Jajamän, svenska kommuner följer bibliotekslagen och har åtminstone ett bibliotek. Vad som kanske är förvånande däremot är att byggts 80 nya bibliotek i Sverige sedan år 2000, apropå den gängse bilden att många bibliotek läggs ner. Men det verkar vara så att trenden går mot “större och integrerade bibliotek”, för att citera den rapport som presenterades hos Sveriges Kommuner & Landsting igår.

Det var Calle Nathanson som berättade om den första undersökningen av “kulturanläggningar”. En annan intressant siffra var att 48 procent av kommunerna säger sig ha en konsthall, och att två av tio konsthallar uppförts sedan år 2000. Det omnämns i rapporten som “konsthallsboom”.

Vi har tidigare diskuterat mycket här på bloggen på tidigare om investeringar i hus kontra verksamhet. Den här rapporten bidrar till kunskap till den diskussionen.

Linda kommer direkt från redovisningsinstitutionen på Handelshögskolan och tänkte koppla erfarenheter därifrån till satsningar på kulturella och kreativa näringar. Hon har skrivit en avhandling om musikbranschens styrningsproblematik, och hon kommer att berätta kort om den samt prata om samband mellan strategier, mål och mått och ge exempel på hur man kan visualisera dessa samband.

Om man vill synliggöra och mäta svårmätbara processer och aktiviteter, hur ska man göra rent konkret? Vilka mått ska man ha? Hur många nyckeltal ska man ha?

Till vår hjälp har vi Robert Stasinski, curator, skribent och en av författarna till den uppmärksammade Timbrorapporten “Noll koll”, samt Carin Karlsson, Regionförbundet Södra Småland, och en av personerna i det stora EU-projektet Creative Growth.

Något sker just nu när vi pratar mätningar — och många är involverade. Jag sitter ju själv i Insynsrådet till Myndigheten för kulturanalys och följer över huvud taget olika diskussioner om vad samverkansmodellen innebär för mätningar. Samtidigt är vi många som funderar över hur man kan komplettera de ekonomiska mått som ofta används liksom de variabler som ska uppnås under EU-projekt.

Läs gärna tidigare blogginlägg:

• Förtydligande (mer om mätning)
• Jakten på siffran
• Funderingar kring mätmetoder
• Den förödande granskningskulturen
• Varför kultur är viktigt
• Krav: bättre kulturstatistik
• Nya sätt att mäta kulturens värde
• Var finns de “kreativa jobben”?
• Att mäta kultur och kreativa näringar
• Kulturens kraft för regional utveckling ifrågasätts
• Rapport om mätmetoder för kulturnäringarna
• Samtal/Trine Bille: vi pratar egentligen om olika saker

-

Idag publicerar Dagens Nyheter en artikel om Timbros nya rapport “Noll koll”, som släpps idag, och kompletterar med bland annat en kort intervju med mig. Eftersom den publicerade texten verkligen blandar olika teman och aspekter, vill jag bara förtydliga:

Konst och kultur bör inte försöka kopplas till ekonomiska tillväxtmått i varje enstaka fall. Men många offentliga initiativ har den senaste tiden utgått från att kultur bidrar till attraktivitet, innovationer och ekonomisk tillväxt. Om man å ena sidan ger sig in på den planhalvan, bör man å andra sidan också försöka mäta effekterna.

Annars finns tre risker:

1) De ansvariga, verksamheten eller projektet tas inte på allvar av omgivningen. Det gäller även politikområdet kultur.

2) Om några effekter inte kan påvisas, så riskerar pendeln att slå tillbaka och kulturens betydelse tas ännu mindre på allvar av övriga politiker och medborgare. Det kan bli lätt att säga: vi gav er chansen eller hur, men gav det något egentligen?

3) Kulturpolitiken kan undermineras om man inte vill förklara när och hur olika effekter kan uppstå. För det är inte så att tillväxtsatsningar på kreativa ekonomin kan ske på bekostnad av kulturpolitiska grundinsatser för till exempel barn och unga och vissa konstarter, snarare tvärtom.

Läs annars blogginlägget nedan om motreaktioner mot den kreativa klassen eller min gamla antologitext om att mäta kultur (jag hittar ingen länk till texten i all hast, mejla om du är intresserad av en pdf så ska jag leta).

