Jag tror att frågan är manligt kodad, en banal förklaring skulle ju kunna vara att det är ett teknikfixerat område.
Är det något vi missar? - Det är klart att det är det, även om det är svårt att säga vad. Men det är absolut en fråga att gå vidare med och man kan jämföra med hur könsaspekten spelat roll i upphovsrättsfrågor även historiskt. Något som också är intressant och motsägelsefullt med debatten är att de allra flesta arbetar för en större öppenhet och demokratisering, men samtidigt är debatten i sig är ganska sluten och elitistiskt. Man måste behärska ett visst sätt att prata och viss tekniskt kunnande. Annars bjuds man inte in att delta.
Är det något annat vi missar när vi pratar upphovsrätt? - Att det är ett område som rör mer än fildelning och nedladdning av musik och film. Det är problem som innefattar globala klyftor mellan nord och syd och påverkar ägande och kontroll av kulturella produktioner över hela jorden.
Chris Anderson, på plats i Malmö, visade sig vara en stark förespråkare för såväl fri konkurrens som friare upphovsrätt.
När företrädare för stora kultur- och medieföretag (Bonnierkoncernen, Natur&Kultur, SVT) beklagade sig över sakernas tillstånd – svårigheten att ta betalt på nya plattformar och vikande intresse för gamla – så bjöd författaren och chefredaktören för Wired på krassa svar.
Varför skulle det vara bättre, apropå underhållningsindustrins problem med illegal fildelning och nätets låga inträdeströsklar, att få tjänar mycket än att många fler släpps in även om de tjänar mindre?
Om gamla aktörer vill ha mer betalt för sin upphovsrätt för att innehållet sprids till fler plattformar (som SVT-företrädaren) tog upp, varför inte vända sig till nya talanger? “Jag är säker på att det finns sådana som både är bättre och billigare.”
Man kan inte räkna med att alla – till och med inte ens 10 procent – av de som följer en blogg eller tar del av en webbplats, vill hänga på om vissa delar blir betaltjänster. Johanna Ögren från Bokhora beklagade sig över att bara 50 personer av 15.000-20.000 läsare vill hänga med utanför nätet och betala för det.
“Artister är inte (i musikbranschen) för att tjäna pengar.” Och till artisten Marit Bergman som låter fans prenumera på nya låtar för 85 kr/år: “Du är en lycklig minoritet som kan försörja dig på musik.” Marit avslöjade för övrigt siffror, för första gången tror jag. Det är ca tusen personer som prenumerar på hennes mejltjänst med nya låtar, det vill säga 85.000 kronor på ett år. Att jämföra med att hon brukar sälja 30.000 ex av ett nytt album.
“You cannot stop piracy. You shouldn’t.”
Föredraget? Var det värt en halv miljon kronor?
Först apropå gratis och föreläsningsarvodet. Chris Anderson säger inte allt ska vara gratis, utan pekar på att utvecklingen på internet innebär att det blir svårt att använda något annat än noll som utgångspris mot konsument. Vad gäller boken “Free” så ska vara e-boken vara gratis, utan copyright, men den fysiska boken kommer kosta, liksom föredrag. Det som inte kan dupliceras till noll (eller närapå noll) i marginalkostnad.
Jag – som läst Chris Andersons artikel och bok “Free” – lärde mig dock inget nytt och lokalen var sådan att jag mest kikade på skärmen ovanför (hade alltså kunnat se på en inspelning likaväl; exakt den ovan). Men som alltid, en konferens är snarare en anledning för att samlas – och intressant att ta med hem var villrådigheten som alla 13 personer i “panelen” avslöjade, även de som brukar framhållas som framgångsexempel och trendspanare.
När gratis dominerar som affärsmodell (vilken redan gör i många fall; se facebook, youtube, alla webbtidningar); hur ska man ta betalt?
Det kan vara enkelt att peka på att för användarna kommer alla (grund)tjänster vara gratis på nätet. Det är en annan sak att lyckas med de ibland snirkliga och likviditetskrävande modeller som krävs för att ändå få in intäkterna.
