Brittiska stödorganet Nesta har uppdaterat sin prognos för de kreativa näringarna. Analysen pekar på att dessa branscher i snitt kommer växa med 4 procent årligen, dubbelt så mycket som övriga ekonomin och trots en förväntad nedgång under 2009. Om fyra år förväntas de sysselsätta fler än finanssektorn, vilket är intressant med tanke på att London är Europas finanscentrum.

En intressant vinkel, som både huvudtalaren Shelagh Wright, Demos, och f.d. minister Leif Pagrotsky fortsatte på, handlar om kreativitet som en rättighet, oavsett klass. Inte minst angående kreativa klassen och kritiken i den diskussionen om den kreativa klassen som framför allt vit, övre medelklass. Även Katrine Kielos, debattör och chefredaktör, tog upp denna aspekt.

“Det handlar om en demokratisering av att kunna uttrycka sig”, sa Pagrotsky, väntat trygg med den här frågan – det var ju han som starkt bidrog till att sätta den på den svenska politiska kartan för snart tio år sedan. Han fortsatte:

“När jag gick i skolan var det tre-fyra personer av tusen som fick uttrycka sig. De på skoltidningen. Nu har hundratusentals personer bloggar.”

Apropå kulturföretagare eller kulturentreprenörer formulerade Shelagh Wright det fint: grow by staying small.

Med det menade hon att det finns en medveten strävan hos de flesta (i de kreativa näringarna) att fortsatta vara små, vilket inte hindrar att man gärna gör fler och bra saker. Tillväxten ligger snarare i antal företag än att företagen växer.

Själv har jag börjat formulerat lite ytterligare tankar på vad skiftet från enskilda sektorer (som i kreativa näringar eller upplevelseindustrin) till hela ekonomin (som i kreativ ekonomi eller upplevelsesamhälle) innebär. Återkommer.

Detta bekräftas också av en ny studie av Nesta, den brittiska stiftelsen för vetenskap, teknik och konst, Beyond the creative industries: making policy for the creative economy.

Slutsatsen har varit känd ett tag. Nesta följer en modell från australienska QUT och Peter Higgs därifrån berättade i höstas på Creative Clusters-konferensen om resultaten.

Efter slutarbetet ser det i alla fall ut så här i Storbritannien:

                                                            In the creative industries             Outside

Specialist creative workers                     46 %                                         54%

Poängen är att de flesta “kreativa jobben” finns utanför de kreativa näringarna och upplevelseindustrin.

Det ekonomiska värdet från den kreativa inputen från de här personerna – i form av arbete med design, musik, skrivande m.m. – realiseras alltså i en annan produkt, i en annan bransch.

Det innebär, menar författarna, att värdet av de “kreativa yrkena” ofta underskattas.

PS. Nej, jag tänker inte ge mig in på att resonera kring vad som är kreativt eller inte här. Se det som en etikett på en typ av yrken. Ni förstår vilka.

Annars kan jag själv inte låta bli att följa Niklas Ekdals blogg från Davos, där man också får tipset att gå direkt till World Economic Forums hemsida. Spännande är det, inte minst för att världs- och kulturekonomin onekligen hänger samman.

Så mycket om kulturekonomi har jag dock inte lyckats hitta på WEF ännu. För några år sedan höll min danska kollega Lotte ett seminarium om sin forskning där, och förrförra året fick jag själv en förfrågan, som ledde till en intervju och sedan… tyvärr ingenting.

Frågan är hur centrala kulturekonomiska spörsmål egentligen är i Davos. Eller generellt. Driver kulturen den ekonomiska utvecklingen, som exempelvis Currid argumenterar för? Eller har den inte alls den avgörande betydelse som vi kulturekonomer gärna vill tro? Är kulturekonomi ett centralt område, och bara bortglömt i exempelvis Davos, eller inte?

En är såklart för att göra en större insats – kanske bara under en tid – eftersom det fungerar rätt risigt nu. En annan har med närheten till kulturpolitiska mål och stödstrukturer att göra. Det är en stor diskussion i sig, så låt mig här hålla mig till två orsaker som rör näringslivsutveckling.

För det första tas inte de här personerna alltid på allvar eller blir insläppta i den befintliga strukturen. Jag har hört ett flertal exempel på personer som blivit nekade F-skattesedel trots att de uppfyllt alla kritierier, just för att handläggaren på Skatteverket inte sett att till exempel musik kan vara något annat än föremål för hobby. Likaså har det varit tydligt att många kulturföretagare inte nås av företagsfrämjande åtgärder.

För det andra är deras verksamheter speciella och kräver en särskild förståelse.

Jag är egentligen tveksam till det här argumentet, inte minst eftersom det används lättvindigt. I de flesta fall är det inget unikt med kulturföretagare (även om några typiska drag finns). Men jag ser att det finns hinder i kunskap och språkbruk och här kan man göra något.

Deborah Keogh är chef för Cultural Enterprise Office (CEO) i Glasgow i Skottland och hon kallar sin organisation just för en “översättningsservice”. Hon syftar på glappet mellan kultur- och affärslivet.

