På måndag och tisdag är det stor nordisk konferens i Göteborg på temat kulturhus. Svensk Scenkonst arrangerar “Hus för scenkonst”. Det är en stor och imponerande samling av samhällsplanerare, politiker, arkitekter, kulturchefer och kulturutövare som kommer dit.
Vi kommer bland annat höra om tre nya scenkonsthus i Köpenhamn, om akustik, om beställarrollen mot arkitekten, om kultur som framgångsfaktor för en region (vi är ju i Västra Götaland!) och om hur vi bygger för barn och för morgondagens publik.
Jag ska inleda och moderera ett seminarium med rubriken “Är det hus vi behöver?”. Min utgångspunkt är dels en text som jag skrev för antologin “Nya rum i samverkan”, dels tre exempel som kommer presentera sig själva:
Dessa hus visar på olika aspekter av hur man kan organisera (multifunktion eller en verksamhet) och finansiera (samverkan?) hus för kultur. Ett annat viktigt tema är ursprungliga förhoppningar kontra långsiktighet, och vilka som faktiskt använder sig av huset (lokalbefolkningen eller turisterna). Seminariet genomförs i samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting och Calle Nathansson kommer också reflektera över utvecklingen.
Välkomna på måndag! Annars har jag skrivit en del tidigare om det här:
Regionaliseringen av kulturen har diskuterats flitigt. Ett exempel på regionala grepp är Scenkonstbolaget i Västernorrland. “Scenkonstbolag” kanske för vissa låter som en oxymoron, men i början av 2008 slogs flera av Västernorrlands kulturinstitutioner* ihop och blev istället Scenkonstbolaget. Chef blev Staffan Forssell, tidigare chef på bland annat Armémusem och Cosmonova.
Många i Sverige är nyfikna på den här konstruktionen – men notera i Staffan Forssells svar: det är inte bolagskonstruktionen i sig som han tycker behövs, utan just att ‘ruska om’.
Du sa när du tillträdde att det var en fantastisk idé med Scenkonstbolaget. Stämmer det fortfarande? - Idag är det en fortfarande en spännande idé. Men det är också svårt att jobba tillsammans. Man man måste gå tillbaka grunden när man gör en sådan här omorganisation och man måste prioritera. Vad är viktigt? Gör vi rätt saker på rätt sätt? Med minskad ekonomi måste man prioritera och det kan vara smärtsamt.
- Alla organisationer måste med en viss regelbundenhet omdanas för att må bra och utvecklas. Det kan man göra på olika sätt – det här har varit ett sätt.
Du får det att låta som att syftet med bolaget var att göra nedskärningar? - Det övergripande syftet var att få ut mer kultur för pengarna. Det får vi nu, vi har minskat byråkratin, men har lika mycket på scenerna. Ett annat uppdrag var att hitta samverkansformer mellan de olika konstarterna, vilket nu börjar spira. Man jobbar med dans och musik med nya sätt. Vi genomför festivaler där alla konstarterna ställer upp gemensamt på ett publikt sätt.
Vad är den stora utmaningen för kulturen idag? - Vi brottas med det som hela kulturen gör i Sverige, att vi måste få en större förankring. Jag har jobbat inom kulturen länge och det finns ett förhandlingsunderläge, vi får kämpa och förklara oss istället för att man vill ha oss. Men politiker runt om i Europa, och också här, börjar förstå att kulturen är viktig faktor för framåtriktade kommuner. Det är bara att läsa Richard Florida. Ska man vara en attraktiv plats för människor att bo på, ska man locka talanger, då behövs kulturen. Kulturen är en katalysator för kreativitet.
Är Scenkonstbolaget en sådan katalysator för kreativitet? - Det tror jag, men inte tack vare bolagsformen som sådan. Ibland behövs det ruskas om, och bolaget var ett bra sätt att se till att använda pengarna till mindre byråkrati och mer kultur.
* Scenkonstbolaget består av Teater Västernorrland, Musik i Västernorrland, Nordiska Kammarorkestern Sundsvall, Film i Västernorrland och Norrdans. Tillsammans har de drygt 100 anställda och en budget på ca 100 miljoner kr.
Ja, om man ska tro högkvarterens “masterplan” som jag återgivit tidigare:
“De stora bolagen är medvetna om att deras modeller inte håller, att inspelad musik kommer spridas kostnadsfritt på nätet – men innan de hinner omorganisera (till 2013, kanske såtidigt som 2011) är taktiken att stämma och vara hutlösa i sina krav.”
I kursen inledande redovisning lärde jag mig en gång några grundläggande principer för företagande. En är kontinuitetsprincipen och fångar antagandet om att företaget verkar som att det ska fortsätta framåt, till skillnad från ett projekt som har ett slut.
