Flest tar sig till YouTube, där ungefär 100 miljoner i USA tittade på videoklipp under den studerade månaden. Dessa såg totalt 5,4 miljarder videoklipp, vilket motsvarar 40 procent av alla videoklipp (13,5 miljarder) i USA.

På samma spår vill nu Skåne och Blekinge rusa fram. I morse presenterades nyheten om “klusterinitiativet Moving Media Southern Sweden”. Från pressmeddelandet:

Nu satsar Region Skåne, Region Blekinge, Malmö stad och Helsingborg stad med drygt 12 miljoner kronor under en treårsperiod för att södra Sverige ska bli en av världens ledande innovations- och produktionsmiljöer för rörlig media/cross media. (…) Moving Media Southern Sweden är den hittills största offentligfinansierade satsningen på rörlig media och s k cross media i Sverige – och troligtvis också i hela Europa.

(Uppdatering: Två dagar senare kom ett nytt pressmeddelande. Genom regionala strukturfondspengar får satsningen på rörlig media i Skåne och Blekinge ytterligare 12,4 miljoner kronor, dvs totalt 24,8 miljoner kronor perioden 2009-2011.)

Apropå branschsatsningar så skrev jag i en tidigare kommentar att jag inte tror på sådana. Då inkluderade jag inte konkurrensaspekten – nämligen att kommuner, regioner och länder kan välja ut vissa fokusområden som man vill lyfta fram för att bli bättre än alla andra. Eller som lyfts fram apropå bilpaketet: för att konkurrera på lika villkor med andra, statligt stödda bilfabriker.

Det kan ske i form av subventioner och handelskvoter och därmed påverka handeln, eller som Skåne-/Blekingefallet här, på det mer infrastrukturerella planet genom insatser mot utbildning och nätverk, det vill säga att man i stället för att se till att produktionen kan fortsätta hjälper igång eller vidareutvecklar en industri.

På lång sikt är jag övertygad om att det senare är bättre.

Han dyker upp då och då i de allmänna spalterna, framför allt på SvD:s under strecket-sida. Senast skrev han om att filmbranschen är fast i sitt fokus på bio som distributionsform och missar webbens potential. Han hänvisar till det jag själv känner av: några lagliga, väl fungerande alternativ för att se nya filmer i hemmet finns inte. En lantis eller småbarnsförälder har därmed två val: ladda ner via Pirate Bay (eller motsvarande) eller vänta ett halvår. Citatet är tänkvärt:

För femtio år sedan menade filmbranschen att tv inte borde få sända efter klockan sju på kvällen, eftersom det skulle kunna konkurrera ut biograferna.

På Ljud- och bildarkivets webbplats finns Pelle Snickars artiklar samlade. De erbjuder en bra genomgång av litteratur och tankar kring användargenererat innehåll, YouTube och hur de tekniska framstegen påverkar den kulturella globaliseringen.

Det var rubriken som jag tog med till Statens ljud- och bildarkiv där jag föreläste idag. Det är en spännande tid för dem, när internet håller på att kantra mot rörlig bild som huvudspråk (explosion av innehåll!) och när det inte längre finns den tydliga uppdelningen mellan sändare och mottagare (och därmed att kunna arkivera det som den tydliga sändaren skickar ut).

När jag kom in rummet där jag skulle snacka rullade en porrfilm på datorskärmen.

Jag blev inte förvånad: jag hade redan tidigare hört att denna statliga myndighet har ett av världens största arkiv av porr, och jag antar att vad som visades på skärmen var en spegling av en pågående dokumentation. (Annars?)

En myndighet som dokumenterar porr? Helt enkelt en följd av att man inte dragit en gräns av vad man ska dokumentera: man låter play-knappen vara igång för allt som kommer från svenska sändare. Det är såklart orimligt på sikt. Arkivet kommer behöva begränsa sig och ta ställning i viktiga frågor.

