Kulturekonomi

Kultur och attraktiva städer (Kulturting, Jönköping, del 2)

attraktionskraft, föredrag, KKN, konferenser, kulturella och kreativa näringar, Rudolf Antoni, stadsplanering

Om vi på Kulturtinget i Jönköpings län började med att prata om “Kreativa Europa” så fortsatte vi med Sverige och mer konkret kopplingen till samhällsplanering och attraktionskraft.

Först pratar jag. Sedan pratar Rudolf Antoni, utredare och biträdande näringspolitisk chef för Fastighetsägarna.

Jag följde upp Johanna van Antwerpens europeiska perspektiv med att försöka ge en bakgrund till varför och hur vi pratar om kulturella och kreativa näringar. Det blev också en slags blinkning till mitt tidigare föredrag om Kulturskolans betydelse.

I sitt föredrag utgick Antoni bland annat från den rapport han skrivit för Fastighetsägarna, “Kulturen och staden”. I rapporten har ett kulturindex tagits fram över invånarnas kulturvanor i de 34 största svenska städerna. Sedan ställs kulturindexet mot andra variabler som befolkningsökning, andel högutbildade, bostadsrättspris, handelsindex, arbetslöshet, folkmängd och inkomst för att se hur sambandet ser ut dem emellan. Sambandet mellan ett högt kulturindex visar sig vara vara särskilt starkt mellan en hög inflyttning och hög utbildning och ett högt handelsindex.

Så nära varandra?

innovation, KKN, kluster, kreativitet, stadsplanering

Plötsligt går man på en gata som man inte varit på sedan länge och nya affärer har öppnat. I det här fallet Grandpa och Awesome Rags som ligger bredvid varandra på Kungsholmen i Stockholm.

Bredvid?
Konkurrerar de inte då?

Det är förstås tvärtom. På samma sätt som bilhandlare brukar flockas till varandra så drar såväl butiker som producerande företag nytta av närhet.

Isolerade företag är sällan innovativa. När idéer utvecklas till produkter på en marknad handlar det snarare om ”evolution” än ”revolution”. Den individuella kreativiteten behöver alltså kompletteras med en kollektiv kreativitet. I en skapelseprocess är därför möten och kommunikation mellan individer och kompetensområden strategiskt viktiga.

Det finns mycket teori som visar att den geografiska koncentrationen av framgångsrika verksamheter och förnyelse är särskilt viktig i kunskapsintensiva sektorer. Fenomenet kallas agglomeration och exemplen visar att det inte är begränsat till någon specifik typ av verksamhet.

Vilka är då fördelarna som förklarar varför företag är lokaliserade i närheten av varandra?

1) Produktionen kan förbilligas genom möjligheten att dela kostnader för vissa resurser. Detta gäller inte minst infrastruktur och utbildning.

2) Transport- och transaktionskostnader kan sänkas eftersom samspelet mellan företag som gör mycket affärer med varandra kan sänkas. Personliga möten kan också underlättas.

3) En lokal marknad med specialiserad kompetens uppstår. Detta underlättar för både företag och arbetstagare, till exempel blir det lättare att byta jobb om övergången kan ske utan bostadsbyte. Miljön blir också mer attraktiv för specialister. En anledning är att det blir mindre chansartat att flytta till en plats som på lång sikt erbjuder flera företag som alternativ. Den andra anledningen har med nästa punkt att göra.

4) En miljö bildas som stimulerar kunskapsutbyte och innovation. Argumentet är att en miljö där många är verksamma inom samma område medför processer som oftare leder till innovationer. Information och kunskap flödar snabbare och goda exempel i omgivningen inspirerar. ”Tyst kunskap” – det vill säga erfarenhetsbaserad – aggregeras och kan överföras. Det finns också större sannolikhet för att det ”tredje rummet” uppstår vilket ökar sannolikheten för kreativa processer.

Resonemanget om geografisk koncentration kan även överföras till individnivå. Finns, till exempel, en stadsmiljö som underlättar informella möten för kunskapsutbyte? Sociologen Ray Oldenburg kallar denna typ av miljö för ”den tredje platsen”, efter hemmet (den första) och arbetet (den andra).