Vi har kunnat följa hur skivbolaget Universal har velat stoppa föreställningen “The Sound of Silence” på Stadsteatern i Stockholm, för gästspel från Nya teatern i Riga. Universal har hävdat Paul Simons vilja, men idag skriver SvD att Simon inte alls vill hejda föreställningen.
Andra trådar i historien handlar om svårighet med gränsdragningar huruvida det krävs tillåtelse från upphovsmännen direkt (som är fallet för “musikdramatik” som opera och musikal) eller om ersättning kan betalas till en tonsättarorganisation som Stim utan övrig tillåtelse (i fallen då musiken inte driver handlingen framåt).
Universal har nämligen också hotat att stämma Stockholms stadsteater för musikanvändningen i “De tre musketörerna”, där låtar av bland andra U2, Eurythmics och Prince används. Stadsteatern hävdar att musiken inte är handlingsdrivande utan ryms inom Stimavtalet. Organisationen Svensk Scenkonst skriver idag att de ska sätta sig med Stim för att klargöra vad som gäller.
Och jag funderar, bör inte de här föreställningarna ses som lyckosamma möjligheter för att uppmärksamma de här artisterna igen, för att till exempel sätta igång en kampanj för en Simon & Garfunkel-samling? Eller som vägar in till teatern för att få in även ny musik i pjäser? Det är klart att upphovsrätten ska respekteras, men vad ger det att ge sig på en lettisk liten teater?
Ett framåtblickande företag hade inte agerat så som Universal gör nu, ett som ville vårda relationer och fortsätta föra fram sina artister. För tio år sedan hade det kanske varit så. Men Universals agerande måste tolkas som bakåtblickande. Framtiden finns i historien. I tider när mindre andel intäkter kan förväntas från skivförsäljning – utan att de påminda lyssnarna i stället går till Spotify – så bevakas tidigare rättigheter ännu hårdare.
Jag blir alltid bekymrad när människor (det är alltid människor som utgör företag, om ni trodde något annat) som söker konfrontation när andra möjligheter finns. Och kollegan Art ekar nästan profetiskt i inledningen till den här liveupptagningen: “What you see around you is people that are unable to love each other.”
***
För övrigt – att pigga upp. Till något roligare, om ni minns den här videon. Så enkel, så genial.
Jag fick äran att skriva den här månadens krönika till Svensk Scenkonsts nyhetsbrev och webbplats. Bakgrunden är en nyfikenhet på hur kulturens aktörer använder sig av sociala medier och vi har hunnit börja med en genomgång, både i Sverige och utomlands. Efter sommaren ska det även planeras seminarier kring detta.
Utgångspunkten för krönikan – som publiceras också nedan – är att biljettförsäljning inte är det viktigaste uppdraget för scenkonstinstitutionernas marknadsförare, liksom inte heller för övriga aktörer för den delen av kultursektorn som vilar på offentligt stöd. I stället ska man fokusera på att skapa förståelse och lojalitet hos publiken – och då ger de sociala medierna unika möjligheter.
***
Har ni en Facebookgrupp för den senaste föreställningen? Har ni skaffat ett Twitterkonto* för institutionen?
Alla marknadsförare inom kultursektorn bör åtminstone ha funderat på detta. Tyvärr finns det siffror som pekar på att det inte är så. 4 av 10 av svenska scenkonstinstitutioner arbetar inte alls med någon ny digital kommunikationsform förutom egen webbplats, inte ens nyhetsbrev. Det visar preliminära siffror av en studie som vi påbörjat. Tydligt är att de flesta endast tänker envägskommunikation.
Jag säger inte att allting som är nytt är bra, eller att det nödvändigtvis är rätt i varje fall att använda dessa nya sätt att kommunicera – men det viktigt att fundera över vilken roll dessa verktyg kan fylla. Sociala medier – bloggar, forum, mikrobloggar såsom Twitter, mötesplatser såsom Facebook, användargenererade sajter såsom YouTube med videoklipp – har inneburit enorma möjligheter för att skapa uppmärksamhet och bjuda in. Inte minst för kultursektorn, som redan har intressant innehåll att utgå från, och som vi vet har en potential att engagera.