Här är några sådana frågor och annat som lyftes fram idag:

- Ljud och bild sprids över allt fler kanaler. Jämför några få radio- och tv-kanaler som var lätta att överblicka. Nu sprids ljud och bild till din (i alla fall min) dator, mobiltelefon och bärbara mediespelare. Vad som är tidning respektive tv-station är inte givet? Tv-kanalerna publicerar “tidningar” på sina webbplatser och tidningarna gör tv, både på sina webbplatser och via tv-nätet. (Nyhet idag: Borås Tidning, Norrköpings Tidningar och Sundsvalls Tidning har fått tillstånd.) Vilka mediekanaler ska dokumenteras i detta enorma utbud?

- Ljud och bild tar sig också allt fler uttryck. Historier berättas i form av djuplodande, utforskande och interaktiva datorspel, liksom i småbitar och ofta lättillgänglig form (s.k. snack culture, som Wired dubbade det till häromåret). Vilka uttryck är viktiga att dokumentera?

- Användargenererat innehåll fyller redan många webbplatser (YouTube, Facebook etc). En del av detta innehåll är bearbetning av innehåll som någon annan producerar – till exempel omklippning av Star Wars-filmerna. Det som släpps blir därmed i mindre grad en färdig produkt: det blir bara början på något. En ny generation kommer växa upp med inställningen att man bearbetar filmer, musik och annan kultur. Vems material ska dokumenteras och i vilken version?

- Ljud- och bildarkivet sitter på en guldgruva. I takt med att arkivmaterial blivit allt viktigare för att locka kunder och besökare – eftersom den gynnsamma affärsmodellen gått från att sälja mycket av lite till lite av mycket, enligt idén om long tail – ska denna fördel utnyttjas? Visserligen finns ett stort hinder i form av att materialet är upphovsrättsligt skyddat – men även upphovsmännen vill i de flesta fall tjäna pengar. Kan en myndighet bli en aktör på en marknad?

- Hur ska nytt material kunna produceras om ingen – direkt – vill betala för det, apropå att allt mer blir gratis? Jag pekade också på att SVT knappast kan ha kvar sin nuvarande roll i ett multikanalsamhälle, där gemensamma (webb)platser kommer samla ihop innehåll från en mängd håll och “kanalerna” blandas, utländska såväl som nationella. I stället får SVT en roll som producent snarare än distributör, och kommer troligen behöva en stor marknadsföringsbudget om syftet är att nå ut med en viss typ av program?

- Vi går mot ett mediesamhälle där vi (eller de nya generationerna) blir mer framåtlutade, interagerar mer, och själva bestämmer när, hur och var sändningen sker. Men blir vi lyckliga av detta? Det är inte säkert. I takt med att vi får allt fler valmöjligheter finns det risk att vi blir mer stressade och missnöjda (eller snarare: studier pekar på att vår nöjdhet är på konstant nivå totalt sett, oavsett land, oavsett tidpunkt). Micael Dahlén diskuterar bra kring detta på sin blogg om Nextopia. Men att leva i en bubbla om vad som må leda till en lycklig värld eller inte är knappast en statlig myndighets uppgift. En sådan måste leva i verkligheten.

En sådan finns inte till “Lost”, men previously-öppningen hjälper såklart till.

Tredje säsongen av “Lost” står framme hemma och jag tänker på Steven Johnsons “Everything bad is good for you – why popular culture is making us smarter”. Han jämför dagens tv-program och tv-serier med motsvarande från för några decennier sedan.

Antal karaktärer har ökat mångdubbelt jämförelsevis, och därmed antalet trådar att hålla reda på. Dessutom inte bara i ett avsnitt, utan ofta flera år framåt. Medan en tv-serie på 70- eller 80-talet envisades med ett start och slut i varje avsnitt har komplexiteten ökat avsevärt.

Utgångsläget är att tittaren klarar av och kräver mer. Inte bara för en utvald marknad – tv-serien “Lost” är producerad för massmarknaden, inte HBO.

Om den här ökade komplexiteten har bidragit till ett högre IQ-snitt som Johnson hävdar är en annan sak. Men förändringen i populärkulturen är tydlig.

Klippet nedan är från första säsongen, men en favorit. Scenen börjar med att måla upp en makalöst härlig stämning till Joe Purdys “Wash away” – efter den inledande tragedin som de första avsnitten uppehåller sig vid – men avslutas med en dramatisk vändning.