Sent på lördagskvällen ser jag till min stora lycka att brittiska Arts & Business – äntligen – har lagt ut sin rapport om den privata kulturfinansieringen 2007/08. Den är mer omfattande än någonsin, och verkar innehålla en massa intressant.
För första gången har de också satt in den privata kulturfinansieringen i sitt sammanhang, sådär som vi brukar göra, och tänk då visar siffrorna att den inte sammanlagt står för mer än 13 % av den totala kulturfinansieringen i Storbritannien.
(Med privat kulturfinansiering avses då bidrag och sponsring från företag, gåvor från privatpersoner samt bidrag från stiftelser – och alltså inte hushållens konsumtion.)
Ser vi till sponsringen specifikt, som ju alla alltid lyfter fram som SÅ FANTASTISK i Storbritannien, står den för … om jag har räknat rätt såhär efter rödvinet … cirka 2,5 % av den totala kulturfinansieringen!
Visst är det mer än svenska 1 %, men inte så mycket mer.
Jag höll på att säga: vad var det jag sa? Jag har ju hela tiden varnat för en övertro på sponsring och pushat för att vi måste se till såväl andra former av privat kulturfinansiering som andra former av samarbeten mellan kultur och näringsliv. Och det får mig att tro att de gamla amerikanska siffror jag brukar använda, som säger att sponsringen i genomsnitt uppgår till 3 % av en amerikansk kulturorganisations intäkter, också kan stämma.
Det som retar mig mest är att sponsringslobbyn i Sverige har fått det att låta annorlunda. Som om Sverige var så otroligt uruselt när det kommer till kultursponsring, och Storbritannien så vansinnigt mycket bättre.
PS Siffrorna pekar också på en nedgång för sponsringen, men en uppgång för privata donationer och stiftelsebidrag. Och den närmsta framtiden ser inte alls ljus ut, om nu någon trodde det.
“Vi gillade presentationen och läste manuset. Vi såg en tydlig koppling till våra andra investeringar och bra möjligheter till produktplacering.”
Det säger Frank Bonn i Dagens Industri. Han är vd på riskkapitalbolaget Nouvago Capital som medfinansierar filmatiseringen av Jens Lapidus “Snabba Cash”.
Apropå diskussionen om fler samarbeten med näringslivet: pengar kommer sällan utan motkrav. Jag säger inte att det är fel, tvärtom ofta, bara att man är medveten om konsekvenser av olika vägar.
… om kultursponsring kom utan tvekan från Barbro Hedvall i helgen under rubriken “Mycket väsen för ingenting“. Om siffrorna från Kultur & Näringsliv stämmer, och den sammanlagda kultursponsringen inte uppgår till mer än 90 miljoner, är det verkligen mycket väsen för ingenting eller, i alla fall, för väldigt lite.
Bättre då att lägga kulturpolitiskt krut på att öka och effektivisera den offentliga finansieringen.
Men det verkar inte alls vara den väg man vill vandra. Istället vill alla utöka samarbetet mellan kulturen och näringslivet, Stockholms stads kulturförvaltning, Kulturrådet… listan kan göras lång.
(Även om man förstås kan fråga sig om siffrorna från Kultur & Näringsliv är helt rättvisande. I undersökningen sägs till exempel privata donationer uppgå till några futtiga miljoner totalt, samtidigt som det ryktas att Moderna museet enbart i fredags, på sin galamiddag, fick donationer vars värde vida, vida, vida översteg det beloppet…)
Det slog mig att vi kanske odlar en myt om det svenska näringslivet som kulturfientligt, eller åtminstone kulturovilligt, som inte är sann. Många hävdar med emfas att det är mycket bättre i andra länder; att exempelvis franska företagsledare minsann månar mycket mer om kulturen.
Men är det verkligen sant?
Mina franska kollegor vittnar om att det låter precis likadant där; att folk klagar på att franska företagsledare är ointresserade av kultur. Till skillnad från exempelvis amerikanska…. Och så vidare.
Gräset verkar alltid vara grönare någon annanstans.
En del av de utländska gästerna som var här förra veckan var snarare imponerade av de svenska företagen som gav så pass mycket till kultur – trots att skattelättnaderna inte var givna. Det, om något, vittnade om ett verkligt stort kulturintresse.
Ser man till siffrorna, ligger Sverige inte heller så dåligt till, som det ibland görs gällande. Tvärtom. Jag skulle tro att vi ligger i paritet med många länder om man ser till privat finansiering per capita.
Dessutom har vi en rad saker som andra bara häpnar över. Våra konstföreningar, till exempel, som inte sällan innehåller stöd också från företagens sida. Och mycket annat.
Jag har nyhetsbevakning på begreppet “kultursponsring” och just nu väller det in artiklar. Aldrig har intresset för sponsring varit så stort – i retoriken.
I praktiken är sponsringen fortfarande ganska begränsad, till någon procent eller så av en genomsnittlig kulturorganisations intäkter. Bäst i klassen, enligt Svenska Dagbladet, är Kungliga Operan, som förra året drog in 10 miljoner kronor i sponsorsintäkter.
Själv tycker jag dock att man borde mäta i procent av omsättningen och inte i absoluta termer. Då blir skillnaden mellan exempelvis Operan, som har – om jag har räknat rätt – cirka 2,5 % av sin omsättning från sponsring, och Arkitekturmuseet som har 1,25 %, betydligt mindre än vad tidningsartikeln vill göra gällande.