Den tredje platsen kan vara kaféer, restauranger och andra platser öppna för allmänheten – bara inte alltför långt från den första eller andra platsen. Även mötesplatser för mer eller mindre slumpmässiga möten betonas.

Oldenburg pekar på att med modernistisk stadsplanering ökade avstånden mellan platserna så att möjligheterna för socialt liv utanför hemmet och arbetsplatsen till stor del har försvunnit.

Kultur och stadsutveckling

kreativa klassen, kultur, stadsplanering

2010lab.tv har samlat några artiklar med europeiska exempel kring kultur, stadsliv och stadsutveckling med utgångspunkten i frågan vad den kreativa klassen betyder egentligen. Ett kul exempel från London handlar om det “journalisthangar” som nu byggs inför OS i sommar och vad som ska hända med den enorma lokalen efter spelen är över. En stor del av utrymmet kommer tas över av en mängd företag inom de kulturella och kreativa näringarna då lokalerna har bra teknisk infrastruktur och är flexibla, ligger nära stadsdelen Hackney Wick där många konstnärer bor och att lokalerna är billiga.

Ett annat exempel från franska staden Nantes handlar om den satsning att skapa ett kreativt kvarter, Hangares à bananes, som inleddes 2007. Den entusiasm som fanns i början har nu avtagit och i kvarterat finns numer i huvudsak bara barer och nattklubbar kvar. Verksamheter som bara är öppna på kvällar och helger och som framför allt lever på att sälja alkohol. I oktober drar en ny satsning igång för att vända trenden. Läs om fler exempel från bland annat Istanbul och London.

SAMTAL/Kai Piippo: “Ljus är viktigt för attraktion och välbefinnande”

generatorkonferensen, Kai Piippo, KKN, ljusdesign, stadsplanering

Kai Piippo är ljusdesigner och grundare av företaget Ljusarkitektur som bland annat arbetar med att ljussätta offentliga miljöer. Piippo är en av talarna på Generator-konferensen där han kommer prata om hur ljus kan väcka intresse för en stad och bidra med positiva sociala aspekter.

Hur kan ljus användas för att skapa intresse för en stad eller region?
I vår mörka del av världen är ljus en viktig faktor för att skapa attraktion, välbefinnande och en profilering av en stad eller region. För det första genom en medveten ljusdesign kan ljus användas i de offentliga rummen på ett sätt som tar tillvara alla hållbarhetsaspekter, i synnerhet de sociala. Då krävs det en medvetenhet och att ha en tanke med med all den belysning man har i sin kommun eller stad för att kunna satsa på rätt sätt. Idag är det inte så utan man ljussätter ofta utifrån bilismen istället för människan. För det andra kan ljus skapa intresse genom ljusevenemang där ”Lights in Alingsås” är ett exempel.

Vilken kunskap finns det idag om ljus som en möjlighet för design?
Man behöver en samlad idé eller vision om vad man vill efter att solen gått ner. För att uttrycka sig lite hårt planerar man idag för sommarmånaderna och sedan när klockan blir fem i oktober så går folk hem, och stadskärnorna dör. Man behöver fråga sig hur man kan lyfta fram det som är vackert och framför allt finns det en koppling till att skapa en trygg miljö. Vi är i början av det man kan göra, att jobba med ljus är en lång process där en anläggning byggs och sedan sitter uppe i 20 år, men det är inte av eller på längre utan man kan styra ljuset på ett annat sätt.

Finns det några städer som arbetar aktivit med en ljusstrategi?
Glädjande nog är det fler och fler städer i Sverige som arbetar aktivt med detta. Frankrike är ett föregångsland där mer än 100 städer arbetar med att utföra en ljusplan. Och i Luzern, i Schweiz, har de en lag på att en ljusdesigner ska vara involverad i detaljplanearbeten. Men det är egentligen först nu som den nya tekniken med styrsystem gör det möjligt att skapa flera olika scenarior och stämningar. Det handlar också om energibesparing där exempelvis Oslo har sparat 60 procent av energin med sitt nya styrsystem.

Upplever du att du arbetar i ett slags mellanrum mellan konst och företagande?
Ljus kan tangera vid det konstnärliga men samtidigt handlar det om något basalt, att ljussätta för att se. I och med att man kan göra mer idag måste man få till fler samarbeten mellan företag, politiken och kulturen och så vidare så att alla strävar åt samma håll. Nästan alla har en åsikt om ljus så det gäller att nå ett kompetenslyft inom området. Därför är det väldigt viktigt att starta dessa samarbeten innan man sätter igång med att ta fram en ljusplan.

