Och ämnet är förstås jätteintressant, även ur en kulturekonomisk aspekt. I hur stor utsträckning låter vi inte kulturen gå före naturen, i syfte att nå ekonomisk vinning?

Själv var jag med om en absurd händelse på väg till premiären. Föreställningen handlar ju bland annat om dendrofili; om en kvinna som attraheras sexuellt av träd.
På väg till premiären halkade jag på ett LÖV och drabbades av en lättare hjärnskakning, så jag kom aldrig fram.
Rätt absurt.
Det kändes som naturens hämnd.

PS För övrigt och apropå gårdagens inlägg ska nu även Vasateatern göras om till hotell.

Den här gången uppstår dock något slags metanivå på skrattandet – och just det utgör en stor del av behållningen. Några gånger blir det nämligen riktigt allvarligt på scen, men då skämtar de andra killingarna snabbt bort det, och publiken börjar skratta. Det i sig får mig att börja ifrågasätta vad vi egentligen håller på med i vår generation. Vågar vi inte vara allvarliga? Måste vi göra allt till en underhållande story? Till upplevelser?

På många sätt är föreställningen också en svidande kritik av samtiden, och inte minst av allt vi förknippar med ”den kreativa ekonomin” och ”de kreativa processerna”. Som sådan är den också mycket sevärd, även om transportsträckorna mellan höjdpunkterna är långa – och biljetterna dessutom slut (i år).

Med Göran Hägglunds artikel i färskt minne, tänker jag också att det är nyttigt att påminnas om att medieklassen inte enbart kritiserar ”verklighetens folk”, utan också i allra högsta grad sig själva. Här kläs verkligen alla av, in på bara skinnet: Martin Luuks ”tvärtemot-typ”, Andres Lokkos pretentiösa och Johan Rheborgs neurotiker, Robert Gustafssons rollspelande och Henrik Schyfferts fåfänga. Vill man, kan man lätt se allihop som arketyper i vår tid, i ”kulturekonomin”.

Ja, ju mer jag tänker på det, desto mer vill jag se det som en föreställning som gestaltar det som ligger bakom mycket av det vi skriver om här på bloggen. Och som en föreställning som växer när man tänker på den, alltmedan den bitvis var ganska plågsam att titta på. Inte minst på grund av publikens evinnerliga skrattande, som för mig är och förblir helt omöjligt att förstå – annat än som en del av själva föreställningen (om vår tid).

PS För övrigt tror jag att killar/män känner igen sig ännu mer i Drömmen om Herrön, som föreställningen ju heter. Åtminstone såg jag många paralleller inte minst till min ex-mans arkitektbyrå (som för övrigt var roligt parodierad i just Killinggängets Fyra nyanser av brunt) och manliga vänner som var med i kväll, sa att de kände igen sig i gruppdynamiken. Det gjorde inte jag.

PPS Och som alltid är det lika kul att inte hålla med recensenterna. Som SvD:s Jenny Teleman som hyllar föreställningen för att den är tydlig. Det tycker jag – tack och lov! – att den inte är. Och därmed låter jag själv – än en gång – precis som Martin Luuk, som vill gå åt andra hållet och vara otydlig när alla andra bara satsar på att nischa och profilera sig.

Flera av mina studenter ingår i ensemblen och den som, mot förmodan, tror att handelsstudenter inte kan ha en kulturell bakgrund, rekommenderas varmt att klicka på pilarna och läsa rollinnehavarnas bakgrund.

Men är det alltid så? Och hur ska det i så fall ske?

The Onion skriver roligt om en teaterföreställning, där följande uttalande från en i publiken sammanfattar:

“Why–why don’t they just leave us alone?”

Jag är ambivalent. Framför allt efter ha sett föreställningen, som är ett slags dokumentär, helt och hållet byggd på Reinfeldts, och någon gång hans mammas, egna ord. Materialet är hämtat – ordagrant – ur de intervjuer som Anita Kratz har gjort med Reinfeldt under sexton års tid.

Mitt första intryck är att det känns lite överraskande att Orionteatern ägnar sig åt moderat propagandateater. Visserligen verkar jag vara ganska ensam om det, men jag får i alla fall varma känslor för huvudpersonen efter att ha sett föreställningen.

I mina ögon blir nämligen Reinfeldt, fint spelad av Johan Rabaeus, mänsklig, ensam, utsatt, rättrådig och moralisk. Visst, han framstår som lite fyrkantig, lillgammal och fantasilös, men trots allt verkar han ju vilja väl.