Samtidigt ska man komma ihåg en sak: siffrorna kan svaja. Vissa organisationer ser till att få med vartenda öre i sin redovisning, andra knappast alls. I Dansens hus, där jag själv sitter i styrelsen, fick vi till exempel ett år bidrag från företag som sänkte våra kostnader med cirka en och en halv miljon (3,7 % av omsättningen), om jag minns rätt. Men kom de siffrorna med någonstans i redovisningen? Svar: nej.
I går intervjuades också min efterträdare på Kultur & Näringsliv, Karin O´Connor. Hon såg ljust på kultursponsringens framtid och tyckte att intresset ökade, från bägge håll. Dock efterlyste hon större kompetens på området och tydligare regler vad gäller avdragsrätten.
Det gjorde däremot inte debattören Carl Rudbeck i Sydsvenskan, som inledde med en rejäl – och ganska uppfriskande – drapa mot just kultursponsring och avdragsrätt:
“… varför sådan sponsring ska vara avdragsgill är kontroversiellt. Den blir lätt ett verktyg för de mycket rika att dra av utgifter för att förbättra sina rykten. Ett undantag eller, om man så vill, kryphål i ett redan alltför komplicerat skattesystem. Lite illvilligt kan man beskriva avdragsgill kultursponsring som ytterligare ett exempel på hur fattiga sponsrar de rikas självkänsla och goda rykte. Som om det inte räckte med att sponsra deras operabesök.”
Jag kan inte påstå att jag delar Carl Rudbecks uppfattning i stort, framför allt inte när han senare i artikeln argumenterar för att staten i princip inte borde stötta något annat än kulturarv och bibliotek. Men när det gäller avdragsrätten för sponsring – och en del annat – har han onekligen en poäng.
Som alltid gillar jag dessutom att höra en mångfald av röster i debatten, istället för att alla bara plötsligt – högljutt och enstämmigt – börjar sjunga sponsringen och avdragsrättens lov.
I dag är det förresten vernissage och Vårutställning på Konstfack. Glöm inte det!
I dag går mobilen varm. Den omdiskuterade Pinocchio-statyn i Borås avtäcks nu på fredag – och medierna ligger i startgroparna.
Här har ett antal privata finansiärer, med konstmecenaterna Swegmark i spetsen, donerat nio miljoner kronor till en nio meter hög bronsstaty av den amerikanska konstnärern Jim Dine, och ställt den mitt i Borås. Med näsan vänd mot högskolan och titeln “Walking to Borås”.
Lite spännande är det, och man kan förstå att folk vill diskutera. Statyn pekar onekligen på vad privat kulturfinansiering kan komma att innebära i praktiken.
En sak som slår mig när journalisterna ringer är att dock de börjar med att säga att det handlar om sponsring. Det gör det inte i min värld. Snarare om privata donationer och stiftelsebidrag, vilket för mig är en annan sak.
Personligen tycker jag dock att hela projektet är positivt. Jag ser mycket hellre en nio meter hög staty än en nio meter hög McDonaldsskylt, vilket annars brukar vara fallet. Och just Pinocchio är dessutom ganska kul, dels för att sagan har ett bra budskap, dels för att det faktiskt var en person i Boråstrakten som ritade Disneyversionen av den, vilket få kanske vet.
Lite annat hade det varit, som en av mina studenter sa i dag, om Bengt Swegmark hade satt upp en nio meter hög staty av sig själv. Eller av en bh, som han i mina ögon är mest känd för att tillverka (även om de, apropå dagens tidigare inlägg, är ovanligt bra bh:ar).
Ja, det är bara att konstatera att jag som stockholmare är lite avundsjuk. Jag vill också ha en privatfinansierad Pinocchio i parken!
En fråga i kultursponsringssammanhang är förstås om det spelar någon roll vem som sponsrar. Inte att man blir sponsrad, alltså, utan vem som sponsrar. Att det ofta är företag som, av olika skäl, behöver bättra på sin image är ju ingen hemlighet.
I mitt andra “hemland”, Kanada, har det i veckan debatterats om det är acceptabelt att ett företag beställer en teaterföreställning. Pjäsen “Body & Soul”, skriven av dramatikern Judith Thompson, är nämligen initierad och finansierad av Unilever-ägda Dove, som del av deras “Real Campaign for Beauty“.
Thompson säger själv att hon inte alls har något problem med att pjäsen är sponsrad, eftersom “redan Shakespeare var det på sin tid”.
Personligen tycker jag också att det verkar helt OK, mest för att Doves kampanj är så otroligt bra. Vilket jag tycker är en mycket viktigare parameter än man ibland vill göra gällande i sponsringssammanhang. Det handlar inte bara om att bli sponsrad eller inte, det handlar också om vem och vad man associerar sig med.
Ibland måste man erkänna att man har haft fel. Jag har kanske haft fel när jag inte har trott mer på sponsring, och dessutom har jag till och med missat de senaste siffrorna från Arts & Business i Storbritannien. De är häpnandsväckande – och jag tar genast tillbaka en del av vad jag tidigare har sagt. → continue reading
Dagens Nyheter inleder i dag en artikelserie om kultursponsring. Inget fel med det, men lite konstigt är detta fokus på just sponsring. Sponsring verkar vara det som alla svenskar automatiskt tänker på, så snart det här med kultur och ekonomi kommer på tapeten. Vilket är helt oförklarligt, eftersom något mer oförargligt väl knappast existerar. Och dessutom är det, mig veterligen, en ganska marginell företeelse på de flesta platser på jorden, inklusive USA. → continue reading
Vill du börja prenumerera på 