Vi kan börja med varför dessa hjälpmedel kan vara viktiga. Nyckelorden är förståelse hos och lojalitet i en publik – och det hör ihop med vilken publik som en kulturverksamhet bör rikta sig mot. Det är en stor missuppfattning att marknadsföringens viktigaste uppgift är att sälja biljetter, i alla fall om vi bortser från privatteatrar och andra verksamheter som inte vilar på subventioner. Typiskt sett består biljettintäkterna enbart av en liten bråkdel av den totala finansieringen, till exempel 15 procent i symfoniorkestrarna.**
Den viktigaste uppgiften är därför att arbeta för att verksamheten får fortsatt stöd av övriga samhället, via politiker som väljer att skattefinansiera vissa syften och verksamheter. Utan förståelse hos en bredare massa för varför teater, dans, konstmusik eller opera behövs – eller kan ha en roll framåt, för en själv eller sina barn – faller ett sådant stöd. Dessutom behövs lojalitet hos en mindre grupp som går återkommande på föreställningar och som berättar för andra om det fantastiska som sker på scenen.
Sociala medier kan vara goda hjälpmedel. Det är till exempel möjligt att bjuda på smakprov kostnadsfritt – via till exempel videoklipp – liksom att följa med i förberedelserna inför en föreställning. Insatsen som YouTube gör med projektet ”Symphony Orchestra”, ihop med bland annat Carnegie Hall, är en strålande lektion. Eller bara såsom Malmö Opera gjorde med den uppmärksammade bloggen Black Ascot i vintras. Jag ringer upp marknadschefen Thomas Wikell och han berättar att de ville flytta ut scenen till nätet, visa att de historier som berättas i operaform är fängslande och mänskliga.
Utmaningen är förstås att nå ut. Att lyckas kräver fantasirikedom och kunskap om redskapens möjligheter, men behöver inte kosta så mycket i pengar. Vi kan också vända på resonemanget och konstatera att det åtminstone är lättare och billigare att nå ut än tidigare.
Sociala medier är inte minst fantastiska för att bygga lojalitet. Själva utgångspunkten är att kommunikationen inte är enkelriktad, utan inlägg kommenteras och innehåll i övrigt samskapas på olika forum. Detta innebär en investering i tid för varje person – vilket ökar benägenheten för fortsatt lojalitet och att berätta för andra om intresset.
Konsumentmarknadsföringen ger tre förklaringar: För det första leder investeringar – i form av tid, ansträngning, kunskap, pengar – till fortsatt intresse. Man vill ha något för sin insats och följer upp hur det går. För det andra är det mycket motiverande att kunna påverka resultatet. För det tredje tillfredsställs det fundamentala behovet av att ha relationer till andra människor, att känna tillhörighet utifrån en gemensam utgångspunkt.
Men det finns också möjliga fallgropar. Allting är inte rätt för alla. Nedan följer några ord på vägen:
Att använda sociala medier bör inte vara en strategi i sig själv, utan för att uppnå andra mål. Ett sådant kan vara att fördjupa relationen med befintlig kärnpublik. En annan att bredda intresset för kulturformen man sysslar med.
Engagemang är ömsesidigt. En lojal grupp kräver något i utbyte. Enkla saker handlar om att lyssna och svara, liksom att bjuda in för synpunkter på program. Kanske ska de som engagerar sig få tillträde till särskilda evenemang eller rabatter? Uppmuntran leder till ännu större lojalitet och engagemang. Detta måste dock ske på riktigt. Fuskande i de här relationerna genomskådas, som i alla förhållanden.
Närvaro på internet är inte detsamma som ha en webbplats. Idag finns mängder av andra – och ofta kostnadsfria möjligheter – för att sprida information, lägga upp musik och videoklipp, skapa kalendarier och bjuda in deltagare till grupper. Förutom att egenproducerade alternativ ofta är dyra så är de alternativa verktygen ofta bättre. Inte desto mindre kan en egen sajt fungera som ett nav för all denna information.
Jämför gärna vad du kan göra med de pengar som idag läggs på trycksaker. Fundera också en gång extra på vad de här trycksakerna leder till. Bygger ni lojalitet eller förståelse? Säljer ni fler biljetter?
Ha kontinuitet. Det är viktigt att se till att relationerna får en fortsättning. Gör detta genom att ge en glimt om vad som kommer och locka gärna vidare till något nytt.
Hur fortsätter vi härifrån? Vill du ha fler exempel? Vilken institution i Sverige är egentligen bäst på detta? Anmäl dig på analysbrevet från Kulturekonomi.se så får du veta mer i augusti.
Vi har räknat. För två veckor sedan diskuterade vi det paradoxala i att vi dels står inför den bästa festivalsommaren hittills (succé!), dels pratar svårigheter på grund av konkurrens och kronans minskade värde i förhållande till flera valutor (kris!).