Läs också Julia Svenssons krönika som ligger bredvid kortintervjun med mig. Där blir allt klarare. Timbros rapport har jag inte läst än, men vi länkar eller bifogar den i nästa analysbrev.

PS. Och bara som en sidonotering. Jag sa förstås inte “tradition på” som det står i rubriken eller “Apple Store” (som är en butik; Apple däremot har många produkter och butiker: Itunes Store, iPad, iPhone etc) och fler också i övrigt lite felciterad, men andra grejer får vi ta på uppstuds.

Läs gärna också tidigare blogginlägg:

• Jakten på siffran
• Funderingar kring mätmetoder
• Varför kultur är viktigt
• Krav: bättre kulturstatistik
• Nya sätt att mäta kulturens värde
• Var finns de “kreativa jobben”?
• Att mäta kultur och kreativa näringar
• Kulturens kraft för regional utveckling ifrågasätts
• Rapport om mätmetoder för kulturnäringarna
• Samtal/Trine Bille: vi pratar egentligen om olika saker

-

Och då funderar de just kring den samlade finansieringen.

Att de över huvud taget prövar frågan är nytt och bra. Kulturrådet har ju tidigare begränsat sig till vad de själva finansierar. Andra verksamheter — tänk till exempel Kungliga filharmonikerna — har inte funnits med då de finansieras av Stockholm läns landsting.

Men utvidgningen medför förstås en mängd svårigheter när det gäller praktiskt genomförande, till exempel för avgränsningar. Ska musikindustrin också då inkluderas? Det var en fråga som själv lyfte i en efterföljande open source-diskussion. (Svar ja om ni frågar mig — om kulturpolitiken ska komplettera och korrigera marknadsmekanismerna så måste man förstås hur marknaden fungerar.)

Jag gillar att Analysmyndigheten är så öppen inför sin uppgift som granskare av och rådgivare till kulturpolitiken. Det beror säkert på att de flesta kommer från andra fält; tre personer på det lilla kansliet har bakgrund från miljöområdet.

Nedan bild på Anne-Britt Gran från Handelshögskolan BI i Oslo. Hon krossade några myter kring kultursponsring, som att det inte bara är stora företag som arbetar med sponsring av eller samarbeten med aktörer inom konst och kultur: 31 procent av företagen med 1-4 anställda menar att de sponsrar/samarbetar. Kultursponsring och samarbeten är inte heller bara ett stadsfenomen. Visserligen är summorna störst i huvudstaden Oslo, men sett till antal företag ligger Oslo sist på listan.

Paradoxalt nog verkar fallet vara så ännu mer för kulturekonomer. I andra sektorer är siffervanan ofta större och siffrorna blir till arbetsredskap, inte sanningar.

Nu har jag ihop med medarbetare filat fram ytterligare en siffra. Plus och minus hit och dit med ett dussintals antaganden bakom. Nedsvarvade till ett tal. Matematik som konstart.

Men jag är ju också — inte minst — en ordets man, så jag tampas med min farhåga om att siffran trots att den är inbäddad i en 80-sidig utredning kommer bli vad diskuteras mest och kanske till och med enbart. Det får mig att fundera på ansvar och tidigare siffror som jag varit med och släppt. Jag funderar på varför jag ändå tar fram de där siffrorna. Jag hittar en förklaring i att om inte jag som analytiker gör det, och försöka gör det på ett ansvarsfullt sätt, så gör någon annan det som har haft ännu mindre tid på sig och kanske mindre kunskap i ämnet. För ibland skriker politiker media och andra efter siffror. Då nöjer de sig inte förrän de fått några, från något håll. Beslut behöver ju ibland fattas. Bättre då att försöka bidra med lite underlag inför dem.

Ibland fyller siffror också ett tomrum som ger dem stort utrymme. Låt mig illustrera: Bland mina beräkningar som satt sig hårdast märks uppgifterna om upplevelseindustrin, de som säger nästan 5 procent av BNP och 280.000 sysselsatta. Ibland brukar låtskrivare säga att låten får sitt eget liv, utom kontroll för låtskrivaren. På så sätt känns det med de här siffrorna också. Inte så att de är felaktiga. Jag och min gamle vän, som därefter fick jobb på Bains researchavdelning och nu är chef där, slet rätt hårt med de här för åtta år trots att uppdraget egentligen var litet (under upphandlingstaket så förstår ni som förstår). Det var vi som gjorde uppdraget stort — så behöver man ju göra ibland, inte minst när man sätter igång en karriär eller ett företag.