Normalt fungerar Business Gateway som Skottlands organisation för stöd till små och nya företag (jämför Almi i Sverige). Cultural Enterprise Office bildades som ett komplement på grund av att kulturföretagens behov inte kunde uppfyllas i den befintliga strukturen.

Cultural Enterprise Office kan mycket väl beskrivas som ett lyckat exempel. De startade som ett treårigt pilotprojekt med ca 1,7 miljoner kronor per år. Verksamheten finns numera spridd över flera städer i Skottland. Lokalisering sker till välkända och befintliga kulturella verksamheter, till exempel kulturhus. Huvudkontoret i Glasgow finns centralt i Centre for Contemporary Arts.

Vad jag gillar i deras modell är effektiviteten, vad gäller kostnader, målsättningar och organisation. Inga rådgivare är heltidsanställda, utan som mest arbetar tre dagar i veckan med Cultural Enterprise Offices verksamhet. Det innebär – utöver flexibilitet och låga kostnader – inte minst att kontakter hela tiden grundläggs och att rådgivarna på ett uppdaterat och relevant sätt kan relatera till företagarens problem.

Affärsrådgivningen riktar sig mot konstnärer och kreatörer – som Deborah Keogh kallar ”kunder” – och inte i första hand tillväxtföretag. Målet kan sammanfattas i ”de kan göra vad de gör, men bättre”.

Gott så. När vi i Sverige ibland pratar om kulturentreprenörer är det många som tror att nya Ericsson och Ikea ska skapas. Men i de allra, allra flesta fall är det aldrig realistiskt. Åtminstone är det en annan sak jämfört med att stimulera att fler tjänar pengar på sin konstnärliga talang och sin utbildning.

Glasgow handlar mycket om mod att kombinera gammalt och nytt, om nya språng men utifrån sitt arv och sina förutsättningar. Nya hus som får ta plats, bredvid gamla eller i nya områden. Nya installationer på oväntade platser.

Den skotska stan utstrålar energi på ett medryckande sätt och det är lätt att förstå den enorma ökningen av besökare och byggande. 1983 fanns fyra hotell i stan. 2007 finns 144 hotell och med en mycket beläggningsgrad. Under perioden 1989-2007 fördubblades intäkterna från turism.

Med kultur som verktyg, säger de själva.

Och i Merchant City – det mest attraktiva området för butiker och många företag – ska nu konstgallerier få lokaler subventionerade för att bidra till en mer dynamisk och spännande stadsmiljö.

På DCMS informerade Matthew Hill, ansvarig för 20 personer(!) som arbetar med creative industries-frågor.

Vi diskuterade kring att Storbritanniens kulturdepartement ansvarar för de här näringarna, och om de hade varit bättre om de hade legat under näringsdepartementet.

”Det är en fördel som det är nu”, sa Matthew. ”Vi kan ta ett annat helhetsperspektiv. Men vi har en svårt uppgift i att övertyga de andra departementen.”

Ytterligare information apropå kommande strategidokumentet var: Deras indelning med 13 områden (“DCMS 13″) kommer behållas. Innehållet kommer vara handlingsorienterat, med ett åtgärdspaket.

Upphovsrätten betonades. ”It is the lifeblood of the creative industries.” Siffran 10 procent nämndes. Det är andelen av alla nedladdningar som musikbranschen, enligt DCMS, lyckats ta betalt för.

På eftermiddagen besökte vi Nesta, som står för the National Endowment for Science, Technology and the Arts.

Notera “the Arts” i namnet.

Nesta är en ”innovationsmyndighet” som förvaltar ca 4 miljarder kronor och förra året drevs för ca 300 miljoner kronor. De arbetar på tre sätt:

1) Venture capital-finansiering. I ett läge i företagen där Nesta tycker att det finns ett marknadsmisslyckande, för att visa att det går att göra bra affärer också där. Tillvägagångssättet är traditionellt från investerarhorisont: kommersiella krav och “exits”. Men onekligen oortodoxt för en myndighet. Lyckat? ”Vi har just börjat”, sa Hasan Bakshi på avdelningen för policy och forskning.

2) Stimulera innovationsklimatet i landet. Innovation är ledordet för Nesta (verkligen ledordet, “INNOVATION” återkommer hela tiden, vilket har inneburit att många skämtar om det). Syftet här är att arbeta med ”interdisciplinära kopplingar”, och häri finns alltså en förklaring till namnet på organisationen och varför man ser att vetenskap, teknik och konst bör samverka.

3) Policyforskning. Egen, tillämpad forskning för att förbättra träffsäkerheten i politiska åtgärder.

Hasan Bakshi, som höll låda för oss, arbetade med det sistnämnda. Han var för övrigt en av huvudförfattarnas bakom Work Foundations uppmärksammade rapport ”Staying ahead”.