Finns det tillräckligt med publik? Det var frågan som vi utgick från till en analys den här veckan, av hur många som behöver komma till tio av de största festivalerna (däribland Sweden Rock enligt nedan) och arenakonserterna (Madonna, U2, Springsteen, Coldplay, Britney, AC/DC). Om dessa ska sälja slut innebär det 575.000 biljetter. Målgruppen är givetvis varierande för dessa evenemang – jämför Britney och AC/DC – men för att ändå jämföra så motsvarar det nästan 3 av 10 i ålderskategorin 18-35 år.
Utifrån alla artister på festivalerna och konserterna snurrar dessutom en stor ekonomi. Publiken – som köper biljetter för ungefär en halv miljard kronor (avrundat nedåt; allting kommer inte sälja slut) – kommer också lägga pengar på resor, övarttningar och mat.
Det innebär ett rejält bidrag till besöksnäringen. Om vi utgår från tidigare evenemang innebär det turistekonomiska effekter på ca 430 miljoner kronor för tio av de största festivalerna och ytterligare ca 350 miljoner kronor för arenakonserterna. Ihop med biljettintäkterna innebär det sammanlagt 1,4 miljarder kronor. Notera att då har vi inte inkluderat fler än tio festivaler – och inte heller alla andra kulturevenemang i landet: teaterföreställningar, mindre konserter eller stadsfester. Totalt arrangeras nästan tusen “festivaldagar” i Sverige från maj till och med augusti.
Ingår gör inte heller det kanske viktigaste, värdet av det som förmedlas från scenerna.
Idag invigs scenkonsthuset SITE vid Telefonplan i Stockholm. En samlingsplats för landets fria scenkonstnärer.
Varför behöver den fria scenkonsten ett eget hus?
- Scenkonsten har många fasta institutioner men de är oftast bara öppna för de fria scenkonstnärer som skapar en produktion just där. Här kan man hyra in sig för att repetera föreställningar i vår studio, hyra kontorsplats och det finns också ett kunskapscentrum där man kan få rådgivning inom finansiering, affärsutveckling, marknadsföring och projektledning. Kunskaper som är oerhört viktiga då de flesta verksamma inom området är sina egna producenter och på egen hand också måste genomföra de bitarna. SITE är också ett kreativt och professionellt sammanhang att arbeta i, säger Elisabet Widlund, projektledare på SITE.
Kommer det här att berika hela landets scenkonst och inte bara Stockholm?
- De fria scenkonstnärerna är överallt och arbetar. På SITE repeteras oftast föreställningar som man sedan tar ut på turné. De allra flesta föreställningarna spelas utanför Stockholm – i t.ex. Ramallah, Yokohama eller Vilhelmina. Bara under 2009 kommer de som sitter här att ha varit inblandade i över 1.000 föreställningar som når över 60.000 besökare på 80 orter i hela världen.
Kommer de fria konstnärerna verkligen att ha råd att hyra studiotid och kontorsplats hos er?
- Det är ingen slump att vi har delat ut stipendier till åtta personer där hyran ingår under nio månader. De ekonomiska villkoren för de fria scenkonstnärerna är än så länge ganska begränsande. SITE är ett sätt att komma runt det problemet och skapa strukturella resurser, vilket ju också behövs. Kostnaderna för att sitta här är rimliga sett till vad som ingår. Man får kontakta oss så kan vi diskutera utefter de behov som finns.
SITE är en ideell förening grundad av Christina Molander, Peder Bjurman och Åsa Edgren. SITE stöds av Kulturrådet, Stockholms Läns Landsting och Stockholms Kulturförvaltning.
Kungliga Operan i Stockholm måste renoveras och nu pekar allt mer på att en av Ferdinand Bobergs gasklockor i Värtahamnen kommer att få vikariera som Operascen under tiden. Att gamla industrilokaler byggs om för att användas för kultur är inget ovanligt (och ger onekligen begrepp som upplevelseindustri en mer konkret förankring).
Listan kan göras lång – så den stadsplanerare som tror det här är något unikt misstar sig. Det hindrar inte att det kan fungera bra och att det finns mycket som talar för att behålla gamla byggnader i en stad, inte minst vad som faktiskt gör en stad till en stad: en blandning av gammalt och nytt.
Tidigare på bloggen har vi bland annat tipsat om boken “Industrial Cool“. När Liverpool var kulturhuvudstad renoverades gamla industri- och hamnkvarter upp till kulturkvarter och i Amsterdam har ett helt kultur- och evenemangsområde – Westergasfabriek – växt fram i ett industriområde med en gasklocka som nav. I Malmö har Västra hamnen rustats upp. I Trondheims gamla hamn byggs ett nytt bostads- och kulturkvarter upp. I Stockholm stads ytterkant finns Färgfabriken i ett industriområde.