Vilken stad är bäst?

livskvalitet, PWC, stadsplanering, stadsranking

Rapporter som bedömer och rankar världens städer duggar tätt.

Senast är det Economist Intelligence Unit som släppt årets upplaga av “Global livability report” där 140 av världens städer har rankats efter kriterierna stabilitet, hälsovård, kultur och miljö, utbildning och infrastruktur. För första gången sedan 2002 är inte Vancouver i topp utan först på tredje plats efter Melbourne och Wien.

Enligt  tidskriften Monocle är det istället Helsingfors som bör placeras högst upp på listan över städer med bäst livskvalitet. Hos EUI kommer dock Helsingfors på en sjundeplats.

Samtidigt skriver Wired magazine om Europas heta marknader för “start-ups” utanför London.

Den fjärde upplagan av PWC:s undersökning om och ranking av städer tar ett bredare perspektiv än EUI:s rapport och bedömer såväl ekonomiska som sociala faktorer. Stockholm placerar sig i topp i kategorierna “intellektuellt kapital och innovation” och “livability” där faktorer som livskvalitet ingår.  För faktorn “Cultural Vibrancy”, sammanslagning av antalet museer och stadens “zeitgeist”,  placerar sig dock Stockholm lågt.

Sammantaget placerar sig New York visserligen i topp men det är inte bara “alpha-städerna” (New York, London, Paris och Tokyo) som rankas högt utan städer som Toronto, San Francisco och Stockholm följer på plats två till fyra.  Undersökningen har även kompletterats med intervjuer med åtta tänkare kring städer, bland annat Rem Koolhaas. Möjlighet finns att gratis ladda ned en fullständig rapport eller skräddarsy en version efter dina intressen.

SAMTAL/Rudolf Antoni: “Viktigast för en stad är kultur”

Fastighetsägarna, kulturens kraft, regional utveckling, Rudolf Antoni, stadsplanering

I Almedalen presenterade Rudolf Antoni en rapport om kulturens betydelse för städers attraktivitet, en delrapport i en större studie om städers attraktivitet som tas fram i ett samarbete mellan Fastighetsägarna och Handelns utredningsinstitut. Antoni är utredare och biträdande näringspolitisk chef på Fastighetsägarna. Han har tidigare ansvarat för SOM-institutets kultur- och livsstilsanalys.

Varför har kultur betydelse för var vi väljer att bo?
Kulturen är betydelsefull för staden på många sätt. Den kan exempelvis fungera som marknadsförare. Se bara på den uppmärksamhet som Pinocchioskulpturen skapade för Borås. Oavsett om man gillar konceptet så är det betydligt svårare att säga att Borås är en tråkig stad efter att den gubben dök upp. Kulturen sprider ryktet och säger oss någonting om stadens karaktär och om vilka som bor där. En kreativ ung människa som idag ska välja stad att flytta till vill ha en spännande plats med intressanta människor och högt i tak för oliktänkande och olika livsstilar. Kulturen öppnar dörren för dessa människor. Det är precis det de vill se i en stad.

Vad är då viktigast för detta – deltagarkultur eller åskådarkultur?
Kultur föder mer kultur. Högt eller lågt och deltagande eller bara mottagande är underordnat. Men viktigast för staden är förstås den kultur som får ut människor på gatorna. Det är människorna som vitaliserar staden och gör den intressant för andra. Vi får inte heller glömma att den kulturella publiken också är bra kunder för handeln och restaurangnäringen och kan bidra starkt till att fylla gatorna med människor i blandade åldrar även kvällstid. En stad med ett intressant kulturutbud, en levande handel och välmående restauranger är en stad de flesta kan tänka sig att flytta till.