Mycket fokus på upphovsrätt, pirater och gratis som affärsmodell i dagarna.
I helgen läste jag “Piraterna” av Anders Rydell och Sam Sundberg. En mycket god orientering i olika turer kring både upphovsrätten och piratrörelsen. Inklusive historiska beskrivningar. Räkna med recensioner av den i veckan, liksom av “6 miljoner sätt att jag en älg på” av Tony Ernst. Varför böckerna kommer just nu beror såklart på att PirateBay-rättegången börjar om två veckor (samma dag som kulturutredningen släpps).
I fredags fick jag också ta del av Chris Andersons nya bok, “Free – the future of a radical price”. Mer om den snart. Jag har nämligen gjort en liten intervju med författaren inför onsdagens föredrag på Media Evolution i Malmö.
Just nu sitter jag och förbereder inför morgondagens seminarium på Malmö högskola (K3), inbjuden av Jonas Löwgren, professor i interaktionsdesign. Redan idag samlas en forskargrupp från olika högskolor och universitet för att fundera över en “forskningsagenda inom digitala ekonomier”. Imorgon är vi några inbjudna gäster som ska bjuda på inspel och delta i diskussioner.
Många män i det här inlägget och på forskardagarna, vilket är typiskt för de här diskussionerna generellt. Men inte bara som tur var:
Inbjudna forskare: Lars Bengtsson, BTH; Pelle Ehn, MAH; Eva Hemmungs Wirtén, UU; Per-Anders Hillgren, MAH; Daniel Johansson, KTH; Inger Lindstedt, MAH; Jan Ljungberg, GU; Björn Lundell, HiS; Bo Reimer, MAH; Pernilla Seversson, MAH; Richard Topgaard, MAH; Roger Wallis, KTH; Patrik Wikström, HJ; Pär Ågerfalk, UU.
Inbjudna gäster: Rasmus Fleischer, copyriot.se; Hampus Jakobsson, TAT; Joakim Jardenberg, Mindpark; Sebastian Lindroth Ahl, Musiclink; Niklas Lundblad, Google; Anders Mildner, Media Mötesplats Malmö; Tobias Nielsén, QNB; Håkan Selg, NITA; Martin Thörnkvist, The Swedish Model.
Spotify får ge sig för skivbolagens krav. På något annat sätt kan inte veckans nyhet tolkas (DN, VA). Dels drar Spotify tillbaka en rad artister, dels underordnar de sig regionspecifika avtal som råder.
Jag är inte ett dugg förvånad, snarare att det verkar ha gått så lätt tidigare. Som om Spotify har fått frikort i förhållande till andra tjänster. Tog de bara sig vissa rättigheter för att de utpekades av så många som “framtiden”?
Visst verkar möjligheterna vara obegränsade vid en första anblick: den digitala distributionen har i teorin potential att vara gränslös och att utan ytterligare kostnader kunna distribuera nya kopior. Men det är sällan tekniken som håller utvecklingen tillbaka.
I somras arbetade jag med en rapport för Vinnova, “Digitala murar och möjligheter – global distribution och lokala regelverk för film, musik och spel”. (Den är försenad, men släpps förhoppningsvis släpps i vår.)
Vi konstaterade några faktorer som begränsar den den globala, digitala distributionen:
– Regelverk. Inte bara vad gäller upphovsrätt, utan även generell konsumentlagstiftning.
– Egna avtal. Gamla strukturer innebär ibland begränsningar för vad som kan säljas till olika länder.
– Traditioner, språk och historia. Även om språk i spel kan översättas så är det mer än språket som är lokalt.
– Nätverk och affärskulturer.
Det är inte svårt att förstå varför The Pirate Bay – apropå rättegången som startar om knappt tre veckor – har rönt så stor uppmärksamhet och spridning mot bakgrunden av de här hindren. Här finns en lösning för digital global distribution som inte behöver ta hänsyn till lokala avtal, lokala regelverk eller vilka nätverk som gäller.