Gasklockan i Stockholm har tidigare använts vid enstaka kulturarrangemang och ska ha en unik akustik med en väldigt lång efterklang. Lyckas man lösa frågor om finansiering och brandsäkerhet flyttar Operan till gasklockan i september 2010. Projektet beräknas kosta 105 miljoner kronor och ska efter ombyggnad rymma 900 sittplatser, en fullt fungerande operascen och plats för en personalstyrka på 200 personer. Grupper som Cirkus Cirkör och Cullbergbaletten ska ha visat intresse för lokalen på mer lång sikt när Operan åter flyttat in till Gustav Adolfs torg.
Jag ska erkänna att jag har en dragning till androgyna, narcissistiska män med stark scenutstrålning (på scen, alltså). Därför försökte jag tidigt beställa biljett till Ola Salo som Jesus på Malmöoperan (fast när jag skulle hämta ut biljetterna fanns det inga, trots att jag fått bekräftelse, kontrollnummer och allt – och då blev jag sur). Och därför har jag känt mig lite sugen på att se magikern Criss Angels Cirque du Soleil show i Las Vegas, Believe.
Det sistnämnda är jag inte längre. Det var premiär i går kväll – och maken till sågningar har jag sällan sett. “You will not believe how bad Believe is”, verkar vara en standardfras. Eller: “the title “Believe” has taken on new meaning because it’s obvious audiences will “be leaving” early every night.” Cirque du Soleils grundare och konstnärliga ledare, Guy Laliberté, sägs ha lämnat genrepet i vredesmod.
Intressant i sammanhanget är att hotellet Luxor har investerat cirka 100 miljoner dollar i showen. 100 miljoner dollar – för en show. Och kontraktet är skrivet på tio år. Criss Angel ska alltså spela tio år – i samma show. Det är ju helt sjukt.
Premiär var det också i Malmö, på en lite lägre ekonomisk nivå. Där är också recensionerna mer blandade. Svenska Dagbladet sågar rätt friskt, medan Dagens Nyheter, vars recensent Martin Nyström jag mest litar på, hyllar. Kul!
Slutsats? Ja, en är ju att pengar inte är allt. 100 miljoner dollar gör inte en bra föreställning.
Liksom att egofixeringen i dagens samhälle är ständigt aktuell. Ola Salo blir både kritiserad och hyllad för att göra Jesus kokett och självupptagen, till en “artistisk narcissist”. Och på andra sidan Atlanten sägs det att:
“Magic is about taking the ordinary and, when it is touched by this one special figure, it becomes unusual. That’s why magicians come off as these ego-driven, pseudo cult figures – for which Criss Angel could be the archetype.”
Håll också med om att Criss Angel och Ola Salo påminner om varandra till både utseende och utstrålning, även om jag tycker att Ola Salo verkar vara mycket vettigare, mycket klokare och, framför allt, väldigt mycket mer begåvad. Trots – eller på grund av – att han antagligen bara tjänar en bråkdel.
Kom äntligen iväg till Judiska Teatern och Different Trains. En konsert av den amerikanska tonsättaren Steve Reich, iscensatt av Pia Forsgren, framförd av Fläskkvartetten, i en glasinstallation av Ann Wåhlström.
Skilsmässobarnet Steve Reich skildrar de egna barndomsresorna med tåg genom USA, mellan mamma i Los Angeles och pappa i New York – och kontrasterar dem med en annan sorts samtida tågresor, till koncentrationslägren i Europa.
Det är starkt, suggestivt och sorgligt.
Själv går jag raka vägen hem och fortsätter skriva på en artikel om ytterligare en sorts tågresor, nämligen sonens och mina semesterresor med tåg. Det känns konstigt efter föreställningen. Så banalt.
Och jag undrar om det inte även i dag förekommer en helt annan typ av tågresor än sonens och mina lyckliga tågluffar genom världen.
Ljudet finns kvar i mitt huvud, och det är i alla fall är intressant att Steve Reich lär ha sagt att det var det rytmiska dunkandet under barndomens tågresor som formade hans musikalitet.
Regionaliseringen av kulturen har diskuterats flitigt. Ett exempel på regionala grepp är Scenkonstbolaget i Västernorrland. “Scenkonstbolag” kanske för vissa låter som en oxymoron, men i början av 2008 slogs flera av Västernorrlands kulturinstitutioner* ihop och blev istället Scenkonstbolaget. Chef blev Staffan Forssell, tidigare chef på bland annat Armémusem och Cosmonova.
Idag invigs scenkonsthuset 
Vill du börja prenumerera på 