Kan man säga om kulturens roll är relativt viktigare i landsbygd eller i storstäderna?
Ingen stad kan överleva utan ett minimum av kulturutbud. Faktum är att många mindre städer i landet har svårt att överleva i konkurrens med regionhuvudorterna. Ofta försöker man skapa ett tillräckligt handelsutbud för att få befolkningen att stanna trots att externa köpcentrum och närhet till större städer i princip gör det omöjligt. Jag tycker istället att man borde satsa på andra kvaliteter som bra skola, bostäder och omsorg. Detta kombinerat med en satsning på den lokala kulturen kan skapa en attraktiv boendemiljö och istället vara ett alternativ till stadslivet.

Vilken stad i Sverige är mest ”kulturell”?
Lund är den stad som placerar sig högst upp på den ranking som vi gjort över invånarnas kulturvanor. Kartläggningen visar också att det är stora skillnader mellan städerna, i exempelvis Stockholm är det mer än dubbelt så vanligt att invånarna går på bio regelbundet än i Borås.

Hur har ni mätt detta?
Mitt fokus är alltid på människan. Det spelar förstås ingen roll om din stad har ett fantastiskt utbud om ingen nyttjar det. Därför har jag utgått från SOM-institutets stora mätningar av människors vanor och attityder och där studerat kulturvanor i Sveriges drygt 30 största städer.

***
Läs mer om delrapporten som Rudolf Antoni presenterade i Almedalen.

• Läs mer och ladda ned rapporten
• SVD: Kulturintresset störst i Lund
• Sydsvenskan: Skåne först och sist i kulturligan

-

Från svensk landsbygd till fastighetsklippare

livekonserter, MIPIM, platsen, stadsplanering, Sunne

Ibland är två dagar som en vecka. Ibland är två platser verkligen som två olika världar. Ändå talade jag om ungefär samma sak på båda platserna: kulturens roll för en plats.

Jag lämnade Sunne en snöig eftermiddag och tre flygresor senare var jag framme i Cannes och fastighetsmässan Mipim. I Sunne på Selma Spa var det avslutningskonferens för EU-projektet Genius Loci, som jag varit knuten till i en expertgrupp. Ett projekt som verkligen andats engagemang. På scen talade jag bland annat med Leif Stinnerbom och Inger Hallström Stinnerbom från Västanå teater. Däremellan höll Björn Starrin låda; han som är känd från Ulf Malmros-filmerna “Bröllopsfotografen” och “Smala Sussie”. Vi har spelat bandy mot varandra. Idag är han ett klockrent exempel på de mångsysslare som befolkar kreativa sektorn.

Från landsbygdsutveckling till storstadsmuskler och finansfolk. I Cannes talade jag på Stockholm stads frukost, i en stor matsal på ståtliga Hôtel Majestic. Temat handlade om betydelsen av kultur, upplevelser och kreativitet för en plats. Och laguppställningen var stark från Stockholms sida.

Finansborgarrådet Sten Nordin välkomnades av moderatorn Ellinor Persson och introducerades som en man som förstår värdet av kultur. På scen var sedan även stadsbyggnads- och idrottsborgarrådet Regina Kevius och nära scenen satt kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt.

Jag har sällan suttit vid ett så mixat bord: Live Nation-chefen Staffan Holm, chefekonomen Annika Winsth på Nordea och Stockholms näringslivsdirektör Olle Zetterberg.

De planerade arenorna i huvudstaden upptog en del av de två timmarna som frukosten pågick. Både jag och Staffan Holm framhöll betydelsen av också mindre arenor. Från hans och svenska Live Nations perspektiv handlar det om att kunna etablera relationer med artister redan tidigt.

Det viktiga i livebranschen, menade han, är att planera så varje artist matchas mot rätt lokal eller utrymme. Alla förlorar på om en konsert inte säljer slut (eller närapå): Arrangören får svårigheter att finansiera evenemanget och sin verksamhet. Artisten tycker att spelningen blir mindre lustfylld och förlorar i varumärkesvärde, samt rent ekonomiskt om gaget är knutet till intäkterna. Publiken förlorar också i sin upplevelse; chansen ökar att man frågar sig om man är på fel plats och längtar bort.

Fastighetskonsulten Tyréns vd Ulrika Francke pratade om vikten av intense cultural life, men alla höll inte med. En kollega till henne konstaterade att hans kunder hade ett sexmånaders perspektiv. Att låta kulturen ta plats och på så sätt skapa attraktivitet kräver ett längre perspektiv, som i så fall blir politikernas ansvar.