Det är bara språk och traditioner som begränsar utbytet, men på denna ”bytesplats” fungerar det genom koder som signalerar språk och länder; och givetvis skapas olika intressegrupper: alla är inte intresserade av allt.
Jag är inte dugg förvånad, men lite bedrövad. Att det tar så lång tid att få nya affärsmodeller att fungera.
Kulturen spelar en viktig roll för tillväxt i en allt mer globaliserad värld. Det är utgångspunkten för en ny skrift från ITPS och Globaliseringsrådet, med titeln Globalisering och kultur och som släpptes imorse i samband med ett välbesökt seminarium.
“Teknikutveckling, digitalisering, kultur, upplevelse, symbolvärde och nationers varumärkesbyggande spelar allt större roll i en globaliserad värld. För att på bästa sätt främja den egna konkurrenskraften måste man både lyckas förmedla sitt lands kultur och förstå andras kulturyttringar”, säger Anne Kolmodin på ITPS som varit redaktör.
Rapporten är något spretig eftersom den belyser tre olika aspekter på ämnet. Inte desto mindre är den intressant.
Noterat utifrån rapporten och seminariet:
Nya och starka produktionscentra av kultur uppstår utanför västvärlden vilket går hand i hand med nya allianser för politik och handel. Johan Lagerkvist, forskare vid Utrikespolitiska Institutet, menar att man kan se Kina och Indien som nya motorer för både kulturell utveckling och ekonomiskt tillväxt i en allt mer global kultur. Han resonerade om dessa länder som modeller för andra länder framåt – och konsekvenser av det. Kommentar: Tankeväckande, oavsett vad som händer framåt, att fundera över vilken typ av kultur som kommer dominera.
Ett historiskt perspektiv på upphovsrätten är nödvändigt, menar Eva Hemmungs Wirtén. Hon tar dels 60-talets genombrott med kopieringsmaskinen Xerox som exempel (hennes tankar sammanfattade på Copyriot); dels Victor Hugo som i ett tal 1878 då Hugos verk var vitt piratkopierade och han menade att något borde göras. Ändå sa han: “Om jag tvingas välja mellan författarens rättigheter och allmänhetens rättigheter, så kommer jag att välja den senare.” Eva lägger också ett genusperspektiv som, hårddraget, innebär att upphovsrätten förstärkt skillnaden mellan producent och konsument och därmed rollerna mellan geniet som man och läsaren/mottagaren som kvinna. Kommentar:Det mesta blir mer intressant med ett historiskt perspektiv. Läs Evas text – inte minst med tanke på kommande Pirate Bay-rättegången och debatten som lär dra igång då.
På nya zeeländska bilkartor finns snedställda gula ringar utsatta. De leder till turistmål med koppling till Sagan om ringen-filmerna. Margareta Dahlström, docent i kulturgeografi, visar genom exemplet filmturism hur kultur och näring samspelar i globaliseringens tid. Förutom en arbetsintensiv filminspelning och indirekta intäkter i form av hotellnätter, transporttjänster och moms ger en filminspelning ofta långsiktiga effekter i form av symboliskt kapital, en regional identitet och marknadsföring. Kommentar: En given följdfråga handlar om hur stora effekterna egentligen är, inte minst med tanke på den enorma risknivå som filmproduktioner innebär. Det är framgångsexemplen som lyfts fram som anekdotiska bevis.
Våra datorer och iPods svämmar över av musik – köpt, fildelad eller strömmande. Våra fickor kan rymma mer musik än vad musiksaffärens hyllor rymde för bara för tio år sedan. I sin bok det “Det postdigitala manifestet“, diskuterar skribenten, bloggaren och samtidshistorikern Rasmus Fleischer hur vi lyssnar på musik i överflödets efterdyningar. För att navigera måste någon välja, vilket reser frågor om makt och ansvar. Och någonstans där, menar Rasmus Fleischer, mitt i överflödet, slutar musiken att vara en produkt och blir en form av samvaro och gemenskap.
Vill du börja prenumerera på 