I höst avslutar han två rapporter som lät intressanta: En om vilka indirekta effekter som finns utifrån innovationer i konst och kultur, s.k. spill-over-effekter. En annan om statistik; den bygger på en modell från QUT i Brisbane (Australien) och inkluderar även kreatörer (“creative occupations”) utanför “creative industries”.

Ett inspirerande möte.

Det är lätt att gilla att de har en egen, liten forskningsorganisation som först, i teorin, tar fram förslag på åtgärder. Sedan har de även möjlighet att testa dem i mindre skala, innan de rullas ut över hela landet.

Jag inbillar mig att det kan bli effektivt.

Från vänster: Lars Bager-Sjögren, Aurora Pelli, Anne Kolmodin (alla ITPS), Anders Sjöstedt (Nätverket för upplevelseindustrin), Joppe Pihlgren och Stina Algotson (båda KK-stiftelsen). Foto: yours truly.

Vi som har arbetat med kreativa näringarna (eller upplevelseindustrin), inte minst i Storbritannien men även i Sverige, väntar med stort intresse på brittiska kulturdepartementets (DCMS) “strategy paper” (tidigare kallat “green paper”) som kommer i december.

Policymässigt har det haft stor betydelse över stora delar av världen hur DCMS tidigare har pekat.

“Den största omfattande översynen som DCMS har gjort sedan slutet av 90-talet”, sa Brian Leonard, ansvarig på departementet för utredningen. Det var i slutet av 90-talet som Tony Blair – som nytillträdd premiärminister – bytte namn på “nationalarvsdepartementet” och initierade en satsning på creative industries.

Eller en paketering. Någon riktig policy har aldrig funnits. Det sa Paul Owens på BOP när vi var några som hade en bra och kritisk diskussion med honom och hans partnerföretag på eftermiddagen på deras kontor vid Oxford Circus.

De hade en bra uppställning över policy drivers, som sammanfattade väl de olika åskådningar som kan samlas kring konceptet. Översiktligt tre mål – väl igenkända från till exempel mina egna rapporter, men bra sammanfattat – 1) regional utveckling (regeneration, destinationsmarknadsföring), 2) näringslivsutveckling och 3) kulturpolitik. Jag gillade inte minst begreppet policy drivers, det vill säga vad som faktiskt ligger bakom en politisk infallsvinkel.

Inte fel med en hollistisk syn – om den finns. Värre är när man inte vet man gör, och därmed sätter igång ineffektiva satsningar. För hur ska man följa upp och fortsätta stimulera om man det är något annat man vill uppnå än det som satsningen faktiskt leder till?

Tog en öl på kvällen med David Parrish som har skrivit boken “T-shirts and Suits”, en slags lättillgänglig handbok till kreatörer som aldrig tidigare läst texter om ekonomi, och bland annat marknadsförd av FN-organet Unesco. Han var nyfiken på svenska exempel. Kanske några som är intresserade av honom som talare i vår eller nästa höst? Vi pratade också om vi skulle göra en svensk version av hans bok.

För övrigt intressanta diskussioner om upphovsrätt kontra creative commons, om vad en regering kan göra och inte bör göra, om mätmetoder och klassificeringar, om investerarperspektiv och landsbygd kontra storstad.

Det sista apropå Skottland. Dit drar jag imorgon kväll.

“Om tidigare varit mkt mer ekonomiskt fokuserade: nu pekar mot kulturen.” (sic!)

Anteckningen gäller en utskrift från det brittiska kulturdepartementets rapport “Staying ahead: the economic performance of the UK’s creative industries”. Lappens pil pekar mot följande citat:

“But (the creative industries) are more than that. They are the means by which the nation displays expressive value – a source of pleasure, wellbeing and the replenishment of our collectively-created culture – and their growth demonstrates the increasing value we attach to it.”

När jag gick igenom den här rapporten i somras (hade ni andra semester?) granskade jag samtidigt EU-kommissionens rapport “The Economy of Culture” och inte heller den är enbart en “ekonomisk rapport”. Jag minns hur jag slogs av hur mycket betoning som faktiskt ligger på de kulturella värderna i den. Att det mest är siffrorna från sammanfattningen som hålls fram visar väl snarare på hur få som faktiskt läser rapporterna (tyvärr, jag är ju en av dem som skriver dem) samt suget efter siffror på det här området (hmm, sådana jag bland annat jobbar fram).

Kedjan, som Emma påpekar hålls fram alltför okritiskt och alltför ofta, finns även i de här två rapporterna:

kultur > kreativitet > innovation > tillväxt > sysselsättning

Men om jag ska sammanfatta en framträdande diskurs för hur vi ser på de kreativa näringarna/upplevelseindustrin i Europa så är det i stället följande:

1) Kulturen hålls fram för andra värden än de ekonomiska. (Också.) Därmed inte sällan med “instrumentella” argument.

2) Att tillväxten i de kreativa näringarna generellt är relativt högre jämfört med alla andra sektorer kritiseras (dock inte vad gäller digitala media-fältet). Man betonar att “kreativitet” snarare – om det är tillväxt i fokus – är viktig som en komponent till övrigt näringsliv.