Och att han är en ensamvarg, en som ställer sig utanför nätverken, “kotterierna” som han kallar dem, och går sin egen väg, kan jag inte se som annat än positivt. Ensamvarg är i mina öron en komplimang.

Fast här går meningarna i sär. En biolog i sällskapet påpekar att ensamvargar, det vill säga vargar som lämnar sin flock, alltid dör. Någon annan säger att det är en värdelös ledaregenskap. Ledare kan inte vara ensamvargar; ensamvargar kan inte vara ledare. Jag är inte helt säker på att det stämmer.

Kanske är det dock främst för att jag gillar ensamvargar så mycket, som jag känner sympati för att just den här sidan lyfts fram hos Reinfeldt. Den kände jag heller inte till innan.

Alla verkar dock inte bli lika förtjusta efter att ha sett föreställningen, vilket talar emot propagandateatertesen. Tvärtom verkar många bli närmast förskräckta över hur platt, ytlig, visionslös och prestigefull vår statsminister framstår.

Sett ur en ledarskapssynvinkel är det dock den perfekta föreställningen. Reinfeldt själv framstår – och framställs – närmast som en idealtyp för en specifik ledarstil, en idealtyp man inte ens trodde existerade utanför läroböckerna (och kanske inte heller gör det, bortsett från på scen).

Här är det helt och hållet strukturerna som styr och som han tror på. Allt handlar om kontroll. Det är det teknokratiska ledarskapet draget till sin spets och följaktligen – och helt enligt teorierna – föraktar han det karismatiska och narcissistiska.

Det är otroligt intressant – och mumma för den som är intresserad av ledarskap. I föreställningen finns material för många och långa diskussioner.

Dessutom är det en fin föreställning. Johan Rabaeus spelar, som sagt var, Reinfeldt suveränt och sjunger däremellan fantastiskt. Musiken är kanon, pianisten Bjarne Löwdin underbar och scenografin är supersnygg.

Fast jag har en stor invändning. Jag känner mig faktiskt inte bekväm med formen. Kanske är det för att jag är forskare och själv använder mig så mycket av intervjuer.

Under veckan som har gått, har jag lyssnat igenom flera inspelade intervjuer, som jag ska använda i en kommande bok. Och en sak är säker: även den allra smartaste kan framstå som hyfsat korkad om man läser citaten rakt av, på talspråk, och tagna ur sitt sammanhang. För att inte tala om hur skvallrigt det skulle låta om man citerade vad folk säger om andra.

Därför rensar jag alltid citat från talspråk och skvaller och jag låter alltid den som är intervjuad och namngiven godkänna citat innan publicering.

Jag skulle, med andra ord, aldrig kunna tänka mig att göra det som görs i “Reinfeldt – Ensamvargen”: plocka citat ur sitt sammanhang och låta någon ordagrant läsa upp vad någon annan har sagt. Särskilt inte om det handlar om andra, likaså namngivna, personer. Det strider helt mot min moral.

Även om det kanske är lagligt att använda dessa intervjuer som underlag för föreställningen på detta vis, tycker jag inte att det är moraliskt – och det lämnar mig med en obehaglig känsla i maggropen.

Fast det kanske bara är att inse att moral är lika ute som ensamvargar är utrotningshotade. Trots att landets ledare, statsministern, faktiskt – och glädjande – verkar gå åt andra hållet.

PS Angående recensioner:

Ann-Charlotte Marteus i Expressen sätter fingret på en viktig sak när hon i sin recension skriver: “Publiken fnissar. Politiker är ju trots allt inte riktiga människor!”

Lars Ring i Svenska Dagbladet gör en mycket imponerande analys, och har delvis liknande invändningar som jag själv.

Han säger flera intressanta saker, bland annat känner jag själv igen mig av hans bild av utanförskap som konsten och kulturen lätt skapar, innan man väl “släpps in” (=begriper koderna, förstår, har (ut)bildningen).

Han säger framför allt något klokt om delat ledarskap:

“Det finns egentligen inte något som heter delat ledarskap för mig. Vd-skapet och teaterchefskapet ska vara samma person, eftersom konsten alltid måste ha sista ordet. Och skall konsten ha sista ordet så ska den ha ansvaret för ekonomin.”

I går kom jag i alla fall – äntligen – iväg och såg min gamla Arty-kollega Marcus Lindeens underbara Ångrarna på Stockholms Stadsteater. Det ångrar jag inte.

