Kulturekonomi

Grattis Stockholm — konsthelgen har startat

konst, Stockholm

I dessa hiskeliga bostadspristider funderar jag på vad man egentligen gör som lever i huvudstan. 5,5 miljoner kronor för ett minihus i Skarpnäck? Jag tvivlar, jag tvivlar. Men inte hjälper detta tvivel mig och min familj att hitta en ny bostad (vi har redan sålt!), snarare tvärtom.

En helg som denna gör mig ändå glad över att bo i Stockholm. Ikväll invigdes Supermarket på Kulturhuset (nedan Brickworks) och det var startskottet på en helg med konstmässor; dessutom startar imorgon även Market Art Fair på Fredsgatan och nya Art Anglais vid Stureplan. Detta utöver pågående, spännande utställningar som jag ännu inte sett.

Miss i protokollet om Stockholmsarenorna

arenor, Stockholm

Medan det har rått arenafeber i övriga Sverige har huvudstan, minst sagt, legat lågt när det gäller byggnation av kulturhus och arenor. Det har pratats mycket (Stadsbiblioteket, Slussen, opera m.m.). Gjorts lite.

Jag säger inte att nya hus per definition är bra – tvärtom: se mitt antologibidrag här – men Stockholm har varit ständigt efter till exempel Göteborg när det gäller stora evenemang.

Men plötsligt är det full gas och stockholmstidningarna har i samband med kommunfullmäktigebeslutet igår frågat sig om det finns tillräckligt med publik och evenemang; det senare inte minst med tanke på fotbollslagens tveksamma inställning (AIK) och position (Hammarby).

Stor tveksamhet har luftats och beslutsfattarna – nu hänvisar jag egentligen till Stockholmsarenan vid Globen, den andra är Nationalarenan i Solna – har hävdat att byggnaderna inte ska innebära en belastning för skattebetalarna. Kostnaderna motsvarar intäkter från arrangemangen via bolaget AEG.

Men vad jag saknat i kalkylerna är de turistekonomiska effekterna – och som vi så många gånger betonat här på bloggen, ofta står för de största intäkterna totalt sett. Nackdelen är förstås att dessa inflöden av pengar inte direkt kan räknas in arenakalkylerna.

Det hindrar inte att det är viktigt att de resonemangen finns med hos politikerna. Eller är det bara journalisterna som har missat den poängen?

Hornsgatan är Stockholms Hollywood Boulevard

design, stadsplanering, Stockholm

Nu är det äntligen dags. Efter många, långa månader av väntan ska vi äntligen flytta. Visserligen bara tre och ett halvt kvarter, men ändå. Lagom tills medelåldern verkligen inträder, ska jag få ett alldeles eget rum! Jippie!

De senaste fem åren har jag bott i vardagsrummet. Det har varit helt OK, men med en tonåring i huset börjar det kännas lite trångt.

Nu ska vi flytta från en 2:a till en 3:a. Från 142 till 258 kubikmeter. Från modernt till sekelskifte.

Låter bra, eller hur?

Fast också från kastanjerna på Swedenborgsgatan, en av Stockholms mest hyllade gator. Eller som DI skrev häromveckan:

Den här delen av Swedenborgsgatan, nära Mariatorget, är Söders och kanske Stockholms absolut skönaste kvarter. Det är parisiskt och New Yorks The Village på en och samma gång. Coolt med attityd.

Därifrån ska vi alltså flytta. Och inte vart som helst, utan till Hornsgatan, en av Stockholms mest hatade gator.

Fast jag gillar Hornsgatan. Jag älskar blandningen: Stadsmissionen, Folkoperan, billiga budgetbutiker, McDonalds, coola caféer och restauranger, Tribunalen, etno- och secondhand-shopping, Röda Korset, gallerier, kebaber och pizzerior; högt och lågt; lätt kaotiskt och allting ryms. Det är precis så jag vill att det ska vara “hemma på min gata i sta’n”.

(Av samma anledning gillar jag stökiga städer som LA mycket mer än mer prydliga städer som San Francisco. Föredrar Jo’burg framför Kapstaden. Tycker att Melbourne är skittråkigt jämfört med Sydney. Gillar Södra Station mer än Nytorget. Jag har svårt för det tillrättalagda, för det som ofta kallas “kulturellt”, men där kulturen mest blir en fasad och ett sätt att särskilja sig. “Coolt med attityd” är inte alls min melodi.)

Jag har alltid föredragit det stökiga, bökiga, brokiga och imperfekta. Det som skaver. Och det ur-urbana. Det är nog därför jag gillar Hornsgatan. Hornsgatan är Stockholms svar på Hollywood Boulevard: stökig, sleezy, smutsig, glammig, folklig och kulturell, allt på en gång. Och alldeles underbart full av kontraster.