Men siffrorna måste förstås bedömas som alla andra uträkningar: i sitt sammanhang. Hur säkra är dem? Vilken definition och avgränsning ligger bakom? I vems intresse plockas statistiken fram och vad innebär det?

Tydligt blir detta med tanke på att upplevelseindustrin ofta översätts till kulturella och kreativa näringar, men medan upplevelseindustrin inkluderade besöksnäring i sin definition så gör kulturella och kreativa näringar sällan det. Och besöksnäringen stod för nästan hälften av den där BNP-siffran! Men siffrorna fortsätter alltså leva kvar, trots att de blir helt felaktiga när de sätts på det nya begreppet.

Betydelsen av avgränsning förstår alla som arbetar med siffror, och förhoppningsvis även sådana som ska kommunicera dem. Ändå är det märkligt att inget nationellt initiativ har slutförts för att för att komma med nya siffror på kulturella och kreativa näringar. I stället verkar det bara funderas vidare på hur man kan definiera och mäta.

Men när det skriks efter siffror och felaktiga sådana används är det bättre att ta fram något nytt som åtminstone för diskussionen vidare. Detta är också en form av att ta ansvar.

Den senaste rapporten behandlar två aspekter på hur kulturnäringarnas ekonomiska värde kan mätas. Det innebär en bra översyn och holistisk diskussion — för det första diskuteras kulturnäringarnas direkta och indirekta effekter och för det andra kulturens ekonomi som en del av nationalräkenskaperna.

Den första delen riktar sig i första hand till lokala och regionala aktörer. Rapporten beskriver de mest basala beräkningar som behöver göras för att kunna utvärdera en investering under en viss tid. Rapportförfattarna trycker även på betydelsen av att inkludera så kallade läckage i beräkningarna.

Den andra delen lyfter de problem det innebär att kulturnäringarnas betydelse av BNP. För att beräkna “kulturräkenskaperna” krävs det att det är möjligt att avgränsa vad som är förädlingsvärde av kultur och vad som utgör kulturanvändning. Statistiska avgränsningar som inte existerar idag i Sverige.

I juni presenterade Tillväxtverket ny statistik för besöksnäringen i Sverige. På tredje plats över de besöksmål och “sevärdheter” som lockas flest besök återfinns Kulturhuset i Stockholm, med 2,3 miljoner besökare under 2009 (1.Liseberg; 2.Folkets park i Malmö; 4.Sälen; 5.Fyrishov i Uppsala).

Antalet besök till Kulturhuset hade då minskat, men jag vågar gissa att det kommer svänga uppåt igen. I förra veckan invigdes nämligen en ny huvudingång, direkt från Sergels torg. Öppenheten är slående med en röd matta som symboliskt välkomnar alla, med tillgängliga unisextoaletter och biblioteket direkt vid ingången; en sådan placering av bibliotek och utlåningsdisk som man annars bara ser i butiker som vill sälja.

Åtminstone jag blir sugen på att hänga runt där i timmar. I ett samtal med Kulturhusetchefen Eric Sjöström för snart två år sedan pratade han också om vikten att skapa “den där mötesplatsen” och att bygga förtroendekapital hos en mängd aktörer.

Resultatet? Inte så dramatiskt eller oväntat, men intressant. Egentligen att det inte spelat någon roll vem eller vilka som suttit vid makten (med undantag av två folkpartiska ministrar, Birgit Friggebo och Jan-Erik Wikström). Mot bakgrund av det är rubriken “Alliansen satsar mindre på kulturen” rätt märklig. Jag funderar på vilken rubrik reporter Flores själv hade satt.

Det intressanta i de små skillnaderna är att de borgerliga regeringarna – främst moderaterna – i opposition velat dra ner på kulturbudgeten. Men vid makten har man, som det brukar heta, tagit sitt ansvar. I alla fall inte haft tid att fullfölja sina visioner.

En annan slutsats är att kulturens andel av statsbudgeten faktiskt är växande, även i relativa tal. Från 0,50 procent i början av 1970-talet till 0,85 procent till 2008. Tillräckligt? Utan att ha räknat på det, men utifrån andra studier och vad Keith Wijkander säger i studien, går det anta att det ändå inte räcker för att hänga med i samhällets generella pris- och löneökning. Viktigt är också att se hur pengarna har fördelat sig. Vi har bland annat sett en ökning av museer och att landsting och kommuner tagit ett allt större ansvar.