En av de häftiga sakerna med Marcus är att han har hittat en helt egen genre. Ett slags gestaltad och iscensatt journalistik, där han lyfter fram olika, gripande människoöden. I det här fallet två som har bytt kön, och sedan ångrat sig. Det är inte var dag man stöter på nya genrer, och jag hoppas innerligt att Marcus får möjlighet att utveckla sin.

Har du inte hunnit se den, har du fortfarande chansen på ovannämnda Kulturfestival.

Det är en intressant artikel, som fortsätter diskussionen i DN om Dramatens beläggning och fribiljetter. Vi har tidigare diskuterat den även här på bloggen (både kring kulturstatistik, 1 och 2, samt kring bilden av chefen, 3).

Elisabeth Lindfors belyser kontrasten mellan publik framgång och konstnärligt utmanande med några historiska anedkdoter (“När Upsala stadsteater introducerade Samuel Beckett i Sverige med “I väntan på Godot” hade man 25 procents beläggning.”)

Hon ger också sin syn på vilka mått som är mest intressanta:

“Om man ändå vill (i konstnärliga sammanhang mäta framgång enbart i försäljningssiffror), och förutsätter att teatrarna både är stolta över egna föreställningar och vill förnya pub­liken, är en metod att titta på det totala antalet människor som ser en produktion jämfört med snittintäkt (till exempel om den har setts av 6 000 personer med en snittintäkt på 100 kr eller av 3 000 personer med en snittintäkt på 200 kr).

En djupare analys än den Dagens Nyheter kunnat prestera vore att man tittar på biljettförsäljning i förhållande till kvalitet; pjäsval, angelägenhetsgrad och skådespeleri. Det är svårt och kräver både noggrann analys och eftertanke…”

Hon avslutar med några ord som vi får ta med oss in i sommaren och fundera över:

“Analysen om vart teatern är på väg i en tid där det mesta räknas i kronor och ören saknas emellertid fortfarande.”

Det är verkligen en klassiker. Minns till exempel Kulturnyheternas drev mot Kulturrådets förra generaldirektör strax innan förordnandet gick ut – med en “Efterlyst”-estetik, som var rent parodisk, och en fullständig avsaknad av opartiskhet.

Utan att försvara Staffan Valdemar Holm, som säkert har sina brister, precis som alla chefer; precis som intervjuade Ingrid Dahlberg och Benny Fredriksson, till exempel, blir jag återigen lite illa berörd av alltihop.

Hade det gått bra för Dramaten (här mätt i publik, vilket i sig kan diskuteras), hade vi säkert fått läsa en hyllningsartikel som innehöll exakt detsamma, om än tolkat på motsatt vis.

Att Staffan Valdemar Holm reser och delegerar mycket, att han har satt en tydlig konstnärlig prägel på teatern och att han tar stora risker skulle lika gärna kunna tolkas som ett bra chefsbeteende.

Så här fungerar det förstås alltid och överallt. Vår tilltro till Chefen, gör att vi tillskriver henne såväl fram- som motgångar, och tolkar hennes handlingar så att de passar in i berättelsen. Samma handling som ena dagen anses skapa framgång, kan nästa dag vara den som skapar motgång.

Bland ledarskapsforskare är detta ett välkänt fenomen och därför tar vi alltid den här typen av artiklar med ett kilo salt.

Betydligt mer intressant hade det varit att få höra mer om vad Benny Fredriksson säger: att nationalteatern är i kris på många håll och därför behöver formulera om sitt uppdrag.

Se där fanns det något intressant att diskutera!

Men jag är inte lika säker på att det är vad Dramaten-drevet handlar om.

Utan att vilja försvara fribiljetterna (hade jag till exempel suttit i Dramatens styrelse, hade jag självklart begärt en redogörelse för dem), tycker jag ändå att debatten känns rätt överdriven. Åtminstone än så länge.

Och framför allt är den mest av allt närande till alla som ser kulturen som enbart tärande. Alla som sätter likhetstecken mellan “kulturkoftor” och “bidragstagare”, för att använda två ord jag avskyr. Eller ser kulturvärlden som en liten klick, som enbart gynnar sig själv på andras bekostnad.

Frågan, som slår mig när jag ser DN:s uppslag, är om det inte är medierna som skapar precis den inställningen, genom att gång på gång slå på stora trumman och “avslöja” ekonomiska – nästan alltid ekonomiska – “skandaler” inom kulturvärlden.