Därför har jag ibland lite svårt för inredning. DESIGN. Det blir lätt så likriktat och uttänkt. Sådant får man inte säga när man jobbar på Konstfack, men så är det.

I nästan ett decennium levde jag med tonåringens far, tillika minimalistisk formgivare och arkitekt. Inget ont om honom, men det där decenniet fyllde jag hela mitt livs kvot av design. När vi separerade, bestämde jag mig för att aldrig mer bry mig om hur det såg ut hemma. Jag kallade det för “design-vodoo”. Varenda gång jag la en guldkudde i soffan mådde jag lite bättre. Han skulle aldrig ha tillåtit några guldkuddar, eller något annat som inte passade in.

Fast nu känns “design-vodoo” inte längre aktuellt. Vi har för länge sedan slutit fred. Nu vill jag också sluta fred med min designångest, och hitta hem. Bokstavligt talat.

Hornsgatan känns som en bra början!

“Framgång mäts inte enbart i försäljningssiffror”

kulturdebatt, statistik, Stockholm, teater

“Att det går att ljuga med statistik vet vi alla men att vår nationalscen skulle vara skurkaktigare än andra teatrar betvivlar jag.” Det skriver idag i DN Elisabeth Lindfors som var marknadschef på Stockholms stadsteater 1982-2004.

Det är en intressant artikel, som fortsätter diskussionen i DN om Dramatens beläggning och fribiljetter. Vi har tidigare diskuterat den även här på bloggen (både kring kulturstatistik, 1 och 2, samt kring bilden av chefen, 3).

Elisabeth Lindfors belyser kontrasten mellan publik framgång och konstnärligt utmanande med några historiska anedkdoter (“När Upsala stadsteater introducerade Samuel Beckett i Sverige med “I väntan på Godot” hade man 25 procents beläggning.”)

Hon ger också sin syn på vilka mått som är mest intressanta:

“Om man ändå vill (i konstnärliga sammanhang mäta framgång enbart i försäljningssiffror), och förutsätter att teatrarna både är stolta över egna föreställningar och vill förnya pub­liken, är en metod att titta på det totala antalet människor som ser en produktion jämfört med snittintäkt (till exempel om den har setts av 6 000 personer med en snittintäkt på 100 kr eller av 3 000 personer med en snittintäkt på 200 kr).

En djupare analys än den Dagens Nyheter kunnat prestera vore att man tittar på biljettförsäljning i förhållande till kvalitet; pjäsval, angelägenhetsgrad och skådespeleri. Det är svårt och kräver både noggrann analys och eftertanke…”

Hon avslutar med några ord som vi får ta med oss in i sommaren och fundera över:

“Analysen om vart teatern är på väg i en tid där det mesta räknas i kronor och ören saknas emellertid fortfarande.”

Svensk kultur?

Stockholm, USA

Vi planerar hur vi ska fira den amerikanska nationaldagen. I år kommer vi att vara i San Diego den fjärde juli och sonen ser redan fram emot fyrverkerierna över bukten.

Det känns lite konstigt att tänka på i dag, på Sveriges nationaldag. Här stod vi istället på balkongen vid lunchtid och tittade ut över demonstrationen som tågade förbi på gatan nedanför. Den anti-rasistiska, tack och lov, även om de också är läskiga när de maskerade går förbi och skriker.

Men trots allt får man vara glad över att man bor på Södermalm och inte på Östermalm en dag som denna. Där demonstrerar nämligen nynazisterna, eftersom polisen tycker att de passar bättre där. Eller som insatschefen uttrycker det i en nu försvunnen artikel på dn.se:

- “Det är ingen slump att de hamnade på Östermalm. Södermalm är svårare att använda till högerdemonstrationer.”

Höger eller vänster, öster eller söder, alldeles oavsett är det absurt. Är det här svensk kultur? Ska vi verkligen fortsätta “fira” nationaldagen, om det år efter år går till på det här viset?

Jag brukar inte känna så, men i dag längtar jag till USA, som i det här sammanhanget framstår som en betydligt mer civiliserad och kultiverad nation.

FoU behövs också inom kulturen

kulturdebatt, kulturpolitik, Stockholm, teater

Jag fick ett samtal från SVT:s Kulturnyheterna om vad jag tycker om regissören Suzanne Ostens debattartikel i DN Kultur idag. De hann till slut inte hit till kontoret, men jag läste artikeln och det är svårt att inte hålla med.