Andra intressanta seminarier tog också plats. Jag lyssnade bland annat på ekonomen Nouriel Roubini. På mässgolvet var det som en minivärld där olika länder, städer och regioner tävlade om investerares uppmärksamhet. Öresundsregionen höll ihop. Stockholm satsade rejält med en annons också vid entrén (se bild nedan).

Jag älskade att vandra omkring där. Mitt intresse för fastighetsutveckling växer hela tiden, efter att ha insett hur nära det ligger stadsplaneringen som i sin tur ju handlar om samhällsplanering: hur vi ser på och skapar möjligheter för människor.

Det finns tillfällen framöver att återkomma till trender därifrån.

Hornsgatan är Stockholms Hollywood Boulevard

design, stadsplanering, Stockholm

Nu är det äntligen dags. Efter många, långa månader av väntan ska vi äntligen flytta. Visserligen bara tre och ett halvt kvarter, men ändå. Lagom tills medelåldern verkligen inträder, ska jag få ett alldeles eget rum! Jippie!

De senaste fem åren har jag bott i vardagsrummet. Det har varit helt OK, men med en tonåring i huset börjar det kännas lite trångt.

Nu ska vi flytta från en 2:a till en 3:a. Från 142 till 258 kubikmeter. Från modernt till sekelskifte.

Låter bra, eller hur?

Fast också från kastanjerna på Swedenborgsgatan, en av Stockholms mest hyllade gator. Eller som DI skrev häromveckan:

Den här delen av Swedenborgsgatan, nära Mariatorget, är Söders och kanske Stockholms absolut skönaste kvarter. Det är parisiskt och New Yorks The Village på en och samma gång. Coolt med attityd.

Därifrån ska vi alltså flytta. Och inte vart som helst, utan till Hornsgatan, en av Stockholms mest hatade gator.

Fast jag gillar Hornsgatan. Jag älskar blandningen: Stadsmissionen, Folkoperan, billiga budgetbutiker, McDonalds, coola caféer och restauranger, Tribunalen, etno- och secondhand-shopping, Röda Korset, gallerier, kebaber och pizzerior; högt och lågt; lätt kaotiskt och allting ryms. Det är precis så jag vill att det ska vara “hemma på min gata i sta’n”.

(Av samma anledning gillar jag stökiga städer som LA mycket mer än mer prydliga städer som San Francisco. Föredrar Jo’burg framför Kapstaden. Tycker att Melbourne är skittråkigt jämfört med Sydney. Gillar Södra Station mer än Nytorget. Jag har svårt för det tillrättalagda, för det som ofta kallas “kulturellt”, men där kulturen mest blir en fasad och ett sätt att särskilja sig. “Coolt med attityd” är inte alls min melodi.)

Jag har alltid föredragit det stökiga, bökiga, brokiga och imperfekta. Det som skaver. Och det ur-urbana. Det är nog därför jag gillar Hornsgatan. Hornsgatan är Stockholms svar på Hollywood Boulevard: stökig, sleezy, smutsig, glammig, folklig och kulturell, allt på en gång. Och alldeles underbart full av kontraster.

Därför har jag ibland lite svårt för inredning. DESIGN. Det blir lätt så likriktat och uttänkt. Sådant får man inte säga när man jobbar på Konstfack, men så är det.

I nästan ett decennium levde jag med tonåringens far, tillika minimalistisk formgivare och arkitekt. Inget ont om honom, men det där decenniet fyllde jag hela mitt livs kvot av design. När vi separerade, bestämde jag mig för att aldrig mer bry mig om hur det såg ut hemma. Jag kallade det för “design-vodoo”. Varenda gång jag la en guldkudde i soffan mådde jag lite bättre. Han skulle aldrig ha tillåtit några guldkuddar, eller något annat som inte passade in.

Fast nu känns “design-vodoo” inte längre aktuellt. Vi har för länge sedan slutit fred. Nu vill jag också sluta fred med min designångest, och hitta hem. Bokstavligt talat.

Hornsgatan känns som en bra början!