Många invändningar går att göra, vilket artikeln tydliggör. En är förstås att satsningar på kulturen inte bara har med kulturbudgeten att göra. Två exempel är socialdemokraternas Accesspengar och alliansens handlingsprogram för kreativa näringarna. En annan är just att staten bara utgör en av tre delar i den offentliga kulturpolitiken.

Texten är visserligen lång för att vara i en dagstidning, men kort ändå med tanke på — har jag fått bilden av — bakgrundsarbetet. Kommer inte mer publiceras för att inte mer dramatiska “avslöjanden” gjordes?

Jag var nominerad, men vann alltså inte. Dagarna var ändå värdefulla. Dels för alla informella och formella möten med folk som är intresserade av likartade frågor – utöver jämnåriga personer i Europa också några kloka, äldre personer som vägledde workshops och som jag drack  kaffe med, bland andra François Colbert, Yudhishthir Raj Isar, Milena Dragićević Šešić.

Dels för att det alltid är så nyttigt att ryckas ur sitt svenska sammanhang och diskutera samma frågor men i en annan kontext. I detta europeiska sammanhang – inte minst då kopplingar till FN och Unesco diskuterades – lyftes mångfald, det vill säga diversity, fram hela tiden. Davide – italienaren som vann – ville skapa ett policyverktyg för att kartlägga mångfald i städer; hans perspektiv är stadsplanerarens.

Vi var sex nominerade och varje person fick berätta om sitt förslag för att därefter svara på frågor från juryn och övriga i publiken (till vänster syns Jordi Balta Portoloz, Barcelonas universitet). Själv hängde jag inte alls på mångfaldståget (ostrategiskt!), utan pratade kluster, definitioner och kulturnäringar. Viktigt – menade jag – för att mängder av resurser i Europa läggs på sådana mätningar och i avsaknad av standarder går alltför mycket tid åt till definitionsdiskussioner i stället för konkreta insatser. Viktigt – menade jag också – att visa hur olika definitioner skiljer sig åt och att ta ett europeiskt perspektiv som tar hänsyn till olika förutsättningar.

Till varje ansökan skickade vi också en tidigare text. Min var till stor del en översättning av mitt bidrag till “KulturSverige2009″:

>> [Ladda ner/PDF] The Creative Industries – Implications for Cultural Policy

Här är nomineringslistan:

Yohann Floch, France (research: “What cultural strategies for arts magazines?”)
Tobias Nielsen, Sweden (research: “The most creative regions in Europe? The right definition for policy making”)
Davide Ponzini, Italy (research: “Governing urban diversity? A policy tool comparison of five European capitals”)
Jordi Balta Portolez, Spain (research: “Building for diversity: The governance of culture & international development policies”)
Margaret Tali, Estonia (research: “The Janus faces of heritage collection: Contemporary art and the European nation states”)
Nadheza Savova, Bulgaria (research: “Tangible places of intangible heritage: Civil society & development revisited within European and Latin-American networks of cultural centres”)

Jajamän, det är dags att prata definitioner och avgränsningar igen. Inför möte idag läser jag Tillväxtanalys rapport från i somras, “Kulturnäringar i svensk statistik: förslag till avgränsning för framtida kartläggningar”. (Ladda ner rapporten här.)

Mest är det diskussioner om en framkomlig statistik definition, men siffror har tagits fram för att belysa att “kulturyrken” inte bara finns inom kulturnäringarna. Resultatet eller modellen är inte ny, men siffrorna för Sverige är nya. Ansatsen beskrivs som “trident“.

____________________________Kulturnäringar            Övriga sektorer           Total
Sysselsatta inom kulturyrken           47 579                          59 711                         107 290
Sysselsatta inom stödtjänster          84 900
Total                                                    132 479                          59 711                         192 190

Bland sysselsatta i “kulturyrken” är alltså fler sysselsatta utanför kulturnäringarna. Totalt är 4,6 procent i Sverige sysselsatta med produktion av kulturvärden och 3,2 procent inom kulturnäringarna.

Relaterat inlägg: “Det ska heta kulturnäringar”