Suzanne Osten uttrycker oro för vad som med händer med Unga Klara på Stadsteatern i Stockholm. Hon menar att utrymmet för hennes teaters arbetssätt – “utforskande och nyskapande” – har krympt.

Det kan tyckas vara en lyx med experimenterande kulturella verksamheter av det här slaget och det är klart att det här kostar och att krav måste ställas. Men om vi ska en kulturpolitik måste vi ha utrymme för den här typen av verksamheter, generellt sett.

Alla branscher inser nödvändigheten av forskning och utveckling, antingen inom företagen eller på universiteten. Motsvarigheten till experimenterande laboratorium måste också finnas inom kulturen.Dessutom är barn- och ungdomsverksamheten ett fundament i kulturpolitiken, apropå att Unga Klara oftast med perspektivet barn och ungdom. 

Jag kan dock inga detaljer om finansieringen eller hur väl Unga Klara sköts. Samtidigt ska man också komma ihåg att det inte är en motsättning mellan utmanande kultur och att arbeta strategiskt med publiken, apropå Ingmar Bergman i förra inlägget nedan.

Men jag funderar över om vi inte har råd med detta i Sveriges enda miljonstad – då kan man fråga sig varför kulturbyråkrater behöver gå till jobbet.

Konkurrensen hårdnar i vårt upplevelsesamhälle. Även institutionerna måste tävla om våra små hål för uppmärksamhet.

Desto viktigare för politikerna att stå upp för några undantag och inte anlägga samma mätverktyg på alla verksamheter, utan att inse att några delar – liksom, säg forskning och utveckling i läkemedelsindustrin – får vara kostnadsposter för att skapa vinster i andra änden.

Kultur i regional utveckling (Stockholm)

regional utveckling, Stockholm

Till slut kommer även Stockholmsregionen med en utredning om kulturens roll i regional utveckling. Bakom står Stockholms läns landsting och enheten med det härliga namnet Regionplane- och trafikkontoret.

Den lilla rapporten (“Kultur i regional utvecklingsplanering”) innehåller en god genomgång av exempel och tankar i det här ämnet. Jag har inte läst den noga, men det verkar som att rapporten är bra om man vill hålla sig uppdaterad i vad kultur kan medföra för regional utveckling. Som komplement till ITPS-rapporten kanske (nu “officiell” och tillgänglig igen). → continue reading

Utvecklingen av kulturnäringarna

kulturnäringarna, presentationer, regional utveckling, Stockholm

Andra mötet idag för att ta fram en ny kulturvision för Stockholm stad.

Många kloka synpunkter om kulturens roll, definition av kultur och betydelsen av förankring av kultur i samhället.

Jag fick dessutom några extra minuter för att tala om utvecklingen av kulturnäringarna – bakgrundsfaktorer, effekter och utmaningar som följer. Presentationsbilderna finns nedan. → continue reading

Den bästa månaden på året

konst, Stockholm

Kom inte och säg att Stockholm är en tråkig stad. Kalendern är alldeles fullklottrad av spännande evenemang de närmsta veckorna. Här är några tips:

Karin Mamma Andersson och hennes helt underbara utställning “Kontorslandskap” på Galleri Magnus Karlsson liksom Maria Fribergs utställningar på Kulturhuset respektive Galleri Charlotte Lund. Mina handelsstudenter följde med förra veckan, och, om jag tolkade det rätt, gillade de bägge konstnärerna. Dessutom gjorde Magnus Karlsson en suverän liten dragning om livet som gallerist, vilket var mycket uppskattat. → continue reading

Kulturpolitiken granskas i stad och stat

kulturdebatt, kulturpolitik, Stockholm

Två dagar i rad med funderingar kring kulturpolitik. I tisdags var det om visioner och strategi för Stockholm stads kulturpolitik. I går var det statens kulturutredning som kallade till samtal och mingel.

Många diskussioner nu (jag vet att liknande pågår i många regioner) – och jag känner härligt… äntligen! Men samtidigt: betyder de något och säger vi egentligen något nytt? Det ska bli intressant att se om det verkligen blir några förändringar utifrån de här samtalen och utredningarna, inte minst när politikerna väl ska fatta beslut och se till att de genomförs.

För att diskutera Stockholms kulturstrategi har kulturförvaltningen satt samman en referensgrupp och det var vi som fick information och fick diskutera i tisdags. Styrkor, svagheter, möjligheter, hot – blev mest en diskussion om svagheter. Vi var rätt överens om en sak, nämligen att Stockholm känns alltför polerad, och strävar alltför mycket efter att bli “klar”. I stället för att ge utrymme för det prövande, det stökiga, det osäkra, något nytt. → continue reading