Kulturen tar plats i industri- och hamnkvarter

scenkonst, stadsplanering, upplevelseindustrin

Kungliga Operan i Stockholm måste renoveras och nu pekar allt mer på att en av Ferdinand Bobergs gasklockor i Värtahamnen kommer att få vikariera som Operascen under tiden. Att gamla industrilokaler byggs om för att användas för kultur är inget ovanligt (och ger onekligen begrepp som upplevelseindustri en mer konkret förankring).

Listan kan göras lång – så den stadsplanerare som tror det här är något unikt misstar sig. Det hindrar inte att det kan fungera bra och att det finns mycket som talar för att behålla gamla byggnader i en stad, inte minst vad som faktiskt gör en stad till en stad: en blandning av gammalt och nytt.

Tidigare på bloggen har vi bland annat tipsat om boken “Industrial Cool“. När Liverpool var kulturhuvudstad renoverades gamla industri- och hamnkvarter upp till kulturkvarter och i  Amsterdam har ett helt kultur- och evenemangsområde – Westergasfabriek – växt fram i ett industriområde med en gasklocka som nav. I Malmö har Västra hamnen rustats upp. I Trondheims gamla hamn byggs ett nytt  bostads- och kulturkvarter upp. I Stockholm stads ytterkant finns Färgfabriken i ett industriområde.

Gasklockan i Stockholm har tidigare använts vid enstaka kulturarrangemang och ska ha en unik akustik med en väldigt lång efterklang. Lyckas man lösa frågor om finansiering och brandsäkerhet flyttar Operan till gasklockan i september 2010. Projektet beräknas kosta 105 miljoner kronor och ska efter ombyggnad rymma 900 sittplatser, en fullt fungerande operascen och plats för en personalstyrka på 200 personer. Grupper som Cirkus Cirkör och Cullbergbaletten ska ha visat intresse för lokalen på mer lång sikt när Operan åter flyttat in till Gustav Adolfs torg.

Hur kulturhus ska lyckas

Eric Sjöström, kulturhus, stadsplanering

Jag talade i veckan med kulturhuschefen i Stockholm, Eric Sjöström, och han sa många kloka saker om hur man ska lyckas med ett kulturhus.

Han konstaterade betydelsen av de ekonomiska aspekterna framåt, inte bara vid byggnationen. Husen måste byggas för att kalkylerna ska fungera i framtiden. I Stockholm står han med för små teaterlokaler, vilket innebär att inte ens de rörliga kostnaderna kan täckas av biljettintäkterna om biljettpriserna ska hållas på en nivå som reflekterar det politiska uppdraget.

Eric pratade också om vikten att skapa den där mötesplatsen, dit folk går för olika saker. “Om man ska bygga i Falun – se då till att Faluns bästa restaurang finns i huset.” Då handlar det också om läge för huset. I Stockholm är det unikt, mitt i centrum såsom en förlängning av Sergels Torg, där folk ändå rör sig naturligt. I Luleå, som jag berättade om igår, är läget likaså centralt.

I en mindre ort menade han också att det är viktigt att bredda kulturbegreppet och till exempel involvera Studieförbunden. Även vuxna har behov av att vara med och skapa kultur själv.

Framför allt betonade han förankring, att alla möjliga aktörer måste byggas in. “För någon gång kommer en tid när det gäller att ha förtroendekapital, när kulturen ställs mot dagis och sjukvård.”

Det tror jag själv är bland det viktigaste för den offentliga finansierade kulturen. Den politiska risken är det största hotet mot den typen av verksamheter på sikt. Man måste jobba hårt för att folk – och i förlängningen politiker – ser att kulturen tillför något. Det var bland annat därför som jag döpte utredningen av symfoniorkestrarna för tre år sedan till “En del av världen”:

“… att vara en del av världen handlar om att ta plats och hitta en naturlig roll i samhället, inte vara ett landet Narnia dit enbart några når. Att vara en del av världen handlar alltså om att inte vara en värld för sig.”

Ett hus som fungerar som en naturlig mötesplats är en bra bit på vägen. Men husets verksamheter måste också nå fram. För Kulturhuset i Stockholm – som har nästan 3 miljoner besökare årligen – handlar det nu mer om att öka kvaliteten i besöken. “Angelägenhetsgraden” är ett mått som kompletterar “antal besökare” när Eric Sjöström planerar. Han säger: “Vi vill inte vara ett fritidsrum eller ett uppehållsrum.”